Monica Dahlström-Lannes skrivelse till JK Göran Lambertz 2011

22.11.2006

Justitiekanslern
Göran Lambertz
Box 2308
10317 Stockholm

Stärk barns rättsskydd, granska svensk vittnespsykologi och låt inte vittnespsykologer bli rättsväsendets överordnade experter vid sexualbrott mot barn.

Svenska vittnespsykologer tycker att domstolarna lyssnar till ”vetenskapliga kvacksalvare” och att de själva bör anlitas för att göra riktiga bedömningar. Framförallt i fall som gäller sexualbrott mot barn.

De kritiserar, ibland med all rätt, felaktiga förhörsmetoder, förutfattade meningar och manipulationer, men någon kritisk inställning till sig själva har de inte och det finns många avskräckande fall där vittnespsykologer varit inblandade. Därför måste man ställa sig frågan vilket utrymme de skall få i svenskt rättsväsende.

Vittnespsykologen Nils Wiklund, en stark kritiker av ledande frågor som påverkar barnen, är ett bra exempel. I en av hans utredningar (Örnsköldsviks tr B 202/90) fann man 33 ledande frågor! på några få redovisade sidor. Det utfrågade barnet var bara 3 år och Wiklund som är legitimerad psykolog, saknar som så många andra vittnespsykologer, barnklinisk erfarenhet. Frågorna går ut på att inget har hänt och att flickan inte är trovärdig. Han anser också att "Hypotesen att X skulle ha låtit flickans mun vidröra hans könsorgan emotsägs av det förhållandet att han led av en smittsam könssjukdom" och slutsatsen "... flickan ville bli killad på sitt könsorgan. En sådan önskan från flickans sida är ganska naturlig om hon nu blev killad på andra delar av kroppen".

Det är ytterst ovanligt att någon granskar vittnespsykologernas utredningar. Men om de kritiseras för egna ledande frågor så kallas dessa frågor nu för "kontrollfrågor"! Definitionen på ledande frågor bestäms av dem själva och här är det inte tal om påverkan.

Svea Hovrätt DB 153 B 1905/90

När Nils Wiklund blev sakkunnig i ett sexualbrottsmål där en pappa i tingsrätten dömts till fängelse i 4 år, så samtalade han med den dömde i fyra timmar. Offret vägrade han att träffa trots hennes enträgna begäran! Utan att ens ha sett flickan ansåg han henne icke trovärdig. Pappan friades i hovrätten. Efter förhandlingen försökte flickan ta livet av sig.

Wiklund anmäldes för att ha uttalat sig om målsäganden utan att personligen ha träffat henne, men varken HSAN eller Socialstyrelsen var rätt instans. Inte heller Psykologförbundet kunde granska ärendet då Nils Wiklund inte var medlem i förbundet.

Hovrätten för nedre Norrland DB 63 B336/93

Fem skolflickor anmälde sin slöjdlärare för sexuellt ofredande. Läraren dömdes i tingsrätten, men åtalet ogillades i hovrätten. Vittnespsykologen Nils Wiklund tillförordnades inte av domstolen.

Nils Wiklund: "Teknikläraren som dagligen kom in i X:s slöjdsal, uppgav i samtal med mig att han aldrig sett att X:s gylf var öppen. Detta bekräftar den utsagepsykologiska analysen att barnens utsagor om en öppen gylf är en effekt av polisförhören …". Vilken sexualbrottsling blottar sig inför ögonen på sina kolleger? Att det var flera elever som sett samma sak vänds emot dem och kallas nu gruppåverkan. Trots utvecklande och bra resonemang hos flickorna så blev slöjdläraren alltså friad i hovrätten. Flickorna tvingades fortsätta ha lektioner hos läraren. I en annan hovrättsdom kritiseras också Nils Wiklund för att inte uppfylla etiska och vetenskapliga krav.

Högsta Domstolen DB 337 B 1673/92

fastställer dock Södertälje tingsrätts dom på fängelse i 6 år (Svea Hovrätt fängelse 2 år och 6 månader) och anser att ”Vad Nils Wiklund sålunda har anfört är svårförståeligt".

