Den samhälleliga konstruktionen av mannen som det naturliga överhuvudet över kärnfamiljen, som i sin tur i nuvarande familjerättslig praxis antas utgöra garantin för barnets bästa, är inte bara förlegad. Den får i de flesta vårdnadstvister helt motsatt effekt. Detta påvisades bl a inte minst redan 2003  i Maria Erikssons avhandling med den talande titeln "I Skuggan av pappa" och ingenting talar för att det blivit bättre sen dess, snarare i så fall sämre.  

Vår förhoppning är nu att mediebevakningen skärps, så att den verklighet av en närmast absurt Kafkaliknande utsatthet, som högst troligtvis delas av hundratals - eller kanske tom tusentals föräldrar, och då i huvudsak mammor i detta land, får komma till tals om det faktum som framgår i bl a i Sara Skoog Wallers studie från 2022: Utan mig är du helt ensam: kvinnors levda erfarenheter av omgivningens och samhällets ensamgörande i spåren av mäns våld och eftervåld, att de tvingas axla rollen som sina förövares fortsatta hjälpredor om att upprätthålla en kärnfamiljsliknande struktur kring barnet / barnen även efter separationen, och att de inte ens tillerkänns rätten till sin egen verklighetsuppfattning.

Risken är annars stor att inte heller kampanjen Lex Tintin kommer att leda till någon varaktig förändring utan enbart glömmas bort tills det är dags för nästa barn att tvingas sätta livet till.

Det har bla uttryckts farhågor över att den stora uppmärksamhet som det ådragit sig, skulle riskera att leda till förhastade och överilade motåtgärder i form av icke icke övertänkta lagändringar osv. I ett inslag av Studio ett i SR P1 uppgav utredaren och chefsrådmannen Sofia Jungstedt dessutom juridiska förhinder till varför Olga Pesons / Unizons krav på en lag mot tvångsumgänge inte skulle vara möjligt att genomföra, som avslöjade den avgrundsdjupa brist på våldskompetens som Olga Persson just hade försökt påtala är förhärskande i domstolarna.

Vi finner det dessutom, som ROKS redan varnat för, mycket olyckligt om vi även fortsättningsvis skulle riskera barns trygghet via uppdelningen av fysiskt och psykiskt våld i två skilda våldskategorier, utefter den förlegade könskategoriska modell som bl a professor Sverker Sikström och den barnrättsförening han som styrelseledamot företräder, dvs fd PappaBarn / VBU propagerar för. 

Det råder nämligen inget tvivel om att det våld som utövas mot kvinnor och barn, av den grövre kaliber som det handlar om här och i internationell diskurs benämns som  IPV i form av coercive control, och på svenska; partnerterrorism, inkluderar bådadera, ofta samtidigt pågående  våldsformer. Psykiskt / emotionellt våld är, i motsats till det professor Sverker Sikström m fl vill ge sken av, i själva verket en förutsättning för att kunna utöva fysiskt våld. Låt oss nu börja se på detta mest förrädiskt skadliga våld utefter vad det faktiskt är; nämligen ett kontinuum av en under en längre tid pågående partnerterrorism utövad medelst de olika multipla former av våld som vi i #eftervåldet bl a listat här, och inte som en "konflikt" orsakad av en separation och vårdnadstvist. 

Det finns heller ingen anledning dra slutsatsen att rådande förhållande av verklighetsförnekelse skulle avvika i någon högre grad här i landet från det som påvisats i en känd studie i USA av Joan S Meier, professor i juridik, George Washington University Law School, då de i stor utsträckning överensstämmer med de som redovisats i JÄMY:s Rapport 2022:1, Uppgifter om våld är inget undantag och hänvisas till i denna artikel av Joan S Meier: Victims of domestic Abuse find no haven in family court.