Konstverk av Issa

SVERKER SIKSTRÖM, PROFESSOR I KOGNITIV PSYKOLOGI VID LUNDS UNIVERSITET

Denna hemsida innehåller

I ) ARTIKEL I DN ANG. SVERKER SIKSTRÖMS FORSKNING OM MÄNS AVSAKNAD AV MAKT I HEMMET

MMMMM

II ) BEGREPPSRÖRA OCH BRIST PÅ LOGISK KOHERENS

II a ) JENS ORBACK OCH PAPPARÄTTSLAGEN - KVINNO- OCH BARNRÄTTSKAMP SOM KAPATS AV PAPPARÄTTSKAMP

II c) ORWELLSKA FÖRVANDLINGSTRIX GENOM ATT VÄNDA PÅ ALLT TVÄRTOM

III ) KOGNITIONSVETENSKAP - ABSTRAKTIONENS OCH AVSKILJANDETS KONST

II d ) KRAV PÅ VETENSKAP ATT VILA PÅ BASFAKTA / ANTROPOLOGI / ANKNYTNINGSTEORI / UTVECKLINGSPSYKOLOGI mm

III ) KOGNITIONSVETENSKAP - ABSTRAKTIONENS OCH AVSKILJANDETS KONST

och i konsten att uppfinna hjulet på nytt

MMMM

IV ) FRÅGESSTUND MED SVERKER SIKSTRÖM -LIVEINSPELNING PÅ VBU ANG. HANS FORSKNINGSPROJEKT OM VÅLD I NÄRA RELATION »

V ) PÅ KOLLISIONSKURS MED ALLMÄNVETENSKAPLIG BEGREPPSBILDNING

V a ) SOCIOLOGEN OCH DV-FORSKAREN MICHAEL P. JOHNSONS GRUNDLÄGGANDE TYPOLOGI »

V b ) ÄR kvinnors våld mot män ett lika stort samhällsproblem som mäns våld mot kvinnor?

MMMM

VI ) FÖRSLAG PÅ MOTINLÄGG TILL LENA HELLBLOM SJÖGRENS ARTIKEL I DAGENS JURIDIK, SOM REFUSERADES

- angående hennes falska påstående att Sikström skulle ha validerat PARQ-testet för svenska förhållanden

VI a ) STOR LÄTTNAD ATT WHO STRUKIT ”PARENTAL ALIENATION” SOM ”DIAGNOS” I ICD-11

VI b ) MAILVÄXLING MED PROF SIKSTRÖM ANGÅENDE HANS PLANER PÅ ATT VIDTA EN VALIDERING AV PARQ-TESTET FÖR SVENSKA FÖRHÅLLANDEN

VI c ) SAMMANFATTNING AV MAILVÄXLING

***************************************************************************************

I ) ARTIKEL I DN ANG. SVERKER SIKSTRÖMS FORSKNING OM MÄNS AVSAKNAD AV MAKT I HEMMET

Sverker Sikström har, så professor han är, en besynnerligt enkelspårig och lättvindig approach till differentieringen av abstrakt undflyende och svårgripbara interpersonellt relationella fenomen som tex "makt" och "våld" och hänger sig företrädesvis åt grovt dikotomiserande kategoriseringar i det ena och det andra, som sen får ligga till grund för vittgående slutsatser enligt simplaste formen av cirkelresonemang.

I Erik Helmersons artikel 2020-12-08 i DN med rubriken: Havererar familjen om mamma släpper makten? presenteras en ny studie som visar att kvinnor upplever sig ha för lite makt i det offentliga livet medan män upplever sig ha för lite makt i det privata livet”,

”Båda könen värderade det privata livet som viktigast.”

" Ny studie: Män upplever sig ha makt – men inte i sina privatliv

Med andra ord: Om person 1 har makt över område A och person 2 över område B och de båda anser område B som viktigast – då har person 2 per definition den större makten.

Med ytterligare andra ord: Studien visade att kvinnor har större makt än män.

Nåja. Att jämföra "makten" över det ena och det andra är kanske inte så himla relevant. Särskilt inte som det starkt kan ifrågasättas om "makten över hemmet" verkligen är att definiera som sådan och inte något helt annat, nämligen ett ofrivilligt och obetalt dubbelarbete. Det mesta tyder iaf på att ingen maktpotentat, vare sig yttre eller inre, skulle haft som målsättning att hålla männen utanför hemmets sfär. Tvärtom har det genom de senaste årtiondenas gång tagits avsevärda politiska initiativ till att försöka få dem att ta ut pappamånader för att vara med och dela på "makten" från början. Men intresset har inte varit överdrivet stort.

Sen bör det också betänkas att studien huvudsakligen handlar om personer som bor i USA där tex kostnader för barnomsorg kan vara mycket höga mm, vilket innebär att uppdelningen mellan en som jobbar och försörjer familjen och en hemmavarande som tar ansvaret för hemmet under de första 12 åren är mycket större än här. Och om de amerikanska männen inte upplever sig vara nöjda med den "maktfördelningen" kan ju i så fall de svenska männen vara det desto mer.

Tack vare den så förhatliga svenska "statsfeminism" som så länge verkat för deras mål, har de ju tvärtom bara haft att ta för sig av hur mycket makt de vill.

Resonemanget om den vite mannens börda är tydligen tillämpbart på de mest oväntade sakförhållanden - han är ett sannskyldigt offer för de alla sorters skiftande svårigheter och umbäranden.

Här är det inte utan att tanken går till Maria Ericssons avhandling om hur familjerättssekretarna tycks hitta ursäkter för fäders bristande föräldraförmåga i yttre omständigheter, som däremot inte alls på samma sätt tillerkänns mödrar.

Det är inte heller första gången man hör denna maning till kamp gentemot kvinnornas maktutövning i hemmet och över barnen, utan det var samma som hördes ljuda inför den vårdnadsreform 1998 som kallades för "pappalagen" och bl a leddes av Jens Orback.

Föga förvånande går samma offerretorik igen i prof Sikströms hållning till vårdnadsproblematiken. I egenskap av styrelseledamot för den politiska papparättsgruppen PappaBarn numera kallad VBU gör han sig till tolk för den aldrig vetenskapligt godkända fejk-teorin om PAS (Parental Alienation Syndrom) i den amerikanske barnpsykiatern Richard A. Gardners efterföljd, som byggde sin pedofil-liberala "teori" på självbekräftande cirkelsresonemang, med hjälp av hänvisning till referenser av sig själv och / eller annan forskning och vetenskap som inte har ngt med hans att göra, argument enligt Ipse Dixit (ngn auktoritet har sagt eller tyckt si eller så) och evolutionsteoretiska idéer om Quinnan / Modern som notoriskt undanhållande sina barn umgänge med deras fäder utefter övriga däggdjurshonors skyddsbeteende gentemot hannars infanticid osv osv. Mao är det i fråga om denna problematik inte så noga med det rent vetenskapliga.

En av de mest prominenta talespersonerna för PA(S)-lobbyismen i detta land, Lena Hellblom Sjögren, hävdar i en artikel i Dagens Juridik att Sverker Sikström skulle ha validerat det PA(S)-detekterande testet PARQ= Parental Acceptance Rejection Questionnaire, PARQ-child för svenska förhållanden. Men vid förfrågan till honom själv visar det sig att han aldrig gjort det utan att projektet mest tycks befinna sig på planeringsstadiet. ( För mer info se under punkt VI på denna sida!)

