DE MAKTLÖSA BARNEN

Christoffer Engberg Dahl

Examensarbete vid JMK 2020

Handledare Stefan Wahlberg

Examinator Nils Funke

XXXXXXXXX

I vårdnadstvister där ena föräldern är dömd för våldsbrott, beslutar tingsrätten att barnen ska ha umgänge med den våldsutövande föräldern i tre av fem fall. Om det inte finns någon dom, men ”tydliga uppgifter” om våld, beslutar tingsrätten om umgänge i åtta fall av tio. I många fall sker det mot barnens vilja.

Rättssystemet får nu stark kritik. En av kritikerna är Annika Rejmer, rättssociolog.

- Jag skulle säga att lagstiftningen är ett ganska dåligt stöd för att tillgodose barnets bästa, säger hon.

Det är försommar 2019. I en kyrka någonstans i södra Sverige sitter en elvaårig pojke tillsammans med sin mamma, en präst och en vuxen bekant. Pojken vet inte vad de gör här, men han ska snart få ett besked som kommer förändra hela hans tillvaro. Mamman har tagit hit honom för att få stöd av andra vuxna. Hon tror sig veta hur pojken kommer reagera och är orolig att hon inte ska klara av att trösta sin son på egen hand.

Pojkens föräldrar har varit inblandade i en vårdnadstvist i flera års tid. Totalt finns det sex domar rörande familjen, som även består av en fem år yngre syster. Båda barnen har bott hos mamman de senaste sex åren. Mamman har haft ensam vårdnad. Pappan har i vissa domar haft begränsad rätt till umgänge med barnen, men bara ett fåtal umgängestillfällen har gått att genomföra. I pojkens fall rör det sig om tre umgängestillfällen på sex år. Mer umgänge än så har pojken inte velat ha. Han säger att pappa inte är snäll, att han slår honom och att han gör äckliga saker med honom.

Pojken har tagits till polisförhör för att berätta vad som händer när han är med pappan. Förundersökningarna har lagts ned i brist på bevis. Men pojken är bestämd. Han vill inte träffa sin pappa och har inte gjort det överhuvudtaget de senaste två åren.

Pappan å sin sida säger att mamman påverkar pojken att tycka illa om honom. Mamman har inte tagit sitt ansvar som vårdnadshavare, utan alienerar pojken emot pappan, vilket gör det omöjligt att få umgänget att fungera, enligt pappan.

Sid 1

Enligt föräldrabalken1 har barn rätt till en god och nära kontakt med båda sina föräldrar. Det ska domstolen ta hänsyn till när de bedömer vad som är bäst för barnets utveckling. Nu har tingsrätten gått på pappans inslagna väg och bedömt att det bästa för barnen är att pappan ensam får vårdnaden.

”Att [mamman] inte verkar för att barnen ska en god och nära relation med [pappan] och risken för att han helt utesluts från barnens liv om hon anförtros fortsatt ensam vårdnad är ett tungt vägande skäl mot att låta de rådande förhållandena bestå”, står det i domskälen.

Det är vårdnadshavaren som har ansvar för att barnen träffar umgängesföräldern. Tingsrätten menar att mamman inte har tagit det ansvaret, utan istället försvårat umgänget genom att ställa in det vid flera tillfällen.

”Utredningen visar att [pojken] har uttryckt att han inte vill träffa [pappan] och att [flickan] har uttryckt att hon inte vill sova över hos honom. Deras vilja ska beaktas vid bedömningen av vad som är bäst för dem. Barnen har dock ännu inte uppnått sådan ålder och mognad att deras vilja kan tillmätas en avgörande betydelse i frågan. Tingsrätten konstaterar att [flickan] endast är sex år gammal och att [pojken], som i och för sig fyllt elva år, har bedömts som omogen för sin ålder. Till det kommer att flera omständigheter talar synnerligen starkt för att barnens ovilja till att träffa [pappan] har sitt ursprung i påverkan från [mamman]”, skriver man också.

Vidare beslutar tingsrätten inte om något umgänge mellan barnen och mamman. De menar att barnen måste ges en ”möjlighet att återknyta kontakten till [pappan] utan att riskera att hamna i en lojalitetskonflikt mellan föräldrarna”.

Det är detta som pojken ska få förklarat för sig i kyrkan. Hur tingsrätten har bestämt att det ska bli. Att det inte spelar någon roll hur han själv vill ha det. Att det här är för hans eget bästa.

Den annars så fridfulla stämningen i kyrkan förvandlas till någonting kaosartat. Pojken skriker att han vill ta livet av sig om han måste bo hos sin pappa och att pappan ska ha gjort sexuella saker med honom. Det framgår bland annat av de orosanmälningar som de vuxna som närvarar i kyrkan gör till socialtjänst

____________________

1 Föräldrabalken är svensk lag som domstolen måste förhålla sig till i vårdnadstvister.

2 HVB-hem står för hem för vård eller boende. De arbetar på kommunens uppdrag och är inriktade på omvårdnad, stöd eller fostran.

De vuxna försöker trösta pojken, men ingenting hjälper. Till slut bestämmer de sig för att köra

Sid 2

honom till BUP-akuten , efter råd från en barnpsykiater via telefon. Barnpsykiatern har haft

kontakt med pojken och behandlat honom för diagnosen posttraumatiskt stressyndrom, PTSD.

Pojken tillbringar natten på BUP-akuten. Dagen därpå anländer polisen till platsen. De ska genomföra hämtningen. Men mamman vägrar släppa pojken ur famnen. Till slut skiljer polisen pojken och mamman åt och sätter handfängsel på mamman. Fyra personer håller i pojken som kämpar emot.

- Ni kan inte göra så här, hörs mamman skrika i en inspelning som två anhöriga till pojken gör.