Ett annat obegripligt utlåtande levererar vittnespsykologen Ingrid Rosenberg:
"Barnets beskrivning av hur pappan bytte blöjor på henne och smorde salva i underlivet på henne, upp till åtminstone 5 - 6 års ålder, beskriver inte övergrepp, men kan ha inneburit allvarliga integritetskränkande handlingar och sexuella gränsöverskridningar, som kan ha sexualiserat kontakten dem emellan och på så vis bidragit till uppkomstbetingelserna för utsagor om övergrepp utan verklighetsbakgrund".

Svea Hovrätt DB 239 B 2274/92

Alla vittnespsykologer är inte legitimerade psykologer. Det är dock Lena Hellblom-Sjögren som dessutom är filosofie doktor. Det låter övertygande, men juristerna informeras inte om att hon erhållit sin doktorstitel i ämnet "demokratin inom arbetarrörelsen"och inte alls i det ämne hon försöker få domstolarna att tro.
Svea Hovrätt ogillar tingsrättens fängelsedom.

Eskilstuna tingsrätt DB 580 B 19/86

En flicka i Södermanland blev inte trodd av en vittnespsykolog (utan barnklinisk erfarenhet), men tingsrätten i Eskilstuna dömde ändå styvpappan. Trots stjärnadvokat höjdes straffet i hovrätten till fängelse i 8 månader. Efter avtjänat straff tog han lillasystern och mamman med sig och flyttade från Sverige. Efter några år dömdes styvpappan i ett annat land, nu till 3 års fängelse för våldtäkt på halvsystern, hans biologiska barn.

Hovrätten över Skåne och Blekinge DB 3102 B 307/91

I Skåne dömdes en man till fängelse trots vittnespsykologens påstående att offret inte var trovärdigt. Hovrätten höjde straffet till 2 års fängelse. Fem år senare dömdes mannen till 3 års fängelse för brott mot en annan dotter.

Svea hovrätt DB 99 B 3076/93

En mamma anmälde att hon misstänkte att pappan utnyttjade båda barnen, en flicka 4 år och en pojke 9 år. Det äldsta barnet berättade. Det yngsta sade sig tro att något hade hänt, men mindes inte. Barn- och ungdomspsykiatrin var helt övertygad om att den äldsta blivit utnyttjad och att också den yngsta utsatts för ett svårt trauma, men inte vågade berätta. Vittnespsykologen kom fram till att man inte kunde tro på den äldstas berättelse och att inget tydde på att något hänt det andra barnet. Åklagaren lade ned förundersökningen. Två år senare kunde det äldsta barnet berätta om mycket grova övergrepp under flera år. Pojken hade blivit hotad och hade inte vågat berätta tidigare. Vid läkarundersökning fann man svåra skador på pojken. Mannen dömdes till fängelse i 4 år (för brott mot pojken). Pojken och med all sannolikhet också flickan, utsattes alltså för flera års ytterligare övergrepp pga av vittnespsykologens okunskap.

Vissa av deras slutsatser är häpnadsväckande och lätta att genomskåda för vem som helst: "I detta sammanhang kan man ifrågasätta om en så medveten person som X, tidigare misstänkt och anhållen för sexualbrott mot samma barn, skulle äventyra sin framtid på det sätt som barnets berättelse gör gällande"! eller det numera klassiska citatet av vittnespsykologen Astrid Holgersson (fil.dr i pedagogik, ej leg. psykolog): ”Jag kände intuitivt att han var oskyldig när han första gången ringde upp. Han var så upprörd.”

Varken Socialstyrelsen eller Psykologförbundet har tillsynsansvar.

”Jag vet att du ljuger. Hör av dig när du talar sanning. Du har förstört livet för din pappa”.

Vittnespsykologen Lena Hellblom-Sjögren, legitimerad psykolog, anmäldes till Psykologförbundet för detta samtal med en målsägande. Men Psykologförbundet ansåg inte att Hellbloms uppdrag skett inom deras bevakningsområde. Titeln vittnespsykolog är inte heller lagligt skyddad.

Vittnespsykologernas argumentation låter övertygande, är svår att ifrågasätta och gör juristerna osäkra. Ofta saknas dokumentation, så möjligheten till granskning finns sällan. Inte heller kan drabbade anmäla en vittnespsykolog till någon ansvarig myndighet vare sig de är legitimerade eller icke-legitimerade psykologer. Socialstyrelsen tar inte ansvar för denna verksamhet och Psykologförbundet granskar enbart medlemmar. Flera vittnespsykologer har valt att lämna Psykologförbundet eller att aldrig blir medlemmar. Någon tillsyn över deras utredningar och slutsatser utövas därmed inte.

