IV ) EXEMPEL PÅ TILLÄMPNING AV PA(S)-DOKTRINEN I SVENSK RÄTTSPRAXIS OCH OKRITISKT FÖLJSAM RAPPORTERING I MEDIERNA

Fler alternativ om man misstänker att hon eller han lider av PAS

Avslöjar allt om det äktenskapliga livet eller orsaken till skilsmässan för att få barnen att tycka mindre om dig.

Vägrar acceptera att barnen har privat egendom som de vill transportera mellan de olika hemmen

Tillåter dig inte att ta del av läkarutlåtanden, skolbetyg eller kontakt med skolan.

Beskyller dig för skilsmässan och därmed också för den nuvarande situationen som ekonomiska problem, sämre bostad osv.

Vägrar att vara flexibel med umgängesschemat trots att det skulle underlätta för barnen.

Frågar ut barnen om ditt privatliv på ett ingående sätt.

Reagerar med ilska eller nedstämdhet när barnen har roligt med dig.

Säger att han/hon försöker rädda barnen från dig, trots att det inte finns någon fara för deras säkerhet

Smyglyssnar på barnens telefonsamtal med dig.

Barnen är arga på dig, men kan inte ange någon orsak

😛

Gilla

· Svara · 1 h

Gunilla Madegård

Författare

Per Petersson Ja det där låter som en närmast perfekt beskrivning av vad alla de pappor gör som utövar den typ av våldsutövning som den amerikanska sociologen Michael P Johnson definierar som Intimate Terrorist Violence by Coercive Control, och som inte har några som helst samvetskval eller skrupler gentemot att dra in barnen i konflikten för att använda dem som vapen mot den andra föräldern, som straff för att hon lämnade eller enbart för det höga nöjet att fortsätta plåga henne med krav på total kontroll. Det märkliga är bara att det är MAMMORNA i dessa fall som blir av med vårdnaden till dessa pappor, sen de lyckats övertyga såväl soc som rätten att det är DE som PA(S)-ar barnen, genom deras "invasiva symbios" och "oro" för att de ska utsättas för våld hos deras pappor och "påverkar" dem att "hysa negativa åsikter" om dem samt bedriva "umgängessabotage" när de inte lyckas tvinga iväg de ovilla barnen till umgänge. Jag har synat minst 25 såna fall och har därutöver stött på ytterligare lika många som jag enbart hört berättas och här är det ett 100-tal som rapporterar om att ha varit utsatta för detsamma: De flesta blir förr eller senare avskurna från all kontakt med sina barn öht. http://mmstudies.com/eftervaldet/roster

Den amerikanska professorn i juridik Joan S Meier (2019) har i sin omfattande studie av 2000 domstolsbeslut i vårdnadstvister granskat vad som blir utfallet när det hänvisas till PAS-relaterade tolkningsmodeller. I den har det bl a. påvisats att när mammor anmält pappor för fysisk misshandel mot gemensamma barn, och pappornas försvar utgjorts av att barnen istället skulle varit utsatta för mammornas föräldraalienation, är det endast i 18 % av fallen som mammornas version blir godtagen som trovärdig av domstolen. Det leder i sin tur till att mammorna i 59 % av fallen förlorar vårdnaden till papporna..

När mammor anmäler pappor för sexuella övergrepp mot gemensamma barn, och papporna i sin tur retirerar med att hävda att barnen istället utsatts för mammornas föräldraalienation, är det endast i 2% av fallen, som mammornas version tillmäts trovärdighet i domstolen, vilket i sin tur resulterar i att mammorna i 64 % av fallen förlorar vårdnaden till barnens förövare. Och detta trots att data tyder på att mammor skulle vittna falskt om sexuella övergrepp i färre än 4% av fallen.

Enligt den mångårigt erfarne advokaten Barry Goldstein utgör PAS-konceptet ett verktyg för förövare att säkra tillgång till sina offer.

ANALYSREDSKAPET

MED ANALYSREDSKAPET: "TÄNK OM - TÄNK TVÄRTOM" SYNLIGGÖRS PA(S)-KONCEPTETS OMVÄNDA LOGIK

PA(S)-modellens tvärtom-princip fördunklar och komplicerar det som är relativt enkelt

Det som ser ut som väldigt ”komplicerade” vårdnadstvister som är omöjliga att reda ute pga att ”ord står emot ord” - är i själva verket mycket enkla brottsfall, i så måtto att det är tämligen enkelt att reda ut vem det är som har gjort och gör vad men ljuger om det.

