KVINNOFRONTEN

 

Box 2007, 128 21 Skarpnäck e-post: kvinnofronten@sverige.nu Org. nr: 802411-0119 Plusgiro: 5 56 23 - 3 hemsida: www.kvinnofronten.nu

Yttrande
Till

JUSTITIEDEPARTEMENTET Regeringskansliet
103 33 Stockholm
över SOU 2017:6 – ”Se barnet” – Dnr. Ju2017/01226/L2

Sammanfattning

Det är med stor bestörtning och förvåning Kvinnofronten tagit del av 2014 års vårdnadsutrednings betänkande. Vi hade hoppats, inte minst utifrån betänkandets namn, att barnets behov skulle finnas i centrum för denna utredning. Istället föreslår utredningen ett obligatoriskt hinder före domstolsförfarandet, vilket innebär att barn tvingas utsättas för vårdnadstvister under ännu längre tid än tidigare, utan att det finns några säkra fördelar att få ut av detta omständliga förfarande.

Utredningen är inte grundad i en seriös undersökning av verkligheten för barnen. Istället är betänkandet fyllt av luddiga formuleringar om att utredningen ”fått intryck av”, att saker ”har förts fram” och att det hafts ”synpunkter” på det ena eller andra.

Inte heller har utredningen något könsperspektiv, trots att kön är en så tydlig del i just vårdnadstvister. Vårdnadstvister framställs istället som om alla skulle kunna bedömas lika, oavsett om det exempelvis handlar om två föräldrar som levt länge tillsammans med sina barn och sedan skilt sig, eller en mamma och pappa som aldrig levt ihop, och där pappan inte umgåtts med barnet under barnets första år. Genom att inte alls diskutera de olika reella situationer som barn faktiskt kan befinna sig i, kan utredningen inte heller komma med förslag som kan lösa de problem barn och deras föräldrar behöver hjälp med.

Vidare antyder betänkandet gång på gång att, framför allt, mammor ställer till problem ”i onödan”. Våld finns oftast inte ens med i betänkandets resonemang, och när våld ändå finns med, avfärdas det med att gemensam vårdnad oftast inte bör förekomma då någon är dömd för våld. Men verkligheten är sådan att alla förövare inte blir dömda, tvärtom läggs många polisutredningar ner med motiveringen att ord står mot ord. Det viktiga faktum att socialtjänsten så sällan gör seriösa riskutredningar/riskbedömningar, konstateras, men diskuteras inte vidare i betänkandet. Detta är fullkomligt oacceptabelt.

Kvinnofronten instämmer helt i det särskilda yttrande som program- och utrednings-chefen vid Barnombudsmannen Anna Karin Hildingson Boqvist har lämnat till betänkandet, om att utredningen dels inte i tillräcklig grad har sett till barns perspektiv, dels inte lagt några skarpa förslag till förändring av dagens missförhållanden och för att stärka barns rätt.

Kvinnofronten anser att en utvärdering respektive omarbetning av lagen om vårdnad, boende och umgänge är nödvändig. Vi kräver därför att regeringen tillsätter en helt ny utredning, som grundar sig FN:s barnkonvention och en könad analys om barns villkor i vårdnadstvister, och som inte nöjer sig med tomt prat om att ”se barnet” utan sätter barns direkta och konkreta behov i centrum.

Kvinnofronten motsätter oss förslagen:

– att rätten ska kunna besluta om gemensam vårdnad trots att båda föräldrarna motsätter sig den vårdnadaformen

 –  att föräldrar inte ska kunna väcka yrkanden om vårdnad, boende eller umgänge i domstol innan de deltagit i informationssamtal,

–  att fokus för att avgöra barns bästa ska ändras till ”föräldrarnas förmåga att sätta barnets behov före den egna konflikten”,

–  att interimistiska beslut om vårdnad endast ska meddelas i undantagsfall,

–  att en ny fördelning av rättegångskostnader ska införas.

Kvinnofronten instämmer med förslaget

– att det ska införas en bestämmelse om att barn ska ha rätt att uttrycka sina åsikter och sin inställning i frågor om vårdnad, boende och umgänge vid samtal med företrädare för socialnämnden även om vårdnadshavarna motsätter sig detta.