Pojken tas till ett separat rum samtidigt som mamman avlägsnas från platsen. Läkarna ger

pojken theralen - ett receptbelagt läkemedel med lugnande effekter. Det framgår i pojkens

3 journalanteckningar. På kvällen eskorteras han till ett så kallat HVB-hem . Där ska pojken bo

till en början, tillsammans med pappan, för att de ska kunna återknyta kontakten med hjälp av barnpsykologer.

Men allt går inte som planerat. Pojken flyr därifrån. Han tas tillbaka till HVB-hemmet, men flyr igen. Den här gången lyckas inte sociala jouren hitta pojken, så de ringer mamman. De undrar om hon vet var pojken är, men mamman säger att hon inte har en aning. Hon vågar inte vara hemma eftersom hennes adress har avslöjats i samband med tingsrättens dom. De senaste sex åren har hon haft hemlig adress efter att socialtjänsten bedömt att det finns en hotbild från pappan.

Förundersökningarna om våld mot mamman har också lagts ned, men pappan har erkänt att han vid en kontrovers har tagit tag i mamman och sagt ”jag är din pappa”. Han syftade då på hennes egen pappa – en person som hon är rädd för eftersom han utsatte henne för sexuella övergrepp när hon var liten och hotade med att döda henne om hon berättade för någon, enligt vad pojkens mamma själv uppger. Det är uppgifter som finns i domen från 2014, när tingsrätten beslutade om vårdnads-, boende- och umgängesfrågan för första gången.

Den gången beslutade tingsrätten att barnen inte skulle ha något fastställt umgänge med pappan. Våldsuppgifterna låg till grund för bedömningen. Pappan erkände även att han

Sid 3

”ibland kan vara hård mot [pojken]”. Mot flickan har det också funnits våldsuppgifter i form av oros- och polisanmälningar.

Pojken hittas så småningom i trappuppgången till mammans lägenhet. Mamman tar därefter pojken till barnpsykiatern som tipsade om BUP-akuten. Han bedömer pojken som akut suicidal. Barnpsykiatern är bekant med pojkens syster också och har tagit del av deras berättelser. Pojken har bland annat berättat om sexuella övergrepp och barnpsykiatern har meddelat socialtjänsten om detta i en av många orosanmälningar. Hans råd är att barnen inte ska behöva träffa pappan.

Vid den här tidpunkten finns ett tjugotal orosanmälningar samt läkarintyg beträffande pojken. De är bland annat gjorda av flertalet psykologer och släktingar. Skolpersonal har genom åren också anmält att pojkens välmående samt inlärningsförmåga försämras i samband med nya umgängesförsök med pappan.

I väntan på hovrättens dom bor pojken kvar hos sin mamma. Tingsrätten har varit tydliga med att det är mammans ansvar att se till att överlämnandet sker och hon får därför betala vitesböter på 100 000 kronor. Det är inte första gången hon får betala vite. Samtidigt avvaktar myndigheterna och pappan fler polishämtningar, eftersom det hittills inte har gått som planerat.

Som ensam vårdnadshavare är det pappan som måste sköta pojkens psykologkontakt. Det gör inte pappan och pojken avskärmas alltmer från omvärlden. Det kommande halvåret går pojken inte till skolan. Han är rädd för ännu en polishämtning, som hans pappa har rätt att samordna med skolan när han nu är ensam vårdnadshavare.

Även mamman är orolig för vad som ska hända om polisen knackar på dörren. Hon har tidigare varit i kontakt med en socialsekreterare för att be om råd vid eventuella polishämtningar. I ett inspelat telefonsamtal förklarar mamman att pojken har sagt att han inte tänker lämna lägenheten. Han tänker låsa in sig i badrummet om polisen kommer.

- Jag tänker att det kan vara bra att plocka undan vassa föremål som nagelsaxar och liknande så han inte kan låsa in sig och skada sig själv, säger socialsekreteraren.

Det är ingen tillfällighet att socialsekreteraren ger det rådet. I pojkens journaler står det att han har försökt ta livet av sig vid ett tillfälle.

Hur har det kunnat bli så här?

Sid 4

RÄTTSSYSTEMETS KONSTRUKTION – OCH FALLGROPAR

För att förstå hur det kan bli som i pojkens fall måste man sätta sig in i hur systemet fungerar. Där har det hänt en del sedan den senaste vårdnadsreformen 2006. Sedan dess har antalet vårdnadstvister mer än fördubblats. En anledning till ökningen tros vara att fler föräldrar har sett en större möjlighet att få ensam vårdnad. Det visar den statliga utredningen ”Se barnet!” från 2017, som på uppdrag av regeringen utvärderade 2006 års vårdnadsreform.

Reformen ger domstolarna större utrymme att besluta om ensam vårdnad, exempelvis genom att reformen betonar vikten av föräldrars förmåga att samarbeta. Om föräldrarnas samarbete är så dåligt att konflikterna går ut över barnet, anses ensam vårdnad vara bättre än gemensam. Innebörden blir att den förälder som inte är samarbetsvillig eller utövar umgängessabotage kan anses olämplig som vårdnadshavare. Konsekvensen har dock blivit en mer konfliktdriven process snarare än problemlösande, visar utredningen.

Bakgrunden till att gemensam vårdnad inte längre skulle vara huvudregeln var bland annat att det framstod som ett icke hanterbart alternativ i familjer där det förekommer våld. Till exempel kunde Barnombudsmannen, BO, i "När tryggheten står på spel" visa att fyra av tio föräldrar som dömts för familjevåld fick gemensam vårdnad. BO kunde även visa att domstolen och socialtjänsten gjorde en bedömning av risken för om ett barn far illa hos en förälder som är dömd för våld i färre än vart tredje fall. De är skyldiga att göra det varje gång.

