BARN - OCH KVINNORÄTTSKÄMPEN CARINA SÄLLBERG
Tidigare omskriven som en eldsjäl i Helsingborgs Dagblad, men de senaste fem åren istället av samma tidning oskäligen uthängd som en "brottsling".
Inte tu tal om saken att barns - och kvinnorättskämpar lever farligt i detta land. Och det är jag, hemsidans innehavare som hävdar det och inte Carina Sällberg själv, och hoppas att inte även jag blir inspärrad på rättsspsyk som "paranoid" för att jag hävdar det.
HELSINGBORGS DAGBLAD
Hon kämpar för barnens rättsäkerhet
Kvinnor som misshandlas. Barn som utsätts för sexuella övergrepp. Det är i svåra, livsavgörande situationer Carina Sällberg finner en uppgift.
Citat ur artikeln om barns - kvinnorättskämpen Carina Sällberg i Helsingborgs Dagblad:
— Jag tycker att man ska ha civilkurage och våga kämpa för rättvisa. Många skänker pengar till välgörenhet, men det är också viktigt att känna ett personligt ansvar för medmänniskor som far illa. Det finns en rädsla för att engagera sig i andras lidande, man sätter upp skygglappar.
Carina Sällberg kommenterar artikeln den 14 juli 2018 på sin Facebooksida med följande:
Jämställdhet, rättssäkerhet och ett kunskapssamhälle fritt från maktmissbruk - det angav jag som mina tre hjärtefrågor när jag för andra gången kandiderade till riksdagen 2014.
Jag hittade en artikel som ingick i en serie om "eldsjälar" i Helsingborgs Dagblad, 2005. Journalisten Peter Carlsson skrev efter att ha fått någons förslag att intervjua mig.
I slutet av det året tryckte jag min bok om FN:s konvention om barnets rättigheter. I början av 2006 köptes stor del av upplagan av Rädda Barnen som sedan sålde den i sin bokhandel. Boken användes även på rektorsutbildningen i Malmö. Jag började engagera mig politiskt och blev aktiv i Folkpartiet 2006. Samma år valdes jag in i den lokala partistyrelsen och valdes också till nämndeman i Helsingborgs tingsrätt. Det uppdraget hade jag i fyra år och i partistyrelsen satt jag i åtta år. I FP som blev L var jag ansvarig för den utåtriktade verksamheten, skrev handlingsprogram, satt i presidiet och var i åtta år säkerhetsansvarig för partiet och dess arrangemang. Det var jag ända fram till 2017.
Barnrättsföreningen Kobra lades ned efter att ha utsatts för trakasserier.
Arbetet blev alltför tungt. Jag lärde mig hur farligt det kan vara att stödja kvinnor vars barn utsatts för sexuella övergrepp. Män utsatte föreningen på diverse sätt och till den jourtelefon vi bemannat med juridikstuderande ringde män för att anklaga kvinnorna de utsatt för våld. Innan föreningen lade ned verksamheten arrangerades dock två större mycket välbesökta seminarier i Helsingborg på Marina Plaza med professionella föreläsare, flera forskare. Det var 2008 och 2009. Det ena seminariet handlade om sexuella övergrepp mot barn och det andra om barn som bevittnat våld.
Under 2005-2007 var jag styrelseledamot i Roks, Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige.
Åren där fick mig att inse vidden av problemet och att mäns våld mot kvinnor och barn definitivt är samhällets viktigaste jämställdhetsfråga.
Detta gav mig politisk drivkraft att vilja förändra. Jämställdhet, rättssäkerhet och ett kunskapssamhälle fritt från maktmissbruk - det angav jag som mina tre hjärtefrågor när jag för andra gången kandiderade till riksdagen 2014.
Däremellan kom adoptionsskandalen.