Kvinnofronten anser:

– att detta betänkande är så undermåligt att det helt bör läggas åt sidan,

– att regeringen snarast ska tillsätta en ny utredning,

-att det ska utredas ombarnet bör få ett eget ombud i vårdnads-, boende- och umgängesmål,

– att barns uppfattning som regel alltid ska anges i såväl utredningar som domar,

– att regeringen snarast ska ge Brå i uppdrag att i sina fördjupade studier om ”dödligt våld i nära relationer” ta med uppgifter om barn,

– att en grundregel ska vara att den förälder som dödat den andra omgående ska förlora vårdnaden. Undantag kan göras om hon dessförinnan systematiskt har blivit misshandlad av partnern, e ersom det ur barnperspektiv då vore fel att ta ifrån barnet den grundtrygghet föräldern kan fortsätta ge,

– att en eventuell tillfällig vårdnadshavare inte ska ha skyldighet att se till att barnet umgås med en förälder som utövat våld, samt att eventuellt uppdrag som tillfällig vårdnadshavare i så fall ska omprövas inom två år.

Kritik av utredningen som helhet

Det är sorgligt att se att en utredning som till sitt betänkande har valt namnet ”Se barnet!” kan uppvisa en sådan okunnighet om barns villkor i vårdnadstvister som detta betänkande förmedlar. Det gäller särskilt barns villkor i våldssammanhang, trots att det inom detta ämne finns en omfattande forskning, även just utifrån svenska förhållanden.

Det kapitel i betänkandet där våld diskuteras handlar huvudsakligen om dödligt våld, eller våld så grovt att offret blir oförmögen att ta fortsatt föräldraansvar. Detta är i själva verket en mycket liten del av det våld som mammor och barn utsätts för. I många fall gäller att barn berättar om våld som förövaren inte kan dömas för – förundersökningar läggs ner i brist på bevis. Det är oerhört viktigt att diskutera hur barnen i dessa fall ska skyddas. Men sådana diskussioner lyser med sin frånvaro i betänkandet.

Ett konstaterande från forskaren Maria Eriksson om en tidigare utredning om vårdnad kan gälla även denna:

”Utredningen berör överhuvudtaget inte frågan om vilka risker faderns våld mot modern kan medföra för barnet. Den diskuterar inte heller vad forskning och prak- tiska erfarenheter säger om hur ärenden där fäder är våldsamma mot mödrar bäst kan hanteras för att trygga barnen.” 1.

Barnens vardag

Siffror som borde ha funnits med i betänkandet är, att 85 procent av de barn som har en pappa som misshandlat mamman har befunnit sig i samma rum när mamman misshandlats,
Kvinnofrontens remissvar på SOU 2017:6 - 2.
13 procent har sett och hört misshandeln från annat rum.

Det innebär att 98 procent av barnen är vad Brottsoffermyndigheten kallar ”deltagande vittne”. 2.

35 procent av barnen har sett eller hört pappan hota att döda mamman.3.

Att bevittna övergrepp kan upplevas ännu svårare för barnet än att själv bli utsatt. ”Det finns forskare som menar att den svåraste och mest skadliga formen av våld för ett barn, ur ett psykologiskt perspektiv, är att uppleva pappas våld mot mamma.” ... ”Barnet kan uppfatta detta som ett hot mot hela sin existens. När barn tvingas bevittna våld mot en förälder blir det känslomässigt övergivet och skyddslöst, eftersom det just då förlorar bägge sina föräldrar – den ene i form av en hotfull angripare och den andre som ett utsatt offer.” 4.

Än en gång: detta gäller alltså 98 procent av barnen i fall där pappan har misshandlat mamman.

60 procent av barn till misshandlade mammor har själva blivit misshandlade.5.

Cirka 30 procent av barn till misshandlade mammor har även utsatts för sexuella övergrepp – framför allt flickorna.

Mot denna bakgrund är det fullständigt oacceptabelt att betänkandet inte fokuserar mer på riskbedömningar och trygghetsbedömningar vid vårdnadstvister.

