Incest och sexuella övergrepp väcker ofta så starka känslor att det ibland är svårt att föra en konstruktiv debatt. Dessutom råder det en stor begreppsförvirring. Statistik blandas ihop, "incest" och "sexuella övergrepp" definieras på samma sätt, socialtjänstens och polisens roller förväxlas. Barns berättelser och vuxnas misstankar rörs ihop. Normala beröringar blandas ihop med sexuella övergrepp och oskyldigt anklagade blandas ihop med ogrundat anmälda och oskyldigt dömda. I en artikel i en av våra kvällstidningar påstås att "i USA har man insett att de flesta som dömts under de senaste tjugo åren var oskyldiga".

 

Debatten verkar ha spårat ur fullständigt. Det är synd, för en nyanserad och saklig debatt skulle komma både offer, misstänkta och dömda till godo.

 

Enligt Brottsförebyggande rådet (BRÅ) polisanmäls cirka 1 av 10 verkliga brott i Sverige. 1992 polisanmäldes 2421 sexuella övergrepp mot barn under 15 år. 1991 polisanmäldes 1775 och av dem dömdes endast 11% (enl. SCB) Man kan knappast beskylla åklagarna för att åtala eller domstolarna för att döma för många.

 

Domstolarna kan tvärtom ofta kritiseras för att inte ta barnen på allvar och för att istället rättfärdiga förövaren som i fallet med mannen som erkände sexuellt umgänge men blev frikänd av hovrätten för att han skulle ha förgripit sig mot sin styvdotter i sömnen.

 

"Eftersom bara 11% fälldes måste 89% var ogrundade anklagelser" är ett annat påstående som naturligtvis inte är riktigt. Några av dessa anmälningar kan vara ogrundade, men skälet till att åtal inte väckts är oftast att brottet inte kunnat bevisas, vilket inte är detsamma som att den anmälde är oskyldig.

 

I dagarna har en fritidsledare och ett föräldrapar släppts fria, sedan en tonårsflickas berättelse inte längre kan anses juridiskt trovärdig. Hon har ändrat sina uppgifter under utredningens gång. 

 

Man kan få uppfattningen att det inte går att lita på tonårsflickor och att de kan anklaga vem som helst. Men det kan  vara så att ett offer på grund av många och svåra övergrepp under sin barndoms- och ungdomstid inte kan hålla isär alla övergreppstillfällen och/eller de personer som förgripit sig på henne. I ett annat fall vägrade Högsta Domstolen prövningstillstånd för en flicka som återtagit sin berättelse.

 

Läkarundersökning visade att hon var oskuld. Allmänhetens dom över flickan är "där ser man hur barn fantiserar. Nu är det bevisat att hon var oskuld". 

 

Sanningen kan dock se annorlunda ut. Flickan kan ha ljugit, men hon kan lika gärna ha utsatts för påtryckningar och hot att ta tillbaka sin första berättelse. Inte bara av förövaren, utan också av sin mamma, syskon, släktingar osv. Det är oerhört svårt för ett barn, som redan är skört, att orka stå fast vid den sanna versionen, när de förlorar allt och sviks av omgivningen. Man glömmer lätt barnens omöjliga situation. Hur skall ett skadat och övergivet barn orka med omvärldens motreaktioner? När inte ens vuxna offer orkar.

 

Det kan vara så att ett samlag aldrig ägt rum. Men det kan också vara så att ett samlag, ett sexuellt umgänge i juridisk mening, har ägt rum utan att flickans mödomshinna har skadats. En mans könsorgan kan tränga in långt utan att penetrera hymen, och barn är tänjbara. Att flickan var traditionellt "oskuld" motsäger alltså inte alls hennes berättelse om ett inträngande.

 

Naturligtvis kan man inte heller rycka loss enstaka meningar som ofta görs utan man måste sätta in alla delar i sitt sammanhang. Man måste samla in fakta och sedan göra en helhetsbedömning: Under vilka omständigheter berättar barnet? För vem? Vad berättar barnen (detaljer, smak, lukt, känsel)? Vilka ord används? Hur berättade barnet? Vilka frågor ställs? Vem ställer frågorna?  Hur ställs dom?  Barnets ålder? Hur reagerade barnet vid förhöret? Hur reagerade barnet före och efter avslöjandet? Finns det skador? Vilka symtom har barnet uppvisat?