I denna röstade jag som enda politiker av elva i socialnämnden nej till att en dömd pedofil skulle ges rätt att adoptera barn. Jag anmälde Helsingborgs stad till IVO och jag begärde att förvaltningsrätten skulle göra en laglighetsprövning av beslutet.
Helsingborgarna gav mig sitt stöd och kryssade mig till förstaplatsen på riksdagslistan.
Jag fick 235 kryss och Liberalernas givna "starke man" Torkild Strandberg fick endast 99 kryss.
I valkretsen placerades jag på plats tre strax under nuvarande riksdagsledamot Tina Acketoft. Både Torkild och Tina vände sig till Etiska rådet för att stoppa min politiska karriär. Jag fick 2018 brev från Etiska rådet om att ha "brustit i etisk följsamhet 2013". Jag tilläts inte kandidera 2018 trots att jag fått överlägset flest nomineringar, 30 gånger fler än övriga.
Men redan vid adoptionsskandalen hade jag börjat få problem och efter valresultatet blev det stopp. Jag började kallas frekvent till Polisen för delgivningar om allt möjligt och många dagslånga förhör. (Torkild Strandberg satt då i Polisstyrelsen).
Falska anmälningar från min ex-sambo som misshandlat mig, trots att han under fem år dessförinnan gång på gång öppet för alla deklarerat hur stolt han var över mitt viktiga kvinnofridsarbete, missbrukades för att hindra mig politiskt.
De som drivit saken i mål är min exsambos advokat Helene Ek Sederholm, hopkopplad med politiken och tidigare anställd på både tingsrätten och åklagarkammaren. Gift med advokaten och moderaten Johan Sederholm, stadsrevisionens ordförande vid den avslöjade politiska pedofilhistorien där alla moderater gav stöd till pedofilens adoptionsansökan och jag uppmanades ta timeout från politiken. Hon främjar orätt i allt hon gör och det såg jag ständigt under mina år som nämndeman i tingsrätten. Ingen vågar ta i saken för alldeles för många med makt är inblandade.
Ingen är immun, ingen går fri när det gäller mäns våld, mäns eftervåld som ofta pågår i åratal inte sällan med falska anmälningar mot den som de har skadat och samhällets sanktioner av mäns våld mot kvinnor, ingen, ingen går fri, glöm inte det.
De våldsamma männens bästa vän är inte patriarkatets högborg, domstolen. Deras bästa vän är medierna.
För medierna tiger och någon granskning av vad som egentligen sker inom rättsväsendet (polis, åklagare, domstol) när kvinnor anmäler har hittills aldrig gjorts.
Det närmaste som presterats i den vägen är det s k Kvinnoregistret som avslöjades för några år sedan. Även denna enorma skandal inom Polismyndigheten glömdes snart, tystades ned och frågan är om någon vågat sig på att ens försöka följa upp.
Rädsla, brist på kritiskt tänkande, felriktad lojalitet, misogyni och auktoritetsbundenhet är svåra hinder för ett jämställt samhälle. I svåra stunder känns de oöverstigliga.
Kobra var en aktiv förening för barns och kvinnors rättssäkerhet. Föreningen gav stöd till utsatta och verkade i upplysningsanda. Carina Sällberg var i sex år dess drivande kraft.
"Jag glömmer dock aldrig hur enormt stark misogyni som ligger under ytan och puttrar beredd till omedelbar tsunami."
CARINA BERÄTTAR OM SIN TID I FÖRENINGEN KOBRA OCH SOM STYRELSELEDAMOT I ROKS
Tack till Stockholms tjejjour som påmint om föreläsningar som jag brukade hålla under min tid som aktiv ordförande i kvinnojouren och barnrättsföreningen Kobra.
Detta utgörs av ett icke fungerande och icke ofarligt område att röra sig i - särskilt om man inte nöjer sig med tystnad och konservering av de problem som existerar, vilket sker när samhället överlåter till ideella att ta hand om de utsatta och när det saknas verklig tillsyn över åklagarmyndigheten och domstolsväsendet.
