KARTA OCH KOMPASS TILL DRAMATURGIN

Sidan är inte färdigredigerad ännu men öppnas ändå för de nyfikna att ta del av, så gott det går och ber om ursäkt för de många upprepningar som ännu inte åtgärdats.

HISTORIEN SEDD UR DRAK-PERSPEKTIVET

Efter vad jag tror mig veta, ingår det som en del i ämnet filmvetenskap, såväl som i sociologi och genusvetenskap att införskaffa viss kännedom om de mest vanligt förekommande symbolerna i gamla sagor och myter som också går igen i de religiösa urkunderna osv och självklart även i religionsvetenskapen, då de representerar viktiga historiska / kulturella / ekonomiska skiften under historiens gång. Det är ju först i vår moderna och sekulariserade värld som vi istället använder det som kallas för Vetenskap att representera kunskap om såna fenomen.

Kruxet är bara att även vetenskapen i sig självt till stora delar utgör en myt om sig själv som är inbäddad i ett större mytologiskt system som bekräftar sitt eget överlägset "objektiva" utkiksperspektiv medelst självbekräftande cirkelresonemang. Och en av de mest bärande myterna till denna totala förvillelse är den om fadersrättens naturgivna primat.

Eftersom den är så föga naturgiven som den är, krävs ett stort mått av repression i form av verklighetsförnekelse och en hel arsenal av härskartekniker för att hålla den månghövdade hydra i schack, som konstant hotar att sticka upp sina många huvuden och hål på bubblan genom att påvisa det enkla faktum att faderskapet ingenstans i naturen är ett naturgivet primat.

Ser man på historiens gång utifrån ett helt annat utkikstorn än detta enda "vetenskapligt" godkända (vilket dock här måste påpekas är en sanning med stor modifikation eftersom det inte alls råder konsensus inom vetenskapen på denna punkt, trots att så många av dem som själva kallar sig "vetenskapsmän" tror sig veta att så är fallet) kan man få syn på en mycket intressant mytologisk figur som gått igen i nära nog alla kulturer jorden runt, och det är den drake som omväxlande skiftat kön från manligt till kvinnligt och så tillbaka till kvinnligt igen. Och det är just en sån drake, som även i vissa myter försetts med flera huvuden, som strax efter att de slås av genom hjältedrakdödarens hugg, varav en av tusentals heter sankt Göran, bara växer till sig igen och blir fler och fler, varför sankt Görans kamp är utan rast och vila och evig.

Och så här ser en av de första sådana drakar ut, som hette Humbaba. Om hen hade manligt eller kvinnlig kön är litet osäkert men namnet Humbaba tyder på det senare. Humbaba hade till uppgift att hålla vakt över himladrottningen Innanas Heliga Cederlund och var så länge enbart förknippad med positiva konnotationer i egenskap av sfinx - dvs en representation av de tre årstider som utgjorde jordbrukssamhällets cykliska tidsindelning och beledsagades med riter och ceremonier som gick igen i mer eller mindre liknande dramartugisk gestaltning i dem alla.

Nu dök dock en av sankt Görans första föregångare upp i historien. Han hette Gilgamesh och hade en en kompis som hette Enkidu och var en riktig lantis. Gilgamesh tycktes vara en uppkomling som hade ett stort hävdelsebehov och han drog med sig den intet ont anande och smått naive Enkidu på äventyret att slå ner "monstret" i Cederlunden, av ingen annan anledning än att han kunde det och / eller för att sätta sig upp emot Gudinnan Innanas primat av odödlig evighet gentemot hans mera timliga bestämning=sfinxens tre årstider.

Ingen annan hade nämligen tidigare kommit på nåt så himla dumt som att slå ner representationen för Gudinnans högre naturliga ordning.

Därför har också sagan / myten om Gilgamesh och Enkidu kommit att bilda grund för en tradering i de djupare folklagren runt Medelhavet som bla gett upphov till historien om komikerparet; den fisförnäme uppkomlingen Don Quixote och hans naive bonn-kompis Sancho Panzas ”ridderliga” härtåg mot väderkvarnar.

Det tog nämligen ett par tusen år för den perverterade uppfattningen av det sant ”ridderliga” i företaget att hugga ner draken = representationen av ”modersmonstret” självt dvs Gudinnans / naturens ordning, att sippra ner i de bredare folklagren.

Men den tiden kom. Och den tycks vara för evigt.

Drakdödaren sankt Bo-GÖRAN är bara en av Gilgameshs många efterföljare. Om pappan i fallet Anna & Elias kan anses vara Enkidus efterträdare eller om det tvärtom är han som är Gilgamesh och Bo-Göran hans lättledda lantis till kompis, kan väl vara hugget som stucket.

Denna senare gestaltningar av den ursprungliga sfinxen verkar dock inte utgöra en representation av en tidigare Humbaba, utan av någon senare mer patriarkalt aggressiv drakrepresentation och har getts tillnamnet ”Kaos-monstret” vilket har sitt intresse i detta sammanhang, som jag kommer in på i nästa redovisning av historiens gång sedd ur drak-perspektivet.

SANKT BO-GÖRANS KAMP MOT MAMMAMONSTRET ÅTERKNYTER TILL EN LÅNG HISTORISK TRADITION

I påannonseringen till sändningen av SVT / DOKUMENTÄR INIFRÅN: ATT RÄDDA ETT BARN - uppges att den utgör ”En undersökande dokumentärserie om ett fall som upprör 100 000-tals på Youtube och Facebook, men som ingen journalist vågat berätta om.”

SVT / Bo Göran Bodin och Johan Brånstad gör därmed inte bara en dygd av "modet" att överskrida pressetiken alla anständighetens gränser genom att offentliggöra parternas identitet i en partinslaga för den ena av dem i två mycket känsliga och pågående mål i rätten, vars huvudperson är ett barn, utan sätter därmed också an den anda av falskt vilseledande propaganda som sedan löper som en röd tråd rätt igenom hela seriens tre delar och mer antar sagans form än dokumentärens.

Det undersökande momentet lyser nämligen med sin frånvaro, för att desto mer ersättas av en berättarstil som är avsedd att påverka djupt liggande lager i det undermedvetna genom välkända grepp i den cineastiska verktygslådan i form av gamla välkända mytologiska motiv och symboler / tecken och en massiv akustisk bedövningstaktik, som upprepas om och om igen på ett sätt som gränsar till hjärntvätt.

Det är symtomatiskt för den drakdödarhjältetradition som Sankt Bo-GÖRAN Bodin ansluter sig till inte alls handlar om det barn vars framtida öde står på spel, utan om de krafter som som ska kämpas ner som i den grekiska mytologin gestaltades med en månghövdad hydra och utmålades som ett hot mot Civilisationen.

Hydror som lurar i vattendragen går igen i världens alla sagor och myter. Så det är säkerligen ingen slump att vattentemat upprepas om och om igen, inte minst i form av en fors som strömmar förrädiskt under en bro. I vår egen saga om Bockarna Bruse lurar därunder ett monster med ögon stora som tefat och drar ner bockarna till sig med sina luriga trix. Sjöjungfrur och Sirener lockat ner sjömän att drunkna i havet och drakmonster lurar litet överallt i sjöar forsar älvar och hav. Den som inte har koll på hur vanligt förekommande detta tema är i sagans och myternas värld rekommenderas att se avsnittet som sändes i kväll på History Channel (1 augusti 2020).

Det tema som införts med de patriarkala religionerna är ju sen det om häxan som bolat med djävulen / dvs den tidigare Gudinnans assisterande manliga Heros / tjuren / bocken.

Och det råder knappast någon tvekan om att det är psykoterapeuten Hans Cagnell som tilldelats den rollen i egenskap av överstehäxan Agneta Bravélius kompanjon och häxdoktor.

(Eva, Quinnans stora synd att ha ätit av äpplet / tagit del av frukterna från Kunskapens Träd.)

Här ställs det klassiska temat Civilisationen mot Naturen genom att stadsbebyggelser kontrasteras mot en ödsligt belägen by i ödemarken, imponerande trafikstråk som dras över broar och viadukter, upplysta med rader av gatubelysningar i olika modegenrar, gentemot ödsliga landsvägar där ensamma bilar far fram på slingriga vägar mörkret

Ett annat tema är det nakna maktspråk som representeras av de ständigt återkommande bildklippen med maktens boningar som tex stadshus, rådhus och riksdagshus i olika ljussättning, en pelarkollonad vid stadshuset entré som ska minna om den Grekiska Civilisation, kyrkornas tinnar och torn och som sticker upp långt över stadens övriga bebyggelse filmad i helikopterperspektiv och därtill moder Svea tronandes högst upp på riksdagshuset.

Alla dessa representationer av det manssamhälle som berömmer sig av att bygga sin Civilisation på teknikens stora framgångar och på Vetenskapens Upplysning och demokrati, varvid det återkopplas till den grekiska med den ständigt återkommande pelarkollonaden vid entrén till stadshuset.

I bjärt kontrast till det lilla barnets microcosmos, som visserligen kan vara nog så monumentalt storslaget inombords av starka känslor och upplevelser av kärlek och tillgivenhet, fascination och hänförelse, såväl som övergivenhet, fara, skräck och hot, utgörs minst hälften av de cineastiska scenerierna av helikopterperspekriv på Civilisationens imponerande landvinningar i form av trafikstråk bilar och trafiklysen i långa banor och olika modegenrer och viadukter, såväl som storslagna stadsvyer med lyftkranar som reser sina tunna fallosar mot skyn.

Summa summarum har detta ingenting alls med ett litet barns inre värld att göra och sanningen om vad som där kan tänkas förssiggå i form av "påverkan" från vem, / vilka när var och hur, utan handlar om något helt annat.

Räknar man dessutom efter hur lång tid av de 3 timmar som ägnas åt intervjuer med dem som har stor insyn i fallet kombinerat med expertkunskaper eller någon form av egen "utredning" av Bodin själv, som inte enbart utgör en upprepning av vad som tidigare sagts, utgör den säkerligen inte mer än högst 20 minuter dvs mindre än en sjättedel av den samlade tiden. Resten består av ren och skär hjärntvätt i form av långt utdragna scenerier med det ovan nämna symbolspråket ackompanjerat av en akustisk kuliss som ska inpränta budskapet av vilka som är skurkar eller hjältar, onda och goda féer, sanningsbådande orakel och sibyllor, eller vilseledande manipulatörer, infiltratörer, uppviglare mot lag och ordning och vilseledda fårskallar.

Som ett av det allra tydligaste exemplen på varåt det ideologiska perspektivet lutar är det återkommande temat Moder Svea, som bl a mycket lägligt tas upp strax efter att åklagaren Mari Schaub fällt sina domar över de otrogna avfällingarna till lydnad och underkastelse under det faderrättsliga mandatet.

Och i den saga som berättas har sankt Bo-GÖRAN Bodin tilldelat sig själv och / eller pappan den drakdödarhjälteroll, som är lika gammal som historien själv dvs densamma som tog sin början vid år noll inklusive ett par tre årtusenden dessförinnan och således knappat är ny den heller.

PERVERTERADE RIDDERLIGA IDEAL SOM GÅTT HAND I HAND MED GENOMTRUMFANDET AV DET FADERSRÄTTSLIGA MANDATET

I den sk VÄRLDSHISTORIA som börjar vid år noll och några årtusen dessförinnan består huvuddelen av jordklotet utom den mellandel som alltmer befolkades runt de stora bördiga floderna i världen och dess omgivande bördiga landområden av vita fläckar.

Se denna talande karta stadd i ständig förändring »

Den historia vi får lära oss handlar följaktligen enbart om de människor och kulturer som befolkat världen under de allra sista minuterna innan klockan 12 sett till de 200 000 år som människan levt på denna jord och befolkat den genom utvandringen från huvudkontinenten Afrika.

Lika mycket vips och hux flux som fågeln Fenix uppstår då den Grekiska Civilisation som vi ser som demokratins och vetenskapens vagga. Och vad som dessförinnan varit har både av grekerna själva och historikerna därefter betraktats som ett historiskt / kulturellt och andligt vetenskapligt mörker av sk "barbarer". (Om det ens existerat öht?)

Det utgör ett vilseledande koncept som invaggar oss i det flertal olika mytologiskt grundade föreställningar som infördes med det radikala skifte under tiden runt år noll, som av en del forskare beskrivs som världens största idéstöld varav bl a idén om det faderrättsliga primatet är den mest avgörande och gick hand i hand med skiftet i hjälterollen från klumpedunsen Gilgamesh som gör bort sig genom att utmana sitt öde som dödlig, för att istället upphöjas till ett sant ridderligt ideal att döda Gudinnans sfinx eller hjälte (Enkidu = Gilgameshs alter "natur"-manliga alter ego=bocken=djävulen)

I den grekiska mytologin gestaltades detta skifte med dramat Orestien av Aiskylos, i vilket Orestes mord på sin egen mamma Klythamesistra frikändes, varvid de gamla matriarkala traditionerna med en familjerättslig juridik baserad på modersrättslig arvsordning ersattes av en fadersrätttslig, vilket bl a påvisades av matriarkatsforskningens grundare; juristen, historikern / mytologisten Johan Jacob Bachofen på 1800-talet

Detta utgjorde ett radikalt brott mot den tidigare rättsordning vari mord på modern och släktingarna på hennes linje straffades med döden.

Och frågan är hur mycket av sann "demokrati" som implementerades därmed, eftersom kvinnors rättigheter from detta skede inskränktes till ett minimum. De betraktades inte längre som juridiska föräldrar till sin egen avkomma. Den utgjorde nämligen from nu mannens privata egendom, efter att Aristoteles lyckats påvisa att deras livmödrar enbart tjänstgjorde som krukbehållare åt mannens säd och ingenting hade med konceptionen att göra. De hade heller ingeting längre som tidigare rätt att delta i den samhälleliga beslutsordningen, utan var helt och hållet förvisade till hemmets avskilda vrå där deras roll inskränktes till barnaföderskans och hushållerskans.

Pedofili löper även som en röd tråd genom patriarkatens historia:

Hämningslöst grekiskt antiksex »

Allt går igen. Intet nytt under solen.

MODER SVEA - KYBELE - HUMBABA

Att vi lever i en sekulariserad värld, tas ofta som en garanti för att vi skulle vara befriade från påverkan av sk "vidskepelse" i form av symbolisk / mytologisk religiös karaktär, varför det betraktas som en irrelevant och "flummig" uppgift att bekanta sig med mytologiskt innehåll och dess historiska betydelse och den symbolik som fortfarande lever kvar och frodas särskilt i dramaturgins och filmens värld, vilket tvärsemot föresatsen att enbart tänka i "rationella" banor, lättare gör oss till offer för dess makt att tränga sig ner i och påverka det undermedvetna. Utan kännedom om hur tex en filmiska dramaturgi konstrueras, faller man som tittare lättare offer för dess suggestiva kraft.

För att få tillgång till den karta varmed jag orienterat mig i det till synes kaotiska och slumpvisa virrvarr av symboliskt / mytologiskt gods, som mer eller mindre medvetet tagits i bruk för att återberätta sagan om Civilisationens Räddare och Fiender, riddaren / hjälten Sankt Görans kamp mot den månghydrade draken och Moder Sveas, häxornas och trollgubbarnas roll i den fadersrättsliga maktordningen, har jag här nedan gjort en kortkort sammanfattande återblick av dess historiska bakgrund och sociala, kulturella och ekonomiska kontext.

OM MODER SVEAS SLÄKTLINJE 7000 ÅR BAKÅT I TIDEN

Namnet Humbaba har etymologiskt släktskap med Kubaba, Kybebe, Kybele och Cybele som utgjort namnen på den Magna Mater som i Catal l Huyk i Anatolien härskat som matriark eller Gudinna på en tron flankerad av två lejon (eller om det nu är pantrar?) sedan 7000 år tillbaka. Och det är ganska uppenbart att det är romarnas Cybele som agerat förlaga till Johan Theodor Lundberg skulptur Moder Svea som tronar 5 meter hög och 10 meter bred högst upp på riksdagshuset och är en ofta återkommande figur i Bo Göran Bodins saga om "Att rädda ett barn" som sändes på TV 2020 fast med den falska varudeklarationen" dokumentärserie".

Sagan han berättar har berättats hur många gånger som helst förut, och är också precis exakt densamma som även även de flesta journalister håller sig till. Nämligen den om hur modersmonstret måste kämpas ned och hållas på plats.

Exakt samma saga har dessutom dragits i långbänk av pappan själv, såväl som av alla de inblandade i hans vittomfattande nätverk i de mer etablerade kretsarna av förskola, skola, socialtjänst, polis-och åklagare och tingsrätt, inklusive av alla dem i hans breda kontaktnät i kändisvärlden som nu som synes även har trådar ända in i TV-huset. Och i den är de tilldelade rollerna desamma som i den starkt verklighetsförvrängande saga som enligt det ovan angivna berättats sen år noll och strax dessförinnan.

När idéellt verksamma och engagerade samhällsmedborgare som agerar visselblåsare genom att driva opinion i sociala medier och Dagens Juridik om kvinnors och barns mänskliga rättigheter, därför blir utsatta för repressalier i form av att bli uthängda som häxor, troll och monster i SVT Public Service och tom i en förment "dokumentär" form av SVT Dokument inifrån, återkopplas till en tradition som långtifrån är ny för dem, som vill bli serverade enkla sagor som de lätt förstår och känner sig hemmastadda med.

De nedtryckta vill ha bekräftelse på att det inte funnits något annat val, än att snällt foga sig och de maktfullkomliga att den världsordning de ingår i och upprätthåller är den enda rätta.

Det är den patriarkala marinad vi alla är mer eller mindre indränkta och simmar runt i, utan att kunna uppfatta något annat bättre alternativ att ersätta den med. Och att den inte kan upprätthållas med annat än våld i alla dess psykiska och fysiska former, som tex inte minst hjärntvätt, bevisas enklast därmed att det bestraffas med våld att tala högt om detta våld.

Till följd av den upp-och nervända världsordning som kommit att ersätta den modersrättsbaserade har det införts strängt hierarkiserade Always-Blame-the Victim-strukturer, i vilka det går som på räls att skuldöverföra de egna bedrägliga förehavandena på Eve the Scapegoats skuldkonto.

Hon tom straffas med att föda sina barn i stor smärta för att ha ätit av äpplet från det Kunskapens Träd hon odlat själv, av den nya Gudom som uppfunnits att ersätta de tidigare barmhärtiga Gudinnorna med. Han uppvisar alla typiska tecken på ren och skär psykopati i sitt omättliga behov av oinskränkt makt och kontroll, sin obehärskade vrede, svartsjuka och hämndlystnad

I den saga som Sankt Bo-GÖRAN Bodin berättar gäller följaktligen att låta förövare och offer byta plats och de falskt lögnaktiga medlöparna till det psykopatologiska upplägget, att framstå som de stora sanningssägarna och de hederligt sanningssökande, som de lögnaktigt vilseledande. Och självklart hade inga, utöver dem som tilldelats rollen av Moder Svea, Sibylla och sanningsskådande Skaldemö och den ensamma hjälten / drakdödaren Sankt Göran, ställt upp frivilligt på att agera Häxa, Virrig Gammal Hönshjärna, Lättledd Fårskalle, Modersmonster och Slemmig Gammal Trollgubbe, varför det inte låtit sig göras på annat sätt att få denna saga berättad, än att klippa ihop den själv av kilometerlånga filminspelningar av intervjuer och ändlösa promenader med de barnrättsföreträdare som invaggats i den falska föreställningen att de medverkat i en faktabaserad dokumentär, för att därur plocka ut små snuttar som lämpar sig att dramatisera utefter sagans och mytens form.

FÖRLAGAN TILL MODER SVEA - ROMARNAS CYBELE?

Om man bedriver litet grundläggande släktforskning inom mytologin, ger sig ganska omgående mycket tydliga släktlinjer till känna. I det avseendet är det ingen större variation på avkomman gentemot de tidigare släktleden.

Den man som i början av 1900-talet skapade skulpturen av Moder Svea; Johan Theodor Lundberg, som dessutom var en nationalistisk uppfinning från 1600-talet av en fin herre som hette Anders Wolimhaus och senare blev adlad, tycktes ha levt det sedvanliga jetsetlivet bland konstnärerna i Paris och Rom på den tiden. Och det är närmast övertydligt att han tagit intryck av gudinnan Cybele, som romarna hade tagit till sig via grekerna som i sin tur hade lånat in henne från Anatolien / Mindre Asien där Gudinnan Kybele utgjort gängse representation av tillblivelsens mysterier och som sådan flankerats av två lejon, vilket även ofta Moder Svea setts göra.

Nu var det dock knappast i Kybeles ursprungliga rätta anda som Romarna hade övertagit henne, utan det sägs att de trodde att hon skulle ge dem tur i kriget mot Kartago. Andra förklaringar till att de vid den tiden patriarkaliserade romarna och grekerna hade lånat in henne, var att hon ansågs borga för långsiktig hållbarhet, vilket ju enligt det kartläggningsarbete som gjort inom Modern Matriarchal Studies av bl a Heide Göttner Abendroth och Peggy Reeves Sanday är ett utmärkande drag för matriarkala samhällsbyggen som vitt skiljer sig från de patriarkala till sin grundläggande organisation:

http://mmstudies.com/matriarchy

http://mmstudies.com/scholars/sanday/

Dock fanns det kvinnliga sällskap i Rom som odlade en märklig sk "kult" kring Cybele, och till vilken det ryktades att män enbart kunde få tillgång genom att kastrera sig. På andra ställen hävdas att de istället fick avsäga sig sin manlighet genom att klä sig i kvinnokläder för att få tillträde till de slutna rummen i dessa sällskap.