 

Det ges ibland skrämmande exempel på hur enstaka yttranden från barn skulle ha lett till fällande domar, men jag försäkrar att det i Sverige inte räcker med att en flicka en gång yttrar "jag har knullat med min farbror" ens för att sätta igång en utredning.

 

Vi skall inte heller glömma att vuxna kan vara experter på att ljuga, förneka och manipulera omgivningen!

 

Man kan notera att de debattörer som beklagar sig mest över att rättsväsendet dömer oskyldiga är de som nästan aldrig möter offren och deras reaktioner i verkligheten. De pratar istället i termer av hypoteser och "vetenskap" och i sitt påstådda förutsättningslösa tänkande är de helt säkra på att de anklagade och dömda är oskyldiga!

 

Ofta läser dessa personer domsluten eller nedskrivna polisförhör med barnen. De har aldrig träffat barnen eller granskat de videoinspelade förhören. Därmed går de miste om barnets röstläge, gester, känslouttryck och kroppsspråk och kan helt felaktigt göra egna personliga tolkningar vid genomläsningen av förhören eller domarna.

   

I alla brottmål skall varje person som är misstänkt anses oskyldig tills dess dom fallit. Däremot gäller andra regler för vårdnads- och umgängesrätt med barnet. Socialtjänstens uppgift enligt lag är att skydda barn från brott och försumlighet och se till att barnets behov är tillgodosedda. Socialtjänsten skall alltså inte ta ställning till brottet utan till barnets behov av skydd. Detta innebär ibland att misstänkta eller frikända personer inte får träffa sina barn. 

 

Det är lätt för socialtjänst och domstolar att ta ställning i umgängesfrågor när den misstänkte befunnits skyldig till brott. Det svåra är att göra en riskbedömning om barnet är skyddat eller ej när brottet inte lett till åtal eller fällande dom. Vid tveksamma fall där barns intressen står emot vuxnas, så skall barnens gå först.

 

En våldtagen kvinna kan inte dömas att umgås med våldtäktsmannen. Men för barnen ser det tyvärr annorlunda ut för de kan - via domslut - tvingas umgås med föräldrar som förgripit sig på dem. Trots att Sverige har skrivit under FN:s barnkonvention, lyssnar vårt samhälle inte på barnen.

 

Barn har rätt till båda föräldrarna och barn behöver sina föräldrar, men inte till varje pris. De behöver definitivt inte föräldrar som de inte kan lita på, som misshandlar och sexuellt utnyttjar dem.

 

I en artikel påstås att det ännu inte finns något svenskt fall där en moder har förlorat vårdnaden därför att hon försökt skydda barnet mot incest. Jag känner till flera sådana fall, bl a en mamma och en styvpappa som fick se sin förtvivlade dotter polishämtas för att den misstänkte hade fått vårdnaden av henne. Trots att både psykologer och läkare som träffat flickan var överens om att hon med största sannolikhet var utsatt för sexuella övergrepp. Vågar den flickan någonsin berätta igen eller ger hon upp?

 

Barn som minns och vågar berättar blir inte trodda. De anklagas för att fantisera eller vara s.k. "konstruerade offer" dvs någon vuxen har instruerat dem. Man bör snart kunna avgöra om ett barn lärt sig en läxa utantill som det inte begriper. Med bra förhörsteknik bör man kunna "skilja agnarna från vetet". 

 

Vuxna som förträngt traumatiska händelser, men senare i livet börjar minnas, anklagas för att ha blivit påverkade av terapeuter som har förväntningar på berättelser om sexuella övergrepp. (Ibland har det tidigare bortträngda minnet kunnat bekräftas genom att läkare funnit skador i underlivet, t ex bortskurna delar.)

 

Dagens seriösa och vetenskapliga minnesforskare säger att barn till och med är bättre vittnen än vuxna och att offer inte alltid minns rätt, men bakom minnesbilder och känslor finns alltid en sanning.

 

Det stora problemet är att det inte finns tillräckligt många modiga terapeuter som vågar möta offrens reaktioner, smärta, sorg och vrede. Ofta drar sig terapeuter undan obehaget genom passivitet. Många är de patienter som vittnar om år av samtalsterapi utan att ha fått hjälp och möjlighet att ta upp det verkliga problemet.

