AKTION #eftervåldet

VAR FINNS BARNPERSPEKTIVET?

Den som sett fotona på den rosenkindade gosiga bebisen, sedermera spädbarnet / treåringen som i mammans trygga famn riktar sina glittrande ögon mot hennes och deras glada och förtroligt spelevinkiiga samspel glömmer aldrig fotona på den förvandling som han genomgick efter att medelst en fullkomligt vettlös vårdnadsdom ha flyttats till heltidsboende med en pappa som på inga sätt visat garantier på att ha upprättat en nära och god kontakt med - utan tvärtom på starka grunder stått misstänkt för sexuella övergrepp på det arma barnet.

Från det rosiga gosiga forna jaget med de glittrande ögonen tar nu en helt annan förskrämd liten varelse vid som utgör en skugga av sitt forna jag. En tunnlemmad trött och håglös liten övergiven, med tom och ihålig blick, det lockiga hårburret ovårdat tilltufsat i stripor, trist smutsgrå och formlösa secondhandkläder, och en hängig hållning som utschasad av en alarmerande stor trötthet lutar sig över ett barnbord på dagis. Ett annat foto av mörka ringar under stora ögon, som riktar en vädjande blick liksom skyggt underifrån, utan tillit. Ytterligare några på barnets ansikte med oförklarliga röda märken som av skavsår runt eller tvärsöver munnen.

Ett foto på en efterlysning som pappan skickat land och rike runt efter en sjuårig pojke som på smala tunna ben med långbyxor, som flaggar på halv stång stretar framåt under tyngden av två stora kassar fullastade med vad? Det tilltrasslade och ovårdade hårburret som sticker upp ovanför det maskerade ansiktet och lämnar kvar ett intryck av övergivenhet och brist på omsorg som ristar in en minnesbild som biter sig fast.

 

Inför socialtanten Carina, som gentemot hans egen klart uttalade och bestämda ståndpunkt, påstås att han skulle haft ”förtroende”, vädjar han om hjälp att be pappan att ta bort Mandela-tavlan, för den skrämmer honom. Han har redan då till fullo insett att det står utom mammans makt att hjälpa honom med det, men tydligen uppfattat att Carina skulle kunna göra det, som han tror är en polis när hon kommer till dagis för att hålla förhör med honom och tycks stå på god fot med pappan.

Det markerade hon närmast övertydligt när hon vid sitt första möte med sonen efter förhöret med honom vid Barnahus, tog farväl genom att demonstrativt tala om för honom att ”Nu ska jag gå till din p a p p a !”

Och den som har mentaliseringaförmåga nog att leva sig in i hur ett barn som mycket väl kan ha hotats till tystnad av sin förövare, kan tänkas känna, tänka och reagera strax efter att han nästan varit på vippen att våga berätta allt, torde också enkelt kunna inse hur ”förtroendeingivande” ett sådant tydliggörande i det läget, kan tänkas ha varit.

 

Detta foto på den sk "Mandela-tavlan" har jag fått av mamman och är taget i pappans hem. Den svärtade figuren längst ner i högra hörnet har jag maskat eftersom det är "Elias" själv som står där. Det kan inte heller uteslutas att "Elias" är så rädd för denna tavla för att att fotot har en hel del likheter med pappan själv.

Men inte heller socialtanten / polisen Carina lyckas få pappan att ta bort Mandelatavlan utan enbart att göra saker värre genom att flytta in den i det gemensamma sovrum som pappan delar säng med pojken i. Och det gör honom ännu mera rädd. Mandelatavlan utstrålar nämligen med sina svarta sönderstyckade ansiktsdelar mot en blodröd bakgrund hot mot en uppskrämd barnasjäl på samma sätt som ett rorschach-test kan sätta igång upprörande minnen och associationer hos en traumatiserad patient. Så vid nästa möte med Carina ber han henne om igen att säga till pappan att ta bort den tavla som Carina upprepade gånger kallar ”Manelatavlan”, vilket påvisar en häpnadsväckande brist på allmänbildning trots magisterexamen i sociologi och allt.

