FALLET SARA & LINDA

EN HISTORIA INGEN TROR ÄR SANN

När Sara och Lindas mamman sökte hjälp hos socialnämnden för att rädda sina döttrar från deras utsatthet för pappans tvingande kontrollbeteende och som socialtjänsten gett sitt godkännande till, trodde inte ledamöterna att hennes historia var sann. Trots, alltså att de själva hade gett sitt medgivande till det mamman och döttrarna utsatts för av en närmast ofattbar rättslöshet.

Så märklig är denna familjs historia, att ingen tror den den är sann och att vårdnadsärenden skulle  kunna handläggas på ett sådan sätt, i detta land fortfarande idag anno 2021, att en pappa ges fria tyglar att bryta ner sina döttrar och deras mamma så i grunden hänsynslöst, som i detta fall. Och det för kostnader som skattebetalarna tvingas stå uppåt 20 miljoner  om inte tom mer. Granskar man dock alla de otaliga sk "utredningar", och trettiotal mål  och ärenden i tingsrätt, hovrätt och högsta domstol som pågått  under 8 års tid, råder inget tvivel om att det de utsatta våldsbrottsoffren, mamma, mormor och de två döttrarna berättar och dessutom kan styrkas av trovärdiga  och sakkunniga vittnen och ostridiga bevis är helt och hållet sant.

Deras historia är dessvärre inte unik, utan kan berättas av otaliga mödrar och barn, som utsätts för pappor som ges socialtjänstens och domstolarnas dispans att externalisera sitt eget på sina offer, på det sätt som bara gravt personlighetsstörda individer är i stånd till, just pga deras brist på normala skuld - o skamkänslor och / eller förmåga att se till andra behov än sina egna.

Det hela började med den gamla vanliga visan  av psykisk terror mot mamman att sänka hennes självförtroende, sprida falskt förtal i hennes släkt och sociala nätverk, samt isolera henne från hennes familj och nära vänner. Efter den konflikt som utlöstes av att mamman motsatte sig att farmodern hade ett alltför stort inflytande på pappan och deras familjeliv, insåg hon att hon  måste försöka ta sig loss ur pappans grepp. Men det ställde pappan sig hindrande inför på alla olika upptänkliga vis. Till slut var det dock pappan själv som gjorde slag i saken genom att ställa villkorslösa krav på mamman att flytta ut till den närbelägna lägenhet som han hade utsett åt henne, för att därifrån kunna assistera som hans barnvakt i den gemensamt ägda bostaden, där han själv skulle bo kvar med de båda döttrarna Sara och Linda, när han pga sina många och långa tjänsteresor inte kan stå för deras omsorg.

Mamman ställdes då inför det enda tänkbara alternativet att tillsammans med sina döttrar flytta in i ett rum i mormoderns lägenhet och de fick då inte med sig mer än kläderna de hade på kroppen.

Det tog dryga halvåret innan bodelningen kom till stånd och barnen och mamman kunde börja leva ett normalt liv i en egen bostad. Mamman sökte dessförinnan hjälp på socialförvaltningen för att få stöd att hämta ut sina och barnens tillhörigheter och leksaker ur huset, men fick beskedet att man där inte kunde göra ngt åt saken, då pappan var i sin fulla rätt att handla som han gjorde. Och trots att pappan senare, i en rättegångsförhandling, uppmanats att lämna ut de avgångsbetyg och arbetsgivarintyg från mammans utbildning och yrkesverksamhet som tandtekniker utomlands, som han därmed också hindrade mamman att få med sig, har han fortfarande inte gjort det.

I påföljande vårdnadstvist dömdes till gemensam vårdnad med växelvis boende. Men den yngsta dottern Linda vägrade att rätta sig efter domen och ”rymde” hem till sin mamma igen, så snart hon hade tvingats på plats hos pappan.

Den äldsta dottern Sara var mer fogligt inställd till överhetens beslut och benägen att ta ansvar för sin pappa, efter att han gråtit varje gång hon velat ringa hem till sin mamma, påverkad att tycka synd om honom som den ”svaga”. Så hon fann sig i vad som hade bestämts i rätten.

Så snart någon av barnen inte har åtlytt pappans vilja, har han hotat med att bortföra dem till varsitt fosterhem lång ute i ödemarken, så att de aldrig mer får möjlighet att se och prata med varandra och sin mamma. Hot, tvång och utpressning har för dem varit den vardagsmat alltsedan tidigaste barndomen. Och en gång när Linda vägrade följa med pappan från skolan blev hon med våld utsläpad från skolan inför alla sina klass - och skolkamrater. Läraren, som hjälpte honom med detta, blev tillfälligt av med sitt jobb, men pappan har fortsatt kunna styra och ställa med sina döttrars liv och hälsa utefter eget bevåg, utan att rättsliga instanser lagt hinder i vägen för det.