Syftet med vårdnadsreformen var därför att stärka barnrättsperspektivet. Det tydliggjordes att barnets bästa ska vara avgörande för alla beslut om vårdnad, boende och umgänge. Risken för att barn far illa, till exempel genom att utsättas för övergrepp eller olovligen föras bort, fick extra stor betydelse vid bedömningen av barnets bästa. Om en sådan risk kan förutses ska det väga tungt för beslutet.

Samtidigt ska domstolen beakta barns rätt till vård och omsorg samt barns rätt till kontakt med båda föräldrarna. Alla beslut ska tas med hänsyn till barnets vilja utifrån ålder och mognad, vilket resulterar i en sammanvägd bedömning.

Annika Rejmer är rättssociolog och har forskat om vårdnadstvister i över tjugo år. Hon menar att även om lagstiftarna har försökt stärka barnperspektivet, har det inte blivit så i praktiken.

________________________

4 Barnombudsmannen, BO, är en svensk myndighet som företräder barns och ungas rättigheter.

Sid 5

- Jag skulle säga att lagstiftningen är ett ganska dåligt stöd för att tillgodose barnets bästa. Får jag vara så fräck?

Rejmer förklarar att vårdnadsutredningar behandlas som civilrättsliga mål. Det resulterar i begränsade utredningsmöjligheter för socialtjänstens familjerätt, som genomför vårdnadsutredningar genom bland annat hembesök. De ger även förslag till domstolens beslut.

Vårdnadsutredarna har lagstöd för att göra utdrag ur tre register – socialregistret, misstanke- och belastningsregistret. Alla andra åtgärder som de kan göra är samtyckesbaserade, vilket exempelvis betyder att de inte har rätt att tala med barnet om inte båda vårdnadshavarna ger sitt samtycke.

Rejmer menar att uppgifterna som vårdnadsutredarna kan få fram inte säger någonting om hur man fungerar som förälder eller vad som är barnets bästa.

- Utredarna har inget annat att gå på än vad föräldrarna säger och man är ju rent utsagt dum i huvudet om man som förälder sitter och bekräftar våld, psykisk ohälsa och missbruk. Det finns inte någon skyldighet att vara uppriktig där. Absolut inte. Så jag brukar säga att utredningen egentligen bara är en sammanställning av parternas berättelser om sig själva och sitt barn. Det är inte så mycket att hänga i julgranen om man ska besluta om barnets bästa.

Det var väl det som var syftet med vårdnadsreformen, att barnets bästa skulle stärkas?

- Ja, men man går ju som en katt kring en het gröt. Lagstiftarna vidtar ju inte de åtgärder som måste vidtas. De har bara sett till att våra lagar ska stämma överens med barnkonventionen .

De har glömt hela handläggningsprocessen och att de reglerna också måste anpassas. Det går inte att göra jobbet som paragraferna förutsätter. Finns inte en chans!

- Det är de som har suttit och stiftat lagarna som ska ha skiten, tillägger Rejmer.

Vid barnavårdsutredningar däremot, finns helt andra utredningsmöjligheter. De genomförs inte av samma utredare som vid en vårdnadsutredning och de har inte heller samma syfte. Barnavårdsutredningar beslutar socialnämnden om när det finns misstankar om att ett barn far illa. De är vanligtvis mer grundliga än vårdnadsutredningar och utgår från olika mallar för att upptäcka våld.

5 Barnkonventionen listar barns rättigheter utifrån 54 punkter, bland annat att alla barn har rätt att komma till tals och att alla barn ska skyddas från våld. Den är sammanställd av FN och trädde i kraft 1990. Sverige åtog sig att följa den samma år. Den 1 januari 2020 blev barnkonventionen även svensk lag. USA är det enda landet som inte har ratificerat barnkonventionen och behöver därför inte följa den.

page6image34941248

Sid 6

Barnavårdsutredningar är inte nödvändigtvis kopplade till en vårdnadstvist. Men flera forskningsprojekt, bland annat de som Rejmer har varit involverad i, visar att ungefär hälften av de barn som är föremål för en vårdnadstvist, är föremål både för en vårdnadsutredning och en barnavårdsutredning. Och det finns en anledning till det.

- Vid barnavårdsutredningar har samhället ett uttalat ansvar att utreda föräldraförmågan och därmed så har de alla möjligheter att plocka in alla papper, alla journaler, allt vad de behöver. Och prata med vem de vill. Så vad man gör i praktiken är att man går runt detta. Man anmäler att barnet far illa, sedan hoppas man att barnavårdsutredarna ska utreda det som vårdnadsutredare behöver kunskap om. Hela upplägget är just nu att man går runt systemet, säger Rejmer.

Men det är ingen självklarhet att uppgifterna som kommer fram i en barnavårdsutredning påverkar utfallet i vårdnadstvisten. Det visar Stiftelsen Allmänna Barnhusets studie, ”Barnets rättigheter i vårdnadstvister”, som flera av landets ledande forskare har medverkat i. Rejmer är en av dem.

I studien jämförs vårdnads- och barnavårdsutredningar som rör 87 barn. De misstänks ha varit utsatta för fysiska, psykiska eller sexuella övergrepp samt omsorgssvikt av den ena eller båda föräldrarna.

- När man läste barnavårdsutredningarna kunde man se hur barnen berättade om hur illa de hade det. Men jag kunde inte se att man hade med de uppgifterna i vårdnadsutredningen och sedan i domen. Inte i ett enda fall, säger Rejmer.