Att hon därtill saknar själ och hjärta och är fullkomligt samvetslöst skrupellös framgår sedan med önskvärd tydlighet i hennes journalanteckningar över det telefonsamtal vari hon i hjärtlig förtrolighet delar synpunkter med pappan på mammans påhittade fel och brister och sonens påstådda rädsla för henne och utan att närmre reflektera över eller gå in på saken förbigår att pappan obekymrat skrattar bort det hela när hon påminner honom om att sonen återigen bett att han ska ta bort ”Manelatavlan”. Inte heller generar det henne att öppet i dessa journalanteckningar redovisa hur hon tillsammans med pappan, alltså den ännu ej förhörda och utredda misstänkta förälder som skrattar bort sonens rädsla, smider planer på att hålla mamman så mycket som möjligt utanför ”utredningens” gång så att hon inte ska ges en chans att som den galenpanna hon ska tänkas vara löpa amok och försvinna med barnet innan hon ställs inför fait accompli och vårdnaden enligt hennes / deras uppgjorda plan förts över på honom. En mamma som redan för länge sen uteslutits ur den nära förtrolighet som upprättats mellan dem båda och aldrig getts en chans att ge sin syn på saken, trots att hon är mer psykiskt frisk än de flesta. Hon har helt sonika förflyttats ut i marginalen som en schackpjäs som inte länge fyller någon funktion i spelet om barnet.

Ingen kan med bästa vilja i världen påstå att ett sådant utredningsförfarande skulle vara förenligt med kravet på objektivitet och opartiskhet, möjlighet till replikering och korrigering av ogrundat subjektivt tyckande, faktaförvrängning och förtal.

Men det ställer vårt skattefinansierade public service / SVT Dokument inifrån gladeligen upp att satsa ett miljonprojekt i form av en sk ”dokumentär” i tre delar på att vidhålla som klanderfritt, för att istället hänga ut dess kritiker som samhällsfarliga element i form av vilseledande uppviglare mot lag och ordning. (Se bara herr Björklund i farten här nedan!)

Gång på gång upprepas lögnen till den blir sann att det gjorts si och så många ”utredningar”, som kunnat slå fast att det inte funnits fog för mammans stora oro, trots att de alla oförtrutet bygger vidare på denna förstnämnda som torde slå rekord i bottennapp.

Tvärtom resulterar den i att det är hon själv som kriminaliseras och patologiseras som den verkliga förövaren och tom polisanmäls för att ha visat foton på sonens skador inför den senare socialsekreterare på socialtjänsten som djupt missförstått både sin sin roll som tjänsteman och vad lagen utsäger om barns rätt till beskydd.

Man slutar aldrig att förundras över hur det kan komma sig att så många av de människor som lagt sina långa näsor i blöt för att rumstera om i fallet aldrig ens tycks kunna tänka tanken att pappan skulle kunna vara den som utsatt alla för sin ”påverkan”. Och att tom den 14 man starka besättningen på självaste TV-huset tycks ha låtit sig vilseledas att föra hans talan istället för barnets.

För de kan väl omöjligen ha kunnat missa samma bristfälliga sk ”utredningar” som alla andra kunnat ta del av, inklusive ovan beskrivna foton som närmast talar för sig själva - eller vad?

 

F d kriminalinspektören och sexualbrottsutredren Monica Dahlström-Lannes skriver: 

"Som f.d. vålds- och sexualbrottsutredare blev jag mycket upprörd när jag fick veta att polis och åklagare inte agerat, trots ett underlag av sällan skådat slag.

En läkare hade undersökt 7-åringen och en leg. psykoterapeut hade träffat pojken flera gånger och hört honom berätta om våld och grova sexuella övergrepp. Båda hade sett hans skador.

Oberoende av varandra hade en allmänläkare och två barnläkare, psykoterapeut, psykolog och anhörig slagit larm, men varken socialtjänst eller åklagare hade agerat. Ingen hade blivit polisförhörd.

Mamman hade spelat in varje samtal med pojken, men dessa inspelningar hade inte granskats. Inte heller de foton på pojkens skador på kropp och könsorgan, som mamman tagit vid olika tillfällen.

Mammans vårdkontakter, fotografering och inspelade berättelser ansågs av socialtjänst och domstol som en kränkning av sonen och hade gett den misstänkte fadern hela vårdnaden. Trots att pojken kom med nya skador blev han inte skyddad. Polisen hade haft några meningslösa förhör. Eftersom pojken bodde hos pappan höll han tyst. Pappan hade dessutom hotat att döda mamman.

Socialtjänstens samtal med pojken kunde inte granskas för de var inte dokumenterade, bl.a. ett samtal där pappan varit närvarande och pojken inte hade vågat tala.

Den misstänkte var inte polisförhörd och någon husrannsakan hade aldrig ägt rum. Jag ringde upp aktuell åklagare och såhär lät vårt korta telefonsamtal.

Familjerätten polisanmäler Anna för att hon visat dem bilder av Elias skadade könsorgan. Den misstänkta förälder som förorsakat  skadorna skyddas »

Varje gång som Elias kom hem till mamma hade han nya skador på kroppen. När Anna inte blev trodd började hon fotografera blåmärkena, för att säkra bevis. När hon visade bilder på hans skadade könsorgan för familjerätten så gjorde de en orosanmälan som sedan i sin tur ledde till polisanmälan. Lyssna på bandet som är inspelat under det möte där det går upp för Anna att det är hon som är den anklagade. Familjerätt och socialtjänst har inte tidigare tagit någon av alla andra orosanmälningar från experter mot fadern på allvar, men nu reagerar de kraftfullt. De är oroliga över pojkens ”exponering”.

OBS! När Anna dokumenterar skador på sin sons kropp så är han sex år gammal.

Anna befinner sig på flykt med sin 7-åriga son Elias. Myndigheterna tar inte experternas orosanmälningar på allvar. Läkare, psykoterapeut med flera menar att Elias varit utsatt för övergrepp av sin pappa. Trots alla anmälningar har pappan fått vårdnaden. Anna stod inte ut med att se sitt barn komma till henne med skador på kroppen så till slut rymde hon med son.

Det har kommit till min kännedom att expertvittnen som larmat om misstänkta övergrepp avfärdats. Elias och hans mamma befinner sig därför på flykt i vårt land.

Jag kräver att ni ser till att Elias och hans mamma omedelbart erbjuds en trygg och skyddad miljö.

Vittnet barnläkaren L B förstärker misstanken om övergrepp i Anna -fallet

Detta är det andra vittnesmålet av en orolig barnläkare från Karolinska som hördes under Anna-rättegången vid Stockholms tingsrätt i mitten på maj 2019. Barnläkaren var så upprörd över de misstankar om sexuella övergrepp hon fick fram vid undersökningen av barnet att hon inte bara gjorde en orosanmälan utan även en polisanmälan. Orosanmälan sopades under mattan av socialtjänsten på Östermalm/Stockholm. Polis och åklagare lade ner förundersökningen"

 

LÄKARUTLÅTANDE av Gunilla Olsson, Med. Doktor, leg. läkare,

Under sommaren 2018 läste jag igenom utredningar gjorda av Uppsala kommuns socialtjänst på begäran av Anna och hennes advokat. Jag läste enbart utredningar och hade inte några samtal med vare sig mor eller son.

Från det sonen föddes hade Anna haft enskild vårdnad. När fadern senare ville ta del av barnets uppväxt valde hon att erbjuda honom gemensam vårdnad, trots att socialtjänstens då avrådde detta. Hon hade tidigare blivit misshandlad av mannen.

En ny utredning kom till stånd efter att Elias berättat för mamma om sexuella övergrepp från pappans sida vid besöken hos honom. Anna önskade hjälp och utredning av detta. Anmälan hade först gjorts till polisen som lämnade över till socialtjänsten. Någon adekvat utredning enligt den modell vi sedan många år haft i Uppsala skedde aldrig. Pojken svarade inte på frågor. Han förväntades under utredningen att fortsätta vara hos sin pappa, vilket inte bör ske under en sådan utredning. Det gör det omöjligt för ett barn att berätta om eventuella övergrepp om de under utredningen vet att de måste träffa förövaren.

Den utredning som skedde vid socialtjänsten i Uppsala bedömde jag som inadekvat och vinklad. Man drog inte logiska slutsatser av de uppgifter man själv skrivit ner. Det finns flera skriftliga uttalanden (Kurator Kvinnofridsenhet, mammas psykoterapeut, mammas friskintyg från psykiater) som beskriver en väl fungerande mamma med god kontakt med sin son. Även från tidigare förskola beskrivs att barnet blir väl omhändertaget. Alla positiva uttalanden gällande Anna negligerades. Pappan hade till socialtjänsten medgivit att han var svartsjuk och kontrollerande. Till och med Elias farmor har varit emot att pojken skulle placeras hos pappan dvs hennes egen son.