Det är tydligt att denna sk "kult" har bildat förlaga till Katolska Kyrkans präster och biskopar i fråga om deras långa kaftaner och den sk "mitra" påven bär på sitt huvud, som i olika skepnader också hade förekommit inom de kulturer i MÖ som dyrkat Kybele. Och jag upptäckte just nu när jag gick in på min hemsida om Sandays forskning om det modersrättsbaserade systemet Minangkabau på Sumatra, att sådana toppiga huvudbonader tydligen bärs av männen i den folkgruppen fortfarande idag. Eftersom de kallar sitt system för ”Adat” misstänker jag att det måste ha någon slags koppling till den Gudinna som utgjort Allahs företrädare och hette Anat. De fonetiska ljuden ”n”, "l"och ”d” är ju också sådana som ligger nära varandra och lätt byts ut. Vilket i sin tur kanske kan påvisa hur oerhört vitt utbredda dessa tidigare system varit och hur de hängt samman över större områden och / eller exporterats / importerats från ett ställe till ett annat. Kvinnorna i Minangkabau bär emellertid huvudbonader av rött tyg som virats runt att sticka ut som långa tjurhorn.

Om man sen går ännu längre tillbaka i de gudinnliga släktleden upptäcker man rätt snart att gudinna Kybele härstammar i rakt nedstigande led från en gudinna som har 7000 år på nacken.

Ytterligare efterforskningar i de släktrelarade leden ger dessutom snart vid handen att namnet på drakmonstret "Humbaba", trots att det först kan te sig långsökt, mycket väl kan tänkas ha etymologiskt släktskap med namnet på gudinnan Cybele

Cybele är nämligen för det första en latinisering av Kybele. Och Kybele har sedan haft ett otal variationer, där näraliggande konsonanter till "b" "m" och "v" byttes ut och blivit till både det ena och det andra som Kuwawa och Kybebe. En deifierad drottning i Sumerien hette tex Kubaba, vilket mycket väl kan ha stavats Kuwawa, eftersom namnet på drakmonstret som med assyrisk stavning varit "Humbaba", med sumerisk dito varit Huwawa.

Alltså ligger det nära till hands att dra slutsatsen att det är just samma anmoder till Cybele / Moder Svea, dvs Kybele, Kybebe, Kubaba eller Kuwawa som en gång under historiens gång gjorts om till drakmonster, enligt samma demoniserande modell i det radikala skiftet som genomtrumfades med världens största idéstöld runt år noll, som gällt alla de största och äldsta UR-Gudinnorna och även Jehowwa / Howwa =Eva och Allahs föregångare Allaht.

Och så här ser hon ut, den Gudinna eller representation av den generöst alstrande tillblivelsen i Moder Natur / Jord, med 7000 år på nacken, som tros ha varit Kybeles anmoder och har c:a 7000 år på nacken och påfunnits i utgrävningarna av Çatalhöyük i Anatolien, Det faktum att hon under sin livstid haft en upphöjd position markeras av att hon sitter på en tron och är flankerad av två pantrar. I Çatalhöyük har bostäderna varit tätt ihopbyggda i ett stort bostadskomplex vari det kan antas att invånarna levt i en balanserat fredlig kollektiv samverkan, på det sätt som forskarna i Modern Matriarchal Studies har kartlagt att de tidigare matriarkala samhällsbyggena har fungerat. På trots mot dem som benhårt håller fast vid att världen alltid fungerat som den "alltid" har gjort i "Världshistorien".

En gång i tiden hade vi en Gudinna här upp i Nord som hette Hel och bl a hade sin hemvist i håligheter i hällarna i Bohuslän. Men hon genomgick så så småningom samma degradering som alla de mer ursprungliga Gudinnorna utsatts för under ”Civilisationens” gång och hamnade i HEL-vetet. Detsamma har gällt den helsvarta Gudinnan Kali i Indien som jag starkt misstänker har sitt släktskap bakåt i tiden med krokodilgudinnan Gudinnan Katchikali i Västafrika och representerar mysteriet med tillblivelsen pga dess likhet med livsgroddden = det grodyngel som ett människofostret liknar i sina första stadier. Kali utgjorde från början den mest centrala Gudinnegestalten i Indien, men har under brahminskt inflytande degraderats till ett grymt och otäckt blodtörstigt monster.

Och jag misstänker att det är samma degraderande och demoniserande process som Gudinnan Kybele, Kybebe, Kubaba eller Kuwawa i Anatolien med omnejd genomgått när hon under tidens gång blandats ihop med eller förvandlats till monstret Humbaba vars sumeriska stavning alltså varit ”Huwawa”.

Tänka sig alltså, hur länge sen det var som de mytologiska släktskapsband som varit Moder Sveas haft något med den ledande kvinnliga kreativa principen i tre mot två-talet i Yin / Yang balansen enligt beräkningarna i Sacred Geometry.

Nej då, tvärtom har hon för länge sen degraderats till en nolla bredvid ETTAN i det fadersrättsligt baserade ETTA - nolla-system, som bl a eller kanske främst Claude Lévi Strauss bidrog med i mitten på 1900-talet genom att förvandla en historiskt / evolutionsteoretisk baserad mytforskning och antropologi till en abstrakt kognitionsvetenskap där de två motsatta fadersrättsliga och modersrättsligt baserade "narrativen" byttes ut mot ett och detsamma universelllt gällande primat, som felaktigt utgick från att det var det manliga / fadersrättsliga som gett upphov till det mänskliga samhället, genom att män istället för att begå incest med sin egen komma börja byta kvinnor med varandra.

http://mmstudies.com/father/

I den idéstöld som genomödrevs runt år noll av det tidigare Gudinnliga / moderrättsliga mandatet har den tidigare hjälte eller Heros som alltid tidigare flankerat Gudinnorna gjorts om till en ondsint varelse, ofta i form av en djävul som försedd med horn. Även de olika gudinnorna Kybele och deras motsvarigheter på annat håll, som tex i Egypten med omnejd hade sina manliga hjältar och uppträdde i par med dem. Den hjälterollen har senare gått igen i de sagor där den giftaslystna unge mannen måste utföra hjältebragder för att vinna prinsessan och halva kungariket, bortsett från att det i de tidigare modersrättsliga erorna handlade om att bli ingift i det "konungadöme" som förestods av drottningarna.

