A R T I C L E   B Y   E L I S A B E T   H E R M O D S S O N  

on the topic of Marija Gimbutas´ 

theorising about Old Europe 

I N   D A I L Y   D A G E N S   N Y H E T E R 1994

 

Further contributions to the discussion:

T O R E   H Å K A N S S O N

E V A   M O B E R G

K Å R E   F A G E R S T R Ö M 

F I N A L   R E P L I Q U E    B  Y    T.   H Å K A N S S O N

F I N A L   R E P L I Q U E   B Y   E V A   M O B E R G 

index_portratt-1

Kultur & Nöje

 

Tredje sidan: Kvinnan kan härska utan att förtrycka. Men av naturen är hon inte fredligare än mannen - det är samhället det kommer an på
PUBLICERAD 1994-12-06

 

Några tidigare artiklar på Tredje sidan har avhandlat frågan om det på stenåldern fanns samhällen där kvinnan hade en mer central plats $ samhällen som därför var jämlika och fredliga. Åtskilliga arkeologer och fornhistoriker avfärdar sådana idéer som myter. Men därmed befäster forskarna en annan myt, skriver Elisabet Hermodsson: myten att den patriarkala ordningen är den enda tänkbara.

 

NÄR HISTORISK forskning skall tränga in i urtiden "förlorar den sig i myter", brukar det heta. Mot det kan invändas att historieskrivningen inte behöver urtid för den saken. Förlora sig i myter kan historien göra på en och samma gång som den skrivs. Hur man fångar in, beskriver väsentligheter i det förgångna avgörs av värderingar och urvalsprinciper, av ideologier och förutfattade meningar, som fungerar redan i det aktuella som utformande krafter för stoffet.

 

Två forskare - kulturantropologen Jan Ovesen och arkeologen Kåre Fagerström går till rätta (DN 17/11 resp 22/11) med Tore Håkansson och Eva Moberg för artiklar (1/11, 2/11) som stöder Marija Gimbutas teorier om forntida fredliga kvinnostyrda samhällen.

 

Ovesen menar att om den humanistiska forskningen skall bevara sin trovärdighet måste man "skilja på myt och historia". Fagerström avvisar att man för in "en modern fråga, kvinnosaken" i ett förhistoriskt sammanhang och ritar upp en utvecklingsschematisk tablå där det forntida samhället - där kvinnor eventuellt skulle kunna ha suttit vid makten - beskrivs som så primitivt och outvecklat att frågan är "om det fanns någon makt att sitta vid".

 

Ovesen vidgar emellertid frågan till filosofiska dimensioner när han deklarerar sig vara positivt inställd till själva myten om de fredliga kvinnostyrda samhällena. Myten behövs, menar han, även om den inte stämmer med vetenskapliga rön. Han argumenterar för myternas funktion som "stöd för utopier och ideologier" och erbjuder gudinnan Freja som ett dyrkansvärt alternativ till Marknaden och den kristna kyrkan.

 

Man blir nästan rörd av denna generositet från en företrädare för vetenskapen. Vi lekmän, dito kvinnor, skall förstå att allt tal om kvinnostyrda samhällen är ohistoriskt prat, myter och önsketänkande, inte vetenskap. Men myter behövs, säger vetenskapsmannen, om inte annat så som "stöd . . ."

 

Resonemanget påminner osökt om Uppsalafilosofen Hedenius sätt att resonera om religion kontra vetenskap, nämligen att religion intet har med sanning om verkligheten att göra, men tron behövs som stöd och tröst för de svaga i livskampen. Detta slags resone-mang utgår från en bokstavstro på vetenskapen, ett slags "fundamentalistisk" vetenskapssyn som alltjämt har sina anhängare, men som med vetenskapskritisk självsyn borde vara färdig att lösas upp i sina fogar.

 

Visserligen har Ovesen försäkrat sig om en reservutgång - och det finner jag sympatiskt - genom att tala om två olika slags sanningar, mytens sanning och vetenskapens sanning. Men å andra sidan påstår han att det är fråga om "sanningar på skilda nivåer". Den högre nivåns sanning är underförstått den vetenskapliga. Vilka makter legitimerar då den hierarkin

 

Naturligtvis vetenskapen själv.