Så mer än så är inte är PA(S)-lobbyisternas ord att lita på!

II ) BEGREPPSRÖRA OCH BRIST PÅ LOGISK KOHERENS

På hemsidan VETENSKAP ELLER VIDSKEPLIGA FÖRVILLELSER

har jag redan med hänvisning till VETENSKAPSTEORI FÖR SANNINGSSÖKARE, 2013 Lunds universitet, av Persson, Johannes; Sahlin, Nils-Eric, gjort en kritisk granskning av PA(S)-lobbyismens orediga begreppshantering:

Citat Persson, Sahlin:

Ordning och reda på begreppen

Att det är viktigt att definiera våra begrepp är något vi alla fått lära oss. Som forskare har vi ambitionen att undvika otydlighet. Därför skall vi se upp med alla former av oklarhet. Vi skall se upp med flertydiga uttryck. Se till att viktiga ord vi använder inte har olika betydelser i olika sammanhang.

För forskaren är en tydlig och genomarbetad begreppsbildning viktig också av ett skäl som man inte alltid tänker på. Våra vetenskapliga begreppsbildningar säger något om vad vi tror finns i världen. Om vi verkligen har ambitionen att med precision säga något om hur världen är beskaffad så gäller det att inte slarva med förberedelserna.

Exempel:

Professor Sverker Sikströms uppfattning om vilka som gör sig skyldig till fysiskt resp psykiskt våld och / eller utgör offer för detsamma går knappast att ta miste på. Dock tycks han alldeles ha glömt bort att ifrågasätta sin egen confirmation bias, eller med hermeneutisk terminologi "att problematisera sin förförståelse" och ange vilka basfakta som ligger till grund för hans icke hypotestestade premiss. Vilket kön som är värst utsatt för vad framgår dock som en naturgiven självklarhet och undertext i den sociala kontext som han presenterar sin forskning och håller frågestund för de olycksdrabbade.

II a) JENS ORBACK OCH "PAPPARÄTTSLAGEN" - KVINNO - OCH BARNRÄTTSKAMP SOM KAPATS AV PAPPARÄTTSKAMP

Till förövare beskydd istället för dess brottsoffers:

En av de mest tongivande förespråkarna för den sk ”pappalagens” införande, Jens Orback, odlade en diskurs i vilken pappor framställdes som offer för en utestängning av ”makten” i hemmet, som om den privata sfären i hemmet skulle motsvara den makt som det traditionella manssamhället stått för i den offentliga sfären och kvinnor tvingats bryta sig in i gentemot ett ibland nog så hårdnackat motstånd. Männen uppmanades därmed att nu å sin sida, på motsvarande sätt, bryta sig in i den traditionellt kvinnliga livssfären som om den skulle haft intresse av att utestänga män ifrån den, när tvärtom kvinnokampen alltid stått för det rakt motsatta.

På detta sätt förvandlades kvinnokampens strävan efter ett delat ansvar för familj hem och hushåll, barn och familj, till en rekyl varmed den gjordes om till sin egen motsats och ett redskap varmed status quo kunde bevaras intakt, på så sätt att mannen nu kunde överta den juridiska makten även över den privata sfären, utan att på motsvarande sätt, som kvinnor tvingats göra för att bryta sig in på arbetsmarknaden, legitimera det med någon form av arbetsinsats eller därför relevant kompetens.

MMMMM

II b) ORWELLSKA FÖRVANDLINGSTRIX GENOM ATT VÄNDA PÅ ALLT TVÄRTOM

Tvärtom tycks detta motdrag i ”jämställdhetens” tecken ha resulterat i en sådan split mellan makt och ansvar som Anna Singer oreflekterat hänvisar till som ett exempel på en ”jämställd” lösning i förhållande till vårdnadsproblematiken, vilket i sin tur med önskvärd tydlighet reflekterar den omedvetandegjorda patriarkala bias som ligger till grund för svensk såväl som övrig judeo-kristen, muslimsk, eller brahmansk kontext, där mannens roll som familjens överhuvud ses som given.

II c ) KRAV PÅ VETENSKAP ATT VILA PÅ BASFAKTA / ANTROPOLOGI / ANKNYTNINGSTEORI / UTVECKLINGSPSYKOLOGI mm

Här är det på sin plats att hänvisa till den forskning inom antropologin som under de senaste årtiondena alltmer entydigt kunnat påvisa att den typ av kärnfamilj som kännetecknar de patriarkala system som med våld i form av religiös hjärntvätt påtvingats urbefolkningarna världen över, och vari fadern enväldigt härskar över hustru-r och barn som sina egna privata ägodelar och gratis arbetskraft utgör en senkommen social uppfinning som enbart har några tusen år på nacken. Det finns visserligen starka krafter inom nutida forskning och vetenskap som fortfar att hålla fast vid idén om mannens inneboende / medfödda behov av dominans och kontroll som en civilisationsskapande potential framför alla andra.

Men sett i ljuset av den alltmer samstämmiga forskning under de senaste decennierna som entydigt kunnat påvisa att de mest ursprungliga och längst existerande samlar- o jägarbefolkningarna tvärtom fortfarande idag odlar en helt annan typ av system, vari tom kvinnorna står för en viss given auktoritet och ledarskapsfunktion i egenskap av mödrar och insamlare av basfödan, måste den patriarkala kärnfamiljens förment naturgivna mandat ifrågasättas. Inte minst pga att dess fortsatta existens inte kan upprätthållas med annat än de olika typer av våld som ingår i brottsrubriceringen Coercive Control, dvs fysiskt, psykiskt ekonomisk och juridiskt sådant, såväl som att hålla barnen som gisslan och vapen mot mödrarna för att undergräva deras auktoritet.

Att detta våld vare sig utgör en / ett evolutionärt betingad fördel, nödvändigt ont eller ett utslag av en ”manlig natur” och att som Eva Moberg sa: ”Mannen är bättre än manssamhället”, torde därmed vara styrkt. I all synnerhet som det lyser med sin totala frånvaro i de förpatriarkala (eller sk "matrilinjära" eller ”matriarkala”) samhällsstrukturerna.

Detta inte sagt i avsikten att propagarera för en återgång till förpatriarkala (eller sk "matrilinkära" eller ”matriarkala” ) samhällsmodeller eller att förringa pappors roll som föräldrar, utan för att bidra med korrekta basfakta i förhållande till de evolutionsteoretiska resonemang som är i omlopp, men utgörs av skrivbordsprodukter utan koppling till aktuell antropologisk verklighet av den typ som tex Steven Pinkers och Jordan B Petersons spekulationer utgör och som sen hakats på av de svenska psykiatrikerna David Eberhart och Marcus Heilig.

Tvärtom är det de som med sina spekulativa skrivbordsprodukter har för avsikt att legitimera status Quo.

I den hjärntvätt som ingår i den nutida propaganda som istället för religion hänvisar till naturvetenskapliga förklaringsmodeller för upprätthållandet och legitimeringen av status quo, ingår en demonisering av Quinnan numera ”feministen” till häxa som utrustas med försåtligt manshatiska uppsåt att undanhålla fäderna umgänge / juridiska rättigheter till sin avkomma, samt att ”splittra familjen”, som står i stark strid till kvinnokampens målsättning att införliva fäderna i familjen för att jämställt dela ansvaret för hem och hushåll, barn och familj med dem. Allrahelst som det är svårt att kombinera en yrkeskarriär i konkurrens med männen på arbetsmarknaden med dubbelarbetet att även ansvara för den privata sektorn i hemmet.

