KRIMINALISERA PA(S)!

Psykologtidningen nr 10 2008 s 22 skrev:

"Läs artikeln om PAS som en saga"

Artikel av Anders Brynge,Överläkare, Specialist i Barn- och Ungdomspsykiatri, Psykoterapeut, Fil kand i psykologi.

 

Begreppet PAS skymmer sikten för en klinisk helhetsbedömning av omständigheterna kring en för barnet svår skilsmässokonflikt. Det skriver Anders Brynge om Lena Hellblom Sjögrens artikel ”Behöver psykologen bry sig om PAS?” i Psykologtidningen nr 8/08

Hellbom Sjögrens artikel är uppbyggd enligt modell för att vinna en opinion trots svagt sakligt understöd. I första avsnittet pekar hon på oantastlig solid forskning som stöder tanken att barn bör ha kontakt med båda sina föräldrar efter skilsmässa. Hon får läsaren på sin sida. Om läsaren köper detta köper han/hon också lättare nästa. Därefter hoppar hon snabbt in på suggestionshypotesen. Hon uppehåller sig endast vid den och presenterar inga andra förklaringsmodeller till att barn motsätter sig en förälder vid skilsmässokonflikt. Sedan för hon in PAS som ett samlande begrepp som får förklara dessa situationer. Hon nämner endast undersökningar som stöder detta påstående.

Hon nämner inte det faktum att American Psychological Association bland andra officiella professionella organisationer, medicinska och juridiska, tar direkt avstånd från detta överförenklande begrepp som hittills saknar empiriskt stöd. Hon nämner att PAS står på väntelista till DSM-V men nämner inte att chansen att komma med är minimal då ingen enighet föreligger kring existensen av begreppet, och då klinisk forskning på området hittills varit mycket mager. Det enda forskningscitat, som omfattar mer än ett anekdotiskt material, och som går att finna på PubMed på Parental Alienation Syndrome, finns i den av mig bifogade referensen [2]. Där förs en mer sansad diskussion kring svårigheterna att finna generella lösningar på dessa svåra situationer. Jag citerar: ”Rejection of a parent has multiple determinants, with both the aligned and rejected parents contributing to the problem, in addition to vulnerabilities within children themselves.”

Mot slutet av artikeln när läsaren är vunnen hjälper Hellbom Sjögren denne ytterligare med två illustrativa typfall och instruktioner för hur man ska upptäcka syndromet. Ingen diskussion förs kring differentialdiagnostik. Barnets vilja är inte dess egen utan barnet kan endast räddas av domstolen med PAS som instrument – en vädjan till de hjälpar- och räddarinstinkter vi ska vakta oss för när vi söker hålla huvudet kallt och hjärtat varmt i kliniska sammanhang.

Eftersom begreppet saknar empirisk förankring är det oanvändbart juridiskt. Att förlora sig i spekulationer om störd narcissistisk självbild hos ena parten i en skilsmässotvist är inte en möjlig argumentationslinje i en rättssal. Begreppet skymmer sikten för en klinisk helhetsbedömning av omständigheterna kring en för barnet svår skilsmässokonflikt.

Till sist visar också Hellbom Sjögrens referenser på det magra stödet för hypotesen – mycket är gamla citat utom hennes egna.

Så jag tänker vi ska läsa detta som en saga men inte tro på att den skildrar verkligheten.

Anders Brynge, Överläkare, Specialist i Barn- och Ungdomspsykiatri, Psykoterapeut, Fil kand i psykologi.

 

REFERENSER:

(1) Falco E ”Commentary: Children and Divorce” J Am Acad Psychiatry Law. 2003;31(2): 171-172

(2) Johnston JR. ”Parental alignments and rejection: an empirical study of alienation in children of divorce.” J Am Acad Psychiatry Law. 2003;31(2):158-70.