 

missedinhistory-podcasts-wp-content-uploads-sites-99-2016-03-Hildegard-full

Hildegard von Bingen receiving her knowledge from God

 

Men vetenskap är en mänsklig verksamhet och står i lika hög grad som religion och konst och mytbildning i tjänst hos verklighetsuttolkningen. I själva verket är det ju så att vetenskapen står som vår tids myt. En lång rad av utopier, principer, ideal, ideologier produceras av vetenskapen och anses representerade bara av vetenskapen - till exempel objektivitet, värderingsfrihet, exakt kunskap, intresselöshet, kunskapssökandets frihet från ekonomiska och politiska intressen etc. Medan i praktiken vetenskap varken är objektiv, intresselös eller helt utan värderingar. Inte heller är den fri från ekonomiska och politiska intressen. Ingetdera av "idealen" uppfylls av vetenskapen, likväl kopplas dessa "ideal" ständigt som egenskaper till vetenskapen. Med den stora makt som vetenskapen fått över den moderna världens tänkande så har alltså vetenskapen gjort myten om sig själv till vår tids myt.

 

Därför kan forskare utan att bry sig särskilt om argumentation nöja sig med termen "ovetenskapligt" för att avfärda vad som inte passar in i deras doktriner.

 

Med detta har jag inte påstått att "vår tids myt" inte kan avsätta även positiva produkter. Vad jag menar är att om man ser vetenskapen som myt, det vill säga att den, såsom Ovesen skriver om myters funktion, "legitimerar nutida seder och bruk", då tilldelar man den betydelse i relation till andra kunskapsvägar än vetenskapens, men inte i överordnad position utan i dialog.

 

Låt oss alltså föra en dialog. Och jag frågar: Varför är den bilden inte en myt, den bild som historiker, antropologer traditionellt ger av alla mänskliga samhällen att de alltid varit mansdominerade

 

En myt är till "för att legitimera det som är". Det förhärskande är fortfarande det patriarkala samhället. Och historien och antropologin blir sålunda patriarkatets tjänare genom att kalla påståendena om kvinnostyrda, jämlika samhällen för "myt" och de motsatta för "vetenskap".

 

Om traditionellt vetenskapligt skolade antropologer, arkeologer inte ser de samhällen som Bachofen respektive Gimbutas ser, kan det ju bero på att de har det patriarkala samhället som modell för hur ett kvinnostyrt samhälle borde se ut. De tänker sig hitta den "upp och nervända världen" med förtryckta män som är inkapslade i slöjor, instängda i harem, misshandlade av kvinnliga tyranner och härskare, de tänker sig kvinnor som bär vapen och tågar i arméer och män som står vid spisen och sköter barn. Sådana samhällen finner de inte.

 

Nej, sådana finns uppenbart inte. Men det är inte heller sådana samhällen som Bachofen och Gimbutas beskriver.

 

De matrilineära, moderrättsliga och matrilokala samhällena är vad frågan gäller.

 

Men dessa avvisas av Ovesen. Och Fagerström nämner dem över huvud taget inte. Ovesen anför som skäl att eftersom män kan vara hövdingar i de matrilineära samhällena så har dessa samhällen inte relevans i detta sammanhang. Men det är här kärnpunkten ligger.

 

Att det i matrilineära samhällen - som ingen förnekar existensen av - finns män i ledande positioner beror ju på att könen där är jämställda, männen är inte förtryckta. En man kan vara hövding i det matrilineära samhället, men han har sitt hövdingskap i kraft av att han är gift med - eller vald av - den kvinnliga arvtagaren till hövdingskapet. Den i förantiken existerande motsvarigheten till detta är det system som Bachofen och andra benämner "matrimonium".

 

16cb0c8e-43cb-4fb8-8937-ca2178e88ebc

En svensk arkeolog, Göran Burenhult, som arbetar tvärvetenskapligt i vad han kallar "etno-arkeologi" berättar i sin bok "Speglingar av det förflutna" (1986) om nu existerande matrilineära samhällen bland naturfolk och betonar deras sociala fredlighet, kvinnornas fria och starka ställning, jämlikheten mellan könen, friheten från våld. Medan Fagerström - i sin artikel - beskriver stenålderssamhällets eventuella fredlighet som betingat av dess outvecklade och primitiva tillstånd, så finner man hos Burenhult också en annan förklaringsmodell, där han tar fasta på frågan om samhället är matrilineärt eller patriarkalt. Bland naturfolken finns båda formerna. De patriarkala är krigiska med kvinnoförtryck av olika grader, medan de matrilineära utmärker sig genom sin fredlighet och jämställdhet. Samma uppfattning har till exempel den österrikiske antropologen Rolf von Ehrenfels, som framför allt forskat i matrilineära samhällen i Östafrika.