Vid Uppsala universitet, juridiska fakulteten, har Jenny Westerstrand granskat vittnespsykologin som hon kallar "Kejsarens nya kläder".

Vittnespsykologerna plockar mycket partiskt upp detaljer från barnens utsagor på micronivå som stöder deras hypoteser att inget hänt. Sedan flyttar de upp på en högre "vetenskaplig" nivå där de lindar in sina hypoteser i flummiga förklaringar .

Jenny Westerstrand finner att den vittnespsykologiska metoden bygger på förhandsinställningen att övergrepp inte har ägt rum, att metodens anspråk på vetenskaplighet är rent nonsens och att tolkningen öppnar upp för vittnespsykologernas egna fördomar. Utredningsförfarandet har enorma brister, där kvantitet på intet sätt botar bristen på kvalitet. Westerstrand finner att vittnespsykologernas stridsrop att "stoppa flummet i domstolarna" och att "sakkunnigutredningarnas neutralitet måste säkras" är närmast en logisk kullerbytta, när dessa rop skallar från vittnespsykologerna själva.

Inte bara barn anses påverkade av polisens förhörsledare. Också misstänkta som erkänner anses av vittnespsykologerna ha blivit påverkade att erkänna brott.

Christian Diesen, professor i processrätt delar uppfattningen om barns bristande rättsskydd som beskrivs i rapporten Bevis 6 ( Diesen, Hellner Gumpert, Lindblad, Sutorius) och han anser också att deras utlåtande från 90-talet är ren rappakalja (Juridisk tidskrift 2006-7 nr 1 ”Inga bevis för oskyldig dömda”).

”Äntligen tror en vittnespsykolog på ett barn. Då är det hunden som är gärningsman”, skrev en forskare. Den ”sanningen” godtogs också trots att inte en enda veterinär eller annan djurexpert kunde finna något fall där en hund våldtagit en människa.

Svea Hovrätt DB 16, mål nr B 3040/88:

En chefsåklagare yttrar sig till hovrätten: "Det torde vara unikt, att man i en utredning där man som huvudhypotes anger att övergrepp ägt rum utelämnar allt som talar för denna huvudhypotes" och ”Palm anför vidare, att hon ej funnit några motsägelser i den misstänktes uppgifter. Eftersom han envist hävdar att han under kvällstid aldrig satt sin fot i målsägandens sovrum, torde det vara svårt att finna några sådana. Detta torde inte heller kunna läggas till grund i tilltrosfrågan”. Den misstänkte dömdes i tingsrätten till fängelse i 6 år, men friades i hovrätten.

HD har också tagit avstånd från denna spekulativa verksamhet och insett deras brist på vetenskaplighet (NJA 1992 sid. 446).

Professorn i rättspsykologi Sven Å Christianson menar att det är viktigt att utveckla och förmedla kunskaper om såväl falska anklagelser som sanna övergrepp. Vittnespsykologerna bidrar inte med något av detta.

I slutet av 1997 skrev överläkaren Göran Bodegård, specialist i pediatrik och barn- och ungdomspsykiatri, en skrivelse till Riksåklagaren, där han listade 16 anmärkningsvärda fall, där vittnespsykologer varit inblandade. Han avslutar skrivelsen med att ”dessa vittnespsykologiska utredningar inte kan accepteras som dugliga till sitt syfte”.

Om domstolarna inte förordnar den föreslagne sakkunnige, betalas ofta denne av den misstänkte själv. Det är nästan alltid samma försvarsadvokater som knyter till sig samma sakkunniga som kommer fram till samma slutsatser, dvs de förväntade.

Den som har pengar kan därmed köpa sig fri. En sådan utredning kan hamna på sexsiffriga belopp. Denna anmärkningsvärda och ovetenskapliga verksamhet borde granskas ingående.

När nu vittnespsykologerna på nytt försöker få gehör måste svenska domstolar inse deras brist på saklighet, vetenskaplighet och barnkompetens och inse att ”kejsaren saknar kläder”.

