T H E A M A S O N E S
A F R I C A N W A R R I O R W O M E N
According to Greek accounts, the earliest Amazons came from Libya (then a name for most of North Africa). They wore red leather and carried crescent-shaped shields. It was these Libyan Amazons, they said, who later founded cities and temples in the Aegean and Anatolia.
At a much later period, the Amazons of Dahomey were crack all-female troops, all female, who also served as royal bodyguards. They were also priestesses and wore crescent moon crowns.
The Hausa had a number of warrior queens, notably Amina of Zau Zau. A woman named Bazao-Turunku led warriors and founded a town south of Zaria.
Nupe women warriors called Isadshi-Koseshi fought as fiercely as the men, opposing invasions of the Fulbe conquerers who raided the Nupe for cattles.
JAMAICA
Nyabinghi, the "hidden queen" fought to free Africans from English slavery and rule. Also called Queen Muhmusa or Tahtahme, she inspired the Nyabinghi underpinnings of Rastafarianism.
Nanny of the Maroons was born in Ghana, and folk history says that she came to Jamaica with the express purpose of becoming a high priestess and leader of her people, never having been a slave. She was an obeah-woman who led the eastern Maroons based in Moreton, and forged an alliance with another group led by Cudjoe. (The name Maroons comes from the Spanish cimarron,meaning "gone back to the wild.")
The Jamaican Maroons were the first people to force the English to sign a treaty with their subjects, on March 1, 1738. The lands conceded in this treaty formed a base for the Maroon's independent survival. One of these communities was named Nannytown after the female Ghanaian leader. Maroon country was so feared by the English that it became known as the "Land of Look-Behind."
WOMEN BEAT BACK SLAVECATCHERS
In the summer of 1848, eight or ten people made it across the Ohio river in their northward flight from slavery. The slave catchers tracked them into town, but the bounty they were after turned out to be elusive:
"The women began to gather from adjoining houses until the Amazons were about equal to the [slave-hunters]-- the former with shovels, tongs, washboards and rolling pins; the latter with revolvers, sword-canes and bowie-knives. Finally the beseigers decamped, leaving the Amazons in possession of the field, amid the jeers and loud huzzahs of the crowd."
GHANA
"If you the men of Ashanti will not go forward, then we will. We the women will. I shall call upon you my fellow women. We will fight the white men. We will fight until the last of us falls in the battlefield."
---Ya Asantewa, an Ashanti queen who led the resistence to British colonial rule in Ghana. She succeeded in the short run, but the Ashanti were heavily outgunned.
Sangodare Egunjobi Ifasina The Amazons of the Fon were ferocioys indeed, officers ofbtheir corps senged one of their breasts, as well as archers. When they fought against the Yoruba, the Yoruba men would commit suicide rather than be captured and be castrated by these ferocious conquerors
RICARDO MATOS TUESTA: “EL ESPEJO DE LA LUNA”: HOGAR MILENARIO DE LAS MUJERES AMAZONAS
ricardo-matos-tuesta.blogspot.com
MISSA INTE SLUTET PÅ DEN RAFFLANDE HISTORIEN OM DE HEMLIGHETSFULLA AMAZONERNA I AMAZONAS! DEL IV.
(Och läs helst även del III från den 23 maj innan!)
Efter alla de misslyckade expeditionerna på jakt efter amazonerna i Amazonas under fyra århundrades tid fanns det dock till slut EN enda, som nådde fram till deras omtalade landområde i Orinocobältet. Expeditionen företogs på 1950-talet och leddes av en brasilianarare som hette Eduardo Brasso Prada, var född i Manau i Brasilien, och någorlunda väl förtrogen med området (se del III av min berättelse från den 23 maj!) och dess urbefolkning. Han tog även med sig en av landets bästa fotografer.
Prado anordnade alltså nu en kanotfärd tillsammans med vänligt sinnade inhemska guider som var väl bevandrade i området och tycktes ha god kännedom om de ”ycomiabas” (kvinnor utan män), som sades ha sin hemvist runt floderna Rio Nhamunda, Rio Trombeta och källan till floden Jari vid berget Tumucumaque, alla tre bifloder till Amazonfloden.
De uppgav också att det där skulle finnas en sjö, som hette Yacura som betyder ”Månens spegel”, vid vilken amazonkvinnorna brukade utföra sina ceremonier och hämta sådana gröna stenar (sk ”amzoniter”) som de skänkte som kärleksgåvor till sina älskare.
