AKTION #eftervåldet

3. KUNSKAPSUNDERLAGET

NYCKELN IN TILL BARNS VÄRLD »

Analysverktyget som saknas:

BARNSAKKUNNIG EXPERTIS FRÅN FORSKNING OCH VETENSKAP INOM ANKNYTNINGSTEORI / UTVECKLINGSPSYKOLOGI (A / U) - DET EMOTIONELLA ARVET

Situationen för de drabbade föräldrar, som för sin yrkesutövning  införskaffat grundläggande barnsakkunnig kompetens och i kombination med sitt föräldraskap både har vetenskapligt godkänd teoretisk kunskap utifrån barnsakkunnig expertis och stor erfarenhet av hur den ska tolkas och omsättas i praktiken, utifrån såväl sina egna barns, som barns behov i allmänhet,  att från ena stunden i egenskap av kompetenta yrkesutövare och föräldrar, till den andra omyndigförklaras av okunniga myndighetsutövare som är i avsaknad av all form av barnsakkunnig expertis, utgör en kränkning av deras mänskliga värdighet och ett resursslöseri med deras inneboende färdigheter och kompetens som går emot allt vad sunt förnuft heter. Deras resurser behövs i samhället och i deras familjer, men tas istället i bruk för att freda sig och sina barn mot det eftervåld som med rättens hjälp kan pågå i åratal och förser dem upp till öronen med papperstravar att drunkna i.

DET EMOTIONELLA ARVET - NYCKELN TILL FÖRSTÅELSE»

NEA=negativt emotionellt arv

De upptäckter som gjorts i A/U är revolutionerande och har skapat ett nytt paradigm inom psykologin / psykiatrin / pedagogiken och antropologin. Förståelsen av A/U:s grundläggande principer ger oss ett nytt perspektiv på hur mellanmänsklig  kommunikation fungerar mest optimalt i förhållande till realiseringen av våra medfödda  inneboende utvecklingspotentialer och vad som blir följderna av en dysfunktionell eller störd anknytning under barndomen eller senare.

Den mest avgörande upptäckt som gjorts på grundval av experimentella studier av spädbarns respons på stimulin i det breda forskningsfältet inom A/U representerar är att de i interaktion med vårdnadshavare och andra barn i mycket högre utsträckning är aktivt delaktiga och kompetenta att göra egna reflektioner, bedömningar och förmögna till ansvarstagade och empati, än vad man tidigare haft kännedom om inom psykologin.

Detta förutsatt att anknytningen fungerar normalt och inte utsatts för allvarligare störningar. Grunden heter tillit till  människans inneboende resurser och utvecklingspotentialer och förtrogenhet med hur en sådan ömsesidigt dialogisk kommunikation upprättas som ger dem näring att blomstra och nå sin fulla potential.

En god anknytning grundläggs genom kommunikationen med de vårdnadshavare som ser och hör barnet  och ger det respons och stimulans på den nivå som barnet befinner sig och som erfordras för att det  ska erhålla bekräftelse och känna tillit till sig själva och världen.

En god föräldraförmåga består i det som kallas för "mentalisering" och utgörs av förmågan att kunna föreställa sig och på allvar leva sig in i hur barnet tänker, känner och reagerar utifrån de från början uteslutande pre-verbala kroppsspråkliga akustiska / rytmiska / tonala signaler varmed barnet kommunicerar och som sedan fylls på med verbala uttryck allteftersom barnet växer. 

Upptäcken att barns utvecklingspotentialer och kompetens är mycket större än vad som hitintills varit känt i vuxenvärlden i den typ av kultur som vi tillhör här i Väst, ställer det tidigare auktoritära uppfostringsideal på ända, som alltför upptaget av att styra, kontrollera och forma för att ge sig tid att lyssna och tona in vilken form av input som barnet är i behov av, och samspela med dem för att dess egna inneboende utvecklingspotentialer ska triggas i gång och löpa vidare av egen drivkraft.

I den genomgång av domar som ligger till grund för vårt faktaunderlag är tolkningarna av barnens uttryck ofta ytterst amatörmässiga och står i strid mot upptäckterna  i A/U. Istället för att samspela / förhandla och se till barnets inneboende kompetens och potentialer understryks det motsatta, att barn är för små för att deras vilja ska respekteras. Rekommendationerna att använda tvångsåtgärder för att få till stånd av barnen oönskade umgängen, går helt emot  inte bara grunderna i A/U utan dessutom det etiska regelverk som gäller för psykiatrin och löper stor risk att vara kontraprodultiva genom att snarare öka på motviljan, än att betvinga den.

TRE NYCKELBEGREPP / FAKTORER ATT TA HÄNSYN TILL I RISKBEDÖMNINGARNA - INTE BARA EN

Rättspsykologen Anna Karldal  och psykologen Anna Norlén kritiserar i denna intervju den dom i SVEA hovrätt som ger vårdnaden av två pojkar till en pappa som tidigare är dömd för att ha misshandlat dem, utifrån det faktum att man i domen inte vägt alla de tre nyckelbegrepp mot varandra som föreskrivs i Föräldrabalken, nämligen barnets säkerhet, delaktighet, och behov av en nära och god kontakt med båda sina föräldrar utan snarast nöjer sig med att hålla en boll i luften än dessa tre.

I intervjuer med sakkunniga rättssociologer, sociologer och psykologer i medierna, lyser dock en grundläggande osäkerhet igenom såväl i förhållande till vem / vilken sakkunnig ledning som har sista ordet när det gäller vad, som i förhållande till vilken vetenskapligt sakkunnig expertis som har ett övergripande vetenskapligt tolkningsföreträde nog att inordna de övriga juridiska, sociologiska och psykologiska disciplinera under ett gemensamt samordnande paradigm. Resultatet blir därför ofta spretigt motsägelsefullt och lika tandlöst "ord mot ord"- hängande i luften som brukar bli fallet när rättsapparaten ska lösa brott eller tvister som har en grund i VSN och vari vågskålen alltsomoftast i slutänden väger tyngst åt förövarens håll.

Det finns alltså  tre nyckelbegrepp att förhålla sig till. Men i den nuvarande juridiska, rättssociologiska (och kanske även i värsta fall?) psykologiska diskurs, som ligger till grund för diskussionen, saknas själva den NYCKEL som utgör grunden och själva inkörsporten till problematiken och den rätta förförståelsen till hur innebörden i de tre begreppen rätt ska tolkas och vägas mot varandra.