 

Att kvinnor "härskar" eller "är styrande" skall alltså förstås i meningen att de - i kraft av att arvet av mark, hus och fast egendom går på kvinnosidan, släktet räknas på mödernet, barnen har namn efter modern - har avgörande inflytande i de viktigaste samhällsfrågorna. Men "härska" betyder här inte, i patriarkatets mening, att undertrycka. I stället är det fråga om "the slow moving consensus process" som den amerikanske miljöaktivisten Jerry Mander benämner den beslutsform som utmärker de matrilineära ursprungsbefolkningarna i USA.

 

MEN kvinnor är väl varken bättre eller sämre än män

Varför är de patriarkala samhällena krigiska och kvinnoförtryckande, men de matrilineära fredliga och jämlika

 

Ja, varför?

 

800px-Meister_des_Hildegardis-Codex_003

En förklaring är given: I patriarkatet (släktet räknas på manssidan) måste mannen kontrollera kvinnans sexualitet för att vara säker på faderskapet. Därav följer alla de motbjudande företeelser som är knutna till patriarkatet: kvinnan skall stängas inne, bära slöja, könsstympas eller på andra mer eller mindre förnedrande sätt underordnas mannen.

 

Matrilinearitet däremot innebär att släktet räknas på moderssidan, men för att vara säker på moderskapet behöver ju kvinnan inte förtrycka mannen. Moderskapet är hennes, och ett fysiskt uppenbart faktum. I de matrilineära samhällena är mannen knuten till kvinnan och hennes familj ofta i så kallade besöksäktenskap. Här finns inget förtryck och sålunda inte heller allt det sexualiserade våld som vi känner till i vårt samhälle som "typiskt för mannen". Denna kunskap om matrilineära samhällen - som för övrigt inte bara finns bland naturfolk utan också bland högkulturer som ladakerna, som Helena Norberg Hodge beskrev i sin bok "Ladakh" (1988) - säger oss att det är det patriarkala systemet som skapar mäns våldsbenägenhet. Mannen som biologisk varelse däremot är inte aggressivare än kvinnan.

 

"Vår moderna forskning är ensidigt empiriskt inriktad och har genom att upprätta ett motsatsförhållande mellan historisk och mytisk tid avvisat den enda väg genom vilken en djupare och mer sammanhängande förståelse kan ernås", skriver Bachofen i sin "Mutterrecht" (1861).

 

Snarare än att beskriva Bachofen som mer eller mindre en dumbom - vilket Ovesen gör - kan han beskrivas som en den tvärvetenskapliga forskningens pionjär. Han var en konservativ borgare och ingalunda anhängare av sin samtids kvinnorörelser; trots detta och trots vissa fantasterier och svårgenomträngliga tankekonstruktioner har han - genom sina oerhört omfattande kunskaper i religionshistoria, i filologi, i myt- och symbolforskning, etymologi och rättsvetenskap, med den grekiska antiken och den romerska rätten som specialitet - givit material för både feministisk filosofi och feministteologi och för en mängd radikala tänkares idévärld och forskningsinriktning - som Erich Fromm, Max Horkhaimer, Robert Briffault, Wilhelm Reich, Ernst Borneman, Robert Graves, Jane Harrison för att bara nämna några. Bland svenska tänkare kan nämnas Emilia Fogelklou som, inspirerad av Bachofen, forskade i den svenska medeltidens arvslagar och där fann bekräftelse på existensen av moderrätt och matrilinearitet. Från Fogelklou gick impulserna vidare till Elin Wägner och hennes "Väckarklocka".

 

Vi är invävda i den verklighet vi beskriver och betecknar med våra bilder och myter, och påverkar därför också verkligheten med våra bilder och myter. Skiljelinjen mellan myt och verklighet kan vi då inte dra så att den går några tusen år tillbaka i tiden och mena att hitom den gränsen är allt objektivt utforskningsbar verklighet. Skiljelinjen mellan myt och verklighet går där vi är och står, därför att myten är en del av vår fattningsförmåga av verkligheten.

 

Myter kan vi inte vara utan - däri håller jag med Ovesen - men vi kunde vara mer skarpsynta när det gäller omprövning av de myter som vi underkastar oss, och vi borde kunna skilja på bra och dåliga myter, skilja på myterna som förtrycker och dem som befriar.