Mammors utsatthet

Det är väl känt att bland det mest riskfyllda för kvinnor som utsätts för våld är uppbrottet från mannen, särskilt då de har gemensamma barn. Det är när kvinnan vill lämna, eller har lämnat, mannen som många av morden sker liksom den grövsta misshandeln. Det är också vanligt att pappan använder sig av det gemensamma föräldraskapet, till exempel vid hämtning eller lämning av barn för att komma åt att hota eller utsätta mamman för våld. Socialstyrelsen konstaterar: ”Att ha tillgång till barnet kan vara ett sätt för den våldsutövande föräldern att fortsätta ha kontroll över sin partner.” 6.

Det innebär alltså att samhällets krav på fortsatt gemensamt föräldraansvar för barnet i dessa fall får följden att också barnet fortsätter att bli utsatt av pappan.

Att våldsamma pappor ofta använder sig av det gemensamma föräldraskapet för att fortsätta övergreppen gäller förstås både i de fall pappan där dömd för övergrepp och i de fall brottsmisstanke lagts ner eller aldrig ens lett till polisanmälan.

Detta samband mellan vårdnadstvister, gemensamt föräldraansvar, och barns och mammors fortsatta utsatthet för hot och våld, liksom samhällets förhållningssätt till detta samband, borde självklart diskuteras i en utredning om vårdnadstvister.

Det gäller särskilt eftersom det visat sig att många av de mammor som dödats i Sverige i samband med uppbrotten tidigare sökt hjälp – polisanmält, ansökt om kontaktförbud, berättat om våld för personal inom hälso- och sjukvård eller socialtjänst – men inte tagits på allvar av myndigheterna.7.

Detta gör det än mer anmärkningsvärt att betänkandet inte diskuterar denna verklighet i vårdnadstvister och hur socialtjänst och rättsväsende måste utveckla och säkra riskbedömningar. Istället upprepar betänkandet gång på gång att utredaren ”hört”, att ”det sagts” eller det har ”framkommit synpunkter” om att ”det är vanligt att föräldrar riktar olika an- klagelser mot varandra eller anmäler varandra till olika myndigheter”. Genom sin föregivna könsneutralitet kan utredaren på detta sätt tvärtom avfärda mammornas, och indirekt barnens, berättelser om våld.

Det innebär att betänkandet direkt motverkar utredningens syfte.

Den problematiska könsneutraliteten – ur föräldraperspektiv

Kvinnofronten har flera gånger påtalat vikten av att skilja mellan könad analys och könsneutral lagtext. För att förstå mäns våld mot kvinnor måste vi förstå att detta är brott som begås i ett ojämställt samhälle, där sexualiserat våld är det yttersta exemplet på mäns makt. Det går inte att förstå våldet som en isolerad företeelse, utan samband med världen omkring och könens olika villkor i den världen.

Av en utredning om vårdnadstvister krävs alltså en könad analys. Lagen måste däremot vara könsneutralt skriven, e ersom det även nns män som utsätts och kvinnor som är förövare.

Denna förståelse för skillnaden mellan könad analys och könsneutral lagtext finns i exempelvis förarbeten till sexköpslagen och kvinnofridslagen, medan detta betänkande tvärtom undviker att analysera företeelsen utifrån kön.

Det innebär att pappans våld lyfts bort från hans föräldraansvar, och därmed osynliggörs. Till och med när mamman och barnet uppenbarligen har skyddade personuppgifter, omvandlar betänkandet pappans våld genom att formulera om det till att det finns ”hög konfliktnivå mellan föräldrarna”.

Forskning visar att ett sådant osynliggörande av pappors våld är vanligt både inom socialtjänsten och i domstolarna. ”Det som i domstolsbeslut kort formuleras som ’djupgående konflikt mellan föräldrarna’ visar sig ofta(st) rymma hot och våld, inte sällan i kombination med psykisk sjukdom och/eller missbruk. Det framgår inte alltid i akten om mannens hot och våld riktat sig mot kvinnan och om barnen varit vittne till våldet eller själva varit utsatta för våld.” 8.

Vårdnadstvister där dokumenterat våld ingår definieras alltså inte som sådana, utan som vårdnadstvister med ”konflikter mellan föräldrarna”.

Om det inte finns ett uttalat könsperspektiv ställer myndigheterna dessutom olika krav på mammor respektive pappor, både när det gäller fall av våld och när det gäller synen på vårdnad över huvud taget. Höjer & Röbäck konstaterar att rätten lägger ett större ansvar på mammor än på pappor att umgänget ska fungera, oavsett vem som är boende eller umgängesförälder.9.

Mamman förväntas ta huvudansvar för barnets vård och omsorg, medan lägre krav ställs på pappor, för att hans föräldraansvar ses som komplement till mammans. Hester & Radford konstaterar att pappan i de esta fall ansågs som en ”tillräckligt bra” pappa om han över huvud taget visade intresse för att träffa sina barn.10.

Eriksson skriver om det minimala krav på föräldraansvar som ställs på pappor som misshandlat mamman: ”Våldsutövande fäder måste inte visa att de är tillräckligt samarbetsvilliga, respektfulla och trygga för att komma ifråga som vårdnadshavare eller umgängesföräldrar. Det är inte de som måste visa att gemensam vårdnad och umgänge är tillräckligt tryggt och bra, trots tidigare våld mot barnens mödrar.”11.

Det finns också forskning om pappor som utövat våld som visar på att papporna efter skilsmässan var mer fokuserade på att få eller få behålla vårdnaden än på att ge barnen omsorg. ”I en studie fann man att de var mer benägna att gå in i rättsliga processer om vårdnaden, eller vägra att betala underhåll, än män som inte varit våldsamma.”12.

 

Omfattande forskning visar sammantaget på två saker:

1. att det inte är barnets behov som är i fokus för bedömningar vid vårdnadstvister, utan (även våldsamma) pappors rätt till sina barn, och

2. att samhällets krav på samarbetsförmåga mellan föräldrarna i praktiken innebär krav på (den våldsutsatta) mamman.

Men forskningen om våld och vårdnadstvister finns inte med i utredningen.

Vi frågar oss: Varför?

Den problematiska könsneutraliteten – ur barnperspektiv

När pappans våld har lyfts bort från hans föräldraansvar och därmed osynliggjorts, blir även det barnen varit med om till något overkligt. En forskningsstudie visar att tre av fyra barn har umgänge med den våldsamma pappan.13. I väldigt många fall obevakat umgänge.

Sett ur barnperspektiv kan också de ord vi använder spela roll för förståelsen av barnens verklighet. Exempelvis skriver forskaren Maria Eriksson att för att förstå barnets perspektiv kanske ordet kvinnomisshandel skulle behöva bytas ut till ”mammamisshandel”.

Följden av att våldet inte sätts samman med föräldraansvaret, och alltså inte ses som pappors våld, är dessutom att våldets eventuella koppling till omsorgen osynliggörs. En internationell studie pekar mot att pappors våld mot barn vid umgänge i själva verket kan vara knutet till själva omsorgen om barnet, det vill säga att det sker vid måltider, läggdags och liknande omsorgssituationer. Här i Sverige finns ingen motsvarande forskning, så vi vet helt enkelt inte om det här finns ett sådant samband mellan våld och omsorg.

Men könsneutraliteten döljer också barnens olika verklighet. Pojkar och flickor utsätts båda för misshandel, men det är vanligare att flickor utsätts för sexuella övergrepp. Precis som barn tar skada av upplevelsen att se sin mamma utsättas för övergrepp, tar barn också liknande skada av att se syskon utsättas. I övrigt vet vi väldigt lite om barnens olika verklighet, eftersom det inte finns tillräcklig forskning om flickors och pojkars olika utsatthet för våldet.

Våldet kan även få olika följder utifrån kön, om barnet identifierar sig utifrån kön hos den som utövar våld eller den som utsätts för våld. Maria Eriksson skriver vidare att hennes studie pekar på att ”även om pojkar och flickor kan dela erfarenhet av att vara den underordnade parten i förtryckande far-barn relationer, tar sig könsskapandet olika uttryck i en far-son relation respektive far-dotter relation”.14.

Förvärra problemen

Utredaren vill nu skärpa kraven vid vårdnadstvister bland annat genom att det vid bedömningen av barnets bästa ska ”fästas avseende särskilt vid föräldrarnas förmåga att sätta barnets behov före den egna konflikten”.

