MEN BARN DÅ - HAR DOM NÅN RÄTT ATT STÄLLA KRAV ?

Det vi i våra efterforskningar kommit fram till som pudelns kärna i den komplext systemrelaterade problematik som är förevarande i de vårdnadstvister vari VSNR spelar en avgörande roll - är på vilka, och hur och varför och grundat på vad, som det ska ställas krav och i så fall också vilka krav, särskilt med avseende på den stränga förordning som utfärdas i lagman Mats Sjöstens kursmaterial "Vårdnad /boende och umgänge" och dess implikationer på tredje part - nämligen barnet / barnen i fråga, som ju enligt lagen istället ska vara första och enda part i målet. Det är ju inte domstolens sak att agera relationsexperter å föräldrarnas vägnar - enbart att se till Barnets Bästa.

”Det ställs mycket höga krav på den förälder i detta avseende och det har till och med sagts att en vårdnadshavare/boendeförälder kan behöva ’bära ut barnet i det fall barnet vägrar att följa med umgängesföräldern för umgänge”.

Med avseende på denna mystifika form av brist på transparens (är det Mats Sjösten som har sagt det eller kanske Gud själv?) kräver vi för det första att få svar på frågan, vilken källa det är Mats Sjösten refererar till med hänvisningen "att det har sagts". Vem / vilka är det som har sagt vad och utifrån vilket stöd i fakta, vetenskap, väl beprövad erfarenhet och lagparagraf då?

Eftersom denna förordning kommit att spela avgörande roll i ett flertal av de skandaldomar som uppmärksammats på senare tid, i så måtto att om boende/vårdnadsföräldrar inte mäktar med att bruka tvångsmetoder, för att få till stånd umgänge som anordnats av socialen, och inte dess anställda heller, definieras det som "umgängessabotage", och resulterar i att barnen utan prut bestraffas med att tvingas till boende med sin förövare.

Undertecknad har mailat frågorna  till Mats Sjösten och hovrättsassesorn Karin Lambertz, men ej erhållit svar.

Det väcker osökt frågan vilka krav man kan ställa på myndighetsutövare som tex en sådan som Sjösten eller en Lambertz själv?

Problemställningen är akut då FN:s barnkonvention ska bli lag om ett halvår, och den allmänna samhällsdebatt inför dess implementering 2020 som Thomas Hammarberg och BO redan efterlyste i en intervju  2017, fortfarande inte kommit till stånd.

Intrycket man lätt kan få, är att alla andra utom just barn och V/B- föräldrar har rätt att ställa krav och på just dem, men utan att skälen för det ska behöva redovisas.

INFÖR IMPLEMENTERINGEN AV FN:s BARNKONVENTION:- HÖG TID ATT GÖRA SIG AV MED GAMMAL NATTSTÅNDEN VIDSKEPLIGHET

Tvärtemot Hammarbergs och BO:s rekommendationer påvisar den strida ström av skandalfall, som gör sig påminda var och varannan vecka numera, att ansvariga inom den sociala och rättsliga myndighetsutövningen visar sina muskler, genom att närmast demonstrativt driva igenom sitt simplistiska PA(S)-koncept, grundat på nattstånden vidskeplighet om kvinnors / mammors bristande trovärdighet, psykiska tillkortakommanden, notoriska hämndlystnad, "påverkan" och ovilja att låta pappor ta del i barnomsorgen, som inte hör hemma i en modernt sekulär och vetenskapligt grundad kontext.

Det faktum att tillsättningen av juridisk, psykologisk och familjerättslig expertis till de statliga vårdnadsutredningarna, utgörs av ett flertal individer som i sin egen praktiska yrkesutövning tillämpar PA(S)-mallen, talar starkt för att papparättarnas PA(S)-lobbyism kommit att bli styrande på tillsättningen, vilket måste anses strida mot demokratins grundprinciper.

Det ligger inte alltför långt till hands att dra den slutsatsen, då deras aggressivt högröstade kampanjer under falsk flagg av ”jämställdhet” och ”Barnets Bästa”, fått stor genomslagskraft i medierna och den allmänna samhällsdebatten. 

Vi kräver därför att det görs en oberoende extern granskning av vilka politiska / ideologiska /ekonomiska eller utomparlamentariska drivkrafter som blivit styrande på urvalet av expertis till de statliga vårdnadsutredningarna och därmed även på utfallet av vårdnadsmålens handläggning och hur det i sin tur kan ges legitimitet, i jämförelse med den stora mängd relevant barnsakkunnig psykologisk och sociologisk expertis, inte minst på forskarnivå, som däremot förbigås totalt. Vilket i sin tur återspeglar just den tågordning som förordnas i Mats Sjöstens diktat. När barn och boende/vårdnadsföräldrars lagstadgade mänskliga rättigheter ska omsättas i praktiken, ska alla andra utom just dom och sådan expertis som har kännedom om deras livsvärldar, vara med och bestämma och ställa kraven.

Politisk / ideologisk könskamp hör  inte hemma i detta sammanhang. Istället bör följande frågeställningar och perspektiv ligga till grund för de statliga vårdnadsutredningarna och samhällsdebatten, inför den nu snart stundande implementeringen av FN:s barnkonvention: