Bild av Issa
DETEKTERING AV PA(S)
Denna sida innehåller:
I ) CITAT FRÅN BJÖN CEDERVALLS HEMSIDA
Detektering av PA(S) enligt Richard A. Gardners 8 kriterier
Citat från Lytsy / Bergensteins "Barn som tvingas välja boret en förälder"
II ) POJKEN SOM FÖRSVANN - FALLET VICTOR
Tillämpning av Gardners 8 kriterier på fallet Victor
III ) LEONARD NAGOUSUVANS BIDRAG TILL FALLETS LÖSNING
IV ) SAMMANFATTNING
*
I ) CITAT FRÅN BJÖN CEDERVALLS HEMSIDA
Detektering av PA(S) enligt Richard A. Gardners 8 kriterier
Inne på den idoga PA(S)-ideologen Björn Cedervalls hemsida, upptäckte jag något som tidigare undgått min uppmärksamhet, nämligen det högst märkliga antagandet att barn som utsatts för våld och / eller sexuella övergrepp inte skulle uppvisa de beteenden och reaktionsmönster som enligt Richard A. Gardner utgör kriterier för utsatthet för PA(S), nämligen detta tillägg:
Citat från Björn Cedervalls hemsida:
”Desssutom ska framhållas att de som forskar inom PA-området inte känner till något fall där ett barn, som bevisligen misshandlats genom fysiska övergrepp, därefter uppvisat de åtta beteenden/symptomen enligt punkt 4 nedan. En förälder som misshandlat sitt barn genom fysiska övergrepp kan därför inte skylla ifrån sig på PA - det går inte att i en sådan situation få barnen att visa upp dessa åtta kriterier. Barn som misshandlats genom fysiska övergrepp uppvisar andra beteenden (Baker & Schneiderman, 2015)."
(Vilket är nåt av det dummaste jag har hört!)
När jag senare gick in på Björn Cedervalls hemsida igen, hittade jag detta tillägg till ovanstående textavsnitt, som verkade ha blivit tillagt i efterhand men är inte säker på det. Tillägget till fotnot nr 4 med en stjärna i texten fanns dock inte med i mitt citat så det verkar stämma:
- Jag ställde motsvarande fråga i PASG:s forum hösten 2019. Där fanns då omkring 600 medlemmar vilka in-kluderar en stor andel av de internationellt ledande forskarna på området. Några av dessa tyngre PA-namn svarade - deras svar måste tolkas som att inga sådana fall är kända. Dessa namn har sammantaget en avsevärd lång och djup erfarenhet av området. Det är alltså inte jag (BC) som påstått detta - jag är budbäraren av det svar jag fick.
Argumentation enligt Ipse Dixit - en person med en viss titel eller högre samhällelig position osv har sagt så - alltså är det så. Någon vetenskapligt erkänd "forskning" i ämnet Parental Alienation (Syndrome) existerar dock som bekant icke.
Citat Björn Cedervall:
Barnens åtta karakteristiska symptom och beteenden
(The eight characteristic symptoms and behaviors of the children)
(utöver Gardners arbeten, se även gärna referenserna 65-70 i artikeln av Wilfrid von Boch-Galhau, 2018).
1. Irrationell kampanj av nedsvärtning och hat mot den ena föräldern.
2. Absurda rationaliseringar (oberättigade, absurda skäl ges för bortstötningsattityden).
3. Avsaknad av normal ambivalens* (idealisering av en förälder och demonisering av den andra, svart-vitt-tänkande).
4, Reflexmässigt stöd för den alienerande föräldern.
5. Nedsvärtning av inte bara den avvisade föräldern utan också av den förälderns hela familj och vänner.
6. "Oberoendetänkarfenomenet" (barnets "egen åsikt" och "egen vilja" betonas men handlar i själva verket om att barnet inte kan skilja på sina egna tankar och den skadande förälderns - på engelska kallas detta "enmesh-ment" som ungefär kan översättas med orden hopsnärjning och/eller sammanvävning).
