Ledare

OBS! Ledaren publicerades i DN 2003. Och läget är oförändrat sedan dess.

Dela på Facebook

Dela på Twitter

MARIA CARLSHAMRE

VÅRDNADSTVISTER

Bakgrunden är tvådelad. Dels en alldeles legitim önskan att öka pappors engagemang för sina barn. Dels den infekterade debatt som i början av 1990-talet skapade bilden att fäder som anklagas för att vara pedofiler är oskyldiga. Allt detta bidrog till 1998 års lag som öppnade för en djupt olycklig rättslig hantering av dessa viktiga frågor.

Ett mycket stort antal läsare har hört av sig och undrat om det verkligen kan vara sant. Inte får väl män dömda för våldsbrott eller incest vårdnaden om barn

Det är ju strikt reglerat att den som söker arbete på exempelvis en förskola måste visa utdrag ur straffregistret att man inte har dömts för dessa brott.

Jag har stor förståelse för denna reaktion. Det som är osannolikt är svårt att ta till sig och därför blir den första reaktionen ofta: "Detta kan inte vara sant!"

Men i det här fallet är det tyvärr sant. I svenska domstolar i dag utgår man från att barn mår bra av umgänge också med en förälder som har förgripit sig på barnet. Halvsmälta amatörpsykologiska spekulationer om att barnet annars bygger upp en mycket hemskare bild av den frånvarande föräldern bildar utgångspunkt när barnet av domstolen döms att umgås med föräldern/förövaren. Vad barnet självt anser, känner och vill tillmäts ingen betydelse. Och vi talar här också om barn som har fyllt elva år.

Men forskningen visar entydigt att barn inte har behov av att träffa en förälder som också är förövare. Barn som efter sexuella övergrepp ofta har symtom av posttraumatisk stress kan tvärtom erfara en så kallad retraumatisering också vid en gles kontakt. Och då borde givetvis totalt umgängesstopp vara aktuellt. Men i Sverige är gemensam vårdnad och delat umgänge en dogm.

I Sverige uppfattar vi oss gärna som barnvänliga. Vi var först med lagstiftning mot barnaga: barns rättigheter och barns säkerhet ges i vårt land stor betydelse. Just därför är det märkligt att läget för utsatta barn kraftigt försämrades med den nya lag om vårdnad och umgänge som kom 1998. I praktiken har den nya lagen inneburit att många barn står helt utan lagligt skydd. Lagen skyddar förövarna.

Hur kunde det bli så här?

Bakgrunden är tvådelad. Dels en alldeles legitim önskan att öka pappors engagemang för sina barn. Dels den infekterade debatt som i början av 1990-talet skapade bilden att fäder som anklagas för att vara pedofiler är oskyldiga. Allt detta bidrog till 1998 års lag som öppnade för en djupt olycklig rättslig hantering av dessa viktiga frågor.

En nyckelperson i den här utvecklingen är chefsrådman Mats Sjösten i Göteborg. När det gäller den juridiska hanteringen av vårdnadstvister är hans ord lag, bokstavligen. Det är hans penna, hans faktainsamling och hans slutsatser som ligger bakom dagens lagstiftning. Han var sekreterare i SOU 1995:79 "Vårdnad, boende, umgänge", och han har ockå skrivit en handbok som domare och jurister använder i sin praktiska utövning.

Därför är det anmärkningsvärt att han dessutom är expert i regeringens vårdnadskommitté, som har i uppdrag att utvärdera 1998 års lag. Den lag vars utformning han själv hade ett avgörande inflytande över.

I den nyutkomna "Rätten till ett barn" gör journalisterna Anna-Carin Pihl och Tina Thunander en utmärkt och nyanserad genomgång av den nya lagen och hur den har påverkat svenska vårdnadstvister. I boken finns också en intervju med Mats Sjösten, där han bland annat kommenterar vårdnadskommitténs direktiv. Enligt direktiven har kommittén bland annat i uppdrag överväga om automatisk prövning av vårdnaden ska göras om en förälder dömts för misshandel. Men det är ingen bra idé, tycker Mats Sjösten.

- Hur skulle det gå till

Det finns olika grader av misshandel. Av en "lusing", som vi säger på skånska, kan man inte dra i gång en så stor apparat som automatisk prövning av alla fall. Litet mer misshandel måste allt krävas för det.

Med denna lättvindiga inställning till direktiven visar Sjösten förvånansvärt bristfälliga kunskaper om fakta och statistik på området. För Sjösten personligen kan ett slag vara okej, men direktiven talar faktiskt om föräldrar som dömts för misshandel. I dag vet man också att ett enda slag kan räcka för att kuva en människa för lång tid.

Sjöstens personliga uppfattning är därutöver att det är ovanligt att en våldsam make även är våldsam mot barnen. Men statistiken visar att minst varannan man som misshandlat sin fru också ger sig på barnen. Hans personliga uppfattning är också att falska incestanklagelser är mycket vanliga. Men internationell forskning visar att de i själva verket är relativt ovanliga. Undersökningar från USA och Australien har kommit fram till att omkring 90 procent av dem som anklagats var skyldiga.

Sjösten har ett unikt inflytande över rättssystemet som nu och framöver ska hantera vårdnadstvister.

Redan inför 1998 års lag var dock lagutskottet entydigt:

"Därför vill utskottet som sin mening framhålla att i de fall där den ena föräldern utsätter en familjemedlem för våld, trakasserier eller annan kränkande behandling, gemensam vårdnad mot en förälders vilja bör vara utesluten." (Betänkande 97/98:LU12 s 30)

Men Mats Sjösten gillar inte lagutskottet:

- Lagutskottet sågar alla föräldrar som någon gång använt våld eller gjort sig skyldiga till trakasserier eller någon annan kränkande behandling. Om domarna lyssnade på lagutskottet skulle vi aldrig kunna göra individuella bedömningar.

Bakom Sjöstens formulering om individuella bedömningar gömmer sig i själva verket rättslöst godtycke. Men den avgörande frågan är: Vem är det som bestämmer - Sveriges riksdag och regering eller Mats Sjösten

Maria Carlshamre är ledarskibent

maria.carlshamre@dn.se