ARTIKLAR AV MONICA DAHLSTRÖM-LANNES
FRÅN 2012 PÅ NEWSMILL
Osakliga medier skadar barn som far illa
Newsmill 9.2.2012
Varför gjorde ni ingenting? Frågan ställs i mycket uppmärksammade fall av vanvård, försummelse och i värsta fall mord på barn. Samma fråga kan många andra barn också ställa till passiva myndigheter som inte skyddar dem.
Den frågan ställer inte media när det gäller vad man kallar vårdnadstvist, men där brott mot barn kan pågå i åratal, trots mängder av anmälningar till socialtjänsten. Då döps plötsligt brottmålet om till vårdnadskonflikt och massmedia förklarar bort sitt ointresse med att ”ord står ju mot ord” och man kan inte veta. Om redaktioner med samma kraft, som i fall där föräldrar anses oskyldiga, gjorde en djupdykning så skulle de förvånas och förfäras över den verklighet de skulle finna. Våld och sexuella övergrepp mot barn existerar!
På 90-talet kritiserades socialtjänsten i Vetlanda hårt i ett tv-program. Socialtjänsten hade handlat korrekt, skyddat barnet och gjort polisanmälan.
Tv-kritiken mot den dåvarande socialchefen i Vetlanda var inte nådig, men JO hade granskat fallet och inte funnit något fel. Men den informationen kom aldrig fram i programmet. Socialchefen försökte berätta om JO:s beslut, men avbröts flera gånger. När jag själv avslöjade vad flickan berättat (den misstänkte pappan gav mig tillstånd att läsa förhören med barnet) blev programledaren rasande.
Det finns många fler liknande fall med mediala attacker där journalister gör ytliga nedslag eller medvetet undanhåller information.
Naturligtvis är det rätt att ingripa när man misstänker att barn far illa. I det uppmärksammade Sandviken-fallet, där två barn omhändertogs, syntes pappan vara mer saklig och kunnig om spelreglerna än massmedia. Det var naturligtvis rätt att anmäla, att utreda och undersöka. Efteråt med facit i hand, är det alltid lätt att tro sig veta, även om inte alla fakta kan presenteras.
Tyvärr sker inte alltid utredningar skyndsamt och situationen är förstås mycket påfrestande för en utsatt familj, oavsett eventuell skuld. Myndigheter kan göra fel.
Massmedia borde dock fokusera på den rättsliga processen. På socialtjänstlagens anmälningsskyldighet och framförallt på den riskbedömning som ska ske, oavsett fällande dom eller inte.
För några år sedan piskade Janne Josefsson i Uppdrag granskning upp en lynchstämning mot socialtjänsten i Oskarshamn som anklagades för myndighetsmissbruk då en pojke blivit omhändertagen. Det visade sig att föräldrarna var förståndshandikappade och inte klarade av att sköta sin son. En erfaren socialdirektör fick uppdraget av Josefsson att granska fallet, men delade inte hans åsikt. Hon fanns förstås inte med i det sända programmet.
Senare skrev hon i DN: "Janne Josefsson ljuger och bedrar och lyckas dölja hela sanningen för svenska folket. Han berättar en historia som aldrig hänt, och en lagstadgad skyldighet att ingripa till ett barns skydd förvandlas till ett ont uppsåt."
Socialtjänsten har det faktiska ansvaret, men vilket ansvar har medierna? Som inte inser konsekvenserna av sin godtyckliga kritik, när socialtjänsten faktiskt ingriper?
Kan detta ha bidragit till att 10-åriga Louise i Vetlanda fick leva kvar hos sin kriminelle, missbrukande och psykiskt sjuke pappa, under helt osannolika förhållanden?
Påminnas bör vi också om kvällstidningarnas rannsakande rubrik på 90-talet: ”Varför lät vi lilla Ida dö?” Frågan var berättigad då den sönderslagna 2-åriga Ida förts till sjukhus flera gånger. Hon omhändertogs av socialtjänsten först sedan en barnläkare gjort anmälan. Efter massmediala påtryckningar och hård kritik av socialtjänsten hävdes omhändertagandet och flickan fick komma hem igen. Socialnämndens ordförande besökte personligen familjen och beklagade i massmedia vad föräldrarna utsatts för. Han gratulerade till den lyckliga upplösningen. Två veckor senare låg Ida död i sin säng!
Myndigheter ska granskas och kritiseras, men kritiken ska vara saklig och välgrundad. Fakta måste kontrolleras.
Osaklig och godtycklig kritik drabbar barn som verkligen far illa.
Det finns många andra barn som just nu bönar och ber om hjälp, men som ropar för döva öron. Antingen det pågår en vårdnadstvist eller ej.
Monica Dahlström-Lannes
Stoppa myndigheters övergrepp på barn
Newsmill 2.10.2012
I år har minst åtta kvinnor dödats av närstående män, i flera fall inför ögonen på sina barn. Trots den skrämmande statistiken, trots forskning och erfarenheter blir inte hotade och slagna kvinnor tagna på allvar. Att försöka skydda sig och sina barn är ibland omöjligt. Särskilt när man inte får hjälp av myndigheter eller möts av okunniga domstolar.