Var tionde barn i Sverige har sett eller utsatts för våld i hemmet, visar flera studier. Även om det inte är ovanligt att barn är de enda som kan ge information om eventuella missförhållanden inom familjen, exkluderas ofta deras berättelser i vårdnadstvister. Barn kommer till tals genom enskilda samtal i ungefär vart tredje fall.

Barnombudsmannen har i sina rapporter visat hur socialtjänsten lyser med sin frånvaro när barnen själva berättar om sina upplevelser av en vårdnadstvist. Det är inte alltid utredaren träffar barnen överhuvudtaget. Men de gånger barn kommer till tals, upplever många att utredaren inte har hört eller uppfattat vad de faktiskt berättat.

- Jag skulle säga att barn som ska berätta om sitt liv behöver etablera en kontakt med utredaren. Alltså, skulle du i sju-åttaårsåldern öppna upp dig om hela ditt liv och massa familjehemligheter under en timme för en vilt främmande människa? Jag skulle i alla fall inte

Sid 7

ha gjort det. Det är ju för att man är beskyddande mot sina föräldrar och man förstår kanske inte vilket sammanhang man är i, säger Rejmer.

I Stiftelsen Allmänna Barnhusets studie framgår att vårdnadsutredare och barnavårdsutredare har rätt att samarbeta i samtal med barn som berörs av både en vårdnadsutredning och en barnavårdsutredning. Eftersom utredarna tillhör samma nämnd, det vill säga socialnämnden, finns det rättsligt stöd för det. Ett sådant samarbete hade kunnat leda till att barns berättelser lyfts fram och att arbetet effektiviseras. Men det är inte alla kommuner som har vetskap om att ett sådant samarbete är möjligt, visar studien.

NÄR VÅLDET VÄL TRÄDER FRAM

Enligt Annika Rejmer är dagens rättssystem inte anpassat till komplicerade vårdnadstvister där det förekommer uppgifter om våld och övergrepp.

- Grejen är att det inte ens går att nämna våld, därför att det inte hör hemma i vårdnadstvisten. Jag sitter just nu och gör intervjuer med mammor och de säger att de ångrar att de ens har nämnt att det har förekommit våld. I och med att inte handläggningsordningen krokar i de här uppgifterna, så vänds det mot dem till slut och då insinuerar man att de har samarbetssvårigheter istället.

Det är upp till den som framför uppgifter om våld att bevisa hur, när och var våldet har ägt rum. Om påståendena om våld inte går att belägga, kan den som framfört dem anklagas för att försöka umgängessabotera för den andra föräldern genom att svartmåla dennes föräldraförmåga. Ogrundad oro eller ett alltför stort kontrollbehov kan också ses som problematiskt i vårdnadstvister. Av den anledningen har flera advokater uppgett i intervjuer att de har kollegor som avråder sina klienter från att involvera uppgifter om våld, om det inte finns starka bevis som ligger till grund för det.

- Jag tror att det är så här... Eftersom man inte kan utreda, så finns det föräldrar som har försökt anklaga för olika saker. Och man är jävligt trött på det. Det finns advokatbyråer som inte tar kvinnliga klienter för att de är så trötta på dem. Jag tror att domarna också är ganska trötta på föräldrar som hävdar vissa saker och sedan finns det noll substans i det, eller som helt plötsligt ingår i en överenskommelse som om ingenting har hänt – alltså att det skulle vara något taktikspel i detta, säger Rejmer.

I vårdnadstvister, till skillnad från brottmål, behöver det inte vara ställt utom rimligt tvivel att våld har förekommit. En förälder som barnet är rädd för kan anses vara olämplig i fråga om

Sid 8

vårdnad, boende och umgänge. Men Rejmer menar att de bestämmelserna inte gör någon skillnad.

- I praktiken är domarna så rädda att de sällan eller aldrig vågar använda de uppgifterna om det inte finns en dom på att våld har utövats.

Även om det inte går att bedöma om det som påstås är sant ska man ju beakta barns rädsla?

- Ja, men det gör man inte. Man bryr sig inte om barns rädslor.

Hur kan det komma sig?

- Det vanliga tror jag är att man säger att den andra föräldern har hjärntvättat barnet till att bli rädd, svarar hon.

Att det finns en dom som bevisar att familjevåld har förekommit är ovanligt. Bevisföringen för brott i nära relationer är svår. Det mesta av våldet sker inom hemmets fyra väggar, vilket gör att utomstående vittnen ofta saknas.

- Tittar man på våld mellan vuxna i hemmet uppskattar man att ungefär tjugo procent anmäls. Av de anmälningarna är det tio procent som går till åtal och ytterligare tio procent som leder till en fällande dom. Så egentligen kan man säga att i Sverige är det rätt meningslöst att anmäla våld i nära relation om man inte har väldigt kraftiga skador som kan ligga till grund för någon slags bevisning, säger Rejmer.

Hon menar att det inte är någon skillnad när det handlar om våld mot barn.

- När vi kommer till barn är rättssystemet ganska fyrkantigt där också därför att barn inte använder samma ord. Barns utsagor väger lätt i domstol.

GOTLANDSFALLET – NÄR VÅLDET ÄR BEVISAT

Hur blir det då om det trots allt finns en dom som visar att våld har förekommit? Det betyder inte automatiskt att barnen inte ska ha någon kontakt med den våldsutövande föräldern. I det uppmärksammade ”Gotlandsfallet”, där pappan sedan tidigare suttit i fängelse för misshandel av sina två söner efter att hans nya partner vittnat om våldet, slutade det med att pappan fick ensam vårdnad och att barnens kontakt med mamman bröts helt och hållet.

