Det har bla uttryckts farhågor över att den stora uppmärksamhet som fallet Tintin ådragit sig, skulle riskera att leda till förhastade och överilade motåtgärder i form av icke icke övertänkta lagändringar osv. I ett inslag av Studio ett i SR P1 uppgav utredaren och chefsrådmannen Sofia Jungstedt dessutom juridiska förhinder till varför Olga Pesons / Unizons krav på en lag mot tvångsumgänge inte skulle vara möjligt att genomföra, som avslöjade den avgrundsdjupa brist på våldskompetens som Olga Persson just hade försökt påtala är förhärskande i domstolarna.

Vi ser dock ingen risk i detta, utan endast i den stora kunskapsbrist som ligger till grund för nuvarande familjerättslig praxis, och att det det därför är hög tid att ansvariga utredare och beslutsfattare äntligen tar av sina färgade glasögon för att kunna se verkligheten i vitögat, att de företräder gamla antikverade könsstereotypa ideal, som vare sig är förenliga med modernt demokratiska krav på jämställdhet eller fakta och forskning om fäders visavi mödrars inneboende ”natur” och givna roller av över-och underordning i den patriarkalt organiserade kärnfamiljen, lika litet som en modernt uppdaterad icke-auktoritär och kunskapsrelaterad barnsyn. 

Så länge dessa verklighetsförvanskande mörkläggningsstrategier tillåts pågå ostört av granskade journalistisk, kommer de att fortsätta som hitintills. Det är i varje fall vad vi har att räkna med av utvecklingen, med anledning av hur den sett ut hitintills.

Det har gjorts reportage om mödrar och barn som bragts om livet pga sk ”infekterade vårdnadstvister” och mammor som tvingas fly sina män, för att leva gömda med sina barn. Men inte många av de otaliga mödrar som hamnat i det Kafkaliknande moment 22, där osäkerheten om hur de ska balansera på slak lina för att inte falla ner i avgrunden, är ständigt närvarande, och där det inte verkar existera något sätt för dem att göra rätt. Deras berättelser överträffar nämligen fantasin så många gånger om, att mycket få, och kanske enbart de som själva tvingats uppleva detsamma, tror på dem.   

 Med anledning av proteststormen runt #Lex Tintin, har iaf allt fler både idéellt verksamma barnrättsföreträdare och advokater m fl äntligen fått komma till tals i medierna och ett antal olika statliga utredningar tillsätts eller avrapporteras som menar sig stå för målsättningen att ta denna problematik på allvar.

Men mycket få, om ens någon alls, utom i viss mån advokat Rebecca Lagh, i ett inslag i Aktuellt på TV har dock kommit in på den underliggande orsaken till att eftervåldet getts så stort utrymme att sätta avtryck på det juridiska processandet, nämligen myten om den ständigt lika försåtligt lögnaktiga, falskanmälande och påverkande mamman och hur den upprätthålls med hjälp av en våldsutövning som förvisso inte uteslutande är fysisk, utan minst lika mycket psykisk, latent, materiell eller ekonomisk - och skulle vi vilja tillägga - även juridisk.

Advokat Rebecca Lagh blir även intervjuad i den har här dokumentären på SR P1  reportaget, som är mycket intressant.

Vad som mest av allt saknas, är resonemang som utgår i från fakta, forskning och väl beprövad erfarenhet, (istället för chansartade spekulationer i det blå och och lös ryktesspridning om mödrars inneboende lömska natur) som bla publicerades i början av2000-talet av sociologer som tex Mellberg, Ericsson och  Lundgren och delvis finns redovisade på hemsidan Praxis i svenska domstolar  och eller sådan som senare presenterats på ROKS:s konferenser, eller de rapporter som utkommit här i landet bara under 2022 eftersom de är i överensstämmelse med forskning på internationell nivå, som också ligger till grund för de starka direktiv som utgått från FN och GREVIO till staterna som ratificerat Istanbulkonventionen att se till att också tillämpa dess och BK:s standarder i familjerättslig praxis.