I Facebookgruppen #eftervåldet har vi tillsammans sökt rätt på artiklar som tagit upp fall av våld och / eller sexuella övergrepp mot mödrar och barn, som resulterat i att en mamma eller ett barn bragts om livet, som vi listat här nedan. Och så vitt vi kunnat se har inte ett enda fall påträffats där en pappa och / eller hans barn bragts om livet av en mamma, pga att hon upplevt sig förfördelad i en vårdnadstvist. För i så fall hade det med all säkerhet inte gömts undan, utan slagits upp stort.

 

Att fallet däremot oftast, eller snarare alltid, är det omvända, torde vittna om att våldet förorsakas av en problematik som är könsspecifik, men som är lika mycket tabu att omnämnas i medierna, som i de teaterföreställningar där det familjerättsliga dramat regisseras och iscensätts av socialtjänst och domstol.

 

Artiklarna vi listat, är typiska för hur våldet trollas bort och mörkläggs under dimslöjor av eufemismer (verklighetsförvanskande ordvrängerier) som tex inte minst genom den rutinmässiga hänvisningen till en ”infekterad vårdnadstvist”. I ett fall hänvisas dessutom till att det är mamman som legat i en vårdnadstvist med pappan, när det i själva verket varit precis tvärtom och hennes umgänge begränsats till ett minimum på begäran av en livsfarlig pappa, som tom är dömd och straffad för ett stort antal grova brott och sen går till attack mot henne och en personal på ett utredningshem med kniv. På så sätt döljs det faktum att våldet pågått under lång tid och hade kunnat ges förhinder att utövas fritt.

 

En av mammorna i gruppen som har erfarenhet av att leva i ständig skräck inför vad hennes son utsätts för, sedan vårdnaden / boendet flyttats över till pappan och om det ska sluta med att han tar sitt liv, ger här sin syn på hur hon bedömer att materialet i artiklarna har vinklats:

 

En drabbad förälders syn på mediernas framställning av det familjerättsliga dramat

 

”Den fråga man i media väljer att bortse ifrån är varför en vårdnadstvist överhuvudtaget uppstår. Därur skapar man också bilden av att en vårdnadstvist handlar om en konflikt som drivs av två fullgoda föräldrar – lika goda kålsupare bägge två – som är oense om barnen efter en skilsmässa och som därför slutar i en tragedi ingen kunnat förutse. 

 

Det är en myt. 

 

Anledningen till både skilsmässorna och vårdnadstvisterna vi får ta del av i rapporter från JÄMY, ROKS, Unizon m.fl är våld mot kvinnor och barn, våld som utövats lång tid före både skilsmässorna, vårdnadstvisterna och övrigt eftervåld.  När förövaren mister, eller riskerar att mista, makten i förhållandet, kan han återupprätta och upprätthålla den via familjerätt och tingsrätt. Där kan förövaren få lagligt godkännande att utöva eftervåld. Där kan mammor tvingas att samarbeta med sina förövare. 

 

Hade våldet hanterats som brottmål, hade brottsoffren inte tvingats till samarbete med sina förövare, de hade inte ens behövt sitta i samma sal. Men när det handlar om våld i nära relation och våld mot barn – vilket är brottsligt – osynliggörs våldet och offren behöver genomlida familjerättsliga ärenden och vårdnadstvister istället för de brottmål som egentligen skulle ägt rum.  

 

Dessa barn, utsatta för brottsliga gärningar och utan uppklarande av dem, är rädda. De vill givetvis inte lämnas ensamma med sina förövare. De uppvisar rädsla, ångest, ont i magen, koncentrationssvårigheter, verklighetsflykt, förstärkt separationsångest, aggressivitet, uppgivenhet mm. Och gång på gång tvingas deras mammor att lämna ut sina barn till det umgänge som skapar dessa symptom, där de även riskerar att utsättas för än mer våld.

 

När barnen och deras mammor berättar om våldet, rädslan, sina symptom för socialtjänst och eventuellt polis, bedöms deras ord som resultat av en vårdnadstvist och därav försvinner den grova våldsutsattheten. Ingen tänker tanken på att det är våldet som lett till en vårdnadstvist.  Men våldet fanns där innan. Våldet kom inte plötsligt, eller uppstod i samband med en vårdnadstvist, och både polis och socialtjänst har ofta under flera år haft kännedom om dessa familjer. 

 

Om dessa våldsutsatta mammor, eller mammorna till de våldsutsatta barnen, inte lämnar ut barnen till umgänge, riskerar de att bli av med vårdnaden och barnen står då utan sin enda trygga punkt, utlämnade till våldet. Och samtidigt är de skyldiga att skydda sina barn från våld.  

 

En rävsax. Å ena sidan riskera liv och hälsa vid umgänge, å andra sidan riskera att bli av med vårdnaden och därmed öka risken för våldsutsatthet mot barnen med några hundra procent. Flyr hon med barnen begår hon egenmäktighet med barn. Och våldet är - igen - förminskat till förmån för att bedöma mammans agerande. Våld som föranleder behov av skydd.”