Likaså står den i logisk motsatsställning till det enkla faktum att jämställda relationer bevisligen har större förutsättningar för långsiktig hållbarhet och att bilda grogrund för återväxten av sunda generationer, än hierarkiskt ojämställda, som endast kan upprätthållas med Coercive Control.

För mer info, se denna hemsida under punkt VIII

VIII ) OFRÅNKOMLIGA BASFAKTA »

III ) KOGNITIONSVETENSKAP - ABSTRAKTIONENS OCH AVSKILJANDETS KONST

Som jag påpekat många gånger förut ägnar sig kognitionsvetarna åt att uppfinna hjulet på nytt genom att bedriva forskning kring såna fenomen som redan finns hur väl beforskade som helst, men från ett perspektiv där alla såna besvärande parametrar som kropp, historia, kultur, religion, klass, kön och miljö är bortplockade, i målsättningen att finna nån slags minsta gemensamma nämnare för hur själva det mänskliga tänkandet fungerar i SIG.

Ett paradigm som olyckligtvis kommit att ersätta de föregående disciplinerna antropologi / mytologi / religionsvetenskap med hjälp av den U-sväng i utvecklingen som Claude Lévi Steauss bidrog med att införa i mitten på förra århundradet.

Det utgör någon slags återgång till ett simplistiskt scientiskskt enkelriktat linjärt tänkande, som knappast för vetenskapen framåt, och utgör motsatsen till det nya paradigm av en mer breddat holistiskt systemvetenskapligt komplext växelverkande ansats, som vuxit fram under det senaste halvseklet, och bl a gett upphov till neurologin.

Vilket inte minst kommer väl till uttryck i den typ av forskning om våld i nära relation som prof. Sikström bedriver och presenterar i en frågestund som livstreamades 2021-02-03 och finns utlagd på VBU:s FB-sida. Han följer troget den differentiering i Psykiskt Våld och sk "Vanligt Våld"=fysiskt våld som upprättats i PA(S)-konceptet. Och ingen kan missta sig på den genuskodade undertexten att det är kvinnor som utövar det förstnämna, mot såväl barn som fäder. Och att de sistnämnda till slut inte har något annan utväg än att med fysiskt våld slå tillbaka. Han hävdar detta uttryckligen framemot slutet av frågestunden efter c:a 20 minuter, med följande tänkvärda ord:

MH: Fråga från åhörare: Hur vanligt är det att psykiskt och fysiskt våld hänger ihop och utövas av samma person mot samma person?

SS: Ähh jag skulle säga att psykologiskt våld förekommer väldigt ofta utan fysiskt våld. Däremot så gäller inte motsatsen. Om det sker fysiskt våld så föregås det nästan alltid med psykologiskt våld. Så det är ju en… jag skulle säga att det psykologiska våldet är näst intill en förutsättning för fysiskt våld. Och det är också … och det är återigen ytterligare skäl till att betona allvarligheten i psykologiskt våld. Ofta handlar ju fysiskt våld om nån slags sista utväg, när inte nån möjlighet att på något annat sätt ähh ähh hantera en svår situation i en relation … då tar man… i sista utvägen till fysiskt våld.

IV ) FRÅGESSTUND MED SVERKER SIKSTRÖM -LIVEINSPELNING PÅ VBU OM HANS FORSKNINGSPROJEKT OM VÅLD I NÄRA RELATION »

Professor kognitiv psykologi SVERKER SIKSTRÖM=SS

Ordförande VBU: MATTS HERTSBERG=MH

SNILLEN SPEKULERAR:

Först talar Matts Hertsberg och Sverker Sikström i allmänna ordalag om vad som krävs av en forskare - att man är villig att ägna stort intresse, hårt arbete, tid och fokus åt forskning och är idog, osv. SS uppger att han leder ett flertal olika forskningsprojekt

SS: Jag tänker mycket på vad man hör i medierna om saker och ting att det händer mycket otäcka saker, och att det är oftast våld och krig och ähh människor blir slagna och dödade.

Samtidigt så tänker jag också mycket på vad folk talar om när man sitter på ett café, så talar man om att min partner mpfr var inte snäll, hon sa dumma saker får inte gå ut eller nåt sånt dära. Å jag har ofta tänkt på att det är en stor skillnad mellan vad man hör i allvarligheter i media och så och vad man själv upplever i sina egna relationer. Det här handlar ju då om fysiskt våld som slag och mord och sånt och psykologiskt våld som handlar om att ähh ähh vara nedvärderande mot andra osv. Det här är ju nånting som är väldigt viktigt för VBU för många fall så handlar ju vårdnadsutredningar om olika risker mellan att kanske inte få möjligheten för barn att få träffa sina föräldrar eller smutskastning av varandra, respektive risker att någon partner är aggressiv eller hotfull fysiskt mot den andra parten.

Och för att ta reda på det här liksom, hur är det man själv upplever olika typer av våld och hur lätt är det att kommunicera till andra, så hittade jag på ett sätt att undersöka detta på. Så vi lät personer beskriva situationer som de själv hade upplevt, där dom i en nära relation hade blivit utsatta antingen för ngn form av fysiskt eller psykologiskt våld och man skrev även paragraf i text om det. Sen fick man också skatta hur allvarligt det var på en skala. Sen gav man dom här texterna till en annan grupp deltagare som läste dem och också skatta hur allvarligt det fysiska eller psykiska våldet är. Och det här var intressant att göra eftersom vi ville se om det våld som man upplever själv - uppfattas det på samma sätt eller uppfattas det på ett annorlunda sätt av dem som hör om våldet. Och där fick vi mycket intressanta resultat som vi ska visa på en slide.

I alla fall ähh, vad vi fann var att om man själv har upplevt ähh ähh fysiskt våld alltså slag och sparkar och sånt där och berättar det för en annan person uppfatta det som allvarligare av den person som mottar den här informationen. Så fysiskt våld överdrivs. Ähh om man jämför det med psykologiskt våld - att bli ähh beskriven på ett negativt sätt, att inte få träffa vänner eller barn eller sånt där, så underdrivs det, så att man upplever det mycket mer allvarligt och man försöker beskriva det för en annan person, men dom ser det som mindre allvarligt.

Så det här är alltså systematiska fel som vi kan studera. Och det här kan man då delvis se som generella överdrifter och underdrifter. Men man kan också ähh, äh, se på hur svårt är det att kommunicera detta och det blev en tydligare kommunikation om fysiskt väl än psykiskt våld. Och därför är det så att det verkar vara svårare att att beskriva vad, vad psykologiskt våld är då.

Så det var några av huvudfynden här och det här är ju väldigt intressant också kopplat till hur män och kvinnor har det i vårdnadstvister. För en annan sak som vi gjorde i den här studien var att vi bytte ut så att vi ersatte en berättelse av en kvinna och skrev om den så att deltagarna trodde att det var en man och den som blev utsatt för våldet byttes också ut då. Och då fann vi att våld som man tror upplevs av en kvinna upplevs mer allvarligt om man uppfattar det som en kvinna fast det egentligen är en man. Och det här gäller för både fysiskt och psykologiskt våld. Så det här kan ju påverka många människor som håller på med vårdnadstvister att män har då en nackdel i dom här situationerna.

