ATT RÄDDA ETT BARN

Att det är falskt förtal att mamman vid detta tillfälle skulle ha bett skolan göra en anmälan till socialtjänsten, har hon kunnat belägga med en ljudinspelning av ett samtal med den, varför det finns anledning att misstänka att detta utgör ännu en av Carina Grossmans friserade uppgifter.

Vad som legat till grund för skolpersonalens plötsliga helomvandling i sin kommunikation med mamman, som från början fungerade normalt friktionsfritt, till att i början av höstterminen 2016 och framåt bli kallt avvisande och uppvisa ett totalt ointresse för de många mycket tydliga tecken på grov vanvård och omsorgsbrist, som sonens yttre skvallrade om sedan boendet flyttats över till pappan, borde istället ha varit det som Bodins granskning hade riktat in sig på. För ett tydligare tecken på uttryck för "påverkan" från något håll, torde vara svår att uppbringa, när personal som ansvarar för barns hälsa och rättssäkerhet, plötsligt inte längre ser det mest uppenbara hos de barn de träffar varje dag. Bodin har själv sett de foton, som jag beskriver i en artikel på Facebook och som entydigt talar för sig själva. Så ser inte barn ut som får en god omvårdnad och så såg inte denna pojke ut så länge han hade sitt boende hos mamman.

Nu dyker Agneta Bravélius upp i bild som en sagofigur i Tolkiens galleri - ett slags alv eller hub som tagit gestalt ur dimmorna med ett blåskimrande ljus från en bildskärm som omringar hennes smått spökliknande ansikte i en blåskimrande fyrkant.

SAMMANFATTNING OCH ANALYS, ANGÅENDE VAD SOM ÄR VAD I FRÅGA OM

1)DEN PRESSETISKA / JURIDISKA  ANSVARSFRÅGAN

2)"DIAGNOS" - eller DIAGNOS.

3) "METOD" - eller METOD

3) "UTREDNING" - eller UTREDNING

Här kommer Bo-Göran Bodin in på en komplext svårhanterlig problematik som man måste ha stor både kunskap och erfarenhet av både inom  psykologi / psykiatri och det rättsprocessuella såväl som forensiska grunder som gäller i fråga om brott - och tvistemål med en problematik i våld och / eller sexuella övergrepp i nära relation.

Men han räds inte att ge sig ut på den hala is som han skyltat med här ovan för att istället projicera ut på Hans Cagnell.

Inte minst genom sitt vårdslösa sätt att handskas med begreppsapparaten och därmed skapa en mental villervalla som kräver kilometervis med spaltmetrar att reda ut. Helt medveten gaslighting - eller vad?

Därtill kommer de rent juridiska och pressetiska frågeställningarna kring vem som är ansvarig för vad i detta sammanhang, det som SVT publicerar i offentligheten eller det som i största förtrolighet uttalas i en intervju.

Bo-Göran Bodin tycks ha ingjutit så stort förtroende i Hans Cagnell att han trott sig kunna lita på att han gör ett lämpligt urval av det han mer eller mindre korrekt formellt redogjort för av sin bedömning av såväl barnets vittnesmål som sina intryck av pappan och mamman.

Att han i egenskap av psykoterapeut gör en preliminär bedömning av pappans psykiatriska tillstånd, borde inte vara någon större sak att göra affär av, så länge han  inte hävdar att han därmed gör anspråk på att ha utställt en professionellt psykiatrisk diagnos, vilket han inte heller gör.

Hans Cagnell arbetar på psykodynamisk grund vilket kräver ett hermeneutiskt angreppssätt, dvs ett kvalitativt tolkningsbaserat pusselläggande där delarna ska stämma med helheten och helheten med delarna. Och för att kunna redovisa en komplett sammanhängande helhetsbild av fallet Anna & Elias som kan begripliggöra det, måste också den pusselbit läggas på plats som utgörs av en mer eller mindre chansartad preliminär karaktäristik av pappans beteende och psykiatriska problematik.

Hade det hela gått korrekt professionellt till, skulle upplägget antingen ha varit sådant att sonen förhörts enskilt av därför barnsakkunnig expertis under en tid då han inte stått under den misstänkta förälderns inflytande, eller också  att både pappans och mammans samspel med sonen utsatts för en utredning, för vilket det dock inte funnits förutsättningar då det högst troligtvis vare sig stått i Hans Cagnells eller någon annans makt inom eller utom systemet att förmå pappan till det.