Barnen hade bott hos mamman de senaste fem åren och knappt träffat pappan. Umgängestillfällena hade inte gått att genomföra eftersom bröderna uppgavs vara rädda för

Sid 9

pappan, som även är dömd för två andra fall av misshandel. Vid två tillfällen vägrade de kliva ur bilen och umgängesstödjaren från socialtjänsten ansåg att umgängestillfällena var tvungna att avbrytas.

Hovrätten menar att föräldrarnas samarbetssvårigheter är så svåra att det går ut över bröderna. Tingsrättens beslut om gemensam vårdnad är därför inte förenligt med barnens bästa. Hovrätten argumenterar följaktligen för vem av föräldrarna som ska ha ensam vårdnad:

”Om vårdnaden nu skulle anförtros [mamman] ensam bedömer hovrätten att det skulle föreligga en överhängande risk för att [pappan] skulle uteslutas helt från barnens liv. Denna bedömning gör hovrätten mot bakgrund av hur förhållandena har varit för barnen de senaste fyra åren, och med beaktande av att [mamman] vid huvudförhandlingen i hovrätten har förklarat att hon tycker att barnen inte ska behöva träffa [pappan] förrän de själva ber om att få träffa honom. Det förhållandet att [mamman] inte verkar aktivt för att barnen ska ha en god och nära relation till [pappan] gör att hovrätten ifrågasätter om hon är lämplig att vara barnens vårdnadshavare och boendeförälder.”

”Bedömningen av vad som är bäst för ett barn ska göras med beaktande av deras behov av en nära och god kontakt med båda föräldrarna. Enligt hovrätten är [pappan] den av parterna som har bäst förutsättningar att tillgodose det behovet. Han är lämplig som vårdnadshavare. Det är därför mest förenligt med [äldsta pojkens] och [yngsta pojken] bästa att [pappan] anförtros ensam vårdnad om dem”.

Varken tingsrätten eller hovrätten bedömer att det finns någon risk för att barnen far illa hos pappan eftersom det har gått så lång tid sedan misshandeln ägde rum. Att pappan har förnekat deras upplevelser och rädsla menar hovrätten däremot att det inte går att uttala sig om ”eftersom han ju inte har träffat eller haft kontakt med barnen”.

Precis som i fallet med pojken i kyrkan, beslutar hovrätten inte om något umgänge med mamman i Gotlandsfallet eftersom ”det inte i nuläget går att avgöra hur lång tid barnen behöver för att återknyta till [pappan]”.

Barnens vilja tar man ingen hänsyn till. Hovrätten bedömer dem som omogna för sin ålder. De benämns som ”små barn”. Den äldsta brodern skulle vid tidpunkten för hovrättens dom fylla tolv år om drygt tre månader.

Sid 10

Likt pojken i kyrkan hämtades den yngsta brodern i Gotlandsfallet av polis. De togs sedan till ett HVB-hem på fastlandet i början av hösten 2019. Sedan dess har de träffat sin mamma vid två tillfällen med övervakat umgänge, enligt vad mamman själv berättar.

Gotlandsfallet är för övrigt en av de två domar som tingsrätten hänvisar till i sina domskäl i fallet med pojken i kyrkan.

Det finns inga studier som undersöker hur vanligt det är att våldsdömda föräldrar får ensam vårdnad. Det går därför inte att avgöra om vårdnadsreformen, där det som sagt konstaterades att gemensam vårdnad inte sågs som ett hanterbart alternativ i familjer där det förekommer våld, i själva verket har lett till att våldsdömda ges större chans till ensam vårdnad. Men i Linnéa Brunos studie, ”Contact and Evaluations of Violence: An Intersectional Analysis of Swedish Court Orders”, granskar hon tingsrättens beslut om umgänge.

Bruno är doktor i sociologi och visar genom studien att i de vårdnadstvister där ena föräldern är dömd för våld, beslutar tingsrätten om umgänge i sex fall av tio. När det inte finns en dom, men ”tydliga uppgifter” om våld, beslutar tingsrätten om umgänge i åtta fall av tio. En bedömning av om barnet riskerar att fara illa saknas i mer än hälften av de senare fallen.

Totalt omfattar studien 93 domar. Samtliga är framtagna efter vårdnadsreformen.

I de allra mest extrema scenariona visar Aftonbladets tioåriga granskning om kvinnovåld att en tredjedel av de barn vars pappa har mördat mamman, fortfarande har pappan som vårdnadshavare. Det innebär att de kan kontrollera barnens liv från fängelset, exempelvis genom att inte tillåta någon psykologkontakt för barnet som kan hjälpa dem att bearbeta traumat. Enkla saker som att ansöka om pass eller byta skola blir helt plötsligt problematiskt. Vissa av barnen tvingas till besök på fängelset.

Socialnämnden har rätt att ändra vårdnadshavare i dessa fall, men granskningen visar att det inte alltid görs. Det beror dels på okunskap – socialnämnden är inte alltid medvetna om att det är möjligt att göra så.

VAD SYSTEMET BÄDDAR FÖR

När utredarna måste förlita sig på vad föräldrarna säger och det inte ses som en självklarhet att barn ska få komma till tals, eller när barnets vilja inte anses vara i linje med barnets bästa, gör det att föräldrarna tilldelas desto mer makt. Studier visar att föräldraperspektivet ges företräde till barnperspektivet, trots att det i föräldrabalken står att barnperspektivet ska gå före allt annat. Det visar exempelvis Jeanette Sundhalls studie, ”Kan barn tala?”. Sundhall är

Sid 11

doktor i genusvetenskap och menar att normen som säger att barn mår bäst av att ha två föräldrar, gör att barn som inte vill träffa ena föräldern ifrågasätts.

I studien har Sundhall granskat 28 vårdnadsutredningar. Många av barnen berättar om våld, men Sundhall hittar bara ett fall där barnets vilja har varit direkt avgörande för utredarens förslag till beslut när det handlar om att barnet inte vill ha någon kontakt med ena föräldern. Samtliga utredningstexter är framtagna innan vårdnadsreformen 2006.

