Domstolar förs bakom ljuset av vittnespsykologer

I Nämndemannen nr 3/98 recenseras "vittnespsykologen" Lena Hellblom-Sjögrens (LHS) bok "Hemligheter och minnen. Att utreda tillförlitlighet i sexualbrottsmål" av hennes okritiske åsiktsfrände Max Scharnberg, som ger henne en lysande recension.

Vi anser att det är av stor vikt att dömandet i svenska domstolar i framtiden inte utgår från en sådan okritisk inställning till LHS, när hon uppträder som sakkunnig. Författaren, Lena Hellblom-Sjögren, är visserligen filosofie doktor samt legitimerad psykolog. Men såvitt det är oss bekant så har hon erhållit sin doktorstitel i ämnet "demokratin inom arbetarrörelsen". När hon senast arbetade barnkliniskt är inte känt.

Vi vill också informera om att LHS's bok har recenserats i andra publikationer, där man har givit hennes bok svidande kritik samt kraftiga underbetyg. Från hennes egna led (styrgruppen för Vittnespsykologiska forskningslaboratoriet) skrivs boken ned i Psykologtidningen nr 4/98 under rubriken "Snarare partsinlagor än verkliga utredningar" och i Juridisk Tidskrift 3/1997-98 finner Christian Diesen, docent i processrätt, att LHS's bok är så undermålig att den inte är lämplig som hjälpmedel för yrkesverksamma jurister när det gäller att utreda tillförlitlighet i sexualbrottmål och att hennes redovisning av baskunskaper och fakta är så vinklad att boken inte ens håller som ett debattinlägg.

Den allvarligaste bristen i LHS's metod är, enligt Diesen, inte den ensidigt destruktiva inriktningen att eftersöka andra förklaringar (än att övergreppen verkligen har ägt rum - förf. tillägg) utan att selektivt faktaurval kombineras med selektivt vetenskapligt urval och att tillämpningen sker på basis av generaliseringar. Detta medför, enligt vår åsikt, att LHS lämnar domstolen lika (o)kunnig efter det fullgjorda vittnespsykologiska sakkunniguppdraget som före.

"Att ge sakkunniguppdrag till en 'expert' som har en förutfattad mening, uppställer mothypoteser på ett mekaniskt sätt och anser dessa verifierade redan genom att de kunnat uppställas, uppfyller inte syftet med bevismedlet ifråga", skriver Diesen. Slutligen påpekar han att LHS i sin bok bygger sina juridiska resonemang på missuppfattningar och att juridiska begrepp används av henne på ett så felaktigt sätt att läsaren inte förstår den faktiska innebörden. Diesen finner det avslutningsvis "lika förvånande som beklagligt att Nordstedt Juridik givit denna stridsskrift ett slags legitimitet som juridisk handbok i sexualbrottmål."

Svea Hovrätt uttalade nyligen i en dom som meddelades den 8 maj 1998 (mål nr B 2066/97) att "Både det skriftliga utlåtandet och det sätt på vilket Lena Hellblom-Sjögren uttalat sig i hovrätten ger enligt hovrättens mening anledning att ifrågasätta hennes opartiskhet." Uppgifterna i sakkunnigutlåtandet uppges av hovrätten vara anmärkningsvärda. LHS hade genomgående uppehållit sig enbart vid uttalanden som av LHS tolkats som att barnets berättelse om sexuella övergrepp inte har någon verklighetsbakgrund och LHS synes ha bortsett från detaljerade uppgifter från barnet som stöder övergreppsmisstanken.

Vid Uppsala universitets juridiska institution har Jenny Westerstrand (JW) granskat den vittnespsykologiska metoden, framförallt utgående från just LHS's bok samt en skrift (där även LHS medverkar) med vittnespsykologiska uppsatser som samlats och utgivits av Vittnespsykologiska Laboratoriet. JW finner att den vittnespsykologiska metoden bygger på förhandsinställningen att berättelser om övergrepp inte har sin förklaring i en våldsam verklighet.

JW finner även att den vittnespsykologiska metodens anspråk på vetenskaplighet är rent nonsens och att metoden/tolkningen istället öppnar upp för vittnespsykologernas egna fördomar och att detta utredningsförfarande har enorma brister, där kvantitet på intet sätt botar bristen på kvalitet. JW finner att vittnespsykologernas stridsrop att "stoppa flummet i domstolarna" och att "sakkunnigutredningarnas neutralitet måste säkras" är närmast en logisk kullerbytta, när dessa rop skallar från vittnespsykologerna själva.

De misstag som vittnespsykologer gör sig skyldiga till genom partiskt färgade feltolkningar kan få svåra konsekvenser för utsatta barn om de vittnespsykologiska "analyserna" skulle accepteras av domstolarna. Här ett exempel: