ATT RÄDDA ETT BARN

1) FÖRSÖK TILL PRELIMINÄR ANALYS / STRUKTURERING AV BGB:s TANKESOPPA ENLIGT KRITISK UTEDNINGSMETOD

För att kunna hantera den enorma mängd faktafel som listas i Lista med faktafel nr 2 har jag fått lägga hjärnvindlingarna i kors för att åstadkomma en grundläggande struktur av olika kategorier att sortera in faktafelen i.

I LISTA MED FAKTATAFEL nr 2 har ursprungligen alla de faktafel i form av lögn, förtal, falskt vilseledande desinformation, insinuationer utan grund, halvsanningar och förvrängda fakta listats, som jag har påfunnit i min granskning och dokumenterat på var och en av de sidor som jag hunnit färdigställa, varav de sista i del 3 återstår.

Som synes har listan ändå redan blivit oändligt lång och torde utom rimligt tvivel kunna påvisa att hela den fejkade sk "dokumentären" bygger på icke faktakontrollerade  uppgifter från pappan och hans stödjande nätverk.

Vissa grundläggande premisser, som aldrig utsatts för någon alternativ hypotesprövning, trots att dess faktaunderlag sviktar högst betänkligt i form av att grundas i socialtjänstens subjektiva gissningar, samt gängse manipulationer med fakta och förtal varmed pappan - dvs den misstänkta parten själv - har försett socialtjänst / familjerätt, förskola och skola, ligger lika oproblematiserat till grund för SVT / Bo-Göran Bodins fejkade granskning, som för socialtjänstens / familjerättens. Han har helt enkelt tagit över konceptet därifrån i ursprungligt skick, trots att han själv medverkat i ett reportage 2004 i SR P1 i vilket Monica Dahlström-Lannes presenteras som "en av landets mest erfarne utredare av sådana här fall, numera debattör och skribent i bland annat sexualbrottsfrågor" och sammanfattningsvis låter meddela följande brister i handläggningen av sexuella övergrepp mot barn:

Att polis - och åklagare av tidsbrist eller andra skäl lägger ner förundersökningar innan barnet, den misstänkta föräldern och övriga vittnen förhörts och deras vittnesmål sammanvägts med andra bevis, rättsintyg och utlåtanden från läkarvetenskaplig, psykologisk och psykiatrisk expertis.

Att inte det utsatta barnet skyddas gentemot kollusion, dvs påtryckningar eller hot från den misstänkta föräldern, att vittna falskt eller att inte våga vittna alls.

Att myndigheter inte blandar ihop sina roller utan gör precis det de ska - åklagare och polis genom att utreda brott, ingenting annat, domstolen genom att bedöma trovärdigheten och värdera bevis och socialtjänsten genom att hjälpa, stödja och skydda.

Att man agerar skyndsamt så att inte bevis förstörs och barnet inte i tid ges hjälp att bearbeta det som hänt och att läka.

Dvs just precis alla de brister som i högsta grad även ligger till grund för handläggningen av fallet Anna & Elias.

För mer specifik info om Monica Dahlström-Lannes livsgärning och initiativ till utformandet av Eskilstunamodellen se FAKTARUTA och INTERVJU I SR P1 längst ner på sidan 1:3 Rollfigur nr 2 och 3 under punkt 7 och 8 »

På trots mot det som av SVT / Bo-Göran Bodin om och om igen spikas fast som en given premiss, har nämligen i detta fall aldrig korrekt vedertagna utredningar enligt ovanstående modell, vidtagits av därför relevant expertis i form av medicinsk / psykologisk / psykiatrisk expertis läkare  i samverkan med polis och åklagare, vari det utgör polis - och åklagares uppgift att sammanväga utlåtanden från expertis med övriga bevis, och inte som BGB vill låta göra sken av (mot bättre vetande?) de sk "experternas" sak att "slå fast" eller "bevisa" att pappan skulle ha utsatt sonen för övergrepp. Och även om ingen kan bevisa att så har skett, utgör det självklart inte heller bevis för att de inte skulle kunna har skett och att mamman därför skulle ha anklagat pappan falskt. 

Inte heller föreligger faktaunderlag till grund för den enda givna premissen att det skulle vara mammans föregivna "vanföreställningar om verkligheten" och osunda inflytande / påverkan på barnets psykiska hälsotillstånd som är orsak till hans problem. Tvärtom har mammans föräldraförmåga av ett otal experter bedömts vara god, ända fram tills hon efter att förundersökning inleddes av pappans brott mot sonen, på olagliga grunder blev utmanövrerad av socionomkonsulten Carina Grossman, till fördel för pappans ställning som enda godtagbar vårdnadshavare.

Dessa enda givna premisser antyds mer oåtkomligt fördolt till en början, men spikas alltmer fast som givna sanningar i form av rent förtal och falska angivelser om brott av både mamman och hennes stödpersoner i BRY och övriga, som dessutom på lika falska grunder anklagas för att vara ansvariga för mammans val att gå under jorden och fortsatt driva sin sons sak i alternativa medier och i rätten.

Den soppa som socialtjänsten enligt gängse rutiner kokat ihop på en spik av den grundläggande och aldrig alternativt hypotestestade premissen att mamman är psykiskt sjuk i form av "vanföreställningar om verkligheten" (alternativt Münchausen by proxy, PA(S), Borderline, HCP eller någon av de många övriga diagnoser som pappan försett henne med) varav det enligt självbekräftande cirkelresonemang antas följa logiskt att hon handlar utifrån hat och hämnd gentemot pappan (och efter vårdnadsdomen 2018 gentemot att hon fråntagits vårdnaden) att läkarnas utlåtanden och orosanmälningar utgör ett resultat av det sjukliga påverkansgift som utgår ifrån henne, och att det därmed också är bevisat att pojken aldrig utsatts för övergrepp.

Utan varje uns av källkritisk granskning och vedertagen kritiskt utredningsmetodik övertar BGB detta koncept, till grund för den tankesoppa han på uppdrag av pappan åtagit sig att koka ihop. Och spiken som ska stå för den nya ingrediensen i anrättningen utgörs av pappa Nellos ohöljda hat mot det som ospecificerat kallas för  "BRY" och de förmenta oegentligheter som enligt honom ska stå att finna bakom dess "fina fasad".