Den amerikanska advokaten Barry Goldstein för i den här artikeln:Why the High Conflict approach to contested custody cases is fatally flawed ett resonemang kring "How ‘High Conflict’ approaches by courts obscure the danger to children" and "Gender bias: The abusers’ motive is the courts’ blinders", som jag ofta själv varit inne på och utefter samma läromästare, nämligen deckaren Perry Mason som man tittade mycket på under 60 -talet TV-sändningar, varför de agerar som professionella i vårdnadstvister aldrig frågar efter motivet hos de utövare av Coercive Control som använder barnen som medel att hålla den andra föräldern under fortsatt kontroll i sitt eftervåld, utan istället söker som efter en nål i en höstack efter orsaken till den sk ”konflikten” hos den skyddande föräldern

Anledningen till att vårdnadstvister blir ”svåra” eller ”komplicerade” är således att man av olika anledningar inte vill eller kan se verkligheten som den är och därför istället gör dem det - alltså ”komplicerade”.

Maria Ericsson är en av dem som identifierat svårigheten i det svenska samhället att erkänna att även svenska fäder kan begå brott mot barn, för att istället identifiera dessa problem hos de där andra! ( Se hemsidan???)

I det läget kan det vara tacksamt att ta till sådana skuldöverskrivande tvärtom-modeller som tex PA(S)-manualen, som enkelt men på på ett illusoriskt skickligt sätt gör om verkligheten till sin egen motsats. Särskilt om man därmed kan skaffa sig en lättförtjänt inkomst.

Att hustrumisshandlare och övriga våldsverkare som tex våldtäktsmän notoriskt gör om verkligheten till sin egen motsats, genom att låta offer och förövare och orsak och verkan byta plats, är ett tämligen allmänt bekant och erkänt faktum.

Ingenting kunde därför tex vara mer väntat än att riksåklagare när han själv åker dit på en anmälan för våldtäkt, inkommer med en motanmälan om att det var han själv som blev våldtagen ovh det enda verkliga offret osv. Det är liksom legio.

Men att även vanliga normalt funtade och för ändamålet utbildade för att handskas med hustru-o barnmisshandlares och våldtäktsmäns brottsoffer, dvs socialsekreterare, poliser och jurister som åklagare, advokater och domare m fl skulle ägna sig åt samma sorts verklighetsflykt i sina tankegångar och tolkningar av de fall som de ska reda ut och tom forskare i rättssociologi och civilrätt bygger sina tankemodeller på samma sorts tvärtom-principer som hustrumisshandlarna och våldtäktsmännen själva, det vill och kan nog inte de flesta tro.

Men det är precis vad de gör och det är också det som blir allt tydligare i kartläggningar av det som sker i det som till synes sker.

Särskilt illustrativa exempel på hur väl PA(S)-modellen kommer väl till användning i de yrkeskategorier som flockas kring utsatta och skyddsbehövande barn, kan påvisas bland de medlare som domstolarna anlitar för att utreda om barn som ska utsättas för verkställighet med polishandräckning, är i stånd att klara av det.

I tre av de fall som ingår i min kollektiva JO-anmälan har tingsrätterna anlitat medlaren Mats Rudolphis Dellenäng, och i ett av dem Gösta Emtestam och i ett av de fall som både Dellenäng och Emtestam samverkat med pappan om att gillra fällor för sina tonåriga döttrar Sara och Linda för att kunna bortföra och kvarhålla dem på annan ort, har även medlaren Peter Hanthe och ??? medverkat till att pappan ska kunna fortsätta plåga mamman genom att använda barnen som gisslan.