ONÄMNBAR DIAGNOS

Dessvärre har ordet "psykopat" kommit att bli fullkomligt tabuiserat i Sverige, medan det i USA råder en helt annan öppenhet och förtrogenhet med såväl begreppet som den verklighet den betecknar, varför de professionellt invigda vet att hålla tand för runga och aldrig ta det ordet i sin mun i offentligheten. Här gjorde dock Hans Cagnell det fatala misstaget att frankt frispråkigt kalla en spade för en spade, vilket Bo-Göran Bodin tacksamt tagit emot som intäkt för att istället per guilt by association ifrågasätta giltigheten i hans utlåtande om sonens problem.

Sedan diagnosen "psykopati" tabuiserats, har andra diagnoser alltmer tagits i bruk i dess ställe, som tex sociopati, narcissism, borderline och antisocial personlighetsstörning, som visserligen angränsar till samma problematik men ändå inte representerar riktigt detsamma, har också fenomenet i sig alltmer kommit att osynliggöras och förpassas ut i marginalen.

Vilket bl a får konsekvensen att man i snällismens namn anser att individer som tex "Kapten Klänning" mr Lindberg ska få en andra chans efter att han avsuttit sitt straff, helt glömsk av att vissa psykiatriska tillstånd inte är behandlingsbara.

Att kreti och pleti i häxjakten efter SVT:s framställning av mamman som en psykiskt sjuk barnmisshandlare, sätter diagnoser på henne med allt mellan Münchausen b.p. och Borderline, tycks inte bekymra någon, medan Hans Cagnells misstag att inte undvika ordet "psykopat" väcker en sån rasande indignation att det antar rent hysteriska dimensioner.

SVT:s / BO GÖRAN BODINS ANSVAR ATT INTE PUBLICERA INTEGRITETSKRÄNKANDE UPPGIFTER OM PERSON?

Men frågan blir då sist och slutligen vad som är SVT:s Bo-Göran Bodins eget publicistiska ansvar i detta?

För de har väl ändå ingen skyldighet att redovisa allt i det Hans Cagnell lagt fram på bordet inför Bo-Göran Bodin för att ge honom en tillräckligt övertygande och komplett helhetsbild av det hermeneutiska pussel han lagt.

I det pusslet har man att ta ställning till ALLA de ingående pusselbitar som finns på plats för att antingen lägga "galna-mammans-hittepå-pussel" eller "pedofil-pappans-samvetslöst-sadistiska-övergrepps-pussel ".

Det finns bara de två hypoteserna att välja emellan, eller också en tredje, att det är någon helt annan eller andra personer som utsätter pojken för det han berättar och de konkreta skador det ger upphov till. Men det är vare sig Hans Cagnells eller andra experters sak att ta ställning till utan polis och åklagares genom att göra den forensiska utredning, där läkares / psykiatrikers/psykologers expertutlåtanden ska vägas samman med teknisk bevisning i form av foton på skador, ljudinspelningar, skolpersonals, vänners och nära anhörigas  vittnesmål och förhör med barnet och förövaren / förövarna och den andra föräldern osv.

VAD ÄR ALTERNATIVET TILL HERMENEUTISK / FORENSISK PUSSELLÄGGNING SOM METOD?

För att lägga det första pusslet krävs att man plockar bort alla de pusselbitar som utgörs av de många foton som finns på barnets skador  såväl som ett stort antal inspelningar med hans mycket starka vittnesmål samt det han själv vittnat om inför ett antal personer som tex Hans Cagnell och en handfull läkare, dels andra vuxna anhöriga till pappan som vittnat om hans beteende mot andra barn när han själv var barn, vänner och bekantar till mamman som vittnat om hur de noterat att pappan utövat ett våldsamt och kontrollerande beteende mot henne mm mm.

För det krävs även att man helt och hållet bortser från uppfattningen om henne som så psykiskt sjuk att hon utan befogad anledning skulle ha utsatt pojken för ett otal plågsamma läkarebesök (OBS! Inte 30 utan sex!) och att "träffa personer som Hans Cagnell" (!) såväl som att göra sig det stora omaket att fly med pojken för att gå under jorden, saknar en sakligt faktaunderbyggnad och logisk grund, då det inte inte finns någon diagnos utställd på henne och hon är vid sina sinnens fulla bruk och det dessutom inte finns någon sakligt objektiv eller logiskt underbyggd grund för slutsatsen att barn skulle kunna ta skada av att träffa en sån vänligt humanistiskt och empatiskt sinnad person som Hans Cagnell.

Härvidlag gäller det också att använda sig av sin logiska slutledningsförmåga att bedöma vilken hypotes som är mest logiskt trovärdigt  sammanhängande och bäst faktaunderbyggd.

Men det är här det tar emot som mest. För det ingår inte i den svenska snällismens ideologi och verklighetsuppfattning att det skulle kunna existera pappor som kan vara i stånd att utsätta sina egna barn för både psykisk och fysisk misshandel och sexuella övergrepp, så allvarliga att de kan skada dem för all framtid.