Men när pappans våld har omformulerats till att bli en ”hög konfliktnivå mellan föräldrarna” blir kravet i praktiken att mamman alltså ska bortse från pappans våld mot henne och/eller barnen. Mamman placeras i en omöjlig situation, där hon å ena sidan som mamma enligt föräldrabalken har skyldighet att skydda sitt barn, å andra sidan kan förlora vårdnaden om hon försöker göra det.

Dessutom föreslår utredaren att obligatoriska informationssamtal ska föregå eventuell process i domstol, trots att ett sådant förfarande kommer att tvinga barnen att leva i konflikten under ännu längre tid än idag.

Detta är själva motsatsen till att ”se barnet” i vårdnadstvisten, och riskerar tvärtom att förvärra de problem som nns redan idag. Båda dessa förslag riskerar dessutom i förlängningen att vara direkt livshotande för mammor och barn.

Mot direktiven

Utredaren har inte analyserat vårdnadstvister ur könsperspektiv – vare sig när det gäller föräldrar eller barn – och därmed agerat helt emot uppgiften enligt direktiven att ”redovisa vilka konsekvenser de förslag som lämnas kan få för jämställdheten mellan kvinnor och män samt beakta det jämställdhetspolitiska delmålet om att mäns våld mot kvinnor ska upphöra.” (vår betoning)

Mot bakgrund av vad vi beskrivit här ovan om betänkandets alla grundläggande och avgörande brister kräver Kvinnofronten en helt ny utredning. Den bör uttryckligen utgå från FN:s Barnkonvention och innehålla en könad analys av vårdnadstvister och barns villkor.

Kommentarer till betänkandets olika delar

Kapitel 5.
Något om konflikter om barn

I kapitlet om föräldrars konflikter om barn tar betänkandet upp skillnaden mellan intresse- och värdekonflikt, med hänvisning till bland annat Stiftelsen Allmänna Barnhusets slutrapport om barns rättigheter i vårdnadstvister. Men medan den rapporten, liksom Socialstyrelsen handbok för socialtjänstens familjerätt, bägge har med även ”våld eller hot och frågor kring barnets skyddsbehov”15. bland exemplen på värdekonflikter, finns våld och hot inte med alls i betänkandets exempel.

I hela kapitlet om föräldrars konflikter om barn väljer utredaren att över huvud taget inte nämna hot eller våld, trots all kunskap om hur många barn som själva utsätts för våld respektive som bevittnar sin pappas våld mot mamman. Pappors våld är alltså helt osynliggjort som grund för föräldrarnas konflikt vid vårdnadstvister. Istället lyfts enbart specialfall av dödligt våld upp i kapitel 13.

Genom att helt osynliggöra pappors våld som grund för föräldrarnas konflikt kan utredaren framställa föräldrarna som jämlika parter i konflikten, och slipper på så sätt de komplicerade frågeställningar om våld och makt som annars uppstår kring begrepp som ”samarbetsförmåga” och förslag om exempelvis samarbetssamtal, som ju kan leda till en upptrappning av våld.

Att på detta sätt bortse från det mesta av våldet i vårdnadstvister är djupt ohederligt.

5.1.2 VISS FORSKNING

Eftersom utredaren valt att bortse från våld som grund för vårdnadstvister redovisar betänkandet förstås ingen forskning om detta. Annars kunde betänkandet tagit upp exempelvis:

Eva Diesens studie om barn i vårdnadstvister, där hon menar att ”domstolarna har anammat en konfliktlösningsmetod som är populär inom managementkulturen, dvs. lösningsfokusering”.16. Detta slår mot mamman, eftersom det förutsätter att det finns två jämbördiga parter, och bortser från maktperspektivet, där någon var/är ett hot mot den andra. ”Konsekvensen blir att den utsatta parten, vanligen kvinnan, ses som besvärlig om hon inte medverkar till (eller rättare sagt, fogar sig i) ’lösningen’.”

 

Kapitel 6.

Varför har vårdnadsmålen ökat?