Tidigare sa man att barn fick bestämma var de ville bo från tolv års ålder, men det har ändrats. Nu ska hänsyn till barns vilja baseras på ålder och mognad. I Sundhalls studie refererar hon till tidigare forskning som visar att detta har resulterat i att pojkar tenderar att ha svårare att få sin vilja igenom, eftersom de mognar senare än flickor.

Samtidigt har en amerikansk teori som växte fram under slutet av 80-talet spridit sig globalt. Den grundades av psykiatern Richard Gardner och kallas för Parental Alienation Syndrome, PAS. På svenska kallas det för föräldraalienation.

Gardner försörjde sig som expertvittne i domstol där han bedrev teorin. I huvudsak företrädde han pappor som anklagats för att ha förgripit sig på sina barn.

PAS grundar sig i att barn mår bäst av att ha kontakt med båda föräldrarna, oavsett hur förhållandena ser ut. Om ett barn tar avstånd från ena föräldern, beror det på att barnet har alienerats av den andra föräldern som påverkar barnet att ta ställning. Förälderns påverkan på barnet kan ske medvetet eller omedvetet. En konsekvens av detta är att falska anklagelser om övergrepp kan komma från barnet. I de situationerna måste barnet avvänjas från den påverkande föräldern genom att kontakten bryts helt och hållet under en längre period.

Teorin, eller syndromet, saknar vetenskapligt stöd och finns inte med i någon diagnosmanual. Den har fått stark kritik, bland annat för att den helt och hållet slår ut barns berättelser och för att våld i nära relationer tonas ned. Kritiker menar även att PAS underminerar mammors trovärdighet i vårdnadstvister, eftersom pappor är i klar majoritet när det gäller våldsanklagelser.

En stor del av uppståndelsen kring PAS har handlat om Gardners uttalanden om pedofili. I många av Gardners böcker normaliserar han sex med barn. Det har framförallt uppmärksammats i USA, där PAS har fått starkast fotfäste. Kritiker menar att Gardners syn på pedofili är av stor betydelse eftersom PAS är konstruerat efter Gardners egna iakttagelser samt åsikter om barn.

Sid 12

Flertalet forskare, psykologer och jurister har fördömt PAS, både i Sverige och utomlands. Men i Sverige har vi fri bevisföring, vilket gör att parterna och deras advokater har rätt att hänvisa till teorier som PAS även om de saknar vetenskapligt stöd.

En av dem som har hänvisat till teorin är advokaten Birgitta Hållenius. Hon är ordförande för Familjerättskollegiet – en lärarkår som bjuder in advokater och socialsekreterare till vidareutbildning inom familjerätt. Hon har även föreläst om vårdnadstvister hos papparättsorganisationen ”PappaBarn” som öppet förespråkar PAS.

Stycken som detta återkommer i vissa domar där Hållenius har varit ombud:

”Det finns en risk för att det i detta fall föreligger PAS (Parental Alienation Syndrome), dvs. föräldraalienationssyndrom.”

Hållenius och hennes klienter samarbetar ofta med expertvittnen som förespråkar PAS. I några av Hållenius tidigare domar förekommer även psykiatriker och liknande. En av dem hänvisar till PAS som en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning, vilket alltså är helt fel.

Expertvittnena åberopar Hållenius ofta för att bidra med sakkunniga utlåtanden i domstolen, likt Gardner själv gjorde. De ger ofta förslag till bedömning i enlighet med teorin, utan att nödvändigtvis ha träffat barnen som vårdnadstvisten berör.

Utfallet av detta tillvägagångssätt är olika, men Hållenius klienter har vunnit framgång i flera vårdnadstvister där de har hänvisat till PAS.

Vad är det då som är så relevant med detta? Jo, pappan till pojken i kyrkan, anlitade Hållenius som advokat efter tingsrättens första dom 2014. Det var först när Hållenius kom in i bilden som pappan vann framgång i vissa domar.

Det hänvisas inte till PAS ordagrant i någon dom med pojken i kyrkan. De direkta kopplingarna till PAS har minskat inom rättsväsendet sedan teorin blev så omtvistad. Men samma expertvittnen åberopas och innebörden är densamma – de sexuella övergreppen är konstruerade och pojkens avståndstagande från pappan grundar sig i påverkan från mamman. Kontakten med mamman måste brytas så att barnen ska kunna återknyta till pappan.

Vilket är precis vad domstolen beslutar om - både i fallet med pojken i kyrkan och i Gotlandsfallet.

Hur stort genomslag PAS har fått i svenska domstolar går inte att säga. Det är ingenting som domstolarna själva hänvisar till rent ordagrant i domskälen. Men vad som är uppenbart är att påverkan används som ett återkommande argument för att ifrågasätta barns verkliga vilja. Det visar inte minst den tidigare nämnda statliga utredningen ”Se Barnet!”. Där har anledningarna till att tingsrätten frångår barnets vilja granskats. Det vanligaste är att man hänvisar till ålder och mognad. Men i mer än en fjärdedel av de fallen menade tingsrätten att barnets inställning var ett utslag av att det var påverkat - i samtliga fall av en förälder.

Det rimmar illa med vad FN:s barnkommitté, som ska se till att barnkonventionen följs, anser om föräldrapåverkan. De menar att påverkansgraden inte ska tillmätas betydelse när bedömningar görs om barns viljeyttringar.

Sid 14

Birgitta Hållenius vill inte medverka i en intervju, men hon säger att hon inte vill förknippas med PAS. Samtidigt tipsar hon om en bok som handlar om just föräldraalienation i Sverige.