Och 1954 for han så med sin kanotexpedition uppåt Rio Nhamunda. Och så småningom, nära två bifloder till Nhamunda hittade de verkligen en sjö, flankerad av två bergstoppar blickandes upp mot sex amazonbyar, som låg symmetriskt utplacerade med sjön i centrum. Här hade amazonerna flyttat ner från de kalla vindpinade bergen till regnskogen, och det hade förändrat deras sätt att leva.
Sällskapet blev först översvallande hjärtligt emottaget av amazonerna, som först antog att det utgjordes av det manliga sällskap som årligen brukade komma på besök. Och när de med tolkens hjälp blev varse missförståndet, skrattade de gott åt den ofrivilliga komiken i det hela.
Prado beskriver i sin bok ”The Lure of Amazon” amazonerna som starka kvinnor med stolt hållning, mörkbrun hy och lyxigt glänsande svarta hårmanar som hängde fritt långt ner utmed deras ryggar och från höfterna nedåt klädda enbart i kroppsmålningar och tatueringar och han prisar deras översvallande gästfrihet. Hela deras vistelse kantades av en serie festliga banketter med de mest utsökta rätter tillagade av fisk, viltkött, fågel och frukter. Unga kvinnor, fortfarande nästan bara barn, gick på jakt med en styrka skicklighet och snabbhet som mäkta imponerade på besökarna. Respekten ökade än mer, efter att de hade blivit inbjudna till en krokodiljakt som de unga kvinnorna utförde med stort mod och därefter blivit åskådare till hur tre av dem, utrustade enbart med korta spjut, lyckades döda en jaguar.
De dagliga praktiska bestyren tog plats med stor öppenhet och glatt humör, men också under hövliga former och ett stort mått av disciplin. Prada antog att det var pgra deras osedvanligt vänliga och tillmötesgående hövding (också en kvinnlig sådan naturligtvis) vid namn Kuyta, som de blev så väl mottagna och erbjöds ta del av så många av de olika aspekterna i amazonernas sociala liv.
Bla visade det sig att de vuxna kvinnorna levde för sig och deras söner och döttrar i särskilda områden, där de blev omhändertagna av de äldre kvinnorna. Barnen levde sen också i skilda byar, flickorna för sig och pojkarna för sig upp tills de sistnämnda var tio år, då de hämtades tillbaka av de män från mundurucu- bares - parintintin- eller macuxi- stammarna - som årligen brukade komma på besök. De var mycket efterlängtade av pojkarna som länge sett fram emot att äntligen fylla 10.
När så djungeltelegrafen (dvs trumsignaler) hördes genljuda i området och annonserade ut att en trupp besökare från parintintin-stammen var i antågande, samlades ett hundratal unga kvinnor ihop som bedömdes vara tillräckligt gamla för att ha sex och pyntades med smycken och kroppsmålningar av två ceremoniella prästinnor.
Prado blev slagen av häpnad över hur mycket mönstren i deras tatueringar stämde överens med de arkaiska mönstren i kulturerna från Anderna som tex i Tiahuanaco-kulturen.
När de manliga besökarna från Parintintin-stammen hade anlänt, utförde de en lång dansritual, medan de unga kvinnorna nogsamt granskade dem med kritiska blickar för att välja ut sina resp. partners, varpå ännu fler riter påföljde med den kvinnliga hövdingen i en fantastisk skimrande regnbågsfärgad kostymering i centrum.
Medan festligheterna fortsatte och det var dags att utfordra de nya gästerna med delikatesser, bestämde sig Prados grupp för att avvika så diskret de kunde, för att inte tränga sig på amazonernas kärleksfester. Och efter två veckor återvände Prado i tid för att kunna bevittna det avsked, då Printintinmännen blev fullastade med presenter och hur amazonerna under ceremoinella former överlämnade de pojkar som fyllt tio och som det var dags för att återvända till sina fäder. De stod på flodbanken uppradade i två led och sjöng melankoliska avskedssånger.
Prado avslutar sin skildring med att konstatera att han har fått en värdefull inblick i ett urgammalt levnadssätt som under långliga tider visat sig vara användbart.