Hela detta kapitel är subjektivt skrivet med luddiga formuleringar om att synpunkter ”har förts fram” och liknande. Texten är skriven i anklagande ton som exempelvis att ”föräldrar blivit mer envisa och konfliktbenägna” eller att ”föräldrar riktar olika anklagelser mot varandra eller anmäler varandra till olika myndigheter” eller att ”påståenden om våld har blivit vanligare i vårdnadsmål”.

Vad betyder det? Har våldet ökat? Eller menar utredaren att ”föräldrar” anmäler till myndigheter på pin kiv? Varför diskuterar betänkandet inte om dessa formuleringar ska tolkas som att föräldrar beter sig som trilskande barn eller om det faktiskt nns ett ökat våld och hur detta i så fall ska påverka bedömningar i vårdnadstvister?

6.7 Vad beror ökningen på?

Utredningen konstaterar att 2006 års reform spelat roll för att antalet vårdnadstvister ökat:

”Före reformen uppfattades rättsläget som att det rådde en presumtion för gemensam vårdnad och det krävdes mycket starka skäl för att få ensam vårdnad. Med de rättsliga utgångspunkterna bedömde troligen många föräldrar det som lönlöst att ansöka om ensam vårdnad.” ...

”Vi menar att en viss andel föräldrar som före reformen bedömt det som lönlöst att ansöka om ensam vårdnad därefter troligen har gjort en annan bedömning i frågan.”

Utredningen tycks se det som negativt att vårdnadstvisterna ökat. Men sett till det som utredningen själv konstaterat – att barn far illa av föräldrars utdragna tvister – kan det ses som positivt att föräldrar nu börjat driva barnens rätt att slippa leva i en omöjlig gemensam vårdnad. Det var också det som var syftet med 2006 års reform: att mer hänsyn skulle tas till barnen.

Utredaren skriver också: ”Ett mer jämställt föräldraskap och en ökad konfliktbenägenhet är exempel på andra troliga faktorer som påverkat målutvecklingen.” Återigen uttrycket ”ökad konfliktbenägenhet”. Vad är det? Ingår våld? Och vad menas med ”mer jämställt föräldraskap”?

Statistik från Försäkringskassan och SCB visar tvärtom att det fortfarande är mammor som tar huvudansvar för hem och barn, tar ut minst 75 procent av föräldradagarna, 62 procent av vabb-dagarna, jobbar deltid, sköter det mesta hushållsarbetet etc – och medan mammor under de senaste tjugo åren minskat sitt hemarbete med en timme (för att öka sitt yrkesarbete) har papporna under samma period bara ökat sitt hemarbete med 8 minuter. Statistiken visar alltså att det jämställda föräldraskapet lyser med sin frånvaro och att utvecklingen mot det går med snigelfart.

Men betänkandet fortsätter med att slå fast att ”Vid våra kontakter med familjerättssekreterare har många dessutom haft uppfattningen att samarbetssamtal är en bra metod för att få föräldrar att komma överens.”

Det är mycket möjligt att det är familjerättssekreterares uppfattning. Men det finns inga vetenskapliga belägg för att sådana samtal är bra när det gäller att åstadkomma överenskommelser, ingen forskning om hur länge effekterna i så fall sitter i, för vilka typer av föräldrar de fungerar respektive inte fungerar etc. Någon större effektstudie har inte gjorts i Sverige. Däremot finns internationell forskning som visar att våldet ökar i samband med samarbetssamtal och Socialstyrelsen rekommenderar därför att samtalsledaren innan beslut om samarbetssamtal ska ta reda på om våld, hot med mera förekommit, och ”noga överväga” om samarbetssamtal alls ska påbörjas, samt att om samarbetssamtal ändå ska användas måste det först göras både en riskbedömning och en säkerhetsplan.

Frågan är då om samtalsledaren har möjlighet att avgöra om våld förekommer? Det finns inga svenska studier om det, däremot finns en internationell studie som pekar på att ansvariga för samarbetssamtal ”ofta misslyckas med att uppmärksamma ärenden där det förekommer våld, kanske så ofta som i hälften av fallen där detta faktiskt är ett problem.”17. (vår betoning)

Dessa frågor kan handla om liv och död för mammor. Det är därför mycket allvarligt att utredaren förminskar våld i vårdnadstvister, inte tagit reda på forskning och fakta, och istället utgår från en ”uppfattning” som enskilda delgivit utredaren.