 

ELISABET HERMODSSON

Författare

Egg-shaped Fish-Goddess and vulva from Lepinski Vir

The woman can rule without oppressing. But by nature, she is not more peaceful than man - it all depends on societal considerations.
PUBLISHED 1994-12-06

 

Some previous articles on the Third Page in DN have dealt with the question if there have existed communities in the Stone Age in which the woman had a more central place in the societies, and because of that were more equal and peaceful. A number of archaeologists and ancient historians reject such ideas as myths. But, by doing that, scientists consolidate another myth, Elisabeth Hermodsson argues: the myth of the patriarchal order being the only conceivable one.

 

WHEN HISTORICAL research is set out to penetrate prehistoric times,  it is said to "lose itself in myths".  Against that, it can be objected that history writing doesn´t need prehistoric times for that matter. Lose oneself into myths, history might do at one and the same time as it is written. How to manage the capturing and describing the essentials of the past, is determined by values ​​and selection principles, of ideologies and preconceptions, which already are at work as  forming processes of the material in the present.

 

Two researchers - cultural anthropologist Jan Ovesen and archaeologist Kåre Fagerström lectures (DN 17/11 and 22/11) Tore Håkansson and Eva Moberg for their articles (1/11, 2/11) supporting Marija Gimbutas  theories of ancient peaceful women-run societies .

 

Ovesen notes that if humanist research is to maintain its credibility, one has to "separate myth and history". Fagerström rejects putting in "a modern question, the women's case" in a prehistoric context, presenting a developmental schematic table where ancient society - in which women might have been in power - is described as so primitive and undeveloped that the question is "if there has been any power at all to wield".

 

However, Ovesen broadens the question to philosophical dimensions when he declares himself to be positively disposed to the very myth of the peaceful women-run societies. The myth is needed, he says, although it does not match scientific findings. He promotes the function of the myths as "supporting utopias and ideologies" and offers the goddess Freja as an adorable alternative to the Market and the Christian Church.

 

You get almost touched by this generosity from a representative of science. We laymen, ditto women, must understand that all kinds of talk about women-run societies is un-historic nonsense, myths and wishful thinking, not science. But myths are needed, the scientist states, if not for anything else - as "support..."

 

The reasoning reminds of the Uppsala philosopher Hedenius's way of reasoning about religion versus science, namely that religion has nothing to do with the truth about reality, but faith is needed as support and comfort for the weak in the struggle of life. This kind of reasoning is based on a literalism, a kind of "fundamentalist" view on science, which still has its followers, but as which together with a science critical approach should have been disolved in its joints.

 

Certainly, Ovesen has ensured another way out - and I find it sympathetic - by talking about two different kinds of truths, the truth of the myth and the truth of science. But on the other hand, he claims that it is "truths at different levels". The higher level of truth applies without saying to the scientific. What kind of power might then legitimize such a  kind of hierarchy

 

Of course, science itself.

missedinhistory-podcasts-wp-content-uploads-sites-99-2016-03-Hildegard-full

The function of the myth is to "to legitimize what is". The predominant is still the patriarchal society. And history and anthropology become the servant of the patriarchy by labelling the claims of women-controlled, equal societies as "myth" and the opposites to "science."

 

If traditionally scientifically educated anthropologists, archaeologists can not perceive the societies  described by  Bachofen and Gimbutas, it may be because they have the patriarchal society as a model of what a women-driven society must look like. They intend to find the "inverted mans world" with oppressed men who are encased in veils, trapped in harems, beaten by female tyrants and rulers, they think of women carrying weapons and trains in armies and men standing by the stove and taking care of children. Such societies they do not find.

 

No, obviously not. But it isn´t neither societies of that kind which is described by  Bachofen and Gimbutas.

 

The matrilineal and matrilocal  societies of mother-right is what the question is about.

 

But these are rejected by Ovesen. And Fagerström does not mention them at all. Ovesen argues that since men may hold chieftains in matrilinary societies, these kind of societies are not relevant in this context. But this is where the nub of the discussion lies.

 

The fact that men might be in leading positions in matrilineal socities  - whose existence no-one denies -  is because the gender is equal, men are not oppressed. A man may be the chief of a matrilineal society, but he has his dominion because he is married to - or elected by - the female heir to the chiefship. The prehistorical equivalent to this is the system Bachofen and others delineate as a "matrimonium".