Och Heide Göttner Abendroth gör här, efter sin redogörelse av Prados expedition, tillägget; ”Actual Amazon realms - not so rare as one might think - are special forms of social organisation, generated by extreme conditions. These conditions must be studied and analyzed; that is, the issue of ”Amazon realm” needs to be opened up for explanation, rather than being a taboo of subject. (Heide Göttner Abendroth; Matriatchal Societies, sid 228)
FORTSÄTTNING PÅ DEN RAFFLANDE HISTORIEN OM AMAZONAS AMAZONER, del III
1639 var det sedan dags för nästa spanska officerare att försöka nå fram amazonernas gömda rike och vittomtalade rikedomar. Men han kom inte längre än till en av Amazonas norra bifloder, vilken det hade ryktats om, skulle ha sin upprinnelse i deras land. Väl där fick han veta, att amazonerna bodde i höga berg som var omsvepta av hårda stormar året om och att de skulle kunna göra hela världen rik med sina oräkneligt stora tillgångar.
Därefter dröjde det till 1744 / 45 innan nästa upptäcktsresande prövade lyckan; nämligen fransmannen La Condamine. De infödda indianerna hade berättat för honom att amazonerna tagit sin tillflykt ännu längre upp i de avlägsna bergstrakterna utmed Rio Negro och hela vägen upp mot källan till floden Orinoco.
Och den sista efter honom, som gjorde ytterligare framryckningar, utan att nå målet, var tysken Schomburg och som trots att han inte sett skymten av amazonerna, ändå bar med sig legenden om deras rike hem, som då av honom antogs ha haft sitt säte i Sierra Parima.
Floden Orinocos källa, liksom även källorna till bifloderna till Rio Negro som i sin tur utgör Amazonflodens största biflod, befinner sig just där, uppe i Sierra Parimas bergsområde, som sen sträcker sig in i Sierra Pacaraima och som tillsammans med Sierra Parima utgör Orinocos 3000 meter höga bergsmassiv i Venezuela, vilket delar av Orinoco-bassängen från bassängen kring Amazonfloden, söder därom.
Detta avlägsna landskap är omgärdat av regnskog och sträcker sig långt bort mot öster.
Området sträcker sig bortom den breda dalgången kring Rio Brancho (en annan stor biflod till Amazon-floden) och ända till Roraima- och Tumucumaque-bergen och avgränsas av Amazondeltat. Det här oändligt stora området, på c:a1000 meters höjd över havet, menar Heide Göttner Abendroth måste ha utgjort en idealisk plats, för amazonerna att bygga sina städer på av sten, omgärdade av berg som skydd mot de kalla vindarna. Och var annars kunde de ha funnit guld och silver - i den mån de kan antas ha existerat öht alltså, vilket hon verkar vara ganska övertygad om är fallet, med hänvisning till olika arekologiska fynd i kombination med de inföddas egna vittnesmål och mytbildningar. ( I kaptilet 11.2 The Amazons of the Amazon in Matriarchal Societies, sid 222-230.)
Och härifrån kunde de sedan enkelt navigera utmed hela Orinocos flodsystem, som slutar vid Sydamerikas nordostkust, just precis framför öarna i Trinidad och Tobago (apropå Warraua-myten). Och från den norra bifloden Rio Negro, kunde de sen även lättvindigt ta sig ända ner till Amazondeltat, för att underkuva de övriga indianstammarna utmed flodbankarna. HGA antar att deras territorium en gång måste ha varit omåttligt vidsträckt, med de yttre gränserna kanske vid Tobago-öarna i norr och Amazonflodens delta i söder.
Berättelser och myter från över flera århundraden visar stor samstämmighet i de detaljerade skildringarna av en social organisation och kulturell utveckling hos amazonerna, som låg på en mycket mer sofistikerad nivå än de övriga regnskogsinvånarnas, med stadsbebyggelser, vallar o skyddsmurar, gator, tempel och vägar av sten. Och trots att de pgra det heta och fuktiga klimatet ofta uppträdde nakna, bar de också dyrbara metall- o juvelsmycken och ibland även vackra färgstarka klädedräkter och rustningar. De utövade en välutvecklad keramik- skulptur- o textil konst och tillverkade hängmattor - alltihop förfinade tekniker redan i de tidiga sydamerikanska agrara kulturerna på Västkusten och i Anderna och sedermera Inka-riket och Tiahuanaco.