Och ofta så anklagas ju också män för fysiskt våld och det har en tendens att överdrivas då delvis för att det är fysiskt och delvis också för att man är man då. Och psykologiskt våld är svårare att kommunicera och därför underdrivs det.

MH: Det här som du säger är ju väldigt otroligt intressanta frågor och relevanta frågor just för VB känns det som för ofta lyser det igenom i våra samtalskvällar osv lyser det igenom den där frustrationen över det psykiska våldet och denna då fokusering på fysiskt våld och det kan ju då hända att det beror på att det fysiska våldet är lättare att ta i, på något sätt medan det psykiska våldet är mycket svårare. Men det är ett stort och relevant område kan jag säga. Fanns det alltså skillnad mellan hur män och kvinnor rankar mellan fysiskt och psykiskt våld?

SS: Ja precis vi lät deltagarna berätta om något som hände i en nära relation, bland heterosexuella par då helt enkelt som var mellan 18 och 40 äh… det var i en nära relation då man skulle ha haft ett förhållande som varat i minst 6 månader. Och jag tror att det är ett allmänt fenomen… om man beskriver… om man kan överföra det till andra situationer som hur medierna kommunicerar olika typer av våld. Det skrivs ju väldigt mycket om våld i tidningar. Och det är mera sällan man hör om psykologiskt våld. Det kanske man kan få höra om på insidan eller nåt sånt där om det kommer inte upp på samma sätt som en stor nyhet att det hänt ett psykologiskt våld utan man kanske har det på man nämner ju sällan en tidpunkt och en plats och utfallet av psykologiskt våld.

MH: Hur är teorierna ur psykologisk synvinkel bakom det här?

SS: Så som vi tänker på det så är psykologiskt våld så är det något inlärt för vissa personer så äh har man lärt sig att att äh äh just i den här relationen så betyder dom här orden ähh det här sättet att vara ähh nånting väldigt speciellt och man upprepar det under lång tid och det blir som en del utav relationen. Och därför är det inte nödvändigtvis så att samma sak av händelse överfört till en annan person skulle kännas lika allvarligt utan det handlar ju ofta om att man kan trycka på dom här svaga psykologiska punkterna som man har då. Ähh och därför så blir det ofta väldigt mycket svårare att göra bedömningen att är den här beskrivningen av dig är det nåt som du beskriver som känsligt - eller ähh - inte. Men däremot ett slag är ju nånting som alla kan relatera till - det är inte ähha det är ingenting inlärt utan det är något som man på (?) kallar för en direktförstärkare. Och ähh inte en sekundär förstärkare (?) inlärning som psykologiskt våld ofta handlar om.

MH: Fråga från åhörarna: Anser du att manipulation av är ett barn = misshandel

SS: Svaret är ja, jag uppfattar det som en typ av psykologiskt våld skälet att inte tillåta en person att inte få träffa en anan person ett av kriterierna för psykologiskt våld.

Och i det här specifika fallet med barn som inte får träffa en av föräldrarna, så måste man ju ändå betrakta det som allvarligt, därför att barn är ju av naturen beroende av föräldrarna som absolut närmaste och viktigaste personerna i barnets liv då. Som barn ärman ju av naturen direkt beroende av föräldrarna för sin överlevnad, så jag skulle kalla den en grav form av psykologiskt våld

MH... OCH kanske också våld mot den andra föräldern? Det är två personer som drabbas ,där det är barnet och den andra föräldern som utestängs

SS: Ja, jag tycker det är en väldigt bra fråga, för när när man talar om vårdnadsvister så talar man alltid om barnets bästa, åh, åh, det finns naturliga skäl för det, naturligtvis... Men samtidigt så är det ju föräldrar som mår dåligt och det är nästan förbjudet att tala om att föräldrar blir deprimerade, inte kan arbeta är självmordsbenägen pga en vårdnadstvist, för då tänker man ju inte på barnet bästa, men samtidigt utgör det ju ett faktum att föräldrarna blir allvarligt berörda och skadade av detta. Och det ska man ju inte glömma och det innebär ju inte att på nåt sätt man minskar barnets fokus genom att poängtera detta. Men jag tycker det är bra att man har det i åtanken också

MH: Så finns det en fråga som jag tror handlar om självmord här. Känner du till nån forskning som kan visa hur psykologiskt våld påverkar självmord hos män?

SS: Ähhh..Jag vill inte svara så superspecifikt på den, men psykologiskt våld är ju kopplat till depression och depression är ju också tätt kopplat till självmord, så det finns en väldigt tydlig länk där då... och det ähh kan svara så att äh äh äh att äh kvinnor kanske oftare gör självmordsförsök men män fullbordar och lyckas med självmord oftare än kvinnor. Så så män är ju en väldigt utsatt grupp i det här fallet. Och ähh speciellt separationer drabbar ju män mer än kvinnor och förmodligen är det så att män har ett mindre socialt kontaktnät som fångar upp en i separationer och de kanske också är svårare för män att etablera nya relationer än vad det är för kvinnor och därför män och är speciellt män väldigt utsatt. Dessutom är män även mindre benägna att söka hjälp och har mindre sociala nätverk att bearbeta olika psykologiska våld mot dem. Så på flera sätt så är mannen det svaga könet i den här kontexten om man ska vara litet, får sätta litet provokativ benämning på detta.

MH: Fråga från åhörare: Hur vanligt är det att psykiskt och fysiskt våld hänger ihop och utövas av samma person mot samma person?

SS: Ähh jag skulle säga att psykologiskt våld förekommer väldigt ofta utan fysiskt våld. Däremot så gäller inte motsatsen. Om det sker fysiskt våld så föregås det nästan alltid med psykologiskt våld. Så det är ju en… jag skulle säga att det psykologiska våldet är näst intill en förutsättning för fysiskt våld (21:33). Och det är också … och det är återigen ytterligare skäl till att betona allvarligheten i psykologiskt våld. Ofta handlar ju fysiskt våld om nån slags sista utväg, när inte nån möjlighet att på något annat sätt ähh ähh hantera en svår situation i en relation … då tar man… i sista utvägen till fysiskt våld.

MH: Hur har den här studien mottagits och vad har du tänkt dig för uppföljning?

SS: Ähh, Ja jag tror att många tycker att det här är väldigt intressant, för att det finns ett så stort fokus på fysiskt våld i vårat samhälle och det här blir nåt slags… jag tror att den här studien visar, att ähh… när vi talar om våld så ser vi toppen på isberget det det fysiska våldet och 90 % av isberget ligger under ytan, och det är det psykologiska våldet. Så vi håller på med en uppföljningsstudier till den här studien där vi tittar på, ähhh, indelar fysiskt våld i sexuellt våld och fysiskt våld och tittar på skillnaderna där och ähh och vi får liknande effekter där kan man väl säga. Vi har också tittat på skillnaden mellan ähh hm. Den första studien handlade ju mest om.. om ähh personer som berättar om att de blivit utsatta för ähhh våld. Men man kan ju också tittat på hur upplevelsen av dom som utsätter ähh andra personer för för våld, alltså förövarnas perspektiv och den tredje parten kan ju också vara den som ser detta.. ögonvittne till berättelsen.. så vi vill dela upp dom här svaren i dom här grupperna, den som blir utsatt, ähh ähh den som utsätter och vittnen då och där får vi olika ähh effekter också.