7. Avsaknad av skuldkänslor över den elaka behandlingen av den alienerade föräldern (den alienerade föräldern stöts bort på ett uppenbart känslokallt/känslolöst sätt).
8. Användning av "lånade scenarion" (samma anklagelser som den alienerande föräldern använder).
Exakt samma idé återkommer även i följande uttalanden av de olika PA(S)-relaterade "forskare" som Lytsy citerar i: Barn som tvingas välja bort en förälder.
Citing Lytsy ”Barn som tvingas välja bort en förälder” page 33:
Barbara Jo Fidler, Nicholas Bala och Michael Saini skriver vidare att, angående hur man skiljer situationer där det förekommer berättigade avståndstaganden från föräldraalienation att barn som tar berättigat avståndstagande, först och främst inte uppvisar de åtta kriterier eller symptom på att vara alienerade, som ursprungligen identifierades av Richard Gardner och som har bekräftats av bland annat Amy Baker och den amerikanska psykologen Douglas Darnall 2007. De här åtta kriterierna används brett på den professionella arenan för att identifiera huruvida ett barn är alienerat, eller inte, och återges i kapitlet differentiering, identifikationskriterier och nivåbestämning i den här boken.
Citing page 34:
Många experter på föräldraalienation menar att det inte är svårt att avgöra huruvida ett barn som avvisar en förälder gör det pga berättigade skäl eller på grund av alienation när det handlar om svåra och därmed tydliga fall. Barbara Jo Fidler, Nicholas Bala och Michael Saini skriver i ”Children who resist Postseparation Parental Contact”:
Many of the experts whom we interviewed, both legally trained and mental health professionals, stated that based on their experience, it is not particularly difficult to differentiate alienation from justified rejection at the extrem ends. The differences are undoubtely clear at the end of the continuum. However as we move away from the ends of the continuum, it becomes more difficult to make what ends up being finer and finner distinctions.
Karen Wodall och Nick Wodall bekräftar denna många experters iakttagelse och skriver i ”Understanding Parental Alienation” om svårt alienerande barns förvrängda verklighetsuppfattning och påfallande svartvita bild av sina föräldrar.
When you are in a room with a severely alienated child it is impossible not to know it. That is because the behaviours of a child are so out of keeping with observable truth that it is clear that their reality has been distorted. Severely alienated children tell fantastic stories about the parent whom they are refusing to see, from how that parent conspired to kill them, when they were a baby (which they somehow manage to remember) to how a parent is planning to kidnap or somehow remove them from the parent with whom they live. Severely alienated children can only see badness in the parent they are rejecting, while their other parent is the very embodiment of goodness.
Page 35
Karen Wodall och Nick Warshack skriver vidare, i samma bok, om vad som enligt deras erfarenhet, är den tydligaste skillnaden mellan barn som tar avstånd från en förälder av berättigade skäl och alienerade barn. Alienerade barn har inga sakliga skäl för sitt avståndstagande, men de uppbär ändå en starkt självrättfärdig attityd. De får dessutom ofta stöd av den favoriserade föräldern i sitt ”val”:
The most significant difference between justified rejections and alienation however, is that an alienated child is withdrawing on the basis of reasons that are not born from evidence nor witnessed by other people. At the same time the child enter into a heightened state of self-tigteous belief that they have the right to reject a parent completely. This is often accompanied by the aligned parent uppholding the child´s decision.
Att jämföra med Carolin Robsons kloka reflektioner kring dessa lika farliga som bedrägligt vilseledande slutsatser»
II ) POJKEN SOM FÖRSVANN - FALLET VICTOR
VICTOR, 8, uppvisar alla de tecken, som PA(S)-lobbyisterna falskeligen påstår att barn inte gör, som är våldsutsatta och vars avståndstagande därför är berättigat.
Kanske är det just därför som myndigheterna har handlat så närmast ofattbart empatilöst gentemot honom. Dom tror antagligen på allvar att han är förhäxad av en monstermamma och måste räddas undan hennes trolldomskonster, innan det är för sent. Annars är det svårt att förstå hur de med samvetet i behåll, kan handla som de gör.
I detta fall har det varit en hel trio med PA(S-lobbyister i farten och påverkat under processens gång, vilket med största trolighet kan antas vara orsaken till dess fatala utgång, eller i varje fall starkt bidragande till den.
Victor som vid det laget var 6, och lika envist hade stått på sig år efter år och detaljrikt och vidhängande insisterat på att han blivit utsatt för både våld och sexuella övergrepp av sin pappa, har visat en viljestyrka utöver det vanliga, när det gäller att hävda sin rätt till barnfrid, som tex inte minst genom att svälta sig själv i 11 dagar inför att tvingas leva skild från sin mamman på ett HVB-hem, för att där under tvång återförenas med den pappa han inte träffat på ett par år.
När han återigen, efter otaliga försök att göra sin röst hörd inför en bortvänd vuxenvärld, att ta hans berättelse på allvar, gör ännu ett försök att inför en läkare vid ett sjukhusbesök med anledning av allvarliga magproblem som ordineras letargen mot magkatarr, berätta vad hans pappa gör med honom, blir han återigen sviken.
Läkaren rapporterar i journalen att hon hade frågat honom om det var hans mamma som sagt att han ska säga så.
Att pojken då, enligt läkarens rapportering, hade "blivit tårögd" och sökt kroppskontakt, tas sedan upp i domen, som ett slags "bevis" eller indicium för den aldrig ifrågasatta tesen, att det han berättar om pappan, på ett eller annat sätt skulle utgå från det som mamman påverkat honom att tänka, tycka eller tro.
Min första tanke är den rakt motsatta: nämligen att det öppnades som en lucka under fötterna på Victor, när han ännu en gång tvingades inse sig vara chanslöst utlämnad åt sig själv, utan stöd från vuxenvärlden och desperat i upplevelsen av total utsatthet sökte sin tillflykt i en vuxen människas knä.
Frågan om vilken tolkning som ska anses vara mest trovärdig, är naturligtvis avhängig av vilken confirmation bias eller sakkunnig kompetens den grundas i.
I detta fall hade vårdnadsutredaren under inflytande av pappan och hans PA(S)-relaterade "expert" redan tagit fasta på det som dagispersonal rapporterat om som tecken på utsatthet för mammans "påverkan", som tex att pojken hade berättat om sin utsatthet för pappans våld och sexuella övergrepp, i ett "monotont tonläge och utan känslor".
Det torde dock inte råda tvivel om att även dagispersonalen, precis som personalen på socialtjänsten och BUM där pojken gick på behandling hos en psykoterapeut, blivit fullständigt bombarderad av pappans ihärdiga påverkanskampanj att tolka in PA(S)-relaterade förklaringsmodeller till sonens beteende och relation till mamman. Det framgår entydigt av ett flertal uttalanden och slutsatser de drar om bla pojkens förhållande till mamman, kring vilket det ställs misstänkliggörande frågor utifrån deras relation som (alltför?) "tight", utan att det leder till samtal med mamman själv, som hade kunnat ge tillfredsställande förklaringar på frågor och undringar kring det.
Då det endast är lekmän som dragit de slutsatser som pappan och "experten" sett till att plantera ut i sonens omgivning, medan den sakkunniga psykologiska expertis som däremot haft en nära, långvarig och väl förtrogen kontakt med både mamman och pojken, dragit de helt motsatta, är det minst sagt märkligt att deras utlåtanden knappast ens nämns i familjerättens utredning.
