Berättelser ur verkliga livet

B E R Ä T T E L S E R U R V E R K L I G A L I V E T

Ur verkliga livet - ett syskon berättar

Jag är så arg, ledsen och besviken. Sverige ska framstå som ett bra land,ett land där barn kan ha en trygg uppväxt och att alla ska kunna känna sig trygga.

MEN...Bakom vissa stängda dörrar sitter det ett barn, som inte får den tryggheten och inte har någon att lita på och INGEN som KAN göra skillnad,gör något.

Det har snart gått TIO år sen min,och min systers lillasyster föddes. Hon har kämpat på, men hur länge kommer hon fortsätta kämpa? INGEN ser problemet i att hennes uppväxt hos hennes far är ostabil. Min syster ska inte behöva känna skuld,rädsla & längtan efter trygghet som BARN. Det är vuxna människor som bestämt att hon tvingas stanna kvar på den plats hon inte vill vara PÅ GRUND AV att hennes far har hus,bra inkomst osv, medans hennes mor har sämre inkomst,bor i lägenhet men där hon VILL bo. Hon tvingas stå ut dag för dag och hon kämpar på i hopp om att en dag kunna slappna av,känna trygghet & kunna vara ett barn. Idag bär hon mycket på sina axlar och har väldigt svårt att prata om det. Grunden till det vet ingen utom hon själv, däremot så är det rätt självklart att ett barn som saknar trygghet och har gått igenom saker ett barn INTE ska gå igenom, tillslut låser sig och har svårt att öppna upp sig.

Sverige är inget tryggt land för barn att växa upp i. Ett barn ber om hjälp men varken blir lyssnad på eller hjälpt.

Sedan den 10e Juni 2008 har jag,min andra syster och våran gemensamma mor kämpat för att kunna hjälpa E. Vi har levt snålt dom gånger vi behövt en advokat till hjälp. Vi har samlat bevis på att E inte mår bra hos sin far. Bland annat bilder på blåmärken,skitiga/för små/trasiga kläder & även ljudinspelningar där E själv berättar hur hon har det. Det är starka bevis mot hennes far att E varken trivs,får omvårdnad eller vill bo hos sin far. MEN även fast hennes far har flera anmälningar, suttit häktad pga misshandel av sin dåvarande sambo i hemmet,dömts för diverse olagliga grejer på bilvägen & bevis på att han är hårdhänt och elak mot E (via ljudinspelning) SÅ FÅR HAN ENSKILD VÅRDNAD!!!

Skolpersonal har sett hur E’s mående är/har varit men dom VÅGAR inte anmäla även fast det är deras skyldighet.

Det är inte meningen att ett barn ska få lida och utsättas för våld i hemmet BARA för att hen inte är i rätt ålder för att kunna bestämma själv. Vi är snart där, men frågan är om det kommer göra så stor skillnad eftersom dom inte lyssnat på henne hittils?/ N

#barnsfamiljefrid

_________________________________________________

Ur verkliga livet - en förälder berättar

Jag skilde mig 2013. Den första tiden då vi bodde i samma hus fungerade det bra. Vi var överens. Min fd bestämde att han inte ville att barnen skulle bo heltid hos honom, så det var bäst för barnen att var boende hos mig. Han hade då börjat träffa någon annan. Ju djupare deras relation blev desto mer började fd maken att lägga sig i och manipulera.

Jag hade länge mått dåligt i förhållandet. Allt från mobbingen och utfrysningen från hans familj, hans psykiska misshandel mot mig, hur han tryckte ner min självkänsla.

Han var även aggressiv, slängde med saker och skrek, även mot barnen. Nu i
efterhand har jag fått reda på att han även luggat barnen utan min vetskap.

Sonen fick en del frånvaro i skolan. Dock har han haft det ända sedan skolans start i förkoleklass pga huvudvärk och illamående. Åkomman var inte ny men förstärkt. Strax kom även yrsel, ledvärk och influensa-känsla.

