ATT RÄDDA ETT BARN

KAMMARÅKLAGARE DANIEL SUNESSON LEDER FÖRHÖRET:

Märk väl att amatörerna endast tycks ha en enda ingång i frågeställningen om pojkens utagerande beteende, som är nog så komplicerat och kan ha många olika förklaringsmodeller. Och den är utefter den enda givna premissen att mamman antingen tvingar barnet att vittna om sina erfarenheter hos pappan mot hans vilja, eller också att han är arg på henne för att hon tvingar honom att vittna falskt utefter de fantasier hon inplanterat i hans inre mentala rum, som förklaring på varför sonen "kryper i hop" och slår på sin mammas ben.

Det har dom verkligen hakat upp sig på, men ingenting alls på hans blåmärken och att denna uppenbart kompetenta barnläkare att upprätta förtrolig och tillitsfull kontakt med barn, vittnar om att hans berättelse verkar "adekvat" eller autentisk.

Dom tror sig veta bättre i egenskap av fullständiga amatörer och därtill totalt EQ-befriade sådana.

D: Mm. Åklagaren?

Åkl: Hej. Får jag fråga om, du inledde med att säga att man passerade genom något som hette triage, var det så?

LB: Ja.

Åkl: Är det något som bedömer om vad som ska göras?

LB: Det är barnsköterskor som tar emot, för

då var det ju en egen barnenhet, som tar emot föräldrar och barn där. Vad tänkte du på då?

Åkl: Nej, jag bara undrar, min fråga kommer nu: Vad är det man söker för? Varför kommer man..?

LB: De hade lite svårt att berätta om det för sköterskan, så uppfattade vi det, och då gick hon och hämtade mig, så då gick jag dit, vilket händer ibland, att man inte riktigt kan berätta att mitt barn är sjukt, av en eller annan anledning, när man vill söka för något, och då hämtade de mig och jag hämtade barn och mamma och gick in på rummet och sedan försökte jag prata med henne, för att få förståelse för vad det var.

Åkl: Minns du någonting av vad den här triagesjuksköterskan sa? Jag tänker 'mitt barn är sjukt', sa hon väl inte?

LB: De förstod inte situationen. Alltså, de... De hämtade mig om hjälp, vi pratade inte så mycket om det, det är liksom – rutinen är så att 'Vad ska jag göra med den här patienten' – det händer varje dag att de frågar mig. Jag är för tillfället den enda barnläkaren där jag jobbar nu. Nu har vi slagits ihop med vuxna barn och då hämtar de mig om det är specifika barnfrågor.

Åkl: Jag förstår. Som du minns det när du så att säga tar med dig, går du fysiskt ut och hämtar dem då?

LB: Sköterskan hämtar ju mig och då så går ju jag dit, och så pratar vi litegrann , och så säger de, de sa nog lite där om magen, och sen så säger jag att 'Vi går in'. För då, där vi var då, det är liksom lite mer öppet, det kan ju vara svårt att prata då.

Åkl: Mm. Du säger 'De säger om magen', är det "Elias" eller är det mamma?

LB: Som jag minns det så var det mamma som sa att han har ont i magen. Jag uppfattar nog att det är det de söker för. Men sen blir ju det här andra, som pojken berättar, det blir ju liksom en större grej

Åkl: Jag förstår. Mm. Ja, jag förstår det. Och blåmärkena, sades det någonting om dem innan du såg dem?

LB: Nej, det uppfattade jag inte.

Åkl: Nej OK. Tack, då stannar jag där.

BARNETS OMBUD MARI SCHAUB FÖRHÖR LENA BERGQVIST

D: Advokat Schaub?

MS: Mm, tack. Det var blåmärken på ryggen?

LB: Ja.

MS: Men det var inga... var det några andra

blåmärken någonstans som du tyckte var märkliga eller så? Överhuvudtaget?

LB: Nej, det jag såg, jag såg dem på ryggen och sen så såg jag det här med läpparna, att han hade bitit sig på läpparna, och sedan visade han ju, på benet, att pappa hade tryckt med fingrarna, men jag såg inga blåmärken på det.

MS: Om vi tänker så här, att man hade kommit och sökt och sagt att, ja, mitt barn har varit ute och cyklat och cyklat omkull och ramlade baklänges eller någonting sådant där. Det jag vill höra är, kan du bedöma, om de här blåmärkena på ryggen specifikt kommer från yttre våld eller om det kan vara någonting annat?