Tvärtom redovisas istället sådana icke sakkunniga referenspersoners uttalanden som haft betydligt mycket mindre och nära kontakt med sonen och mamman, och de högst tvivelaktiga tolkningar de gör av pojkens beteende, samt hans relation till mamman som (alltför?) "tight" att tjäna som grund för familjerättssekretarens slutsats att:
"Det finns också en risk för Victors fortsatta utveckling då relationen mellan honom och hans mamma verkar så otroligt tajt, som om de levde i symbios till varandra"
Och vips har det, som av all den tillgängliga information i bedömningsunderlaget som familjerättssekreteraren underlåter att redovisa i sin utredning, och vittnar om att Victor har en sällsynt god anknytning till en mamma som är mer kapabel och kompetent än de flesta i fråga om att kommunicera med och trygga sin son, till en sjukligt "symbiotisk" bindning, som han måste räddas ifrån.
En sådan högst tvivelaktig psykiatriska diagnos tillskrivs alltså en mamma och ett barn av en fullkomligt inkompetent familjerättssekreterare, som i sin tur inte ens anser sig behöva underbygga sitt diagnosticering med någon form av specificering. Det ska istället antas ge sig självt, utifrån de högst diffusa antydningar som framgår i referenspersonernas uttalanden och i sin tur inte bygger på någon annan observation, än att pojken hållit sin mamma i handen vid inskolningen på förskolan, medan han, när pappan var med vid den och suttit och pratat med personalen (sic!!!) istället hade lekt med barnen på egen hand.
Men det fanns en fullt ut rimlig och godtagbar förklaring till det, som hade framgått om någon hade pratat med mamman om saken, nämligen att han vid det tillfället just hade kommit från ett längre sammanhängande umgänge med pappan, och som alltid hade gjort honom extra klängig på mamman vid hemkomsten.
Dessa högst godtyckligt spekulativa riskbedömningar, får sedan till följd att en räddningsaktion med sällsynt bryska metoder sätts in och löper stora risker att skada pojken för livet.
På grundval av kompletta amatörers totala avsaknad av kunskap om barns traumarelaterade reaktionsmönster och beteenden, flyttades Victor så småningom med polishjälp över till boende / vårdnad hos en pappa, som minst av allt syns vara ute i ärendet att verka för hans bästa, utan likt så många andra, som tillämpar ett sådant utstuderat psykiskt / socialt och juridiskt eftervåld, högst troligtvis enbart är ute i ärendet att skada mamman som hämnd för att hon lämnat och därmed undandragit sig och sonen hans fortsatta kontroll och dessutom polisanmält honom för det sadistiska våld och våldtäkter som han utsatt henne för, men som i vanlig ordning lagts ner "i brist på bevis"..
Åtminstone finns inga tecken på det motsatta, eftersom Victors hälsa och skolresultat kraftigt försämrats sen dess och hans psykiska mående är så krisartat, att flera i hans nära omgivning befarar att det värsta kan hända, att han sätter sina tidigare hot i verket om han tvingas till fler umgängen hos sin pappa, att ta sitt liv.
Att han tom skulle bli tvingad till boende / vårdnad hos pappan istället för mamman var en otänkbarhet. Men så skedde likväl mot all rim och reson och normalt förnuft.
III ) GRANSKAREN LEONARD NGAOSUVANS BIDRAG TILL FALLETS VICTORS LÖSNING
Mamman i detta fall blev olyckligtvis rekommenderad att anlita PA(S)-lobbyisten Leonard Ngaosuvan som granskare av socialtjänsten sedvanligt oprofessionella utredning, vari han kritiserar socialtjänsten för att inte ha tillämpat vetenskaplig metod genom att använda Bernets PARQ-test. På hemsidan om professor Sverker Sikström finns mer detaljerad info om hur det fungerar, och att det inte vunnit någon vetenskaplig legitimitet då det helt och hållet bygger på samma 8 kriterier och ohållbara resonemang som redovisats ovan, och att det på trots mot vad Lena Hellblom Sjögrens hävdar i en artikel i Dagens Juridik, ännu inte är validerat för svenska förhållanden.