Lilla Haddile riskerar utvisning. Men det gör också andra barn i Sverige, som tre syskon som nu ska förflyttas 100 mil till en våldsdömd pappa som enligt domstolen ”i nuläget är en okänd person som det dessutom finns anledning att vara rädd för”. Alltså från trygghet till kaos och skräck.
Tingsrätten anser att mamman ”bär skulden till” att barnen inte har någon fungerande kontakt med pappan. Anledningen är att mor och barn levt under skyddad identitet, just på grund av pappans våld.
Nu har mamman förlorat hela vårdnaden. Inte på grund av att hon är olämplig, utan för att hon misshandlats av barnens far vid sex tillfällen. För dessa brott är pappan dömd till fängelse i både tingsrätt och hovrätt och dömd att betala skadestånd till barnen som bevittnat våldet mot mamman.
Så här resonerar Stockholms tingsrätt (dom juli 2012):
”Pappan är dömd för misshandel av mamman vid sex tillfällen under tiden december 2005 – september 2008. Enligt brottmålsdomarna har barnen vid vissa av misshandelstillfällena varit närvarande. Misshandelsdomen skulle kunna tyda på att mannen är en våldsam person. Om än misshandel alltid är oacceptabelt finns det med misshandel, som med allt annat, olika grader. Pappan framstår inte i brottmålsdomarna som en person som med vett och vilje kränker och utövar våld mot sin hustru. Den bild som tingsrätten fått efter att ha tagit del av de åberopade brottsmålsdomarna och efter att ha lyssnat i många timmar på båda föräldrarna är en annan.
Paret har på kort tid fått flera barn, mamman har under långa perioder varit sjukskriven vilket inneburit en ökad arbetsbörda med hemmet och barnen för pappan. Han har under samma tid arbetat heltid. Till detta kommer att föräldrarna uppenbarligen har haft stora kommunikationsproblem. Utan att förringa de gärningar pappan dömts för kan det konstateras att han för tingsrätten mer framstår som en utmattad person som tappat omdömet och agerat synnerligen ogenomtänkt.
De kontakter som förevarit med pappan under vårdnadsutredningen har inte föranlett någon kritik mot hans person. De gärningar som han dömts för utgör enligt tingsrätten inte något skäl att anta att barnen skulle riskera att fara illa hos honom. Vad gäller våld mot barnen finns det i den presenterade utredningen inte något annat än mammans egna påståenden och de uttalanden som barnen gjort inför olika kontaktpersoner... Ett antal vittnen har visserligen berättat om våld som pappan skall ha utövat.
Även när som i detta fall tingsrätten kommit fram till att den ena föräldern ’bär skulden till’ att barnet inte har någon kontakt med den andra föräldern och den andre föräldern i och för sig kan anses lämplig att utöva vårdnaden är det inte givet att vårdnaden om barnet skall flyttas. Även vid bedömningen av om en överflyttning av vårdnaden skall ske måste alltid det som är bäst för barnet väga tyngst. För ett barn som har rotat sig på ett ställe och i ett socialt sammanhang kan det vara bäst att få stanna kvar där även om anknytningen uppkommit på grund av illojalt beteende från en förälder. Barnen har bott med mamman på hemlig ort sedan sju månaders ålder. Flickan, nyss fyllda sex år, har bott med henne på den hemliga orten allt sedan hon var två år och fem månader. För dem måste pappan i nuläget vara en okänd person som det dessutom finns anledning att vara rädd för. Av vårdnadsutredningen framgår inte annat än att mamman har en god omsorgsförmåga om barnen.
Tingsrätten ser en uppbar risk att barnens tillvaro med denna ordning, att utan fog leva gömda och omgärdade av restriktioner, kommer att medföra en oacceptabel inskränkning i deras rätt till framtida egna relationer och nätverk. Mot denna bakgrund är det tingsrättens uppfattning att det är bäst för barnen att pappan tillerkänns ensam vårdnad om dem trots de avsevärda omställningsproblem som kan förväntas uppstå.”
Tingsrättens beslut har överklagats, men överklagandet har avvisats av hovrätten. Barnen har stark anknytning till mamman med vilken de levt hela sitt liv. Nu tycker alltså tingsrätten att det gynnar barnen att ryckas ur sin trygghet trots att pappan ”i nuläget är en okänd person som det dessutom finns anledning att vara rädd för”.
Hur kan domstolen försvara, förringa och bortförklara en dömd mans våldshandlingar och underkänna tidigare fällda domar av både tingsrätt och hovrätt? Hur kan rätten anklaga mamman för att leva skyddat när den våldsamme pappan tvingat henne till detta? Hur kan Stockholms tingsrätt påstå att beslutet är till barnens bästa? Hur kan hovrätten avfärda överklagandet och vägra ta upp fallet?
Myndigheters övergrepp på barn måste upphöra!
Monica Dahlström-Lannes