Mammas försök att få hjälp av läkare och psykoterapeut ledde till utlåtanden som socialtjänstemännen också negligerade. Tvärtom lades mammans ansträngningar henne till last och hon klandrades när hon på läkares inrådan höll Elias hemma från förskolan en kortare tid. När hon som bevis försökte fotografera skador på pojkens penis ansåg socialtjänstemännen att det var ett övergrepp. Eftersom jag bedömde att hela övergreppsutredning var felaktigt genomförd och att utlåtandet i övrigt inte var baserat på befintliga uppgifter på ett logisk sätt, gjorde jag anmälan till IVO (Inspektionen för vård och omsorg).

I senare skede fick jag av Anna veta att fadern blivit tilldömd vårdnaden. Jag fick också läsa utredningar som gjorts av socialtjänsten på Östermalm i Stockholm. Dessa utredningar utgick från att utredningen i Uppsala var tillförlitlig och baserade sina utlåtanden helt på Uppsalas utlåtande. De borde i stället ha gjort en självständig och fristående utredning. Felaktigheterna antogs även i tingsrätten som belagda och självklara. Den ursprungliga felaktiga logiken traderades vidare.

Meddelande från Anna

Mammans rätt till umgänge med sonen upplevde hon hela tiden motarbetades. Anna rymde till sist med sonen och har dömts för detta. Undertecknad vittnade i domstolens förhandling om min bedömning utifrån journalhandlingar. Enligt mammans uppgift till mig har hon tilldömts umgängesrätt, men umgänget har förhindrats av pappa i samspel med skolan och socialtjänsten i snart ett år. Hon har begärt verkställighet som man inte har tagit ställning till. I stället har nu fadern överklagat hennes rätt till umgänge och förhandling i hovrätt har tidsbestämts och meddelats henne bara ett fåtal dagar i förväg.

Bedömning

Utifrån allt jag läst i detta fall har Anna haft en god och nära relation till sin son, bekräftat av ett flertal personer som sett dem i samspel. Det är därför förenat med mycket stor påfrestning för pojken att separeras från sin mamma som nu skett. Han mister den mor som varit hans enda trygghet de första levnadsåren och som han är anknuten till. Barnet befinner sig i ett ytterst kraftfullt konflikt fält som riskerar att skada honom allvarligt. Det är helt nödvändigt att han får träffa sin mamma regelbundet och att myndigheterna hjälper till att få ett större lugn runt Elias. Risken är annars stor att han utvecklas på ett olyckligt sätt - sannolikt i aggressiv riktning med beteendestörning redan i tidig ålder, något som vi barnpsykiater bedömer som mycket allvarligt för framtiden. Han har upplevt för mycket aggression och övergrepp och inte blivit lyssnad till när han försökt berätta, varför jag bedömer att ovanstående utveckling är möjlig och trolig.

Jag anser dessutom att de misstänkta sexuella övergreppen bör utredas på ett adekvat sätt så snart pojken fått någorlunda lugnt runt sig och kan vistas på skyddad plats och inte träffa sin pappa under utredningen.

Uppsala den 26 okt 2019

Gunilla Olsson

Med.dr, leg. läk., specialist i Barn och ungdomspsykiatri

 

Anmälan till IVO

Angående barnet Elias xxxxxx-xxxx

Jag har på förslag från jurist läst igenom socialtjänstens utredningar angående Elias utan att ha haft samtal med någondera föräldern. Jag har läst med en ifrågasättande hållning för att inte drabbas av att missbedöma fakta i texten: modern skulle kunna använda falsk misstanke om övergrepp i syfte att hindra fadern att ha kontakt med sin son. Min läsning har utmynnat i att jag ber IVO granska om utredningarna har gått rätt till och följt rimlig opartiskhet.