Efter två tre år blev han i tingsrätten 2016 tom belönad med att få vårdnaden överskriven på sig, pga att han lyckats övertyga både den och socialtjänsten att det var mammans ”påverkan” och brist på verklig vilja att efterkomma domen om växelvis boende som varit orsaken till att Linda så hårdnackat tagit  avstånd från honom.

I rättegångsförhandlingen när pappan av domaren blev tillfrågad vad han, om han ensam skulle bli tilldömd vårdnaden, hade för planer för döttrarna, svarade han:

- Då ska jag få mamman att lyda!

Mamman och hennes ombud drog då en djup lättnadens suck och trodde att rätten nu hade förstått hur illa det stod till. Men så lätt skulle de inte komma undan. Tvärtom!. From denna dom har pappan haft all makt i sin hand att obehindrat spela ut sina kort och iscensätta den plan han närt och hotat med så länge barnen kunnat minnas.

Hoten och tvångsåtgärderna har därefter successivt trappats upp och socialtjänsten och tingsrätten har ställt sig beredda att understödja hans planer i allt. Därefter har det knappast gått en dag utan att mamman och mormodern, som alltmer fått rycka in för att ersätta en utschasad mamma, överraskats av nya hot, utspel, utpressningsförsök och bruna kuvert med stämningar och polisanmälningar om "egenmäktighet med barn" mm.

Ju mer Linda vägrat att finna sig i boendet hos pappan, desto mer har socialtjänst och tingsrätt satt in sina tvångsåtgärder så att pappan till slut fått godkänt för sin plan att bortföra och kvarhålla henne på ett familjehem hos ett ålderstiget par långt ute i obygden. Efter att beslut om detta tagits i tingsrätten och pappan i en kupp planerad ihop med medlaren Mats Rudolphis Dellenäng, med våld kunnat  bortföra Stina från Dellenängs lokal, efter att hon infunnit sig  för ett medlingssamtal, vågade inte Linda heller längre röra sig fritt utomhus eller gå till skolan, utan mormoderns sällskap, vilket i sin tur ledde till ännu fler skarpa åtgärder i form av verkställighetsärenden i rätten som överöste mamman med allt högre advokats - o rättegångskostnader samt vitesförelägganden för sk ”umgängessabotage” så att hon i slutet av oktober 2019 var uppe i en miljon och därmed tvingades återkalla sina egen stämning om vårdnaden. Men där skulle det inte sluta, utan sen dess har ytterligare 180 000 tillkommit i de sista vändorna under 2020.

Linda berättar utförligt hur traumatiskt hon upplevde kuppen hos Dellenäng  och pappans bortförande abv henne till dalarna i sitt ”Brev till Sverige”

Men nu var det Saras tur att vägra underordna sig pappans diktatorsfasoner. Hur en pappa kunde göra så mot sitt barn, som detta mot Linda, var mer än hon kunde härbärgera, varvid snart samma visa upprepades även för hennes del. Snart togs samma beslut att även hon skulle familjehemsplaceras varför hon också blev hemmasittande från skolan och inte vågade röra sig i det fria utan mormor. Men det resulterade enbart i ytterligare verkställighetsärenden som mamman tvingades betala och ett otal hämtningsförsök med polis och socialtjänstpersonal som misslyckade genom att Sara hann fly och gömma sig innan dessförinnan.

Men så en dag i början av augusti 2019 var hon tvungen att ge upp och fördes bort under traumatiska former, hon med, till ett annat familjehem hos främmande människor långt ute på ett ödsligt ställe i obygden.

Trots att hon är skör och inte alls lika robust som sin lillasyster Linda, som efter ett och ett halvt år i fångenskapen, rymde hem igen iden 7 nov 2019 och och därefter placerades på  ett bättre familjehem i närheten av mamma och mormor, har Sara tvingats leva i denna fångenskap utan att få prata med sin mamma och mormor sedan dess och fram till juni 2021, varefter hon flyttats hem till farmodern, som 2015 dömdes för misshandel av Sara och Linda.

Den 7 mars 2020 när Sara fyllde 15 år gav dock pappan efter en lång och omständig mailkonversation sitt tillstånd till att  mamman fick samtala med Sara i telefon i en kvart. Men bara på villkor att ingen annan än hon deltog i samtalet - inte hennes syster och inte mormor eller någon av hennes kompisar och nära släktingar eller andra  i hennes sociala nätverk.

Det har aldrig funnits något att anmärka på hos vare sig mamma eller mormor som kommer från välordnade medelklassförhållanden och vare sig röker, super, knarkar eller svär och alltid gjort allt vad som stått i deras makt för att skydda, stötta och hjälpa Sara och Linda..