Så här 7 år efter Eva Mobergs bortgång kan man lätt konstatera att ingen tagit hennes plats inom den svenska vetenskapsjournalistiken eller som företrädare för den ekofeminism som varit unik för vårt land och grundlades av Elin Wägner.

Det skulle i så fall kanske vara Helena Granlund!

Ingen hade en lika rapp och vass penna  som Eva Moberg, och ingen var lika väl påläst inom vitt skilda områden som från kärnkraftsproblematiken till  vetenskapsteori, från antropologisk forskning om alternativa samhällsbildningar / matriarkat till senaste tidens forskning i utvecklingspsykologi /anknytningsteori som tex hon visade prov på i denna artikel (scrolla ner!)  "Det emotionella arvet" publicerad i ORDFRONT MAGASIN nr 12 /2012 och därefter i hennes samlingsvolym PRIMA MATERIA utgiven 2003 på Ordfronts förlag.

I den forskningsförberedande utbildning i musikpsykologi som jag bevistade i slutet på 90-talet hade själv tagit del av denna nya teoribildning i Daniel Sterns och Colwyn Trevhartens forskning, grundad på experimentella studier av spädbarns reaktioner på stimuli,  och var förtrogen med dess tämligen ogenomträngligt fackvetenskapliga diskurs och omfattande textmassor. Jag skickade därför in en insändare till ORDFRONT för att tacka Eva Moberg för hennes imponerande insats.

Det kom sedan att resultera i en fortsatt kontakt med Eva vari jag blev erbjuden ovärderliga tips till mitt fortsatta sökande efter kunskap utanför den male-streamvetenskapliga hegemonin, inte minst i form av att bli introducerad i den moderna forskning om forntida och nutida matriarkat, vari en helt ny otroligt spännande och fascinerande värld öppnades för mig och min förståelse av det manligt / kvinnligt / mänskliga vidgades högst betydligt.

På hennes hemsida ser jag att hon därefter hållit föredrag i ämnet med rubriken:
VÄGEN VI ALDRIG TOG -
ELLER DET EMOTIONELLA ARVET

Så ja! Vart tog all denna högst lovande och spännande kunskap vägen?

Citat Eva Moberg från hennes hemsida:

Vägen vi aldrig tog eller Det emotionella arvet

Innebörden av den nya spädbarnsforskningen har inte på allvar trängt ut till allmänheten, än mindre gett avtryck i politik och ekonomi. Det är pionjärinsatser som bedrivits med helt ny närhet till spädbarnet i varje sekund, med nya metoder och ny förutsättningslöshet. Rönen visar klart att människans potential ifråga om känslomässig utveckling och mognad, och därmed en framtid utan krig och folkmord, är betydligt större än vi tidigare vågat tro. Vår ödesfråga är: när ska vi börja prioritera BARNET på allvar? Och inte bara "barnfamiljerna" i största allmänhet, som ju politiker gärna åberopar.

2000-talets feminism – en fråga om män eller Återtågets hjältar

Jag har hållit detta föredrag i många länder, främst som initiativtagare till The Initiative Group for a UN Conference on Male Society and Male Norms, en grupp som i tio år arbetade för att främja idén om en stor FN-konferens om patriarkatet och de manliga normerna. De är nämligen avgörande faktorer i allt som FN har att kämpa med. Denna för många självklara slutsats är alltjämt otänkbar i många FN-länder. I arbetet att väcka mäns engagemang och insikter i den här frågan är utmaningen att vara brutalt uppriktig och samtidigt undvika att skuldbelägga den enskilde mannen, så att han bara vänder sig bort. Det här föredraget försöker klara den utmaningen.