Bokstäverna i KOBRA stod för Kvinnors Och Barns Rätt - samhällets Ansvar.
Kobra som var en aktiv liten förening spred information och kunskap, försökte förändra, gav stöd till många utsatta kvinnor och blev utsatt. Föreningen lades ned.
Jag föreläste om barn som bevittnat våld, barn som utsatts för övergrepp och om FN:s konvention om barnets rättigheter. Jag skrev även en bok om det sista.
Kobra arrangerade i dessa svåra ämnen två större seminarier med forskare i Helsingborg.
Jag föreläser om barn som bevittnat våld på Marina Plaza i Helsingborg. Detta var ett större seminarium som jag och föreningen Kobra arrangerade.
Jag föreläste ofta under rubriken "Brott kan inte styrkas" eftersom det är en så vanlig motivering när det gäller nedläggningsbeslut för anmälningar rörande brott mot barn.
Liksom när det gäller våldsbrott mot kvinnor är det mer regel än undantag att åklagare negligerar anmälningar sexualbrott mot barn. Jag kan inte se att det har hänt särskilt mycket på den fronten och de eldsjälar som försökt åstadkomma förändring har snabbt brunnit ut.
Barnahusen var en god tanke att öka rättssäkerheten och förbättra stödet till de utsatta barnen genom att samla resurser under ett tak, men det blev i praktiken inte så som det var tänkt.
Det finns mycket starka motkrafter i samhället. Tänker på att tidigare justitieministern och advokaten Thomas Bodström en gång skrev på sin blogg att han aldrig har fått så många hatbrev som under de år som han var ordförande för ECPAT och att han förvånades över detta. ECPAT jobbar mot sexuell exploatering av barn och barnsexhandel, en av världens främsta affärsverksamheter.
En annan föreläsare på det seminariet som Kobra arrangerade i Helsingborg var barn- och ungdomspsykiatrikern, överläkaren på BUP Vasa, forskaren och författaren Christina Citron.
Seminarierna som Kobra arrangerade i Helsingborg var fullsatta
Kobra spred kunskap och upplysning genom bokbord
Kobras informationsbroschyr såg ut så här
Jag lade min tid på Kobra under sex år. Jag brann för att förbättra kvinnors och barns rättssäkerhet. Jag ville göra skillnad.
Under två av dessa år satt jag samtidigt som ledamot i styrelsen för ROKS - Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige. Jag var en av tre precis nyinvalda ledamöter när "dokumentären" "Könskriget" sändes på SVT.
Jag hade blivit invald sex dagar innan det första programmet sändes, "Könskriget del 1", och jag kastades ut i ett inferno av HAT MOT KVINNOR. Det var en helt surrealistisk upplevelse.
Vi som var nya i Roks styrelse tog det som hände mest kallt och med distans. Vi fick ta hand om telefonsamtalen. Övriga kände sig lurade och befann sig mer eller mindre i chock.
Alla blev vi uppringda av journalister med frågan om vi tyckte män var djur. Vi fick bara svara ja eller nej. Det var så mycket sjukt som vällde upp till ytan med de båda program som sändes.
Dessförinnan hade folk i allmänhet och journalister i synnerhet inte känt till att det fanns över hundra kvinnojourer i Sverige. Nu utmålades plötsligt 10 000 ideellt arbetande kvinnojourskvinnor som livsfarliga pansarfeminister, avgrundsfeminister och jag vet inte allt.
Debatten som följde var hatisk, vällde ut över tidningssidor och var helt utan sans och balans.
Sedan lugnade det så småningom ned sig och det positiva för kvinnojourernas skull var att deras arbete i tysthet äntligen hade upptäckts.
De arbetade - alltså fanns de - alltså fanns problem.
Jag glömmer dock aldrig hur enormt stark misogyni som ligger under ytan och puttrar beredd till omedelbar tsunami.