Och bland dem sticker särskilt Peter Hanthe ut i fråga om att skickligt sno sig undan sitt ansvar, genom att helt medvetet anlägga en särdeles tydlig tvärtemot-relaterad tolkning av det som sker i det som synes ske. Det påstås att han är flitigt anlitad av rådman Ann-Christin Andersson vid Skaraborgs tingsrätt. och så även i det mycket känsliga ärende som handlar om den 7-årige pojken Victor och som jag redogjort för på denna sida.och även på denna i fråga om tolkningen av hans starka avståndstagande gentemot sin pappa som resultatet av mammans oro och påstått "invasiva symbios” med honom i en alltför "tight relation" et etc, istället för de brott som han själv ihärdigt vidhållit att det är hans pappa som utsätter honom för.

Jag kände alltså redan väl till Peter Hanthes sätt att agera som medlare från fallet med Sara och Linda och till vilket han anlitats att medla av Attunda tingsrätt tom två gånger, när jag fick kännedom om hur han agerat som medlare även i Victors fall. Så jag blev inte särskilt förvånad över hans föga hederliga uppträdande och metoder. Men det är hans agerande i det första fallet som särdeles förtydligande kan tjäna som exempel på hur det rutinmässigt anlagts en tvärtom-modell till tolkningen av de många fall som jag fått kännedom om under de snart fyra år som jag ställt mig i de rättslösa mammornas och barnens tjänst.

Av dem finns 16 fall noggrant granskade in i minsta detalj och redovisade i 16 enkätsvar.

Sex av dem ingår sedan i min kollektiva JO-anmälan från okt 2019 plus ytterligare två som tillkommit senare vars granskningar redovisats i JO-anmälan.

Inget av dessa fall, med undantag av nr ?? har ännu ett och ett halvt år efteråt kommit till sin lösning och barnen lever fortfarande under oacceptabelt svåra förhållanden som löper stor risk att påverka deras livsbetingelser negativt och att utvecklas till normalt harmoniska individer. För många av dem har samhällets ingripanden i deras liv fått ödesdigra konsekvenser för deras skolgång. Barn som utsätts för brott i hemmet blir dessutom ofta mobbade i skolan

Sen dess har ett 30-tal tillkommit, som jag inte hunnit granska lika noga i detalj, men som alla vittnar om att ha blivit utsatta för samma sorts tvärtom-princip som till slut resulterat i att deras barn gjorts föräldralösa och att de själva inte längre tillåts träffa dem - dvs helt enkelt som rakt motsatt princip till den man i rätten menat sig verka för när man tilldömer de misstänkta förövarna vårdnaden, nämligen den att just de bättre än de skyddande föräldrarna ska antas kunna sörja för de gemensamma barnens rätt till båda sina föräldrar. Det gör de nämligen nästan aldrig. Tvärtom har de därmed uppnått sitt mål att kunna skada den skyddande föräldern så mycket som bara är möjligt.

Bara under senaste halvåret har det tillkommit ytterligare två fall som jag granskat mer noggrant i detalj pga att de är extremt övertydligt tolkade utefter PA(S)-konceptets tvärtom-princip och därmed försätter två små pojkar i stor fara. Det ena är den 7 - årige Victors och den andra pojken som bara är 5 år, kallar jag för Martin.

ArtiklarUtöver dessa tillkommer en del fall som dre rapprterades iom tidigare under åren. Det har dock medierna upphört med under den tid som gått sen dess. Onöjligt att få in något.

Sist och slutligen ställer Mats Sjösten generöst upp med att redogöra för två fall som utgör minst lika goda exempel på tvärtom-principens tillämpning som Peter Hanthes. Problemet med dem är dock att de är litet svårare att gå in på i detalj utan att avslöja de inblandade barnens och föräldrarnas identitet. Barnen i fallen har nu blivit så vuxna att det måste vara deras eget val om de vill vittna i offentligheten eller inte och en av dem lär visst stå i begrepp att snart göra det. Men jag ska ändå göra ett försök att återge dem så summariskt som möjligt på hemsidan: Lytsy intervju med Mats Sjösten

a just precis den där ordmagin de ägnar sig åt - den är verkligen märklig. Å ena sidan sätter de stor tilltro till att utbytet av en viss ordalydelse gentemot en annan, som tex "samarbete" med "att ta gemensamt ansvar" ska resultera i avsevärda förbättringar i fråga om handläggningen av vårdnadsmål (SOU 2017), vilket framstår som inkonsekvent när de tex samtidigt skiter fullständigt i det faktum att brottsrubriceringen "umgängessabotage" är så vid att i princip vad som helst kan stoppas in i den.

