Bättre och bättre dag för dag

Enligt kvinnornas rapportering är avslutade relationer avsevärt mycket mer våldsamma än de relationer som pågår. Rapporteringen om våld från nuvarande makar/sambos är betydligt lägre än den rapportering kvinnorna ger om våldsutövning från tidigare makar/sambos. Denna skillnad går som ett mönster genom kvinnornas svar, det gäller även rapporteringen om förekomsten av kontrollerande beteenden och om våld under graviditeten. Det samma gäller avseende barnen: Enligt kvinnornas svar är det fyra gånger så vanligt att en våldsam före detta make/sambo också utsatte kvinnans barn för våld, som det är att en våldsam nuvarande make/sambo gör det. Över lag tecknas sålunda en mycket ljusare bild av de relationer som pågår än de relationer som kvin- norna lämnat.

Skillnaden mellan ”förr och nu” kan ge upphov till olika tolkningar. Ett sätt att förstå den lägre rapporteringen av våld och kontrollerande beteenden inom pågående relationer är att pågående relationer är mer jämställda än de relationer som avslutats och i förlängningen att män som kontrollerar kvinnor slutligen blir lämnade. En dylik tolkning innebär att våldet generellt skulle minska över tiden. Det saknas belägg för en sådan utveckling i övrig statistik om våld mot kvinnor och inte heller bekräftas detta av organisationer som arbetar ideellt mot våld mot kvinnor eller de som arbetar proffesionellt inom området.

Mot bakgrund av den ovan förda diskussionen om våldet som kontinuum, om våldets dynamik och normaliseringsprocess, där vi fokuserade på de gränsförskjutningar som sker och hur handlingar glider in i varandra, vill vi peka på tolkningsmöjligheten att kvinnan inte förstår det våld som sker inom hennes nuvarande relation och det kontrollerande beteende hon utsätts för av sin nuvarande partner som just våld eller kontrollerande beteenden, vilket alltså kan resultera i en underrapportering från kvinnan om vad hon utsätts för.

I intervjuer med kvinnor som har lämnat våldsamma män framträder en betydelsefull skillnad i kvinnornas retrospektiva förståelse av detta våld, jämfört med hur de såg på mannens handlingar medan de fortfarande levde i relationen med mannen och i våldet. Det visar sig vara först när kvinnan är ute ur relationen och våldet som hon fullt ut kan sätta ord på sina erfarenheter, som just våld. En förutsättning för att kvinnan ska kunna tolka mannens våldshandlingar som just våld, är att hon inte längre normaliserar dessa handlingar, och att hon inte 97 längre internaliserar hans bild av henne som ”problemet”. ”Avnormaliseringsprocessen” är en social process som förutsätter att kvinnans isolering brutits, och att mannen inte längre har samma kontroll över henne. Den förutsätter även att hon inte längre behöver riskera att utsättas för ytterligare våld, att hon är ”ur” relationen. Paradoxalt nog kan en av de anpassningsstrategier som kvinnor använder sig av för att undvika att utlösa våld, så länge de lever i relationen och i våldet, innebära att de inte kan tolka och sätta ord på dessa handlingar som just våld.

Förutom svårigheterna att benämna våldet strider kvinnans erfarenheter av att utsättas för våld av sin make/sambo mot starka normativa föreställningar om hur en modern svensk heterosexuell parrelation bör se ut. I en kultur vars officiella påbud är att det ska råda jämställdhet mellan könen kan både kvinnor och män antas utveckla en benägenhet att tolka sina liv i överensstämmelse med denna norm. Den svenska nationella självbilden och vår mycket tunga tradition av att vara ”världens mest jämställda land” kan med andra ord sätta sina spår i hur kvinnor ser på och tolkar sina egna livserfarenheter. Jämställdhet kan här betraktas som en diskursiv sanning, en diskurs som fungerar normerande för tolkningen av  socialt liv. Den svenska jämställdhetsideologins normerande karaktär kan för kvinnors vidkommande innebära att de väjer för tolkningar av sin partner som avviker från idealet om en jämställd relation. Ur detta perspektiv kan man tolka kvinnornas ”kontrastering” av den tidigare partnern som kontrollerande och våldsanvändande, mot den nuvarande partnern som jämställd, som ett upprätthållande av bilden av sig själva som jämställda kvinnor. Kvinnans egen tolkning av sitt livsprojekt står därmed i överensstämmelse med det diskursiva imperativet att kvinnor och män bör ha jämställda relationer, och att kvinnor bör lämna de män som använder våld mot dem.