Mina vänner.

Jag har länge försökt berätta. Jag har förklarat, beskrivit, understrukit, betonat. Jag är lärare i svenska och journalist och lyckas i min undervisning förklara och nå fram med det mesta, men jag har för min omgivning misslyckats med att förklara detta som sker mot mig. Jag har inte nått fram med allvaret och jag känner mig uppgiven. Min känsla är att folk står och ser på hur en tidigare stark och stolt kvinna bryts ned och förvandlas till stoft.

Jag har uttömt mina ord. Jag har i fyra och ett halvt år utsatts på ett hänsynslöst sätt av rättsväsendets representanter: polis, åklagare, domare. Ordet hänsynslöst är ingen överdrift. Jag ogillar överdrifter. Jag ogillar ännu mer orättvisor. Mest av allt ogillar jag maktmissbruk. Jag är inte den som ställer mig och ser på när fel begås. Det har haft sitt pris.

Allt började med en politisk skandal, adoptionsskandalen i socialnämnden. Orkar inte dra det igen. Läs bakåt på min sida. Allt ni behöver veta för framtiden finns på min sida här och det som inte finns fullödigt här går enkelt att inhämta i form av offentlig handling. Orka! Våga! Tänk! Handla!

I morse när jag klivit ur duschen och precis fått på mig byxor och ett linne bankade det plötsligt på min dörr, på mitt sovrumsfönster, på mitt barns fönster, på mitt köksfönster, på min altandörr. Huset med min marklägenhet var omringat av tre uniformerade poliser. De bankade hårt med knytnävarna. Det kändes som om bostaden vibrerade. Min son och hans övernattande kompis for vettskrämda och stumma upp ur sängen. Jag tänkte: "Ja, han genomförde det verkligen."

Domaren Niklas Söderberg, vilken jag den 22 maj och den 30 maj under pågående femdagarsrättegång mot mig - grundad på falska anklagelser i tre konstruerade mål - anmälde för domarjäv beslutade som hämnd den 31 maj att jag skulle tvingas till en "utvidgad paragraf-7-utredning".

Jag meddelade att jag inte avsåg medverka i något som var uppenbara repressalier och fick veta att då kunde jag räkna med att han skulle begära handräckning medelst polishämtning.

Jag fortsatte jobba på som vanligt på komvux där jag är förstelärare. Skyndade mig att jobba ikapp en förlorad arbetsvecka, skyndade mig för att få alla betyg inskrivna, alla elevsamtal genomförda, alla nationella prov färdigredovisade till Skolverket. Planerade mina sommarkurser i svenska, startade upp dem, möttes av fina och engagerade vuxenstuderande.

Igår gick jag igenom vikten av källkritik, hur man använder källor, gör referatmarkeringar och annat bra att kunna. Jag kom sent hem efter en lång och bra arbetsdag, men jag kände på mig att något skulle hända.

I morse, 20 dagar efter femte dagens rättegång mot mig, med det avslutande hotet om rättsövergrepp mot en samvetsgrann medborgare, vilken har använt de medel som lagen erbjuder när fel har begåtts (i detta: anmälan om domarjäv om domaren är jävig, enskilt väckt åtal - rekonventionstalan - mot åklagaren om denne har väckt ett falskt åtal och anmälan mot poliser som har begått tjänstefel) - slets jag brutalt från mitt hem av tre poliser som beordrats att köra mig till Rättsmedicinalverket för personutredning i brottmål.

Klockan var 07.20.

Jag öppnade dörren och en polis skrek: "Carina Sällberg, du är omhändertagen". Han tog mig hårt i min arm och började dra i mig samtidigt som de båda andra poliserna trängde sig in i min bostad.

"Du ska följa med oss nu direkt. Vi har fått order från tingsrätten att köra dig till Rättspsyk."

"Men jag är inte färdigklädd", sade jag.

"Det behövs inte."

"Jag vill ta på mig en blus. "

"Det behövs inte."

"Jag är barfota, jag måste ha skor."

De höll fast mig.

"Var står skorna? Vi hämtar dem"

"Jag måste stänga av kaffekokaren."

"Nej, det gör vi."

Jag tog min portfölj i handen. Jag kramade min son och hans kompis som tysta bevittnade allt.

Jag släpades med ett hårt tag i min arm ut till en parkerad polisbuss. Jag var lugn. Jag försökte gå som jag brukar gå, trots det obehagliga greppet om min arm.

Jag fick veta att jag på tingsrätten i Helsingborgs begäran skulle transporteras ända till Göteborg. Resan tog ett par timmar. Jag frågade efter polisernas namn. Endast den kvinnliga svarade att hon hette Hanna. Den ena manliga var mycket respektlös och förolämpande. Han ville inte säga sitt namn: "Vad spelar det för roll?", sade han.

Jag bemöttes hemskt. Bortom all värdighet.

Polisen stannade för att de behövde tanka, köpa dricka till sig själva och gå på toaletten.

"Jag behöver också gå på toaletten", sade jag.

"Det får du inte. Du kan vänta", sade polisen.

Jag bad sju gånger om att få ringa min advokat. Det fick jag inte.

Jag bad att få ringa en kollega eftersom jag hade elever som väntade. Det fick jag inte.

Jag nekades alla samtal.
"Du har inte rätt till det"
"Vi behöver inte svara på några frågor från dig."

"Ni medverkar just nu i Sveriges största pågående rättsskandal", sade jag.