Som Svea Hovrätt (DB 101 B 2915/91) som skärpte ett straff till fängelse i 6 år:

"Tingsrätten delar emellertid inte Lena Hellbloms uppfattning varken beträffande hennes bedömning av uppgifternas detaljrikedom eller hennes tolkning av uppkomstbetingelserna. Hon har i sin bedömning av målsägandens uppgifter generellt utgått från vuxenvärldens tolkning. En person som i perioder dagligen utsätts för övergrepp kan inte rimligen i vidare mån än målsäganden gjort ange detaljer om dessa." Detta "föranleder inte hovrätten att göra annan bedömning". Svea Hovrätt bortsåg också från Hellbloms utlåtande i domen (DB 82 B 2066/97).

I Sverige är denna vittnespsykologernas utsageanalytiska metod accepterad, men i USAs domstolar anses den inte tillförlitlig.

MMM

Allmänna råd från socialstyrelsen 1991:3

”Det är helt oacceptabelt att rättssäkerheten sätts på spel genom att misstankar om sexuella övergrepp utreds av personer som varken har erforderlig kunskap i psykologi eller om barn. Enligt socialstyrelsens mening bör vittnespsykologiska utredningar vid sexuella övergrepp mot barn utföras enbart av legitimerade psykologer. Vidare bör utredningarn göras av personer som har kunskap om och erfarenhet av arbete med barn. Detta har fastslagits även av Sveriges Psykologförbund.

’Stora krav måste ställas på psykologens kunskaper om barns psykiska utveckling och reaktioner, behov och avvikelser samt om familjedynamik och, i förekommande fall, om de speciella svårigheter som ett barn stälsl inför vid fall av sexuella övergrepp inom familjen.’ Enligt socialstyrelsens mening bör således vittnespsykologiska utredningar göras av barnpsykologer med vittnespsykologisk påbyggnadsutbildning.”

Vittnespsykologers visade brist på kunskap om barn och särskilt deras utsatthet som sexualbrottsoffer gör att barnen hamnar i ett ännu större underläge i rättsprocessen.

En sak skall vittnespsykologerna dock uppskattas för. Deras kritik har medfört att förhörsmetoder, strategier och taktik, liksom beviskraven har skärpts. Det höjer rättssäkerheten.

JK bör snarast granska denna verksamhet, samt dessa märkliga domar där samma advokater och samma sakkunniga förekommer. I hur många fall har den tilltalade frikänts och i hur många fall har åtal inte väckts, med hänvisning till vittnespsykologiska utlåtanden? I hur många resningsfall är samma personer inblandade?

Vuxnas rättssäkerhet står inte alls i motsatsförhållande till barns rättsskydd. Men båda parter förtjänar samma rätt. Inrätta därför en kommission som tillvaratar sexuellt utsatta barns rätt.

Eskilstuna den 22.11.2006

Monica Dahlström-Lannes

JK Göran Lamberts svar på Monica Dahlström-Lannes skrivelse

2006-11-27 Dnr 5953-06-22

Tack för Dina skrivelser!

Jag har med intresse tagit del av de erfarenheter som Du redogör för. Utredningar om sexuella övergrepp är uppenbarligen besvärliga av många orsaker, och alldeles särskilt när övergrepp har riktats mot barn. Och det är naturligtvis ytterst angeläget att man kan nå fram till en fällande dom när övergrepp faktiskt har förekommit. Men skuldfrågan måste vara ställd bortom rimligt tvivel, och det tror jag vi är överens om. Det är således mycket viktigt att kvalitetssäkra utredningarna för att säkerställa både rättssäkerheten och rättstryggheten. Ett led i detta kan kanske, som Du själv säger, vara förfinad metodutveckling vad gäller förhör med barn. Vi tycks här vara eniga om att rättskedjan torde ha mycket att vinna på en öka kompetensnivå.

Jag har för närvarande inte för avsikt att granska rättsväsendet utifrån ett barn- och offerperspektiv. Inte heller ser jag mig föranledd att granska vittnespsykologernas verksamhet i domstolarna. Ingen av dessa uppgifter lämpar sig väl för Justitiekanslern om det inte kan pekas på missförhållanden i enskilda fall där domstolar eller myndigheter visat sig fungera illa. En mindre granskning kan alltså komma i fråga. Jag tar dock, som sagt, till mig den information som Du har lämnat och vill gärna höra mer vid tillfälle om den s.k. Eskilstunamodellen.