6.7.4  ETT MER JÄMSTÄLLT FÖRÄLDRASKAP
6.7.5  EN ÖKAD KONFLIKTNIVÅ OCH KONFLIKTBENÄGENHET

Betänkandet konstaterar: ”Om föräldrarna inte är gifta med varandra blir barnets mamma ensam vårdnadshavare från barnets födelse. Hennes samtycke krävs för att den andra föräldern ska få del i vårdnaden. Om samtycke inte ges måste den andra föräldern inleda en domstolsprocess för att kunna få del i vårdnaden”.

Här kunde det ha varit intressant att få veta hur ofta det handlar om att pappan kräver vårdnad för ett barn han inte bor eller lever med innan han vill börja umgås med det? Än en gång blir gör betänkandets förmodade könsneutralitet att viktiga följdfrågor inte ställs. När föräldrar inte är överens om vårdnad, borde inte pappan först börja umgås med sitt barn innan en domstol ska ge honom gemensam vårdnad? Ska en pappa som inte umgås med sitt barn ha rätt att bestämma över viktiga beslut om barnet, som dagisplats med mera? Finns det ett samband mellan könens olika makt i samhället här? Hur förhåller sig samhället då till detta på bästa sätt?

Sådana frågor får vi inga svar på.

Betänkandet övergår till att påstå att ”Det har också funnits en bred enighet om att det blivit allt vanligare att en förälder, vanligtvis en mamma, och barn har skyddade personuppgifter” och att detta ”innebär naturligtvis att det i de flesta fall finns en hög kofliktnivå mellan föräldrarna” samt att utredaren också ” flera gånger tagit del av synpunkten att föräldrar blivit mer envisa och konfliktbenägna” och att ”föräldrars påstådda samarbetsproblem rör stort som smått”.

Återigen förringas pappors våld och formuleras om till ”hög kofliktnivå mellan föräldrarna”.

Men om det har blivit vanligare att mammor och barn har skyddade personuppgifter, beror det då inte på att fler mammor och barn varit utsatta för hot och våld? Är det i så fall inte mycket märkligt att detta ökade våld inte problematiseras – alternativt avfärdas som bevisade lögner – i betänkandet, utan bara försvinner i subjektiva påståenden om envishet, konfliktbenägenhet och påstådda problem om stort och smått?

7.2.20 VARFÖR ÖVERENSSTÄMDE INTE DOMEN MED BARNETS INSTÄLLNING?

Utredaren konstaterar att i ”drygt en fjärdedel av fallen eller i 28 procent av dessa var tingsrätten av uppfattningen att barnets inställning var ett utslag av att det var påverkat, i samtliga fall av en förälder.” Detta konstaterande borde problematiseras.

Det är väl känt att den vetenskapligt helt ogrundade teorin om PAS (Parental Alienation Syndrome eller föräldraalienation) fått spridning i Sverige. Teorin påstår att PAS är ett syn- drom som kan drabba barn just i vårdnadstvister, och då innebära att barnet tar avstånd från pappan (oftast genom att barnet påstår att pappan begått sexuella övergrepp mot barnet). Syndromet sägs uppstå på grund av manipulation från mamman. Enligt teorin ska PAS inte behandlas som andra syndrom – med sjukvård eller medicinering, utan istället behandlas juridiskt, genom att mamman ska fråntas vårdnaden om barnet.19.

Socialstyrelsen har slagit fast att sådana ovetenskapliga teorier inte får användas i Sverige, men eftersom teorin passar väl ihop med sådana fördomar och myter som redan finns om mammor, har den ändå spritts, framför allt inom socialtjänsten, men det finns också exempel på flera domar som hänvisat till den.

Det är mycket allvarligt att barns vilja bortförklaras i domstolen i så stor utsträckning som 28 procent endast med hänvisning till mammans påverkan.

Betänkandet borde ha problematiserat detta och hur barn ska kunna bli lyssnade på istället för att de ska mötas av sådana bortförklaranden av barnens vilja. Vi utvecklar detta i våra kommentarer till kapitel 11.