DOMSTOLAR FÖRS BAKOM LJUSET AV VITTNESPSYKOLOGER

Mycket informativ artikel av advokat Lena Feuk och kriminalinspektör Monica Dahlström- Lannes om Lena Hellblom Sjögrens hokus pokus till "vittnespsykologi" publicerad för 20 år sedan - men lika aktuell nu som nånsin, eftersom Papparättsaktivisterna dyrkar henne närmast som en martyr för Sanningen med stort S. Och det är ju enbart dem som medierna och politikerna låter komma till tals och bli lyssnade till.

Nämndemannen nr 3/98

"I Nämndemannen nr 2/98 recenseras "vittnespsykologen" Lena Hellblom-Sjögrens (LHS) bok "Hemligheter och minnen. Att utreda tillförlitlighet i sexualbrottsmål" av hennes okritiske åsiktsfrände Max Scharnberg, som ger henne en lysande recension.

Vi anser att det är av stor vikt att dömandet i svenska domstolar i framtiden inte utgår från en sådan okritisk inställning till LHS, när hon uppträder som sakkunnig. Författaren, Lena Hellblom-Sjögren, är visserligen filosofie doktor samt legitimerad psykolog. Men såvitt det är oss bekant så har hon erhållit sin doktorstitel i ämnet "demokratin inom arbetarrörelsen". När hon senast arbetade barnkliniskt är inte känt.

Vi vill också informera om att LHS's bok har recenserats i andra publikationer, där man har givit hennes bok svidande kritik samt kraftiga underbetyg.

Från hennes egna led (styrgruppen för Vittnespsykologiska forskningslaboratoriet) skrivs boken ned i Psykologtidningen nr 4/98 under rubriken "Snarare partsinlagor än verkliga utredningar" och i Juridisk Tidskrift 3/1997-98 finner Christian Diesen, docent i processrätt, att LHS's bok är så undermålig att den inte är lämplig som hjälpmedel för yrkesverksamma jurister när det gäller att utreda tillförlitlighet i sexualbrottmål och att hennes redovisning av baskunskaper och fakta är så vinklad att boken inte ens håller som ett debattinlägg.

Den allvarligaste bristen i LHS's metod är, enligt Diesen, inte den ensidigt destruktiva inriktningen att eftersöka andra förklaringar (än att övergreppen verkligen har ägt rum - förf. tillägg) utan att selektivt faktaurval kombineras med selektivt vetenskapligt urval och att tillämpningen sker på basis av generaliseringar.
Detta medför, enligt vår åsikt, att LHS lämnar domstolen lika (o)kunnig efter det fullgjorda vittnespsykologiska sakkunniguppdraget som före.

"Att ge sakkunniguppdrag till en 'expert' som har en förutfattad mening, uppställer mothypoteser på ett mekaniskt sätt och anser dessa verifierade redan genom att de kunnat uppställas, uppfyller inte syftet med bevismedlet ifråga", skriver Diesen.
Slutligen påpekar han att LHS i sin bok bygger sina juridiska resonemang på missuppfattningar och att juridiska begrepp används av henne på ett så felaktigt sätt att läsaren inte förstår den faktiska innebörden.
Diesen finner det avslutningsvis "lika förvånande som beklagligt att Nordstedt Juridik givit denna stridsskrift ett slags legitimitet som juridisk handbok i sexualbrottmål."

Svea Hovrätt uttalade nyligen i en dom som meddelades den 8 maj 1998 (mål nr B 2066/97) att "Både det skriftliga utlåtandet och det sätt på vilket Lena Hellblom-Sjögren uttalat sig i hovrätten ger enligt hovrättens mening anledning att ifrågasätta hennes opartiskhet."
Uppgifterna i sakkunnigutlåtandet uppges av hovrätten vara anmärkningsvärda.
LHS hade genomgående uppehållit sig enbart vid uttalanden som av LHS tolkats som att barnets berättelse om sexuella övergrepp inte har någon verklighetsbakgrund och LHS synes ha bortsett från detaljerade uppgifter från barnet som stöder övergreppsmisstanken.

Vid Uppsala universitets juridiska institution har Jenny Westerstrand (JW) granskat den vittnespsykologiska metoden, framförallt utgående från just LHS's bok samt en skrift (där även LHS medverkar) med vittnespsykologiska uppsatser som samlats och utgivits av Vittnespsykologiska Laboratoriet.

JW finner att den vittnespsykologiska metoden bygger på förhandsinställningen att berättelser om övergrepp inte har sin förklaring i en våldsam verklighet.

JW finner även att den vittnespsykologiska metodens anspråk på vetenskaplighet är rent nonsens och att metoden/tolkningen istället öppnar upp för vittnespsykologernas egna fördomar och att detta utredningsförfarande har enorma brister, där kvantitet på intet sätt botar bristen på kvalitet.