MH: I dom samtal som jag sitter i med medlemmarna så finns det ju en stor igenkänningsfaktor här. Att man tycker att precis så är det att man har en stor fokusering på det fysiska våldet att att det psykiska våldet öht inte beaktas eller att man inte talar om det. Här kommer en politisk fråga att det ofta är stor skillnad mellan kunskap i forskarvärlden där detta verkar vara etablerat och man inser det här och sen den politiska världen där man är kluven mellan ideologier, som frågeställaren säger, och annat.

SS: Ja det tycker jag är en väldigt bra kommentar, för att jag tror att dom här fenomenen är kopplad till politisk korrekthet, alltså vilka saker är acceptabelt att säga i vårat samhälle och där är det ju väldigt mycket så att fysiskt våld anses oacceptabelt och psykologiskt våld kanske inte är det man fokuserar på. Så att det tror jag är en viktig kommentar och ähhh det finns ju också en, en .. nån slags vänster - högerskala på detta att .., mm att liksom...ja … att högern är litet mera lag och ordning och man gärna ska minska all typ av fysiskt våld då. Äh så att .. här tror jag det handlar om att forskningen har en uppgift att mäta ähh graden av våld och också att kommunicera detta till beslutsfattare och till allmänheten. Och när man har hårda data på hur allvarligt olika typer av våld är, då borde det också få konsekvenser för hur man ser på detta och vad som är politisk korrekt då,

MH: Ja det är en stor uppgift Sverker och det blir inte lätt. Och jag vet att du har andra forskningsprojekt på G som du kan komma och berätta nån annan gång…

Föreningen digitalt riks kan nå dom medlemmar som inte bor på de områden

Marina Johansson centerpolitisak riksdagskvinna som vi har haft mycket god kontakt med hon har varit väldigt aktiv i familjerättsfrågor och har skrivit motioner och håller seminarium 12 februari i en paneldebatt i riksdagen där vi delvis bidrar till programmet. Bla deltar Malin Bergström från KI… sen hörs inte mer av ljudet.

Lagförslaget tre små ingrepp

Lagförslag ute på remiss fredags

Lagrådet två veckor

Martina Johansson seminarium 12 februari paneldebatt i riksdagen VBU Malin Bergström

V ) PÅ KOLLISIONSKURS MED ALLMÄNVETENSKAPLIG BEGREPPSBILDNING

Att göra upp en grundstruktur av typologier / klassificeringar av ett så vittomfattande och svårfångat fenomen som "Våld och / eller sexuella övergrepp i nära relation" ( Domestic Violence = DV ) som utgör en framkomlig väg för att både kunna urskilja dess olikartade mer subtila och mest skadliga former och utveckla adekvata brottsrubriceringar, preventioner och interventioner, på det sätt som sociologen och DV-forskaren Michael P. Johnson lyckats med, måste betecknas som en typiskt kreativ form av begreppsliggörande, som är både nyskapande och ögonöppnande på en och samma gång.

Hans typologi har dock senare utsatts för viss kritik av forskaren / kriminologen Evan Stark, som utvecklat den mot större precision, varvid han särskilt fokuserat på att utforska den våldsutövning som sedermera också alltmer kommit att anammas i de engelskspråkiga länderna som en brottsrubricering, nämligen Corercive Control. (CC)

I en intervju med professor Carolina Överlien vid NKC, i Linn M Hällens och Rebecka Lags podd; Våld i Nära Relationer, från juni 2024, ges en väldigt god inblick i på vad sätt Evan Stark utvecklat forskningen om CC och hur hans teoribygge skiljer sig från M. P. Johnsons enklare form av typologi, genom att kategorin Situational Couple Violence problematiseras och det betonas att det i många fall kan handla om glidande skalor mellan det ena och det andra.

Trots allt kan nog M. P. Johnsons inledande typologi med benämningen av den första kategorin som "Intimate Terrorist Violence by Coercive Control", ha fyllt samma förlösande funktion som när alla de rättslösa mammorna direkt, utan förklaring, visste vad begreppet "eftervåld" handlade om, som den kreativa begreppsbildaren Fia Sander skapade. Det tycktes kunna öppna upp en helt ny värld av möjligheter till igenkänning. Man kan inte söka efter, brottsbelägga eller behandla något som man inte ens har ord eller begrepp för vad det är.

Än mindre kan man vetenskapliggöra det.

MMMM

V a ) SOCIOLOGEN OCH DV-FORSKAREN MICHAEL P. JOHNSONS GRUNDLÄGGANDE TYPOLOGI »

I) Intimate Terrorist Violence by Coercive Control

II) Situational Couple Violence

Situationally-provoked Violence, skiljer sig från det som definieras som Intimate Terrorist Violence by Coercive Control på så sätt att det är ömsesidigt och behandlingsbart medan det sistnämnda utövas av förövare som lider av grava personlighetsstörningar och / eller odlar ett patriarkalt auktoritärt familjeideal i vilken husru-r och barn betraktas som personliga ägodelar som ska hållas under strikt kontroll. Denna typ av DV, som innehåller både fysiskt psykiskt, ekonomiskt och juridiskt våld och sk "eftervåld" utövas, enligt Johnsons och övriga internationella mätningar till till absolut största delen av män, dvs c:a 90 %. Det är betecknande nära nog precis den omvända siffran till den som PA(S)-lobbyisten Nils-Göran Areskoug uppger för andelen av kvinnliga utövare av PA(S) gentemot manliga, nämligen 80 %.

Våld kan vara så otroligt mycket olika saker, så det blir högst missvisande och otillräckligt att tex som PAS-lobbyisterna och professor Sverker Sikström gör, endast dela in det i två olika kategorier - fysiskt och psykiskt våld.

Att hävda att all form av fysiskt våld skulle föregås av psykiskt, låter ju misstänkt likt den gamla hävdvunna föreställningen att de stackars männen provoceras att ta till nävarna av det elaka huskorsets vassa tunga och torde stöta på rejält med fakta som talar för motsatsen i de internationell mätningar som enstämmigt kunnat fastställa att där kvinnoförtrycket är som störst är även våldet mot kvinnor (och barn) som mest utbrett.

Dessutom är det obegripligt hur en professor som ägnar sig åt våldsforskning, kan leva i föreställningen att inte det psykologiska våldet skulle ha problematiserats tidigare. Att man i juridiska sammanhang fortfarande, trots all den kvinnovetenskapliga och annan forskning och de reformer som genomförts för att implementera en ökad förståelse för all form av våldsutövning, enbart tar fasta på det fysiska våldet, i den mån det låter sig mätas, vägas och klockas öht, vilket är näst intill en omöjlighet, är ju en helt annan sak.

Så vad det är för slags "politisk korrekthet" som prof. Sikstrom och hans åhörare i VBU är ute och far efter står som skrivet i stjärnorna.

Ett relevant begreppsliggörande av fenomen och företeelser som lagts i skugga , osynliggjorts och tystats ned, kan få en häpnadsväckande förlösande och frigörande effekt. Ta bara begreppet "funktionell dumhet" som exempel på hur man på en och samma gång får en Aha-upplevelse av iogenkänning samtidigt med ett begripliggörande av ett tidigare enbart vagt anat fenomen. Det kan alltså faktiskt vara funktionellt att vara dum på ett visst sätt - och så klart mycket av det som sker i anpassningens tecken är rent dumt, i all synnerhet när systemen skenat iväg åt skogen.

Vad gäller det våld som utövas mot närstående av sociopater, narscissister psykopater eller individer med övriga former av grava personlighetsstörningar, har det hitintills inte låtit sig begreppsliggöras i rättslig kontext eftersom det enkom är psykiater givna att ställa diagnos på förövare.