Skolan hade ett enskilt samtal med fadern som naturligtvis inte är dokumenterat, pappan hade flertalet ggr försökt påverka skolans personal, även tidigare skolor.
Efter detta samtal avgjorde skolan att problemet låg hos familjen, inte skolan. Varav en orosanmälan gjordes.

Skolfrånvaron och att sonens mående blev sämre så bad jag om hemundervisning vilket jag blev nekad. Då bad jag om färdtjänst till skolan. Detta då det var ren skräck för honom att åka bussen. Tankar for runt i hans huvud; skulle han svimma, kräkas eller något annat. Skulle han behöva stå upp hela vägen när han mådde så dåligt.

Jag väckte sonen varje morgon 2 timmar innan han skulle bege sig. Jag t.o.m serverade honom te på sängen för att han skulle få möjlighet att morgna sig. Ibland funkade det, ibland inte. Sonen kunde inte ens ta sig till toaletten. Ofta kräktes han på vägen till skolan. Fler symtom började visa sig. Jag fick olika redogörelser hur sonen skulle tas hand om och behandlas för sina fysiska besvär och inte helt lätt och veta vem man ska lyssna på.

Soc ville då få det till att verka som att jag inte försökte hjälpa sonen. Jag ringde BUP flertalet gånger för att be dem att prioritera honom. Jag var hos barnläkare, barnreumatolog, specialist samt psykolog. Samtidigt blev jag anklagad för att jag letade diagnoser på min son. Klart man vill förstå vad som händer. Men det spelade ingen roll vad jag gjorde eller vad jag sa.

De ville även få det till att jag inte kunde få sonen till skolan. Det kunde ju mobila teamet, men inte jag. Mobila teamet kom och hämtade sonen i bil. Vilket gjorde det mycket enklare. Jag hade ju inte råd till bil och färdtjänst blev vi nekade. De ville ju att vi skulle misslyckas.

Den första utredningen ledde enbart till att konstatera att sonen inte kunde ta sig till skolan pga sjukdom. Men att han skulle få stöd och jag avlastning. Detta skedde aldrig. Enbart ett par månader efter fick vi nya socialsekreterare och de såg rött! Helt plötsligt skulle det göras en ny utredning, vilket enbart var för att bevisa deras tes och det märktes under utredningstiden. De arbetade hårt för att finna bevis för sin agenda, alltså inte objektiv och opartiskt eller rättssäkert.

Sonen fick en diagnos av specialist och viktigast av allt en bekräftelse på varför han mått som han gjort. Men då den är ovanlig och kronisk så ville inte barnläkare samt barnreumatologen godta detta. Ingen av dem hade god kännedom om diagnosen.

Utifrån detta skriver soc i sina papper att sonen inte har diagnosen. När vuxna blir sjuka så är det helt naturligt att man stannar hemma från jobbet. Men
barn som är dåliga, de ska ta sig till skolan till varje pris.

Helt plötsligt är det jag som inbillar mig att min son är sjuk, enligt socialtjänsten. De ville även få det till att jag påverkade vad min son tyckte och tänkte.

Det diskuterades enbart flytt till pappa trots sonens tydliga motstånd. Jag fick aldrig hjälp eller stöd från socialtjänsten förutom familjebehandlare som de använde i utredningssyfte. Familjebehandlare som sa att min son inte ville gå till skolan och tyckte jag skulle låsa ut honom hela dagen, som hotade med behandlingshem.

Socialtjänsten hade information om pappas psykiska och fysiska misshandel av både mig och barnen, vilket de medvetet ignorerade. Dottern vägrade de att höra.

Den psykiska och fysiska misshandel fortsätter mot sonen med socialtjänstens vetskap. Pappan söker inte vård till sonen enbart för att upprätthålla illusionen att sonen är frisk. Vår historia är inte över än…

Barn behöver bättre och tryggare rättsskydd NU!

#barnsfamiljefrid

Ur verkliga livet- en förälder berättar.