 

Andra terapeuter gömmer sig bakom "vetenskapen" och hävdar att barn har önskedrömmar om att ha sex med vuxna. De hänvisar till Freud som på sin tid hävdade att många av hans patienter var sexuellt utnyttjade, men när han lade fram sina forskningsresultat orkade inte samhället ta emot hans kunskap. Sanningen var för smärtsam och väckte skuldkänslor och upprördhet hos många. Och Freud orkade tyvärr inte stå fast vid sin uppfattning utan valde att anpassa sig och förbli en aktad vetenskapsman. 

 

Ofta hänvisar man i debatten till "masshysterin i Cleveland". Här splittrades familjer sedan ett par läkare ställt fel diagnos och misstänkt sexuella övergrepp mot barn. Resultatet blev förstås förödande för dessa familjer. Men - det var vuxna som misstänkte övergrepp. Barnen själva hade inget berättat och trots många och långa polisförhör där förhörsledarna verkligen hade förväntningar på barnen, så kunde man inte förmå ett enda barn att berätta något som inte hade hänt. Detta "glömmer" man ofta berätta i debatten.

 

Det stora problemet är inte att barn berättar för mycket. Det är att de inte berättar alls, berättar alldeles för litet eller tar tillbaka sina berättelser. 

 

Roland C. Summit har i boken "Child Abuse and Neglect" Vol. 7, 1983 beskrivit hur barn kan drivas till att ta tillbaka sin berättelse: 

 

Om det inte finns ett mycket klart och tydligt stöd för barnet och ett omedelbart ingripande där hela ansvaret för det som hänt läggs på fadern, kommer hon att följa den den "normala gången" och ta tillbaka sitt påstående. Flickan säger att hon hittat på det hela och ger olika förklaringar till att hon velat hämnas på fadern. Denna lögn blir lättare trodd än de mest tydliga och detaljrika påståenden om sexuella handlingar. De vuxna får den bekräftelse som de väntat på; att barn inte är att lita på.

               

Många ungdomar väljer hellre döden än försätter förövaren i en svår situation eller utsätter omgivningen för obehag. Detta borde oroa och förfära, liksom vetskapen att utnyttjade barn som inte får hjälp senare i livet ofta riktar destruktiviteten och aggressiviteten mot sig själva eller andra. Något vi kan se tydligare än någonsin i vårt samhälle idag. För hur skall man kunna förvänta sig att barn och ungdomar som inte själva mött respekt skall kunna vara toleranta och respektera andra människor?

 

Jag vet att det kan finnas barn som fantiserar. Jag vet att det kan finnas ogrundat anmälda män och kvinnor. Jag vet att myndigheter och förvaltningar kan göra misstag. Men det helt överskuggande problemet är att barn har så liten rättssäkerhet.

 

Dessa brott måste utredas förutsättningslöst och med respekt för både offer och misstänkta. Förhörsmetoder måste utvecklas och kunskapen fördjupas. Ändå har under det senaste året inte en enda polis utbildats till sexualbrottsutredare (kurserna är inställda) trots att anmälningsfrekvensen när det gäller sexualbrott mot barn fördubblats den senaste tiden. Kvalificerade polisutredningar är en rättssäkerhetsfråga för både barn och  vuxna, offer och misstänkta.

 

Det vilar också ett stort ansvar på åklagarna. Idag beror barns rättssäkerhet på var i landet man bor. På vissa orter väcks nästan inga eller inga åtal alls. Och fällande domar när det gäller sexualbrott mot barn i förskoleåldern - när den misstänkte förnekar - är ytterst sällsynta eller nästan obefintliga.

 

Vi skall ha höga beviskrav i Sverige, men våra domstolar måste också ta del av den kunskap som finns så att de rätt kan värdera bevisningen. 

 

Det är mycket ovanligt att barn ljuger om sexuella övergrepp och hur skall de kunna fantisera om något som inte finns i deras begreppsvärld? Det stora problemet är att barn och ungdomar inte vågar berätta och är rädda att inte bli trodda och ofta önskar de själva att deras minnen inte var sanna. De är oerhört lojala mot förövarna och när de äntligen berättar finns ofta bara ett motiv: att få slut på de övergrepp som riktar sig mot dem själva, syskon eller andra barn. 

 

Det största hotet mot rättssäkerheten är inte barns fantasier. Det är fortfarande vuxnas känslor, fördomar och okunskap.

 

Monica Dahlström-Lannes