LB: Alltså, de var ju liksom på skulderbladen, men inte liksom, den yttre delen på skulderbladen står ju ut men det var ju inte precis där, och det blir ju, för mig blir det lite konstigt, jag får inte riktigt ihop det, att man ska kunna ramla och slå sig på det sättet. Nej, det får jag inte. I min bedömning, alltså vi tyvärr träffar ju sådana barn.

MS: Ja. Och när du menar sådana barn så menar du barn som

LB: Som far illa.

MS: Ja, precis. Så att det är någon form, du tycker, du känner att det här behöver vi kolla vidare på?

LB: Ja, det är därför jag frågar om det, och sedan när barnet berättar så kan jag ju inte, så blir det en orosanmälan.

MS: Och då följer du instruktionen att det är 'vid minsta oro så gör jag anmälan'?

LB: Ja.

MS. Tack.

PAPPANS OMBUD K WENNERSTEN FÖRHÖR LENA BERGQVIST

D: Advokat Wennersten?

KW: Du nämnde här att "Elias" började slå på sin mamma. I vilket skede av besöket gjorde han det?

LB: I början.

KW: Hur satt ni? Satt ni på varsin stol eller satt han i knät på henne eller hur?

LB: Nej, utan om det här är mitt skrivbord med en dator, så har jag barnet här och mamman här. Så han satt ju närmast mig. Och då, det blir ju också.. jag hade till och med en skylt på stolen att barnet ska sitta här för att jag ska få mina kontakter med, kunna skapa en bra relation med barnet. Och han lutade sig en del mot sin mamma och höll på en del med sin telefon och slog liksom på mamma. I början.

KW: Var det många gånger han slog henne eller var det en gång?

LB: Nej, vad ska jag säga, ja kanske fem-tio

gånger.

KW: Var det bara i början av besöket som han slog på sin mamma eller var det även senare?

LB: Ja, det var lite senare också.

KW: Hur var hans kroppshållning när han var därinne?

LB: Ja, alltså, när han var inne hos mig, så först var det lite mer ihopkrupen sådär och det var då han var lite utåtagerande, och sedan så försökte jag som sagt skapa kontakt med klisermärkena, han fick vika lite papper, då brukar ju barn liksom lätta på sig och börja prata.

KW: Satt han still hela tiden eller rörde han sig?

LB: Lite orolig var han, att han rör sig, först lite lutande mot mamma och sedan orolig.

KW: Ställdes det några frågor från mamman till honom?

LB: Nej. Nej, jag brukar tala om för föräldrarna att de måste vara tysta, faktiskt. Jag är väldigt tydlig med det.

KW: Tack, jag har inga fler frågor.

D: Då får..

NINA LÖWENHJELM VILL GÖRA EN KOMPLETTERING

NL: Jag har en komplettering.

D: Förlåt, då ska vi låta advokaterna fråga om de har fler frågor, finns det sådana?

Åkl: Jag har inga frågor tack.

MS: Nej

NL: Då tänker jag, brukar du ha lätt att få kontakt med barn?

LB: Ja, jag tycker det. Jag har gått sådan här

ME-utbildning, där barnet berättar, så ställer jag en motfråga utifrån det barnet har berättat. Det gör att barnet fortsätter i, man fortsätter att prata i samma tråd, man hoppar liksom inte mellan olika ämnen. Och det har gjort att de berättar mycket för mig, och det är därför sköterskorna alltid hämtar mig vid sådana speciella fall.

KERSTIN WENNERSTEN HAR EN FRÅGA

KW: Jag har en fråga.

D: Varsågod advokat Wennersten.

KW: Jo, jag har sett din journal här, som du har skrivit den 24/9 2018, och under 'Aktuellt' så står det så här i sista meningen: ”Under besöket kryper pojken ihop när han berättar och han slår sin mamma”. Är det det du menar att du har berättat nu, eller? Jag får en lite annan bild när jag läser.

LB: Ja. Lite i början och sedan senare också.

KW: Och det här med att han kryper ihop, då,

vad är det för något?

LB: Jag uppfattar det som att han tycker det är jobbigt att berätta om det.

KW: Tack.