I Eposet om Gilgamesh är det till en början Innanas sfinx som utsätts för en gradvis demonisering mot en alltmer ondsint uppenbarelse och som utmålas som ett hot mot Civilisationen. Namnet på monstret tycks dessutom ha samma etymologiska ursprung som på Gudinnan Kybele herself, då Kybele skiftat stavning och uttalal mellan både Kybebe, Kubaba och Kuwawa, varför man kan fråga sig om det är Gudinnan själv som förvandlats till ett monster eller hennes sfinx eller adjungerande Hero?

Att det dessutom är nödvändigt för Gilgameshs adjutant; nämligen naturmannen Enkidu att "civiliseras" genom att fjärma sig Gudinnans högre ordning / naturen, framgår dessutom av det faktum att han måste idka sex med en "prostituerad". Den fadersrättsliga ordning som därefter växer till sig, intar en alltmer fördömande och demoniserande hållning gentemot den tidigare modersrättsliga ordning som Gudinnan varit vägledande inför.

**I samma fädernesland **talar alla samma modersmål och bor på samma fosterjord. Dessutom brukar man ha ett eller flera broderfolk. I Sverige har, eller snarare hade, vi Moder Svea som nationell symbol. Och så vidare. Familjemetaforerna är, när man väl tänker på det, många och vanliga när det gäller nationaliteten. Orsakerna till detta är flera. Familjen var givetvis en samhörighetsform som i detta fall ofta stått som ett ideal, eftersom det var en gemenskap som byggde på blod och ofta även jord innan urbaniseringens tid.

I Jan Björklunds Facebookgrupp om SVT:s dokumentär blev jag anklagad för att med min analys av det sagobetonade temat i SVT / Bo-Göran Bodins sk "dokumentär" driva respektlöst med de medverkande, varför jag inledningsvis måste betona och förtydliga att de roller som Bodin påtvingat sina intervju-offer, inte har något med deras verkliga autentiska jag att göra.

I klartext betyder det alltså att det inte är jag som identifierar personerna bakom de rollfigurer, som de sig själva helt ovetandes, blivit tilldelade som skurk, monster, häxa eller fårskalle osv eller hyser uppfattning att de skulle motsvara deras autentiska jag. Tvärtom har målsättningen med min identifiering av hur de påtvingade rollerna ser ut, varit att belysa hur långt bort från deras verkliga personer och "dokumentär" som Bodins fjärmat sig för att istället på sina intervju-offers bekostnad, klippa och klistra ihop en saga, vars rollista han helt självsvåldigt besatt med dem och vare sig de har begärt utträde ur bedrägeriet eller inte.

Rollbesättningen till sagan ATT RÄDDA ETT BARN som SVT / Bo-Göran Bodin knåpat iho med de skurkar, häxor, trollpackor och trollgubbe som Agneta Bravélius, Monica Dahlström-Lannes och Hans Cagnell tilldelade rollfigurer utgör när man synar den i sömmarna den klassiska ur sagans, det gamla grekiska dramats och / eller filmens värld. Det sistnämnda gäller framför allt den

"misstänkliga agent / infiltratör och uppviglar mot lag och ordning" som Jan Björklunds medverkan, omformats till, som klippt och skuren ur nån gammal välkänd klassiker i spion- thriller- deckargenren.

Gitta Holmberg och Mari Schaub i rollerna som Sanningsorakel och Sibylla och Moder Svea - fadersmaktens / statens / nationens förlängda arm och upprätthållare av Lag och Ordning och rättning i kvinnoleden har varit tämligen givna.

Och Maud ska föreställa vara det vilsegångna barmhärtiga Samariten i Bibeln, som Moder Svea (Mari Schaub) med fast hand föser tillbaka i fållan igen föll också på plats tämliugen omgående.

Och så kommer vi till pappans, han är den ensamma drakdödarhjälten Sankt Göran. Draken har i mytologin representerat den monstruösa modersmakt som måste nedkämpas, för att fadersmakten ska kunna hålla ställningarna.

Och så har vi den frånvarande mamman. Av Jan Björklund fick jag det geniala tipset om Bockarna Bruse. Och då vips kom jag på det direkt - det otäcka trollet som lurar ner Bockarna Bruse i ån, det är ju mammamonstret själv och hon har en mycket mycket lång historia från svunna eoner som inte så många känner till.

Men när man väl börjar nysta i den upptäcker man tämligen omgående att pusselbitarna faller på plats också i förhållande till det mesta övriga i urvalet av symboliskt / mytologiskt gods i som kommer igen och återbrukas rätt igenom seriens tre delar.

Särskilt i förhållande till den Moder Svea som tronar längst uppe på Riksdagshuset i Gamla Stan - och utgör en ständigt återkommande figur i Bodins saga.

Och inte heller det är någon slump.

För börjar man skrapa litet på yta i den historiska myllan i den historiska bakgrund en till hennes, dyker man omgående på det hjältetema som Bo-Göran Bodin ansluter sig till för såväl sin egen del som för pappans som är detdamma som den ensamma drakdödarhjältem sant Göran representerar.