Så här förklarar Leonard Ngaosuvan själv idag i en kommentar på Facebook att han gjorde det:
"Att jag rekommenderar en socialtjänst att använda PARQ när ärendet berör aspekter som liknar PA är väldigt positivt för barnet eftersom instrumentet kan utesluta PA, och därmed också anklagelserna om dessa.Beroende på utfallet så kan (a) en förälder acceptera att beteendet inte är bra för barnet, dvs sluta alienera eller (b) sluta anklaga den andra föräldern för att alienera. Båda utfallen är bra för barnet. Att fortsätta anklaga eller alienera är sämst för barnet."
Min Kommentar:
Att detta inte är sant, kan enkelt påvisas med den info jag redovisat på denna sida. Tvärtom är PARQ-instrumentets konstruktion sådant att det med all sannolikhet hade resulterat i motsatt slutsats; att pojken ÄR utsatt för PA. Dessutom måste det anses synnerligen kontraproduktivt att förorda socialtjänsten att använda ett test som inte finns tillgängligt eller godkänt för svenska förhållanden.
MMMM
Sen fortsätter Leonard Ngaosuvan:
"Ett mera objektivt utfall ger familjen en chans att enas runt något när det är något mera vetenskapligt som används, till skillnad från irrelevant kritik (att fenomenet inte skulle existera) eller socialtjänstens medarbetares subjektiva bedömningar."
IV ) SAMMANFATTNING
Där kom det igen; att kritik mot PA(S) skulle vara liktydigt med att förneka att fenomenet föräldrapåverkan skulle kunna existera öht, vilket självklart ingen vettig männska gör oavsett den har forskarutbildning eller inte.
Det är med sådana simpla härskarstrategier, inte olikt religiösa sektledares, som PA(S)-lobbyisterna försöker hålla de "otrogna" i schack.
Att hänvisa socialtjänsten till fejk-teorier som aldrig tillerkänts någon vetenskaplig legitimitet, torde dessutom knappast borga för något "objektivt" utfall.
Dessutom finns all anledning att ifrågasätta Leonard Ngaosuvans tolkning av fallet som "objektiv", då han inte med ett enda ord nämner något om pojkens, såväl som övrigas mycket starka vittnesmål om våld och utsatthet och att det inte finns någon anledning att dra slutsatser om modern som "alienator" öht.
Att PA(S)-relaterade tolkningar kommit att stå i fokus, finns däremot all anledning anta ha sin orsak i att pappan, med hjälp av en av landets mest skrupellösa PA(S)-lobbyister, utövat oskälig påverkan genom att driva den linjen hårt.
En person som dessutom ingår i samma krets av PA(S)-lobbyister, som Leonard Ngaosuvan själv och till vars försvar han mangrant ställer upp, när hens insatser kritiseras. Att definiera mammans och pojkens relation med pappan som en "familj" är dessutom gravt missvisande, då de inte varit någon "familj" sen mamman, pga pappans beteende, såg sig tvungen att lämna honom, när pojken enbart var några månader gammal. Pojkens familj har sedan dess varit mamma, mormor och morfar.
Av detta kan man lära att det är hög tid att det anlitas högkvalificerad psykologisk expertis i vårdnadsärenden som tex detta, när barn tvingas fara så outhärdligt illa, pga att ingen bryr sig om att ta deras vittnesmål på allvar och / eller att göra utredningar av föräldrarnas föräldraförmåga som grundar sig i godkänd forskning och vetenskap och därtill klinisk erfarenhet i psykologi och psykiatri.
Enligt Annika Rejmer har man redan gjort det i Norge och detsamma uppger ordförande i psykologförbundets etiknämnd; Bo Hejlskov att man gjort i Danmark.
Men här i Sverige ska det alltså fortfarande vara godkänt för vilka klåpare som helst att agera "sakkunnigvittne" i vårdnadsmål, vilket måste bedömas som katastrofalt rättsosäkert eftersom man i den rollen inte kan ställas till ansvar av IVO.