För 8 år sedan började en man jobba på min arbetsplats. Jag tyckte inte om honom. Han gav mig rysningar med sin blottna närvaro; en sliskig, lismande typ med ett överlägset världsvant sätt, men jag hade inget annat val än att bita ihop och vara en professionell kollega.

Tiden gick och i de yrkesroller vi hade fick vi allt mer med varandra att göra. Han såg till att värva mig till sina projekt; ibland sådana där bara han och jag ingick. Han kopplade på hela sin charm. Började uppvakta mig. Jag var ensam, nyseparerad, ensamstående, skör -och trillade dit. Han flyttade in hos mig. Där och då borde jag ha reagerat på flera varningssignaler, men jag var helt förblindad av hans charm. Han fick mig att sälja mitt hus. Rycka upp mitt barn ur skolan. Flytta. Förbjöd mig att ta kontakt med mitt barns pappa. Började isolera mig från vänner, anhöriga. Kontrollerade min ekonomi, mina kontakter och min telefon dagligen. Talade om för mitt barn att hon inte dög. Hotade, kränkte och utpressade mig när han inte var nöjd med mina prestationer i hemmet, i sängen, på jobbet. Tvingade sig till sex. Straffade mitt barn (både fysiskt och psykiskt) när han var arg på mig etc. Inom ett år blev jag gravid. Blev intalad att jag inte skulle kunna klara mig på egen hand, särskilt inte med två barn.

Han ville inte ha barnet. Jag klarade inte en abort. Medan han ägnade sig åt nöjen, vänner, jobb och hobbies, lämnades jag att ta hand om bebis, barn och hem, isolerad och avskuren, långt ute på landet.

I februari 2016, då bebisen blivit 1,5 år, var han "trött på småbarnslivet" som var kränkande för honom (nästan 50 fyllda och jag bara dryga 30) som ville "säga ja till livet" osv. Så han tog sina kalsonger och sin hobbyutrustning och flyttade. Han träffade dottern på mitt initiativ två gånger i veckan.

Några veckor senare bröt han sig in i mitt garage i sällskap av två främmande män. Jag försökte stoppa det. Blev nedbrottad och utsatt för strypförsök, inför båda barnens åsyn. Jag förbjöd honom att komma till mitt hem igen och avbröt umgänget med lillan.

En månad senare kom brev från en advokat med hot om stämning i tingsrätten. Dottern skulle bo hos honom helt plötsligt, ansåg han (som knappt ens varit föräldraledig, hemma eller ens varit tillgänglig för henne en enda natt i hennes liv). Jag föreslog samarbetssamtal hos familjerätten. Det blev bara rena utpressningssamtal som landade i att antingen skulle jag göra som han sa eller blev det stämning till tingsrätten. 1,5 samtal -sen blev det stämning.

I juni kidnappade han barnet i samband med ett umgänge och meddelade att hon inte skulle komma hem mer. Försvann sedan spårlöst och var inte kontaktbar. Polisen kunde inte ha brytt sig mindre om en försvunnen 20-månaders bebis än de gjorde. Socialtjänsten likaså. Efter flera mardrömslika dygn kom hon hem igen, djupt traumatiserad. Blek, nedkyld, tyst, stundtals apatisk, orolig -och med paniska rädsloattacker vid blöjbyten...

Två veckor senare vid första muf i tingsrätten fick han umgänge med två dagar i veckan och upptrappning. Vårdnadsutredning begärdes. I augusti var nästa muf. Då fick han intermistiskt beslut om boende.
Jag fick mindre än två timmar på mig att lämna över barnet. Inget umgänge tilldelades mig. Han höll henne borta och jag hörde inte ett ljud på tre veckor. Därefter medgav han ett teoretiskt (!) ug i en inlaga till rätten to-må varannan vecka, men var i praktiken (!) inte villig att verkställa det. Dottern var vid detta laget 25 månader gammal och hade förutom de fasansfulla dygnen i juni aldrig varit ifrån mig mer än några timmar i taget.

