MY CHILDHOOD & YOUTH IN THE WILDERNESSInuti varje flicka bor en skog Inuti varje flicka bor en skog av galna tjattrande pappegojor och tusenfärgade ödlor [spacer height=”40px”] På natten kan det hända att älskaren märker bladen som tränger ut genom öron och näsborrar eller grodorna som kväker i munnen fåglarna som bygger bo i håret [spacer height=”40px”] Ligger stumt vaken och hör skogen prassla och prata hela natten [spacer height=”40px”] Han sträcker ut en hand och fångar en uppsluppen nyckelppiga [spacer height=”40px”] En lysmask lyser upp den sovandes slutna ögon [spacer height=”40px”] Vet hon Vet hon inte [spacer height=”40px”] Han törs inget säga nästa morgon Hon sminkar sig, ler kysser hans mun till återseende [spacer height=”40px”] Men aldrig mer kommer han Rädd som han är för den vilda skogen
Ur diktsamlingen LUFTBERUSNINGEN 1977 av Ann-Marie Berglund. PANTA REI Lingerin in the Green, following the neverending move Dance improvistion by me to a poem by Paul Celan
[spacer height=”900px”]
[spacer height=”1400px”]
[spacer height=”1000px”]
[spacer height=”20px”]
I think I had the most marvellous
childhood, when I grew up in the fifties in midst of Småland, with its dark forests and plentiness of sees. I loved strolling around on my own in the vast and,by that time, still untouched forests, as beautiful as in the fairytales themselves. In wintertime the climat was siberian – like, with a lot of snow for skiing and the little see nearbye: Rottnen, frozen to ice for long periods to go skating, wich I loved.
And here, in this big red villa right beside the school and the church in Hovmatorp, we lived, me and my parents and three sisters, until I was 12.
[spacer height=”300px”]
[spacer height=”200px”]
This is me, as a little girl of five or six, sitting by that piano, whereby I so often could listen to my mother playing her classic pearls, with a distant look in her face lost into another world of daydreams and beauty. My admiration for her great skill was enormous. To me she was like a goddess
[spacer height=”20px”]
[spacer height=”2000px”]
I myself also used to get lost into another world, listenig to my father playing the churhcorgan, dwelling in one of the half-moon windows at the organ-loft, my soul just drifting away, sweeping around, high up above the top of the trees in the forest at the northern side side of the church.
[spacer height=”2000px”]
[spacer height=”800px”]
[spacer height=”100px”]
[spacer height=”200px”]
Not to mention how my soul loved to sweep around in the lofty space
of great glory and splended beauty inside the church in Hovmanorp.
[spacer height=”800px”]
[spacer height=”1500px”]
[spacer height=”700px”]
Sen fanns det en annan inrättning där i Hovmantorp, som gjorde livet innehållsrikt och spännande näst intill det olidliga, och det var det lilla biblioteket som var inhyst i Kommunalhuset på andra sidan om kyrkan, åt väster.
Och därinne var det bara att gå runt och plocka för sig det man ville. Jag har iaf inget minne av att det fanns nån där, som satte de böcker i händerna på mig, som jag råkade slå klorna i och sen slukade med hull och hår.
Och de jag minns bäst förutom Pippi Långstrump, som jag förresten kunde läsa om och om igen, tills de stod mig upp i halsen, var Borta med Vinden, De tre Musketörerna och biografierna över Isadora Duncans och Josephine Bakers spännande och vilda liv.
Jag utvecklade stor förmåga till dagdrömmerier och i dem var jag alltid på äventyr ute i stora vida världen och definitivt inte i nåt instängt hemmafruliv med man och små barn.
Jag kan inte minnas att jag nånsin drömde såna drömmar och heller aldrig att jag lekte mamma åt mina dockor. Dem hade jag bara som små mannekänger att klä av och på och så småningom att designa kläder åt, som jag sydde och stickade själv, vilket jag också tyckte var väldigt roligt.
Nej, jag föreställde mig alldeles som en självklarhet ett liv precis som Isadora Duncans och Josephine Bakers, där jag for runt och härjade efter eget bevåg. Särskilt den sistnämndas fria och självständiga liv utövade en stark lockelse på mig, eftersom jag trots allt hade en rätt stor beskyddarinstinkt, och hon hade använt sin förmögenhet till att adoptera en massa föräldralösa barn.
Så det blev något av en chock att växa upp och tvingas inse hur långtifrån den realiserbara verkligheten som såna drömmar befann sig. Och min ilska, besvikelse och upprorslusta växte sig stark och hade stor grund i att jag hade tagit min frihet alldeles för given.