Annika Rejmer menar att oavsett om PAS förekommer är grundproblematiken densamma - utredningsmöjligheterna. Hon jämför med hur rättssystemet ser ut i Norge.

- En norsk domare kan plocka in experter på våld, missbruk och psykisk ohälsa. Den norske domaren får lov att tala med barnet eller utse någon annan att tala med barnet. De kan också plocka in någon som är expert på umgänge. Det är liksom en professionalisering som har skett i Norge som inte har skett i Sverige, säger Rejmer.

HOVRÄTTEN FASTSTÄLLER TINGSRÄTTENS DOM

Det är juletid 2019. Ett halvår har gått sedan pojken fick beskedet om tingsrättens dom i kyrkan. Han har nu hunnit bli tolv år när han får veta att hovrätten fastställer tingsrättens dom. Hovrätten ändrar tingsrättens dom på en punkt och beslutar om umgänge mellan flickan och mamman, men inte i pojkens fall.

Argumenten är förhållandevis lika i tingsrätten och hovrätten, även om hovrätten ifrågasätter pappans roll som ensam vårdnadshavare:

”[Pappan] har nu varit ensam vårdnadshavare i drygt sju månader. Enligt hovrättens uppfattning har [pappan] i vissa avseenden missbrukat sin roll som ensam vårdnadshavare. Det gäller främst det sätt på vilket han satt upp villkor och regler för [flickans] umgänge med [mamman] och begränsat [mammans] rätt till insyn och kontakt med skolan. Hovrätten ställer sig starkt frågande till på vilket sätt detta skulle vara till gagn för barnen. Det är för hovrätten också obegripligt varför [pappan] inte tillåtit [pojkens specialpedagog], som förefaller vara en för [pojken] alltigenom positiv person, att undervisa [pojken].”

Två nämndemän är skiljaktiga. De menar att pojkens vilja borde vara avgörande och att mamman därför borde ha ensam vårdnad om båda barnen.

Gunilla Olsson har varit mammans advokat i hovrätten.

- Jag tycker att bevisningen som vi lägger fram visar att det är ett felaktigt beslut utifrån barnets bästa, säger hon.

Olsson förklarar att det här fallet sticker ut.

Sid 15

- Det som är exceptionellt i det här fallet är att alla professionella aktörer av beteendevetarkategori som har varit i kontakt med [pojken] är eniga om att han inte ska behöva träffa pappan. Ändå går domstolen emot det. Domstolen går emot vårdnadsutredarnas bedömning också. Jag tycker inte att man i domskälen redogör tillräckligt tydligt varför man frångår den bedömningen.

- Det blir också lite kontraproduktivt på något sätt. Vårdnadsutredningarna som har gjorts i de här målen är det ju domstolen som har begärt att få. Om man då helt förkastar det och säger att det ni har kommit fram till är helt fel och inte heller tydligt förklarar varför man tycker att det är fel, då blir det ju svårt, tillägger Olsson.

Faktum är att hovrätten inte nämner vårdnadsutredningen överhuvudtaget i domskälen. Inte tingsrätten heller. Det har inte gjorts någon ny vårdnadsutredning mellan tingsrättens och hovrättens dom, utan det rör sig om samma utredning.

Utredarnas förslag till bedömning är att pojken inte ska ha något umgänge med pappan. De menar att ”det är av yttersta vikt att den trygghet och säkerhet i livet som [pojken] nu tyckts uppleva absolut inte får äventyras då det skulle kunna vara direkt skadligt för honom”.

De menar också att ”även om [pojken] har beskrivits som omogen för sin ålder är det inte tillräckligt för att inte lyssna på och ta till sig av det som han uttalar om sin vilja”. Pojken var vid tidpunkten för vårdnadsutredningen tio år.

I vårdnadsutredningen är det tydligt beskrivet vad pojken anser om pappan. Birgitta Hållenius och pappan har dock en egen syn på uppgifterna som har kommit fram där. I en inspelning från huvudförhandlingen i tingsrätten hörs Hållenius läsa upp utvalda stycken ur utredningen. Hållenius återger hur pojken berättar för utredarna att pappan har låst ut honom ur lägenheten och tvingat honom att sova i trapphuset. Hur pappan har bundit fast honom vid ett träd - ett träd med goda bär, som pojken beskriver det.

Hållenius fortsätter läsa upp hur pojken beskriver att pappan har fört sin snopp mot hans snopp. Hur pojken säger att han hatar pappan. Att det är något med pappans blick. Att pojken hellre tar livet av sig om domstolen beslutar att han ska träffa pappan.

- Det här visar hur otroligt inne [pojken] är i den felaktiga bilden av hans pappa, som han har fått av sin mamma, avslutar Hållenius.

Hållenius kommenterar också de orosanmälningar som har inkommit från flera psykologer.

Sid 16

- Så här har det ju varit hela tiden. Det är ofta en person som har träffat honom en gång och sen blir det inget mer. Åren går, ingenting händer och han är alltjämt traumatiserad. Vi menar att han befinner sig i ett ständigt övergrepp. Det enda sättet är att lyfta bort honom från [mamman] för att övergreppen ska avslutas.

Pappan menar också att det är mamman som har traumatiserat pojken genom att slita honom från sin pappa. Pojken diagnostiserades med PTSD efter de förlorade kontakten och pappan har därför inte någonting med det att göra, säger han i domstolen.

Gunilla Olsson är av en annan uppfattning när det kommer till mammans påverkan.

- Det är ju det som pappan hävdar eftersom det är det enda han har att komma med. Det är inte så att man bråkar om vad barnen konkret har sagt för det finns ju på papper. Hur barnen har agerat finns det också bevisning för och det går inte att motbevisa.