Och nu är vi framme vid 1950-talet och den siste äventyrare, som sist och slutligen nådde ända fram till amazonernas hemlighetsfullt förborgade värld.
Han var brasilianare och hette Eduardo Brasso Prado och växte upp i Manaus i hjärtat av Amazonbassängen och var således ganska väl förtrogen med området och odlade vänskapliga förbindelser med de urinvånare, som ofta talade om de ”Ycomiabas” (kvinnor utan män) som de hade kontakter med och sades bo utmed vattenlederna Rio Nhamunda och Rio Tromberta och vid källan till Rio Jari vid foten av Tumucumaque Range.
Så nu anordnade Eduardo Prada en kanotexpedition till de beryktade amazonbosättningarna, och tog även med sig en av Brasiliens då bästa fotografer.
Fortsättning följer.
The rise and fall of the amazon chiefdoms
slideshare.net
FORTSÄTTNING PÅ DEN RAFFLANDE HISTORIEN OM AMAZONAS AMAZONER, del II.
Orellanos möten med stridande amazonkvinnor i Amazonas (enligt mina tidigare redogörelser från den 17 maj) väckte mångas äventyrslusta och nyfikenhet och under de fortsatta århundradenas gång passerade mången efterföljare revy, som hoppades få uppleva detsamma som han. Men det visade sig vara stört omöjligt att ens få en glimt av dem.
Ryktena om de stridbara kvinnorna, som levde utan män, var flertaliga och bland de infödda fanns gott om ingående mer detaljerade skildringar av hur deras levnadsvanor såg ut och var deras väl gömda territorium befann sig i det vidsträckta området.
Först och främst hade Orellanas expedition erhållit en detaljerad rapport ifrån en indian som de tagit till fånga i stridigheterna med amazonerna. Och enligt honom skulle hela området runt floden tillhöra en ”Lord Coynco”, men han i sin tur vara undersåte till Amazonernas drottning. Han rapporterade vidare att amazonerna levde helt utan män och att deras drottning hette Conori och att hennes område skulle ligga c:a 7 dagars resa norr om floden. Han kunde dessutom uppge namnet på 70 st olika amazon- bosättningar, som han ofta hade besökt i egenskap av sk ”tribute bringer” vad det nu betyder. (?)Och till skillnad från de övriga bosättningarna i regnskogen var amazonernas inte byggda av halm och trä utan utgjorde städer med gator och byggnader av sten.
När fången tillfrågades om hur amazonerna bar sig åt för att bli gravida, svarade han att de, när läget blev akut, brukade förklara krig mot någon av sina grannar, och att de efter segern brukade ta med sig några män hem till sig och hålla dem kvar där tills de blivit gravida. Sen skickade de tillbaka dem hem igen med presenter. När det föddes pojkar brukade de antingen döda dem eller skicka tillbaka dem till sina fäder. Men om det föddes flickor fostrades de dem med omsorgsfulla ceremonier och lärde dem konsten att kriga. Han menade också att amazonernas område var enormt omfattande och att alla de omkringliggande territorierna var underordnade deras maktutövning. Och ibland hände det att indianer färdades långväga sträckor ända från Andernas höjder ner till floddeltat bara för att besöka amazonerna. Men män fick aldrig vistas där över natten utan var tvungna att bege sig av i solnedgången.
1580 seglade en Walter Raleigh utmed Guyanas kust och fick höra talas om att amazonerna skulle ha inrättat ett område åt sig i Amazonas floddelta öster om Guyana.
Platsen presenterades för honom som så rik på guld och silver, att även invånarnas vardagsföremål påstods vara tillverkade därav. Vidare sades det, att amazonerna brukade förse sina älskare med gröna stenar som de kallades för ”amazoniter” - troligtvis pgra att den gröna färgen ansågs representera fertilitet.
Och i samma område i det stora regnskogsdeltat grävde arkeologen Anna C Roosevelt fram en mycket gammal stadsbebyggelse, vari det hade tillverkats sofistikerad keramik och anlagts plantager för kornodling. Stora klanhus hade byggts på artificiella kullar och gudinneliknande figuriner, liknande dem i de tidigaste kvinno-centrerade högtstående jordbrukarkulturerna på Sydamerikas Västkust (Valdivernas och deras efterföljare hade tillverkats.
AMAZONE WOMEN CONCLUSION
https://goodwitcheshomestead.com/tag/amazon-women/