Vilket får till följd att ju värre de ohyggligheter ser ut som de utsatta barnen vittnar om, desto svårare blir det också för dem att bli trodda och för deras mammor att få det stöd och hjälp de behöver för att kunna skydda dem.

I min roll som idéellt verksam stödperson och utredare åt mammor som hamnat i den positionen, har problemet med den tabuiserade psykopatdiagnosen blivit alltmer akut.

Om inte lekmän i form av socionomer, jurister och  psykologer / psykoterapeuter som tex Hans Cagnell, som är de första som kommer i kontakt med psykopaternas offer och genom dem får kännedom om hur deras verkliga och totalt samvetsbefriade rätta jag ser ut, inte ens har rätt att göra en första lekmannamässig bedömning för att kräva att det görs en vidare professionell sådan, lämnas fältet fritt för de samvetslösa ? (ja vaddå?) att gå bärsärkargång på andra människors, och tom oskyldiga barns liv och egendom.

För inte ens deras egendom drar sig dessa samvetsbefriade ? nånting att parasitera på, genom att tex tömma deras spargrisar och sparkonton på banken så snart de kommer åt. Jag har sett flera exempel på ett sådant beteende hos pappor som till slut genom en mycket listigt försåtlig och långsiktigt planerad strategi och manipulation med ansvariga myndighetsutövare fått dem att dansa efter deras pipa i allt och att på så sätt sist och slutligen tilltvinga sig det uppnådda målet att få enskild vårdnad.

Att de självmant skulle uppsöka professionell hjälp för diagnossättning och behandling är uteslutet då det ingår i självbilden att se sig som unikt och väsenskilt överlägsen alla andra. Och eftersom de enda som de samvetsbefriade visar sitt rätta jag inför är deras offer, finns desto större anledning att ta just deras berättelser på största allvar, då även den mest härdade psykiater lätt kan falla offer för deras skickliga maskspel och manipulation.

Summa summarum:

VAD FINNS FÖR ALTERNATIV TILL CAGNELLS / DAHLSTRÖM-LANNES´ METOD?

Vi har två helt motsatta berättelser att välja mellan att bedöma som den mest sannolika.

Då kommer vi till frågan vilken metod som  är bäst lämpad att avgöra vilken av de båda som    är bäst faktamässig och logiskt relevant underbyggd - dvs frågan som Bo-Göran Bodin i detta avsnitt ställt på sin spets, inte genom att reda ut begreppen - utan mer till att trassla in dem i en oupplöslig härva

Först och främst genom att ha tillämpat en metod i sitt grävande som minst sagt måste ifrågasättas som relevant och på vad sätt han själv i så fall menar sig ha presenterat ett bättre mer gångbart alternativ till den metod som Hans Cagnell  med sitt kvalitativt tolkningsbaserade psykoanalytiska och Monica Dahlström-Lannes´ dito med sitt forensiska genom Eskilstunamodellen representerar

Vad finns för annat bättre alternativ öht?

VAD ÄR DET SOM GÖR SKÄL FÖR  EPITETET  "UTREDNING".

I vad mån kan det Bo-Göran Bodin hitintills tillämpat i form av "grävande journalistik" göra skäl för att kallas för en "utredning"?

Samma fråga kan också ställas i fråga om det stora antal "utredningar" han hänvisar till vilka samtliga skulle ha resulterat i att det fastställts att sonen inte blivit utsatt och I vad mån de gör skäl för det epitetet.

Särskilt i förhållande till det utlåtande som Hans Cagnell levererat och som han inte gör anspråk på att  utgöra en "utredning" öht, men som Bo-Göran Bodin ändå tycks ställa krav på att leva upp till en sådan.

Hans roll i sammanhanget har inte varit expertens utan sakkunnigvittnets, som ställt upp på informellt idéell basis.

Detta som en kompensation för alla de expertutlåtanden som aldrig kunnat komma till stånd, inte minst genom att pappan vägrat medverka till att sonen kommit till utredning och behandling på BUP.

BO-GÖRAN BODIN MISSAR ATT GRÄVA PÅ RÄTT STÄLLE

Här om någonstans hade det funnits anledning att gräva djupare då det utgör en ständigt återkommande problematik att föräldrar som står misstänkta för våld och / eller sexuella övergrepp enkelt kan ställa sig på tvären och förhindra att deras utsatta offer får den hjälp de behöver genom att förvägra dem utredning och behandling av sakkunnig expertis, så länge lagstiftningen ser ut som den gör i dag.

Men så klart det är enklare och mer gynnsamt för de redan Guldspadebelönade att ge sig på budbärarna, än de problem som de påtalar och jobbar på idéell obetald arbetstid för att motverka.