En helt annan sak är med deras offer, för med dem är det inte så noga utan kan diagnossättas på löpande band.

Genom att däremot begreppsliggöra den typ av våld som klassificeras som Intimate Terrorist Violence by Coercive Control och tämligen enkelt kan identifieras med den typ av strategier varmed det upprätthålls, dvs DARVO; Deny, Attack, Reverse Victim and Offender, öppnas genast nya möjligheter att komma framåt i processen.

Då denna typ av våldsutövning närmast varit / är normaliserad i strängt auktoritärt patriarkal kontext som tex i många ortodoxt patriarkala religionsutövningar, varav den brahmanska i Indien torde vara värst, kan dilemmat med det psykiatriska diagnossättningen lösas genom att ersätta den med en antropologisk diskurs av systembestämning av "patriarkat" versus "matriarkat". Vid närmare betraktan torde det råda en hårfin skillnad mellan det ena och det andra, vilket kommer väl till uttryck därigenom att värsta galenskaperna som tex mord och övergrepp på spädbarn inte klassas som det i patriarkal juridisk kontext, medan däremot mammors starka drift att skydda sina barn uppenbarligen gör det - helt i Richard. A. Gardners anda. Men så dog han också av att sticka en kniv i halsen på sig själv, vilket torde kunna utgöra ett tecken på galenskap tydligt nog. Om det nu var han själv som gjorde det och inte nån annan....

Blickfånget måste bort från offret och riktas mot förövaren. Ofrid är det tillstånd av kaosartad tortyr som är förövarens målsättning att försätta offret i, dvs själva symtomet på brott - inte brottet i sig som klassificeras som "ofredande" vilket utgör en kategori som både är alldeles för vid och vag för att kunna synliggöra vidden och arten av vilken typ av våldsutövning det handlar om mer specifikt. Men det är väl antagligen den typ av kategorisering / begreppsliggörande som brottsrubricering "Grov kvinnofrifdskränkning" ska utgöra som infördes i svensk lagstiftning med Kvinnofridsreformen 1998 och vi då låg väl i framkant i förhållande till den omvärld som nu tycks ha sprungit om oss med flera mil - eller vad?

I Kvinnofridsreformen lyftes den typ av DV upp, som inte uteslutande begränsas till enstaka och i tid från varandra isolerade incidenter av fysiskt våld utan inbegriper en hel skala (eller ett kontinuum) av alla olika typer av våldsutövning under längre tid som i den amerikanska våldsforskaren Michael P Johnsons getts en egen specifikt avgränsad kategori rubricerad som Intimate Terrorist Violence by Coercive Control, och i rättslig diskurs som "Coercive Control". Frågan är vilket som funkar bäst och varför. Av någon anledning tycks aldrig kvinnofridslagarna ha slagit igenom på allvar för att implementeras i rättslig praxis. Så snart man kommit litet framåt i det avseendet har det genast kommit ett bakslag från motsatt håll. Och nu är vi tydligen tillbaka på ruta ett där vi var inför pappalagens införande 1998 och Jens Orbacks kampanj. Eller har vi kanske stått kvar på samma ruta sen dess?

Nej, jag råder herr professorn å det bestämdaste att TÄNKA OM - OCH TVÄRTOM, så kanske det blir det rättvänt igen!

Michael P Johnson:

V b ) ÄR kvinnors våld mot män ett lika stort samhällsproblem som mäns våld mot kvinnor?

Vad säger sakkunskapen?

Michael P. Johnson (Ph.D., University of Michigan) is Emeritus Professor of Sociology, Women's Studies, and African and African American Studies at Penn State, where he taught sociology and women's studies for over thirty years and was designated an Alumni Teaching Fellow, Penn State's highest teaching award. He is an internationally recognized expert on domestic violence, invited to speak at conferences and universities throughout the United States and around the world.

Föredrag för en svensk publik på Youtube:

YOUTUBE.COM

Types of Domestic Violence: Research Evidence, med Michael P. Johnson på Sverigebesök

VI ) Förslag på motinlägg till Lena Hellblom Sjögrens artikel i Dagens Juridik, som dock refuserades

Hej!

Jag har under de senaste två åren jobbat intensivt med att granska och stödja mammor i sk "svåra vårdnadstvister" som råkat ut för att få sina vårdnadstvister bedömda utefter Gardners PA(S)-kriterier, vilket fått förödande konsekvenser för dem och framför allt deras barn som då tvingats till vårdnad / boende hos sina förövare.

Jag skulle därför vilja lägga in denna replik gentemot Lena Hellblom Sjögrens artikel som var publicerad i november 2019 i Dagens Juridik och undrar om den är för lång alternativt om den kunde göras längre, och om det låter sig göras att bädda in länkar i texten. För i så fall kan jag greja med det.

Tacksam för svar.

Mvh!

Gunilla Madegård

Frilansskribent, forskare, barn - och kvinnorättsaktivist och

talesperson för föräldrar och morföräldrar i AKTION #eftervåldet mot SAMHÄLLSSKADLIG MYNDIGHETSUTÖVNING

Oll Matts gata 28
38791 Borgholm
tel: 070 258 48 39

UTKAST TILL ARTIKEL:

VI a ) STOR LÄTTNAD ATT WHO STRUKIT ”PARENTAL ALIENATION” SOM ”DIAGNOS” I ICD-11

Tyvärr - Lena Hellblom kommer med falska uppgifter

När WHO 2019-05-25 införde "diagnosen" Parental Alienation (PA) i ICD-11 blev landets barn-och- kvinnorättsaktivister mycket oroade över vad det skulle få för implikationer på en rättstillämpning i vårdnadsmål som redan är drabbad nog av detta gissel. Därför var lättnaden stor när den därefter 2020-02-16 togs bort från manualen igen, efter att sakkunnigt kompetenta och luttrade italienska barn-och kvinnorättsaktivister hade tagit kontakt med ledningen i WHO för att göra den uppmärksam på dess stora misstag. Sen den italienska regeringen som en del av det familjepolitiska förslaget från 2018, verkat för att få in PA-diagnosen i lagtexten, har de fått leva med det hotet nära inpå.

Att den öht kommit på tal i WHO, kan ses som ett illustrativt exempel på hur idogt PA(S)-anhängarna lobbar för att prångla in sitt ovetenskapliga fuskbygge i systemen. Detta till trots att det gång på gång avslöjats som sådant av ett stort antal sakkunniga inom juridik / psykologi / psykiatri och forensisk metodologi och kritiserats för att sakna empirisk förankring, bygga på argumentum ad verecundiam eller sk ipse dixit, (att hävda att något är sant för att vissa auktoriteter tycker så) såväl som cirkelargumentation och att referera till källor som vid närmare granskning inte stödjer det som påstås.

Att en av dess mest framträdande företrädare, Lena Hellblom Sjögren, dessutom vid ett flertal tillfällen gör utsagor som vid närmare granskning visar sig bestå av falska uppgifter, gynnar knappast heller deras sak.

Som ett exempel bland flera, kan nämnas att Lena Hellblom Sjögren i sin artikel i Dagens Juridik ”Domstolar och socialtjänst – är det systemfel?” 2019-11-25, hävdar att det mätinstrument som kallas Parental Acceptance Rejection Questionnaire, PARQ-child, och utvecklats av Ronald Rohner, nu skulle finnas validerat under ledning av professor i kognitiv psykologi Sverker Sikström vid Lunds universitet och kan börja tillämpas på svenska barn.

