Justitieombudsmannen gav polisen allvarlig kritik för att inte ha hanterat ett bedrägeri-ärende på rätt sätt. Polisen hade inte ägnat fallet den tid som behövts för en noggrann bedömning utan avskrivit fallet direkt. JO var också kritisk  mot polis och åklagare för att de inte mer aktivt utrett ett diskrimineringsbrott. Ärendet hade blivit liggande ett år utan åtgärd. Det låter som rimlig kritik Men när jag själv anmälde handläggningen av två misstänkta fall av sexualbrott mot barn så fann inte JO skäl till kritik. Åklagaren hade inte inlett förundersökning utan lagt ner fallen. Barnen 9 och 11 år förhördes inte. Läkarjournaler begärdes inte in. Aktuella personer förhördes inte. Åklagaren hade dock kontakt med den misstänkte. Beslutet fattades alltså helt utan faktaunderlag.

 

Hur kunde det komma sig att bedrägeri.och diskrimineringsbrott och sexualbrott behandlades så olika? bad jag JO förklara. Jag ville veta vari skillnaden bestod. JO svarade att varje ombudsman hos JO agerar helt självständigt och beslutar i varje enskilt ärende, samt att ett JO-beslut inte kan överprövas av någon annan instans.

 

Eftersom min fråga var av principiell natur så skrev jag till chefs-JO och ställde den generella frågan: Kan man fatta korrekta beslut utan beslutsunderlag? Då fick jag veta att JO enbart gör uttalanden i rättsliga frågor och inom ramen för sina tillsynsärenden. Och i ett ytterligare svar att: ”JO är återhållsam med att uttala sig om myndigheters bedömningar i enskilda ärenden”. Det tycks med andra ord helt omöjligt att få ett svar från JO.

 

Helt nyligen kom två andra beslut från JO. I ena fallet hade en kvinna JO-anmält en domare vid Helsingborgs tingsrätt för att i domen inte alls ha redovisat vad de nio vittnen hon åberopat hade framfört eller värderingar av vittnesmålen. Det framgick inte ens i domen att vittnena varit närvarande. Men JO lämnade frågan utan kommentarer, trots att det står i Rättegångsbalken att vad som framkommer under en förhandling ska redovisas. De nio personerna hade uttalat sig till ett barns fördel.

 

I det andra fallet anmäldes Stockholms tingsrätt. Parts - och vittnesförhör vid en förhandling fanns varken på kassettband eller var protokollförda. På sex band, av nio, hade ljudet försvunnit och gick alltså inte att avlyssna.. När frågan om mened blev aktuell var eventuella bevis borta. På vilket underlag domstolen fattat sina beslut framgick inte och föranledde inte heller någon åtgärd eller uttalande från JO. Också detta fall gällde barn.

 

Nog måste det finnas en gemensam policy hos JO, en minsta gemensam nämnare för svensk rättssäkerhet och den enskildes rättsskydd, oavsett vilka parterna är? Nu hoppas jag att någon riksdagledamot tar upp frågan i Konstitutionsutskottet (KU).

 

För om inte ens JO tycker att alla förundersökningar och rättsprocesser skall bedrivas på samma villkor, utan att man kan fatta helt godtyckliga beslut, vem ska man då vända sig till?

 

Monica Dahlström-Lannes