"Ja, det kan du ju berätta för läkaren sedan. Vi gör bara vårt jobb."

Mest satt jag tyst, tittade ut genom polisbilens fönster, på träden vi körde förbi, på himlen som inte var oskyldigt blå och jag funderade över vad som får utbildade poliser att tro att de måste bete sig så illa. Jag försökte samla tankarna.

Anlände till ett ställe ute i skogen bakom låsta grindar utanför Göteborg.

Visiterades. Fick ta av mig bältet. Övervakades av de tre poliserna i ett kalt mycket smutsigt rum. Jag satte mig i en stol. De stod runt mig. Frågade om jag fick putsa mina glasögon. Fick tillåtelse under övervakning.

Psykiatrikern i mjuka innetofflor anlände och log mjukt. Jag fick tillåtelse att gå på toaletten.
Polisen åkte. Ingen sade hejdå. De bara försvann. De hade bara gjort sitt jobb, lytt order.

Chefen för Rättsmedicinalverket kom och hälsade, en mycket stilig man som jag tror presenterade sig som William.

"Jag heter Carina. Att jag är här är politiskt", sade jag.

"Jaja", sade han. "Du får snart berätta det för en läkare."

Samtal med en psykiatriker en timme. Hon ville veta vad mina föräldrar arbetade med när jag växte upp, vilken linje jag gick på gymnasiet för evigheter sedan (samhällsvetenskaplig med 4,8 i betyg antecknades), hur många år det var mellan mina syskon, vem Niklas är (som jag är anklagad för att förfölja trots att han bor i Frankrike sedan ett par år och som i fem år varit övertygad om att vara förföljd), vem journalisten Robert Dujmovic är som jag har förtalat på min Facebook, om jag tror att jag var förföljd (!) och om jag har haft overklighetskänslor.

Jag försökte berätta om advokat Helene Ek Sederholm, vad hon ställt till med, hur hon främjar orätt. Att hela denna soppa har politiska motiv och inleddes för snart fem år sedan. Det kommer sannolikt att formuleras som "konspirationstankegång".

Efter samtalet sade hon tack och hej.

"Men hur ska jag komma hem?"

"Det har vi här inget ansvar för."

"Jag har varken mobil eller kontokort. Vad ska jag göra?"

Hon gick.

Det regnade.

Jag inledde ett samtal med killen i receptionen. Martin hette han. Jag fick låna telefonen och visste inte vem jag skulle ringa.

Vem ringer man om man är i Göteborg på ett väldigt annorlunda ställe som man aldrig i sin vildaste fantasi hade trott att man skulle besöka under sådana här omständigheter? Vem skulle kunna tänka sig att hjälpa mig att ta mig från Göteborgs utkant hem igen till Helsingborg? Jag kom inte på någon.

Jag väntade. Visste inte hur jag skulle komma hem. Utan mobil, utan bankkort, utan tillhörigheter.

Jag ringde via receptionen min advokat Maria Fager Hohenthal som bor i Enköping. Hon kontaktade tingsrätten som ju hade ansvar för hela situationen och hon frågade hur de tänkte lösa min hemresa. Domaren svarade goddag yxskaft.

Timmarna gick.

Chefen som jag tror heter William kom förbi receptionen. Fast det kallas nog inte reception utan inpassering eller något liknande. Martin sade att han var portvakt. Jag bad att de skulle ringa Roks.

"Är det ett företag?"

"Nej. Det är Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige."

Jag pratade med Jenny Westerstrand som ordnade logistiken till mig.

Det tog några timmar. Jenny ängel bokade ett tåg till mig. Hans Ekbrand, en forskare på Göteborgs universitet läste vad Jenny skrev på Facebook om situationen och lämnade sitt arbete för att köra och hämta mig.

Jag hade inte fått något att äta under hela dagen. Martin portvakts kollega Shanj kom med kaffe till mig. Två trevliga sympatiska killar som verkade fatta att jag inte borde vara där överhuvud taget. Jag och Shanj bytte kontaktuppgifter, han berättade att han studerar juridik.

I fönstret i det lilla väntrummet stod två krukväxter med helt torr jord och bredvid en vit plastkanna med vatten. Jag vattnade de torra blommorna och såg symboliken i det.

"Jag har vattnat era blommor", sade jag till Martin. Han hämtade en stor fruktkorg och jag fick välja vilken frukt jag ville. Jag tog honom och Shanj i hand med en önskan om att ses en annan gång i ett annat sammanhang.

Hans Ekbrand kom, befriade mig och tog på mitt önskemål ett foto av mig innanför gallret innan vi var ute i friheten igen.

Hans körde mig till Centralen och han bjöd mig på mat, vatten, kaffe och följde mig till tåget. Hur ska jag kunna tacka dig Hans?

Sent på kvällen kom jag tillbaka till mitt hem. Här låg min mobil som jag inte fick med mig och nu kan jag kommunicera med omvärlden igen.

Funderar på om jag imorgon ska ringa psykiatrikern igen och be att få komplettera intervjun. Hon frågade om mina fritidsintressen och jag svarade läsa och skriva. Jag glömde politiken, att mitt allt uppslukande fritidsintresse har varit att jobba hårt politiskt för en bättre värld.

Kom ihåg detta vänner:
Det här mot mig har pågått för länge nu. Minns vad jag stått för och vad jag har stått upp för.