Vid närmare förfrågan till professor Sikström själv, visar sig dock att någon sådan validering fortfarande inte existerar, men att han har planer på att färdigställa en sådan vid senare senare tillfälle. Hur han ska lyckas med det, ställer man sig dock något undrande till, då han på förfrågan hur han ska gå till väga för att säkerställa att de barn som väljs ut för att ingå i försöksgruppen PA-diagnosticerade barn har blivit tillskrivna rätt diagnos, svarar att han hade tänkt be socialförvaltningarna att vara honom behjälplig därmed. Men då de saknar kompetens och nödvändiga redskap att göra ett sådant urval och / eller att ställa diagnos öht, måste grunden för den planerade valideringen anses vara obefintlig. Det besvärande faktum att det sedan inte existerar någon sådan diagnos som PA inom vedertagen psykiatri, stärker inte heller förtroendet för professor Sikströms ärliga uppsåt och / eller vetenskapliga omdöme.

Således återstår inga andra förutsättningar att genomföra valideringen än att grunda den i tidigare bedömningar som tex dem av Lena Hellblom Sjögren och hennes åsiktsfrände lagman Mats Sjösten vid Varbergs tingsrätt och ”expert” på vårdnadsmål, vari mödrar och barn per rutin och utan minsta bevis kriminaliseras och patologiseras utefter den PA(S)-manual som redan tillämpas vid ett större antal tingsrätter och socialförvaltningar i landet, trots att den aldrig erhållit riksdagens, regeringens, Socialstyrelsen eller BO:s godkännande.

Att PA-diagnosen utgör ett juridiskt verktyg, som trots att det aldrig erhållit vetenskapligt erkännande, underhåller sitt berättigande medelst självbekräftande cirkelbevisföring, framgår av ovan anförda med all önskvärd tydlighet. Att det därmed också med fullt fog måste betraktas som fullkomligt undermåligt som forensiskt verktyg i handläggningen av brott - o tvistemål med en grund i våld och sexuella övergrepp, borde äntligen resultera i att det kriminaliseras. I all synnerhet som det får högst ingripande konsekvenser i barns och föräldrars liv i form av straffrättsliga sanktioner och repressalier som närmast står i paritet med dem som annars normalt gäller för mord, men då bara om det därför finns bevis bortom varje rimligt tvivel.

Vilka saknas totalt i de otaliga mammors fall som grundat på trosuppfattningar grundade på PA(S)-konceptet blir fråntagna vårdnaden om sina barn, enbart för att ha gjort sin plikt att skydda dem mot deras förövare.

VI b ) MAIL TILL PROF SIKSTRÖM ANGÅENDE LENA HELLBLOMS PÅSTÅENDE I DAGENS JURIDIK ATT HAN SKULE HA VALIDERAT PARQ-TESTET FÖR SVENSKA FÖRHÅLLANDEN

On 20 Feb 2020, at 14:25, Gunilla Madegård <befarmoin@hotmail.com> wrote:

Hej igen!

Det är jag som har ringt dig två gånger tidigare då vi kommit överens om att jag skulle höra av mig senare. Men det har dessvärre kommit en del emellan, så det har gått en tid sen dess.

Det gäller det PARQ-instrument om vilket Lena Hellblom Sjögren skriver följande i sin artikel i Dagens Juridik:

”Domstolar och socialtjänst – är det systemfel?” 2019-11-25

"Det finns också ett tillförlitligt mätinstrument för att ta reda på hur varje barn upplever sin mammas respektive sin pappas beteende, det heter Parental Acceptance Rejection Questionnaire, PARQ-child, och har under drygt fyra decennier utvecklats och förfinats av den välmeriterade forskaren Ronald Rohner. Nu finns det validerat under psykologiprofessor Sverker Sikströms ledning för svenska barn och kan börja tillämpas."

På förekommen anledning undrar jag om de senaste årtiondenas utveckling av detta PARQ-instrument, verkligen skulle ha mer vetenskaplig relevans med avseende på reliabilitet och validitet, än vad som varit fallet i fråga om Gardners kriterier: (http://mmstudies.com/eftervaldet/pas-manualen)

I egenskap av utredare och stödperson åt våldsutsatta föräldrar och barn, stöter jag på det ena fallet efter det andra, vari barn fråntas sin enda trygga anknytningsförälder för att istället lämnas över till enskild vårdnad hos misstänkta men aldrig dömda förövare, just på grundval av missuppfattningarna om hur våldsutsatta barns reaktioner på sin utsatthet ser ut och hur de förmedlar dem, som Gardners kriterier gett upphov till.

Av den anledningen skulle jag gärna vilja ha tillgång till den studie som du har gjort, för att få kännedom om i vilket avseende och hur du validerat vad, inte minst i förhållande till frågan om det förekommit någon form av sk "vanligt våld" i de fall som ingår i din studie.

Skulle alltså vara tacksam om du kunde redovisa:

1) på vilket sätt det senare PARQ-instrumentet skiljer sig från Gardners kriterier

2) det berättigade i att göra kategoriseringen av fenomenet våld och / eller sexuella övergrepp i nära relation i två olika kategorier av "föräldraalienation" och sk "vanligt våld"

3) exakt vad i teorin om PA som blivit upptaget i WHO i diagnosen ICD-11

4) om avsikten med detta PARQ-instrument är att det ska användas av personal i socialtjänst och tingsrätt.

Helst vill jag ha skriftligt svar på mina frågor, men undrar också om vi skulle kunna höras på telefon om detta någon tid som passar dig i dag eller i morgon?

Mvh!

Gunilla Madegård

________________________________________________

Sverker Sikström <sverker.sikstrom@psy.lu.se>

Fre 2020-02-21 23:43

Bernet-Tests-for-PA-2020-02.pdf

162 kB

Bernet_et_al-2020-Journal_of_Forensic_Sciences.pdf

694 kB

Bernet et al 2017 Splitting article online.pdf

183 kB

Hej Gunilla

Tack för dina frågor. Egentligen tror jag att det är bäst att jag skickar dig några nya artiklar där du själv kan ta ställning till de olika frågor som du ställer.

Översikt av kvantitative instrument kopplad till föräldraralienation: Detta dokument ger en kort översikt av olika kvantitative instrument som är utvecklade som stöd för att identifiera föräldraralienation och som är publicerade i vetenskapliga tidskrifter:

Empiriskt stöd för att använda PARQ: Dvs för att särskilja estrangement och föräldralienation, eller särskilja mellan en saklig och icke-saklig skäl till att ett barn avskiljer en förälder:

Jag kommenterar även dina frågor nedan:

1) på vilket sätt det senare PARQ-instrumentet skiljer sig från Gardners kriterier

PARQ mäter acceptance-rejection mellan barn och förälder. Gardiner har ett större antal andra kriterier som inte tas på upp PARQ.

2) det berättigade i att göra kategoriseringen av fenomenet våld och / eller sexuella övergrepp i nära relation i två olika kategorier av "föräldraalienation" och sk "vanligt våld”

Vårdnadstvister handlar ofta om en svår bedömning mellan psykiskt våld (tex att avskilja ett bar från förälder) och fysiskt våld (tex risker som ett barn kan utsätta sig för vid kontakt med olämplig förälder). Därav intressant att särskilja mellan estrangement och föräldrar alienation.