HJÄLTEBRAGDER I KAMP MOT VÄDERKVARNAR OCH MAMMAMONSTER

Sagan som berättas sen år noll har inte mycket med verkligheten att göra, men har dränkt ner oss alla i en marinad som gör oss mer eller mindre döva och blinda för andra berättelser och deras verkliga innehåll.

De stora vita fläckar som utgör världens historia, det vill säga resterande c:a 200 000 år och det som år noll utgjordes av största delen av jordens yta, har haft en helt annan saga att berätta, som handlar om jungfrun, modern och den gamla kvinnan som högt respekterade representationer av upprätthållare av liv, kreativitet / förnyelse / visdom, rättvis förvaltning och fördelning av tillgångarna och en jämlik och jämställd rättsordning även i övrigt. Fru Justitias vågskålar minner om de tider då förnödenheterna vägdes på våg och eller mättes med måttstock så att de skulle kunna fördelas jämnt. Det finns forntida fynd som tyder på att måttstocken utgjort symbol för högre status som prästinna / sierska och därmed så småningom kommit att tas över av den kungamakt som haft spiran som en av sina regalier.

Eftersom det kvinnliga representantskapet för högre generösa principer av "aboundance" (naturens överflöd liksom kreativitetens nyskapande potentialer) varit så lyckosamt att det kunnat leda mänskligheten till överlevnad och materiell och kulturell tillväxt i 200 000 år hade det ett oändligt starkt inflytande på var mans världsbild och självbild som Gudinnans trogne riddare eller hjälte (Hero).

Och av samma anledning har det krävts ett stort mått av repression att undertrycka dess makt och inflytande. Och överallt där fadersrätten kämpat ner modersrätten har denna kamp gestaltats med den ensamma drakdödarens hjältemod. Den månghydrade draken utgör en symbolisk representation av den modersmakt som under tidigare eoner alltid varit nära förbunden med ormen och så småningom under dess glansdagar i Egypten och Sumerien - Mesopotamien med omnejd i MÖ representerades av den sfinx, som utgjordes av de tre olika årstider som var den manliga hjältens utmätta tid. Tjuren; våren, lejonet; sommar / höst och Ormen; vinter. Det var den "drake" i Gudinnan Innanas heliga Cederlund som den dumdristige hjälten Gilgamesh en gång i förhistorien till den moderna tidernas begynnelse, fick för sig att kämpa ner, bara för att visa att han kunde det och sedermera för att demonstrera sin ovilja att acceptera sin utmätta tid =dödlighet.

I de senare mer etablerade prästerliga, militära, kungliga och adliga kretsarna av stormän har dock temat så sakteliga depraverats till det omvända och en sant "ridderlig" kamp mot den modersdrake som stått i vägen för det fadersrättsliga mandatet. Det sistnämnda har nämligen alltid gått hand i hand med privategendomens, kolonialismens och utsugningens utbredning, och stått i stark motsatsställning till de motsatta, om det Gudinnliga överflöd som räcker åt allom och envar, bara det förvaltas klokt och fördelas rättvist.

Det faderrättsliga mandatet går därför också hand i hand med den sk "modernisering" och "fattigdomsbekämpning" som företagits jorden runt och fortfarande pågår överallt där den ursprungligt moderrättsliga ordningen huserar. Som tex i de sydvästra delar av Kina där befolkningen ända till dags datum odlar gamla tusenåriga traditioner av drakfester, där draken fortfarande utgör en positivt laddad symbol för den ursprungligt modersrättsliga ordning, som i det 5 miljoner starka matriakala fästet på ön Sumatra kallas för "Adat" vilket högst troligtvis har gemensamt etymologiskt ursprung med namnet på gudinnan Adaht i MÖ som sedermera förvandlades till Allah ( på samma sätt som Jehowa= Eva förvandlades till Jehu eller Jahve)

Eftersom moderrsrätten faller sig betydligt mer naturgiven och ofrånkomligt biologiskt betingad än fadersrätten hotar den alltid att sticka upp sina månghydrade drakskallar, för att återta sin forna rättigheter och givna ordning.

Och det är också precis just därför det är lika mycket av nöden tvunget för det fadersrättsliga mandatet att hålla liv i sagorna om modersmonstret Medea och Bibelns Lilit och Häxan som äter barn i Hans och Greta och mormoden som gömmer en varg bakom sin inställsamma röst i sagan om Vargen och Rödluvan i dag som alltid och kanske mer nu än på länge.

Därför är det också inte mer än att vänta att även symbolen Moder Svea återbrukas i SVT:s saga. För trots att hennes symbolisks ursprung tydligtvis stammar från romarnas Cybele som i sin tur utgjordes av ett återbruk i någorlunda oförvanskat skick av frygiernas och syriernas Kybele som i sin tur stammar från den 7000 år gamla gudinnan från den modersrättsligt baserade kulturen i Catal Hüyük i Anatolien assisterades av två pantrar. Hon är ju nämligen så långt ifrån den ursprungliga Gudinnan som bara är möjligt att komma, då hon likt alla de övriga större forntida kvinnliga representationerna degraderats till de manliga Gudomligheternas lilla hjälpreda och förlängda arm, med uppgift att assistera den fadersrättsliga ordningen.

Terracotta plaque of Humbaba from the Louvre

In Ancient Mesopotamian religion, Humbaba (𒄷𒌝𒁀𒁀 Assyrian spelling), also spelled Huwawa (𒄷𒉿𒉿 Sumerianspelling) and surnamed the Terrible, was a monstrous giant of immemorial age raised by Utu, the Sun.^[1] Humbaba was the guardian of the Cedar Forest, where the gods lived, by the will of the god Enlil, who "assigned [Humbaba] as a terror to human beings. Gilgamesh and Enkidu defeated this great enemy."

