Samma morgon som nyheten gick ut att polischefen Göran Lindberg blivit anhållen ringde Sveriges Radio upp mig. ”Är du galen?” svarade jag reportern. Men vid närmare eftertanke var jag inte lika förvånad som de flesta andra i Göran Lindbergs närhet, även om jag inte kunnat föreställa mig att det var så illa som det var. 

 

Göran Lindberg hade varit min chef på Polishögskolan när jag förordnades som kriminalkommissarie. Min uppgift var att som föreläsare och kursledare starta upp utbildningen för polisens vålds- och sexualbrottsutredare. Något personligt engagemang visade han aldrig, men han visste vilka ämnen som låg i tiden. Så fick jag arrangera en heldagsföreläsning under rubriken ”Barn som kriminalitetens offer”. Inledningstalare var justitieminister Gun Hellsvik och rikspolischef Björn Eriksson. Inbjudna var också riksåklagaren Thorsten Jonsson och chefs-JO Claes Eklundh. Konferensen riktade sig till landets högsta jurister: polischefer, åklagare, domare och advokater, samt BRIS och Rädda Barnen. Inbjudna erfarna föreläsare representerade olika yrkesgrupper och själv stod jag för den avslutande delen som åtföljdes av en paneldebatt.

 

Välkomsthälsningen stod Göran Lindberg för. Som rektor för Polishögskolan var han värd för konferensen. Efter det fem minuter långa anförandet försvann han. Landets juridiska elit fanns alltså på plats, men inte Polishögskolans egen rektor. Var ämnet för laddat?

 

Till skillnad från mina engagerade och stödjande mellanchefer var Göran Lindberg avståndstagande. Han höll sig helt borta från undervisningen, förde aldrig några diskussioner med mig, gav inget stöd, men heller ingen kritik. Lyssnade inte heller på någon av alla intressanta föreläsare som deltog i kurserna där ämnet var våld och sexuella övergrepp mot barn.

 

Jag minns hur Leif GW Persson, då professor på Polishögskolan delgav mig sin reflektion ”Jag förstår inte vad dom har emot dig?” Vilka ”dom” var framgick inte då.

 

Trots många positiva utvärderingar som kursledare och föreläsare fick jag inte fortsätta. Från hela landet kom protester, från kvinnojourer, nämndemannaföreningar, läkare, psykologer, socialsekreterare, barnrättsorganisationer och t.o.m. från interner, dömda för grova brott, men mitt förordnande förnyades inte av Göran Lindberg. Istället erbjöds jag ett nytt förordnande av Leif GW Persson, men avböjde sedan ytterligare ett år.

 

I en artikel, skriven av en kontroversiell man kunde jag läsa att jag fått sparken från PHS. Jag skrev till Göran Lindberg som i sin tur svarade i ett brev: ”Du har inte avskedats från Din kommendering som polislärare vid Polishögskolan. Din tjänstgöring fullföljdes helt enligt den i förväg uppgjorda inkommenderingsplanen. Jag är mycket väl medveten om att Du fått många lovord för Dina insatser som lärare och kursledare vid Polishögskolans kurser…”

 

När Göran Lindberg häktades frågade jag Leif GW Persson hur det egentligen låg till och fick ett utförligt brevsvar:

”När jag frågade honom, rak fråga, varför du skulle sluta på skolan så sa han, rakt svar utan utrymme för minsta missförstånd eller alternativ tolkning, att han hade gett dig sparken beroende på att du brast i objektivitet och att dina elever hade klagat på dig med anledning av detta. Minns detta mycket klart. T.o.m när, var och hur det sades och mest av allt minns jag min förvåning när han sade det.”

 

Nog hade Leif GW anledning till förvåning. Det fanns inga kända klagomål.

Närmaste chefer hade varit nöjda. Utvärderingar och omdömen låg högt för både kursledning och föreläsare.

 

Göran Lindberg ljög alltså, naturligtvis för att upprätthålla sin image som företrädare för jämställdhet och mänskliga rättigheter. Var Göran Lindberg redan då rädd att avslöjas? Uppfattade han mig som ett personligt hot?

 

När hovrätten nu dömt Göran Lindberg till sex års fängelse så återstår många frågor att besvara.

 

Varför utreddes inte misstankarna mot honom långt tidigare? Hur kan det komma sig att så få sexköpare har dömts, när Lindberg under flera år har förmedlat kontakter mellan dessa och unga kvinnor? Varför vågar inte utsatta kvinnor och vittnen berätta? Varför utreds inte de polisanmälningar som finns mot utpekade poliser?  Finns det fler inom rättsväsendet som bävar för att bli identifierade och avslöjade?

 

Det nätverk som Göran Lindberg ingått är troligen mycket större än det som avslöjats. Många har pusselbitar. Varför är de så tysta?

 

Monica Dahlström-Lannes