JW finner att vittnespsykologernas stridsrop att "stoppa flummet i domstolarna" och att "sakkunnigutredningarnas neutralitet måste säkras" är närmast en logisk kullerbytta, när dessa rop skallar från vittnespsykologerna själva.

De misstag som vittnespsykologer gör sig skyldiga till genom partiskt färgade feltolkningar kan få svåra konsekvenser för utsatta barn om de vittnespsykologiska "analyserna" skulle accepteras av domstolarna. Här ett exempel:

* En mamma anmälde att hon misstänkte att pappan utnyttjade båda barnen (4 resp. 9 år). Det äldsta barnet berättade vad pappan gjort. Det yngsta sade sig tro att något hade hänt men mindes inte.
Barn- och ungdomspsykiatrin var helt övertygad om att den äldsta blivit utnyttjad och att också den yngsta utsatts för något svårt traumatiskt som barnet inte vågade berätta om.
Vittnespsykologen kom fram till att man inte kunde sätta tilltro till den äldstas berättelse och att inget tydde på att något hänt det andra barnet.
Åklagaren lade ned förundersökningen.
Två år senare kunde det yngsta barnet berätta om mycket grova övergrepp under flera år. Barnet hade blivit hotat och hade inte vågat berätta tidigare. Vid läkarundersökning fann man svåra skador. Mannen dömdes till fängelse i 4 år.

Domstolar kritiseras ofta av vittnespsykologerna för att ha fällt oskyldiga. Men både domare och åklagare borde istället få tillgång till en sakligt grundad feed-back.
Forskning visar nämligen att de flesta som dömts har erkänt det de dömts för, före eller under rättegången.
Även de flesta av de få som dömts mot sitt nekande erkänner faktiskt sexualbrotten senare, när de får behandling av psykolog inom kriminalvården.

Till socialtjänsten anmäls från skola, barnomsorg och sjukvård bara i genomsnitt 30% av misstankarna om att barn far illa trots att alla misstankar genast måste anmälas enligt socialtjänstlagen.

Till polisen anmäls ännu färre fall. Genomsnittssiffran i Sverige för fällande domar av alla polisanmälda sexualbrott mot barn är cirka 10% och då har nästan alla dömda erkänt innan de åtalats.

Fällande domar när det gäller förnekade brott mot förskolebarn existerar nästan inte.

Problemet är inte mindre för de 90% av barnen som aldrig får sin rättssak prövad och där många kanske inte kan skyddas från fortsatta övergrepp.

Fakta talar mycket tydligt emot den påstådda hysterin med ofta förekommande panikanmälningar som skulle leda till att många män sitter oskyldigt dömda för sexualbrott.

Erfarenheten visar att traumatiserade barn och ungdomar som fått skuldfrågan löst via en fällande dom har betydligt kortare behandlingstid än de som inte fått sin sak rättsligt prövad.

En annan aspekt är att varken friade eller fällda gärningsmän sällan får någon rehabilitering alls - vilket medför större återfallsrisk och stor risk för ännu fler svårt traumatiserade barn.

Här ett par exempel:

* En flicka i Södermanland blev inte trodd av en vittnespsykolog (som saknar barnklinisk erfarenhet), men tingsrätten och hovrätten trodde på flickan och straffet blev 8 månaders fängelse för pappan. Efter avtjänat straff tog han lillasystern och mamman med sig och flyttade från landet.

Efter några år dömdes pappan igen till 3 års fängelse för grova sexuella övergrepp på systern.

* I Skåne dömdes en man till fängelse trots vittnespsykologens påstående att offret inte var trovärdigt. Hovrätten höjde straffet till 2 års fängelse.Fem år senare dömdes mannen till 3 års fängelse för brott mot en annan dotter.

En liten grupp personer med nära anknytning till vittnespsykologerna riktar ofta en massiv kritik mot myndigheters agerande.

Kritik är bra och utvecklande om den är seriös och grundar sig på fakta. Och bättre utredningsmetoder behöver utvecklas.

Men frågan "Hur gör man den perfekta utredningen?" får definitivt inte det svar den förtjänar ifrån vittnespsykologerna eller deras lierade.

Naturligtvis måste vi värna om barns rättsskydd och vuxnas rättssäkerhet. Men låt oss också tala om de rättslösa barnen som utsätts för vittnespsykologiska utredningar långt ifrån en rättsstats och Barnkonventionens anda.

Domstolsverket bör samla in den erfarenhet som finns om vittnespsykologernas framfart. Stora summor betalas sedan många år ut för ofta fullständigt värdelösa vittnespsykologiska utredningar.

Det finns anledning för rättens ledamöter att alltid iaktta stor försiktighet när det gäller att förordna en vittnespsykolog och när det gäller att lägga en sådan utredning som grund för en dom i enskilda brott- och tvistemål.""
Lena Feuk Monica Dahlström- Lannes
Advokat f.d. kriminalinspektör