Den utredning som gjorts i Uppsala kommun av Carina Grossman är anmärkningsvärt oprofessionell. Enligt gängse ordning sedan många år skall en utredning av misstänkta sexuella övergrepp innebära att barnet inte träffar den misstänkte förövare medan utredning pågår. Polisen skall göra sina intervjuer medan barnet är skyddat. I annat fall kan man inte förvänta sig att barnet berättar hur det verkligen förhåller sig. I det här fallet har man inte följt den regeln. Modern har sökt läkare med pojken, även läkare i trauma-enhet, och de har gjort adekvata bedömningar, men inte kunnat bevisa någonting. Hon har då tagit foton på pojkens penis när hon sett skador. Det har lagts henne till last som övergrepp i sig. När en läkare i skrivet intyg rekommenderade modern att ha Elias hemma från förskolan en period, för att han mådde dåligt, har det lagts mamman till last.

Trots att han inte åt och inte gick på toa på förskolan, hävdas i utredningen att han inte visade symtom. Bland inläggen i utredningen finns en bedömning av erfaren person på området att CG inte dragit adekvata slutsatser av det material som inkommit. De intyg, som inkommit gällande mor och barn från tiden innan misstanken om övergrepp uppstod, har helt negligerats. Dessa intyg har visat på att både mor och barn fungerat bra. I utredningen finns inga belägg för att modern gjort något olämpligt. Hon har friskintyg från psykiater och psykoterapeut. Trots det lyser det igenom att mammans föräldraförmåga  tolkats partiskt och osakligt. Fadern tog ingen del i pojkens liv under hans första levnadsår,. trots att det var moderns  önskan att han skulle göra det. Det var först sedan pojken började klaga över ont i penis och sade att fadern rörde vid sig själv och honom sexuellt som modern reagerade.

Två nya utredningar har senare gjorts i Stockholm Östermalm i faderns hemkommun. Utredarna har där utgått från den utredning som gjordes av CG och okritiskt tagit över dess osakligt och partiskt negativa syn på modern. Det finns inte i de utredningarna heller visat att modern gjort något som inte är adekvat berättigat utefter rådande omständigheter. Hennes försök att bevisa att hennes misstankar är befogade har ansetts överdrivna. Det faktum att hon återkommande sökt medicinsk hjälp har bedömts som att hon utsätter barnet för trauma. Det traderas vidare en underförstådd men aldrig grundad uppfattning att hon är olämplig som mor. Även i Stockholm har polis försökt intervjua pojken om övergrepp - medan han bor hos pappan - och pojken har då inte svarat på några frågor. När ärendet till sist går upp i vårdnadstvist i tingsrätt går även rätten på samma linje.

Om moderns misstankar att sonen blivit återkommande utsatt för sexuella övergrepp från fadern skulle vara med verkligheten överensstämmande, har hennes oro och agerande för att söka hjälp varit adekvata och fullt ut  berättigade. Jag uppfattar att detta ärende har behandlats fel från början och att allt som skett senare från socialtjänstens sida har pålagrats på den ursprungliga sneda bedömningen på ett sätt som går emot all rättssäkerhet.

Uppsala den 15 sept 2018

Gunilla Olsson

Med. Doktor, leg. läkare, specialist i Barn- och ungdomspsykiatri

Min erfarenhet av BUP sträcker sig tillbaka till årsskiftet 1974-75.

Bilaga: mina anteckningar efter genomläsningen av utredningen av Carina Grossman.

 

JO:s UPPGIFT ATT GRANSKA

Enligt den rapport som skickades runt till berörda myndigheter för ett tiotal år sedan av Carolin Robson var det då vanligt förekommande att tingsrätterna i landet tillgriper den PA(S)-modell i tolkningen av brott - o tvistemål med  grund i våld och sexuella övergrepp i nära relation som fyller funktionen att skyla över förövarnas VSNR och tysta barns vittnesmål, genom att istället problematisera mammornas delaktighet och ansvar för den sk "konflikten".

Som läget ser ut nu 10 år efteråt verkar inte hennes försök att uppmärksamma missförhållandena ha lett till önskat resultat eftersom exakt samma missförhållanden som hon påtalade var vid handen då, och det speciellt vid vissa av landets tingsrätter tycks vara desamma idag, om inte tom värre.

Jag kan enkelt rapportera om minst ett 30-40 -tal lika skandalöst rättslösa fall som detta med "Anna - o Elias". Och det kan också  BRY i än högre grad. Så dessvärre är det inte det enda i sitt slag även om det tillhör ett av de värre.