3) exakt vad i teorin om PA som blivit upptaget i WHO i diagnosen ICD-11

ICD-11 tar upp "Caregiver-child relationship problem” som går att tolka som föräldrar alienation.

4) om avsikten med detta PARQ-instrument är att det ska användas av personal i socialtjänst och tingsrätt.

Bedömningar vid vårnadstvister är ofta svåra. Det är därför av vikt att det finns stöd som hjälper till vid dessa bedömningar. Det är önskvärt att dessa instrument är; kvantitative, valida, reliabla, och transparenta. PARQ är ett exempel på ett sådant instrument. Den slutgiltiga bedömningar görs ju givetvis av personer som arbetar med dessa fall och där givetvis även annan information vägs in.

Hoppas att det hjälper dig. Vi kan gärna talas vid efter den 3 mars då jag är tillbaka i Sverige,

Sverker

___________________________________________

23 feb. 2020 kl. 14:29 skrev Gunilla Madegård <befarmoin@hotmail.com>:

Hej igen Sverker!

Tack för ditt svar och de papers du mailat mig.

Med anledning av att det anges i PAPER PSYCHIATRY & BEHAVIORAL SCIENCE av William Bernet et al, att de testpersoner som valts ut för validering av PARQ-testet till kategorin ”alienated children” genomgått utredning och behandling av högkvalificerad psykologisk expertis, som i sin tur kunnat validera att diagnosen är den rätta, undrar jag nu hur du gjort det urvalet i en svensk population.

Må så vara hänt i USA och Canada men mig veterligen förekommer inga sådana proffesionellt utförda utredningar och behandlingar i Sverige, utan här är det enkom ansvariga myndighetsutövare inom socialtjänst och tingsrätt och / eller okvalificerade medlare, vittnespsykologer och diverse annan tillfälligt anlitad kringpersonal som gör de bedömningar som ligger till grund för de de domar, som i sin tur kan ligga till grund för eventuell statistik. Om ens någon sådan existerar.

Skulle du således kunna skicka mig en redogörelse för hur du gjort urvalet av kategorin ”alienerade barn” såväl som de övriga, till din validering av PARQ-testet att passa just svenska förhållanden?

Helst hela det arbete du gjort med denna validering om möjligt.

Mvh!

Gunilla Madegård

______________________________________________

Från: Sverker Sikström <sverker.sikstrom@psy.lu.se>

Skickat: den 24 februari 2020 01:07

Till: Gunilla Madegård <befarmoin@hotmail.com>

Ämne: Re: Tack för svar!

Hej Gunilla

Vi har gjort en ”normering” på ca 90 barn så att man kan jämföra barn under utredning med denna norm. Kan återkomma med en utförligare dokumentation, men det kommer att ta tid.

Att replikera med en population av ”alienerade barn” som är utredda kräver samarbete med en socialtjänst och jag är intresserad av att hitta sådana samarbetspartner.

Sverker

____________________________________________________

24 feb. 2020 kl. 20:04 skrev Gunilla Madegård <befarmoin@hotmail.com>:

Hej igen!

Förstår inte hur du menar díg kunna validera PARQ-testet genom att ta socialtjänstens bedömningar till grund för det, då de ju redan fallit till föga för den PA(S)grundade idén att ju starkare avstånd ett barn tar till den ena föräldern ju mer tyder det på att den andra utsätter det för PA, trots att det faktiskt i allra högsta grad har en berättigad anledning till sitt avståndstagande. Och samma sak i tingsrätten.

Den "valideringen" grundas ju i så fall enbart på cirkelbevisföring av mest tänkbart simplistiska modell.

Om du vill, skulle du istället kunna använda ett femtiotal barn som testpersoner som har ett stilla helvete just pga att deras starka avståndstagande feltolkats som resultatet av PA, så att du kan uppnå en korrekt vetenskapligt grundad validering. De utgör barn till ett trettiotal mammor vars vårdnadsärenden jag granskat och som alla blivit fråntagna vårdnaden om sina barn till deras förövare eller står under ständigt hot om att bli det förr eller senare, då vårdnaden förts över till förövarna men barnen vägrar infinna sig till boende med dem.

En pappa har tom fått socialtjänsten och tingsrättens godkännande att bortföra och kvarhålla sina två tonåriga döttrar isolerade från varandra och mamma mormor och hela deras tidigare sociala nätverk som välövervakade fångar i varsitt familjehem hos åldringar i obygden uppe i Dalarna, trots att det inte finns något att anmärka på i mammans föräldraförmåga. Just pga att han med sin PA-advokat lyckats övertyga myndigheterna om att döttrarnas starka avståndstagande skulle bero på mammans PA istället för hans egen uppenbara oförmåga att närma sig dem på ett adekvat sätt, då han lider av grava personlighetsstörningar av kluster B- typ om inte ren och skär psykopati. Och för detta har mamman under de sex år av rättsliga trakasserier hon och döttrarna vingats utstå fått punga ut med runt en miljon i advokats-o rättegångskostnader och vitesförelägganden för sk "umgängessabotage".

Och sen den yngsta dottern i höstas efter ett och ett halvt års fångenskap utan vårdplan och tillåtelse till kontakt med mamman, rymde hem igen, väntade ännu fler verkställighetsärenden och vitesförelägganden.

När de självbekräftande cirkelgångarna sluter sig runt sig själva som katten som dansar efter sin egen svans, har det sannerligen inte mycket med vetenskap att göra och inte ens vanligt normalt sunt förnuft och logik.

Mvh!

Gunilla Madegård

__________________________________________

Från: Sverker Sikström <sverker.sikstrom@psy.lu.se>

Skickat: den 25 februari 2020 05:14

Till: Gunilla Madegård <befarmoin@hotmail.com>

Ämne: Re: Tack för svar!

Hej

Socialtjänsten kan bidra med rekryteringen av familjer i vårdnadstvister. Bedömningarna av dom kan göras på ett annat sätt (se artiklarna jag sände). Både mammor och papper utsätts för inte få kontakt med sina barn, så det är viktigt att titta både på män och kvinnor. Du listar problem med bedömningar som jag vill förbättra med olika metoder.

Sverker

________________________________________________

VI c ) SAMMANFATTNING AV MAILVÄXLING

Ja suck!

Det finns mycket att kommentera här. Men jag får spara det till ett senare tillfälle och tills vidare lämna över åt mina läsare att fundera över vad det är för slags "validering" som prof Sikström har planer på att genomföra och hur det håller med avseende på det vetenskapliga kravet på reliabilitet och validitet:

"Med reliabilitet menas i vilken utsträckning vi vid upprepade mätningar får samma resultat eller inte. Ett vanligt sätt att få en uppfattning om graden av reliabilitet är att beräkna korrelationen mellan de olika mättillfällenas värden där en hög korrelation indikerar en hög reliabilitet.

Med validitet avses vanligen i vilken utsträckning man mäter det man avser att mäta. Här brukar en åtskillnad göras mellan inre respektive yttre validitet. Den yttre eller empiriska validiteten skiljer sig från den inre eller logiska i att den förra använder sig av åtminstone två empiriska mätvärden för att bedöma validiteten (för en fördjupning, se t.ex. Shadish m.fl., 2002)."

Hur ska Sikström kunna veta att det är just uttryck för PA=föräldraalienation han mäter och inte beteenden som utgör reaktioner på vilken annan form av våldsutövning som helst?