Sista oktober var vårdnadsutredningen klar. Vid det laget hade jag hunnit både orosanmäla och polisanmäla för misshandel, då dottern vid 3 av 4 ug-tillfällen berättat att pappa slagit henne och hade otäcka blåmärken som styrkte hennes ord (ff bara dryga två år gammal men verbalt välutvecklad). Polis och soc. lade ner dessa ärenden och i vårdnadsutredningen vändes allt emot mig och adderades med helt horribla anklagelser om psykisk sjukdom och berättelser om att jag skulle ha utsatt honom för en psykisk misshandel som gjort honom rädd för mig, orolig för barnen, att jag tagit äldsta dottern ifrån hennes pappa etc. I november hölls ny muf. Då fick han interim. ensam vårdnad.

I februari kom den slutliga domen som bara var ett fastställande av tidigare interim beslut. Sedan har det bara rullat på. Han håller det lilla barnet som nu har hunnit fylla 3 isolerat ifrån mig. Vi har ett umgänge, men det är sparsamt och han ser noga till att jag inte har varken insyn, kännedom eller delaktighet i något som rör henne eller hennes vardag. Hon fortsätter att berätta om misshandel och övergrepp och har ofta skador som styrker det hon berättar. Hon går klädd i trasiga, smutsiga, urvuxna loppiskläder och skor. Hon vill inte tillbaka till pappa när umgänget är slut. Jag har anmält fler gånger men det läggs alltid ned och myndigheterna är helt bedårade av den stackars utsatte och charmige mannen.

Dottern har blivit en spillra av sig själv. Storasyster står på ruinens brant känslomässigt och vill inte leva längre. Han förföljer, hotar, jagar och skrämmer både henne och mig, smyger runt kring vårt hus och glor in, trots att vår adress är skyddad. Han har fått mig utfryst och utmobbad från arbetsplatsen. Förskolan vill inte/vågar inte prata med mig. Socialtjänst och polis lyssnar inte. För att inte skriva en hel roman här har jag utelämnat delar. Jag har nu stämt in till rätten igen, men vi vet alla hur det kommer att sluta även denna gång...

#barnsfamiljefrid

Ur verkliga livet- en storasyster berättar

När jag tänker på orden socialtjänst, tingsrätt och rättegång så tänker jag inte på rättvisa längre.

Jag tänker på splittring, sorg och en massa plågsamma dagar. För jag och mina bröder, vi förlorade vår lillasyster som vi växt upp med och får knappt se henne mer.

I juni 2016 kom domen. En dom som skulle krascha våra liv i spillror. En dom som splittrade våran familj.

Jag och min lillasyster, vi satt tillsammans och tittade på hennes iPad. Våra bröder satt i köket med oss, mamma var hos sin kusin som bodde mitt emot oss. Hon ville vara där och läsa domen, antagligen för att hon inte ville bryta ihop inför oss.

När hon väl kommer hem, kanske en kvart/tjugo minuter senare var ögonen hennes rödsprängda. Hennes kusin följde med in. Mamma sätter sig ner på stolen framför oss barn. Min lillasyster som var så mån om alla, hon sprang och hämtade en bit papper från toa, för hennes mamma hade gråtit och hon skulle torka bort tårarna.

"Du måste flytta hem till din pappa, hjärtat”. Säger mamma medan hon kramar om vår syster, och hon försöker att göra allt för att inte bryta ihop inför oss.

Och jag minns min systers reaktion. Hon började gråta hysteriskt, hon sprang in till mammas rum och kastade sig på sängen. Någonstans i hela röran så skrek hon ”jag vill inte flytta till pappa, jag vill bo här!”, men när det minns jag inte, för jag var så chockad , ledsen och så ångestladdad. Jag, och mina bröder började gråta, det var som en katastrof av känslor här hemma.

Tillslut satt vi, jag, mina 2 bröder och min lillasyster tillsammans på mammas säng och grät medan vi kramade om varann och upprepade orden ”Jag älskar er” till varann.

Smärtan och det svarta mörkret kan inte beskrivas.