Olsson hänvisar till studier om barn som inte får sin vilja igenom.

- Det finns beteendevetare som anser att det inte fungerar för barn att agera på det sättet. Oavsett varför ett barn säger att det inte vill, så blir det inte bra att gå emot barnets vilja. Särskilt när barnet är äldre. Det skadar mer än det hjälper kontakten med den andra föräldern, säger hon.

Det är just det som psykologerna som har varit i kontakt med pojken också menar. Vissa av dem vittnar i hovrätten, trots att det numera kan vara problematiskt att få psykologer att vittna i domstol. Psykologförbundet gick under 2019 ut med riktlinjer som säger att psykologer inte bör delta i vittnesmål.

En av dem som vittnar är barnpsykiatern som bedömde pojken som akut suicidal. De som närvarade i kyrkan hörs även de i hovrätten. Men hovrättens slutsats är baserad på pappans och Hållenius argument:

”Det är enligt hovrätten också tydligt att [mamman] brister i ansvar och förmåga att ta en föräldraroll. Hon överlåter i stället åt barnen att bestämma och åt andra mer eller mindre okända personer att hantera överlämningar och kontakter med [pappan]. På detta sätt bidrar hon till att förmedla bilden till barnen att pappa är en person som det inte går att ha en normal kontakt med. Att [mamman] vidare inte lyckats förmå [pojken] att gå till skolan sedan tingsrättens dom visar enligt hovrätten på en allvarlig brist i hennes föräldraförmåga och talar snarast för att hon förstärkt [pojkens] oro inför att träffa [pappan]”.

ETT OSÄKERT RÄTTSLÄGE

Gunilla Olsson menar att det blir väldigt mycket tyckande när man bedömer vad som är barnets bästa.

- Min uppfattning är att rättsläget för närvarande är väldigt osäkert. Du kan hitta en dom där man hade gjort precis tvärtom utifrån likartade omständigheter, vilket gör att det är svårt att råda dina klienter eftersom du inte kan säga hur det kommer bli. Det handlar väldigt mycket om sammanhang och vem det är som är domare och så vidare.

Enligt Annika Rejmer är det en anledning till att begreppet ”barnets bästa” måste förtydligas, eftersom det kan tolkas på olika sätt. Rejmer menar att det är ett globalt problem som FN:s barnkommitté har sett över.

- Barnets bästa är ett värdeöppet begrepp. Det öppnar upp för att man använder begreppet som ett alibi i domsmotiveringen, alltså helt och hållet utan substans. Det är ett jättesvårt begrepp att tillämpa som kräver förkunskap och det har man inte alltid, säger Rejmer.

Precis som Annika Rejmer är Gunilla Olsson kritisk till hur rättssystemet fungerar.

- Domstolen saknar tillräckligt bra verktyg för att hantera infekterade vårdnadstvister. Domstolen kan dessutom bara besluta om vårdnad, boende och umgänge, men inte övriga insatser - till exempel att föräldrarna ska gå i behandling eller utredas, säger Olsson.

Olsson och mamman har överklagat till Högsta domstolen, men de beviljades inte prövningstillstånd. Det gör att man kan hänvisa till det här fallet i andra vårdnadstvister, vilket Olsson menar redan sker.

- Frågan om hur barns vilja ska hanteras i förhållande till ålder och mognad borde prövas igen, även om det finns påståenden om påverkan. Speciellt nu när barnkonventionen har blivit svensk lag. Där poängterar man ju att man ska lyssna på barn och att barn ska kunna ha en påverkan på sitt eget liv. Senast Högsta domstolen prövade den frågan var tidigt 90-tal.

Tror du att det hade blivit någon skillnad i det här fallet om det hade tagits upp efter årsskiftet när barnkonventionen blivit svensk lag?

- Jag vet faktiskt inte. Själva formuleringarna i barnkonventionen är ju i stort sett samma som i föräldrabalken. De flesta anser också att vi redan har följt barnkonventionen eftersom vi har åtagit oss att göra det, även om den tidigare inte gällde som svensk lag.

Sid 18

Olsson tror att det här fallet kan återkomma, även om det inte blir i Högsta domstolen. Det går att väcka talan i barnfrågor på nytt i tingsrätten. Enligt Olsson brukar det ske med åtminstone ett års mellanrum, om det inte finns nya omständigheter som gör att frågan bör prövas tidigare än så.

I nuläget vet varken Gunilla Olsson eller mamman hur socialtjänsten och pappan tänker göra, för pojken har inte heller den här gången gått med på att flytta till sin pappa. Pojken har fortsatt hög frånvaro i skolan, men har börjat gå dit mer frekvent. Han går hem tidigt varje dag av rädsla för att pappan ska hämta honom, enligt mamman. Närsomhelst kan polisen komma och eskortera pojken till ett HVB-hem ännu en gång, om pappan beslutar att det är nödvändigt och får stöd av myndigheterna.

Det är ännu inte klargjort om pojken ska gå om sjätte klass på grund av att han har missat så mycket av undervisningen.

Flera studier har visat att det är vanligt att barn som är inblandade i komplicerade vårdnadstvister utvecklar en problematik. Många insjuknar i depression, diagnostiseras med PTSD, utvecklar missbruk och halkar efter i skolan. De barn som har en tydlig uppfattning om hur de vill ha det, men inte får gehör, är extra utsatta.

- De tappar ju tilltron till hela vuxenvärlden. Ingen backar upp dem någonstans. Att man då låter det här pågå och sedan undrar varför det går åt fel håll för dem i skolan... Det är väl inte alls konstigt. Det är normalt att reagera och att de blir både stökiga och bökiga och inte lyssnar på vuxenvärlden, säger Annika Rejmer.