Det borde inte vara allt för svårt för den som bekantat sig med hur det kvasivetenskapligt manipulativa PA(S)-konceptet ser ut och hur det listat sig in i det mentala klimatet på såväl socialen och  i rättsapparaten som i medievärlden, för att inse att det även är  det som ligger till grund för resonemangen i Anna o Elias-målet, precis som i de övriga som följer exakt samma enkla mall. Att barn utsätts för litet våld och sexuella övergrepp är inte det som är det egentliga problemet och orsaken till deras ovilja till umgänge, utan deras mödrars "hysteriska" oro över detsamma och det faktum att den driver dem att uppsöka en massa onödiga läkarbesök och annat som enbart fyller funktionen att förstora upp de förhållandevis bagatellartade brott förövarna utsätter dem för och att de därmed "drar in barnet" i den sk "konflikten".

Rättens och socialens tillämpning av den tolkningsmodell som PA(S) erbjuder är närmast övertydlig även i detta fall. Ingenting får hindra fäder från rätten till sina barn, oavsett det pris som barnen tvingas betala därför. Det finns ingen annan rimlig förklaring till varför man både i rätten och på socialen väljer att bortse från  ostridiga fakta och tydliga tecken som talar för att dessa fäder inte är lämpade som föräldrar  och / eller därför fullkomligt struntar i att undersöka deras föräldraförmåga, för att istället nagelfara de anmälande mammornas och förr eller senare lyckas hitta något litet halmstrå att bygga sina förfalskningar av verkligheten på, på genom att antyda förekomsten av diverse ostyrkta psykiska tillkortakommanden eller nån liten försummelse i fråga om att ha passat tiden för ett umgänge eller ha uteblivit från ett sådant pga sjukdom eller liknande petitesser som då genast rubriceras som ”umgängessabotage".

Varför väljer man annars så envetet, som vid dessa brott - o tvistemål med grund i våld o sexuella övergrepp i nära relation, bort att tillämpa en normalt vedertagen forensisk utredningsstandard med krav på ett sakligt objektivt förhållningssätt och  hypotesprövning? Mer liknar förhållningssättet den testmetod, som var i bruk under 15-o 1600-talens häxprocesser, som kallades för "vattenprovet" och ansågs kunna bevisa det utpekade brottsoffrets skuld till att förvrida synen på barn och med allsköns otyg ta heder och ära av rättskaffens män, oavsett de sjönk eller höll sig flytande, efter de kastats i sjön.

 

FAKTAFÖRVRÄNGNINGAR  I SVT inifrån / Bo-Göran Bodins sk "dokumentärserie" ATT RÄDDA ETT BARN

LÖGN nr 2

BGB berättar inte en historia om Anna & Elias utan serverar tittarna istället en thrillerliknande dramaunderhållning om en sekt som enbart existerar i en fantasivärld byggd på skickligt illusoriska trix i den dokusåpe-bransch han verkar, som mer lutar åt showbusiness. Istället för dokumenterade fakta serveras tittarna en skickligt ihopkommen illusion som äter sig in i det undermedvetna med hjälp av försåtligt bild- och ljudmässiga manipulationer, av samma typ som används i all form av propaganda.

Inte minst bidrar själva ljudsättningen av Niklas Antonell till att skapa en ständig aura av falskhet och bedräglighet hos dem som ska utmålas som fnoskiga sektmedlemmar som utan urskillning köpt mamman "hittepå", som dessutom konstant filmas omgivna av ett skumraskliknande mörker och / eller ett fruset vinterlandskap och i ett så föga smickrande foto som möjligt, nervöst blickande sig själva omkring och med ryckiga osäkra rörelser.

LÖGN nr 3

Min 52:10 säger BGB, ”Vanligtvis bor ..... (fadern) tillsammans med sin 8-årige son som han har ensam vårdnad om”.

Detta är inte sant då sonen mestadels bott med sin mamma under sina första sex levnadsår.

LÖGN nr 4 

Nej, anledningen till mammans flykt med sonen var INTE vårdnadstvisten utan de skador han utsattes för och som ingen ville hjälpa henne att skydda sonen ifrån.

Uppgiften att det skulle ha varit vårdnadstvisten och att Anna inte kunde acceptera domen är helt och hållet tagen ur luften, eftersom anledningen till att Anna valde att fly och gömma sig med sonen var att hon inte fick den hjälp hon behövde för att skydda sonen mot de skador han drabbades av när han vistats hos pappan.