Än idag förstår jag inte hur vi tog oss igenom den dagen, samtidigt visste vi inte att värre dagar skulle komma, och att det skulle bli en fruktansvärd lång kamp för att hålla oss över vattenytan.

Vi fick inte ens säga hej då den dagen när hon hämtades på skolan. Vi fick ingen förvarning.
Vår älskade lillasyster bara försvann ur vårt liv.

Det har snart gått 1.5 år sen lillasyster flyttade. Jag kan räkna på två händer hur många (få) timmar som jag och mina bröder fått träffa henne.

Min vackra fina lillasyster, som fanns hos oss varenda timme hennes första 6 år.
Jag älskar dig min syster. Halva mitt hjärta är borta.
Ingen mig utan dig. Alltid där du är.

#barnsfamiljefrid

_________________________________________________

Ur verkliga livet- en förälders berättelse

Jag förlorade vårdnaden om min dotter och syskonen splittrades.

Pappan fick vårdnaden för att han var den som kunde främja umgänget och kontakten mellan oss föräldrar bäst.

Vårdnadsutredningen föreslog ett omfattande umgänge med sin mamma och syskon som hon växt upp med.

Tingsrätten beslutade att dottern skulle ha rätt till umgänge med mig (sin mamma) och sina syskon som hon splittrades ifrån, torsdag-måndag varannan vecka.

Pappan vägrar detta direkt efter överflytten.

Så jag gjorde en orosanmälan till socialtjänsten att pappan inte främjade umgänget för dottern med sin mamma, syskon och övrigt nätverk på vår sida som hon växt upp med, och som fanns beslutat i tingsrättens dom.

Socialtjänsten lade ner orosanmälan med motiveringen: " *namn* FÅR EJ MEN av att pappan hindrar umgänget som tingsrätten fastställt".

Idag 1.5 år senare finns det fortfarande inget normalt umgänge för dottern med sin mamma och syskon, trots att det inte finns omsorgsbrister eller andra riskfaktorer hos mamman.

1 timme i veckan övervakat är umgänget och har vart så sen november 2016.

Grund för detta?

Ingen annan än att pappan vill ha det så.

#barnsfamiljefrid

________________________________________________________

Ur verkliga livet- en förälder berättar

Mitt exempel, som nog är 2% av det jag har att berätta.

12 år med man som gav sig på barnen för att få mig dit han ville. Även i hans uppfostran ingick våld mot barnen.

I vårdnadstvisten visade jag mängder av bevis på våldet, men socionomen som utredde valde att skriva att ingenting i utredningen tydde på att något våld förekommit. Hon rekommenderade växelvis. Ett barn kraschade totalt när det fick veta och jag ringde BUP och frågade om hon fick komma akut. Men nej, utan pappans medgivande var hon inte välkommen.

Innan det hunnit bli växelvis anklagades jag för brott mot barn och vi sattes på utredningshem. Det var 9 månader i något värre än helvetet. Utredningshemnet sprang soc ärenden så mycket de kunde, men samtidigt bekräftade de att vi visade alla tecken på att vara en misshandlad familj. Hellre än att erkänna lögner och misstag, spred som ut mina fyra minderåriga barn i tre olika fosterhem. Två av barnen for väldigt illa där. När jag larmade soc om deras mående, förminskade det. Ena flickan försökte ta sitt liv.

I kammarrätten manglade jag soc, barnens advokat samt exet, som alla ville att barnen skulle vara kvar i fosterhemmen.

Först runt året senare fick jag enskild vårdnad. Det var 2010. Idag är vi trygga, även om vart och ett av barnen lider av ptsd på olika sätt.

#barnsfamiljefrid

THERESE ANDERSSONS FALL

Berättelser ur verkliga livet

_________________________________________

MONICA DAHLSTRÖM-LANNES / artiklar

ESKILSTUNAMODELLEN

MONICA DAHLSTRÖM-LANNES / skrivelse till JK Göran Lambertz

—————————————————

FAKTA OM PAS-Parental Alienation Syndrome

RICHARD GARDNER - upphovsmannen till PAS -konceptet