Hildegard_von_Bingen

A Swedish archaeologist Göran Burenhult, who carries  out an  interdisciplinary approach in what he labels as "ethno archeology", explains in his book Reflections of the Past (1986) about existing matrilineal communities among indigenous peoples, emphasizing their social peace, the free and strong position of women , gender equality, freedom from violence. While Fagerström - in his article - describes the possible peacefulness of the stone-age society as a condition of its undeveloped and primitive state, you will in Burenhult´s approach also find another explanatory model, in which his outset is whether society is matrilineal or patriarchal. Among the indigenous peoples you might find both forms. The patriarchal are warrior -like, with various degree of oppression of women, while the matrilineals are carachterised by its peacefulness and gender equality. The same perception has, for example, the Austrian anthropologist Rolf von Ehrenfels, who carried out research mainly among matrilineal communities in East Africa.

 

Thus, the fact that women "rule" or "ruling" must be understood in the sense that they - because of the inheritance of land, houses and immovable property on the women's side, the genus is counted on maternity leave, the children are named after modern - have decisive influence in the most important social issues. However, "ruling" does not mean, in the patriarchate's opinion, to suppress. Instead, it is the "slow moving consensus process" that American environmental activist Jerry Mander denotes the form of decision that characterizes the matrilinary indigenous peoples of the United States.

 

BUT, women are neither better nor worse than men?

 

But why then are the patriarchal societies warlike and oppressing women, but the matrilineal peaceful and equal?

 

Yes why?

16cb0c8e-43cb-4fb8-8937-ca2178e88ebc

One explanation is given: In patriarchy (descent is counted on the father´s side), the man has to control the woman's sexuality to be sure of his paternity. Hence, the existence of all the disgusting phenomena associated with the patriarchy: the woman has to be kept indoors, wearing veil, being exposed to genital mutilation, or in some other more or less degrading ways be subordinate to the man.

 

Matrilinearity, on the other hand, means that the family is counted on the mother side, but in order to be sure of her motherhood, the woman do´nt have to oppress the man. The motherhood is her, and a physically apparent fact. In the matrilineal societies, the man is often linked to the woman and her family with the so-called visiting marriage. In this is no oppression and thus either the sexualized violence we know of in our society as "typical of the man". This knowledge of matrilineal societies - which, moreover, is not common only among primitive societies, but also among high cultures such as the Ladhaks, which Helena Norberg Hodge has described in her book "Ladakh" (1988) - tells us that it is the patriarchal system that creates men's violence. The man as a biological being, on the other hand, is no more aggressive than the woman.

 

"Our modern research is unilaterally empirical oriented and, by establishing an opposition between historical and mythical times, it has rejected the only path through which a deeper and more coherent understanding can be achieved," Bachofen writes in his Mutterrecht (1861).

 

Rather than describing Bachofen as a fool, more or less - as Ovesen does - he might be described as a pioneer of interdisciplinary research. He was a conservative citizen and by no means a supporter of his contemporary women's movements; Despite this, and despite some fantasies and impenetrable constructions of thoghts, he has - through his immensely extensive knowledge of religion history - in philology, in myth and symbolism, etymology and jurisprudence, in Greek antiquity and Roman law as specialty - material for both feminist philosophy and feminist theology and for a variety of radical thinkers' world of ideas and research - such as Erich Fromm, Max Horkhaimer, Robert Briffault, Wilhelm Reich, Ernst Borneman, Robert Graves, Jane Harrison to name but a few. Among Swedish thinkers, Emilia Fogelklou, who, inspired by the Bachofen, carried out research about the Swedish medieval legacy and found confirmation of the existence of maternity and matrilinearity. From Fogelklou the impulses went on to Elin Wägner and her "Alarm Clock".

 

We are entangled in the reality we describe and denote with our images and myths, and are therefore also affecting reality  with our images and myths. The dividing line between myth and reality, then, we can not draw some thousand years back in time, arguing that all what is short of this boundary is objectively explorable reality. The dividing line between myth and reality lies where we are and stand, because myth is a part of our sense of reality.

 

We cannot be without myths - I agree with Ovesen - but we could be more clear-sighted in terms of reassessing the myths we submit to and we should be able to distinguish between good and bad myths, differentiate between the myths which oppress and those who liberate.

 

ELISABET HERMODSSON

Author

800px-Meister_des_Hildegardis-Codex_003