His face is that of a lion. "When he looks at someone, it is the look of death."^[2] "Humbaba's roar is a flood, his mouth is death and his breath is fire! He can hear a hundred leagues away any [rustling?] in his forest! Who would go down into his forest!"^[3]In various examples, his face is scribed in a single coiling line like that of the coiled entrails of men and beasts, from which omens might be read.^[4]

Another description from Georg Burckhardt's translation of the Epic of Gilgamesh says, "he had the paws of a lion and a body covered in thorny scales; his feet had the claws of a vulture, and on his head were the horns of a wild bull; his tail and phallus each ended in a snake's head."^[5]

However, another description in a tablet sold to a museum in Sulaymaniyah in 2011 is more positive about Humbaba:

"Where Humbaba came and went there was a track, the paths were in good order and the way was well trodden ... Through all the forest a bird began to sing: A wood pigeon was moaning, a turtle dove calling in answer. Monkey mothers sing aloud, a youngster monkey shrieks: like a band of musicians and drummers daily they bash out a rhythm in the presence of Humbaba."

In this version of the story, Humbaba is beloved of the gods and a kind of king in the palace of the forest. Monkeys are his heralds, birds his courtiers, and his entire throne room breathes with the aroma of cedar resin. The tablet goes on to portray Gilgamesh as an aggressor who destroys a forest unnecessarily, and Humbaba's death is lamented by Enkidu.^[

Drottning Kubaba i Mesopotamien en av de få kvinnor som härskat i sin egen rätt.</h2

Kybelee.

Kybele

Kybele är det grekiska namnet på den anatoliska modergudinnan.^[1] Kybelekulten kan ha sina rötter i den neolitiska anatoliska kulturen. I Hacilar och Çatalhöyük har figuriner från 7000-5000 f.Kr. återfunnits som har stora likheter med de senare avbildningarna av Kybele. I den frygiska kulten kallades gudinnan för Matar, modern, i den kappadokiska Ma, ibland med epitetet Kubilieya. Detta epitet, som antas hänsyfta på berg, var kanske orsaken till det senare grekiska namnet Kybele.

Kybelekulten spreds till Grekland och därifrån runt Medelhavet under den hellenistiska perioden. Den infördes i Rom 204 f.Kr. då det ansågs att gudinnan skulle kunna vara till hjälp i kriget mot Karthago. Den kom sedan att spridas i romarriket och bestod ända till dess romarriket kristnades. Kybele fick i romarriket ofta epitetet ”Gudars moder”, och själva namnet latiniserades till "Cybele". Kulten var misstrodd inom stora delar av den romerska intelligentian, huvudsakligen p.g.a. att den manliga delen av prästerskapet frivilligt kastrerade sig för att komma närmare gudinnan. De kvinnliga präster som också fanns i kulten genomförde inga kroppsliga stympningar. Förebilden för kastreringen var en myt om att Kybeles unga partner, Attis, kastrerade sig som en självbestraffning för att han varit otrogen mot gudinnan.

Mellan den 15 och 28 mars varje år hölls festivaler i Rom för att dyrka Kybele och Attis. Det var på en av dessa dagar, Dies Sanguinis, blodets dag, den 24 mars, som det antas att de blivande manliga prästerna kastrerade sig. Dagen efter genomfördes glädjeceremonier till Kybeles och Attis ära på Roms gator.

Den siste hedniske kejsaren, Julianus Apostata, hyllade Kybelekulten som en högstående och andlig kult och försvarade också den rituella kastreringen. Kyrkofadern Augustinus fördömde kulten hårt och hävdade att gudinnan inte var ”gudars moder” utan ”demoners moder”. Vid den tidpunkten var kulten redan förbjuden. På senare år har vissa nyhedniska grupper försökt återuppliva kulten av Kybele.

DET ständigt återkommande BRO-temat och av forsande vattendrag i forsar, älvar och strömmar och öppet hav. Känsla sentimentalitet Frihet?

Sancho Panza is a fictional character in the novel Don Quixote ”Tröst” Foto av Lars Widegren som vunnit 1:a pris i Besöker man MDL:S sida på INSTAGRAM ser man en still vacker kvinna som gjort en storstad karriär både på hemma . och bortaplan och sig förtjänt av ett otal utmärkelser. I SVT:s sk ”#dokumentär” har hon däremot tilldelats rollen av gammal uttjänt Mormor i sagan om Vargen och Rödluvan som redan fyllt sin funktion som behövlig samhällsmedborgare, trots att hon is still going strong och hundratals mammor hänger på låset för att komma i åtnjutande av hennes hjälp. Senast i går kontaktades jag av ytterligare en desperat mamma som bett mig om hennes telefonnummer

1280px-Bronze_statuette_of_Cybele_on_a_cart_drawn_by_lions_MET_DP307791

ABOUT

ANALYS AV SVT:s DOKUMENTÄRSERIE:

ATT RÄDDA ETT BARN

RÄDDA MÄN ELLER BARN?

Redogörelse för det bedrägliga upplägget kring tillkomsten av ”dokumentärserien”: ATT RÄDDA ETT BARN och den ideologiskt kunskapsfientliga agenda den ingår i, som SVT Dokument inifrån anslutit sig till i sina tidigare produktioner sen ”Könskriget” sändes 2005

KARTA OCH KOMPASS TILL DRAMATURGIN