LIKHETER I TRE FALL; FÖRHÅLLANDET TIL SLUT UNDER GRAVIDITETEN ELLER STRAX EFTER

ANLEDNINEN TILL DET VAR I TVÅ AVLLEN KÄND ;EN INTE I DET TREEDJE MSATS SÖSTENS

INTRIGERAR IHOP MED SKOLPERSONALEN

KÖPER HJÄLP FRÅN SAMVETSLÖSA VITTNESPSYKOLOGER

HAR ALDRIG INTRESERART SIG FÖR ATT DELTA I OMVÅRDNAD

Bedriver eftervåld för att skada, pratar skit om sina barns mammor

HAT MOT ENSAMSTÅENDE MAMMOR LINDA MARS SJÖSTEN

SVT / Dokumentär inifrån har i sitt val att sända den starkt verklighetsförvrängande dramaunderhållningen "Att rädda ett barn", gjort en felbedömning av hur den huvudsakliga vårdnadsproblematik ser ut, som försätter mammor i vanmakt mellan de dubbla budskapen att det ställs krav på dem att skydda sina barn från deras förövare, samtidigt som de förväntas ta ansvar för att de får en positiv syn på och vilja att umgås / bo halv- eller heltid med och knyta an till just dem.

Svenska domarkåren och övriga ansvariga som anlitats till de statliga vårdnadsutredningarna och som bl a är anställda vid de PA(S)-inriktade tingsrätterna vid Solna, Stockholm, Södertälje, Södertörn, Nacka, Göteborg, Varberg, Helsingborg och numera, som det tycks, även vid landets hovrätter, sätter sig över beslut tagna i Riksdag, Regering, Socialstyrelsen och BO att inte godkänna fejk-teorin om PA(S) att ligga till grund för riskbedömningarna i vårdnadstvister.

Jag har talat med flera av dem i telefon, varvid de har uppgett att de tar sig rätten att själva bedöma vilken / vilka teorier som ska gälla i ”det enskilda fallet”. Professor i civilrätt Anna Singer uppgav dock att ”hon inte tar ställning” i det avseendet, trots att det naturligtvis är hennes skyldighet att göra det genom att inte förespråka PA(S). Men inte heller hon, trots att hon anlitats som sakkunnig i vårdnadsutredningen SOU 2017 Se barnet! tycks förstå att jurister inte har någon rätt att göra egna privat godtyckliga bedömningar i rent vetenskapsteoretiska frågeställningar inom psykologi / psykiatri, vartill de vare sig har expertkunskap eller vetenskapsteoretiska redskap, eftersom någon kurs i vetenskapsteori tydligtvis inte ingår i juristutbildningen.

Det kan omöjligt ingå som en del i domstolarnas oberoende ställning i förhållande till politik / ideologi och regeringsmakt och att grunda sina domslut i gammal nattstånden vidskeplighet istället för fakta, vetenskap och väl beprövad erfarenhet. Likväl är det det som sker hela tiden och oavsett hur många anmälningar som görs till IVO eller JO om hur barn om och om igen på helt ovetenskapligt PA(S)-grundade villkor tvingas till boende med och vårdnad hos sina förövare, samtidigt med att de på obestämd tid avskiljs från sin enda fungerande förälder, för att ”avprogrammeras” från sin anknytning till den.

JO och IVO har aldrig heller några invändningar att komma med gentemot denna form arv flagrant maktmissbruk, som sätter så många barns liv i fara. Högst troligtvis pga att inte heller ansvariga vid JO och IVO har någon expertkunskap i psykologi / psykiatri eller vetenskapsteori utan tror att det är upp till socialsekreterare, familjerättsutredare och jurister själva att ta ställning i denna fråga.

Så trots att ett flertal engagerade sakkunniga som tex Anders Brynge, överläkare, specialist i barn- och ungdomspsykiatri, psykoterapeut, Fil kand i psykologi, Stefan Widell, leg psykolog och psykoterapeut och tidigare tf socialchef, institutionschef samt öppenvårdschef, Monica Dahlström-Lannes,kriminalinspektör, sexualbrottsutredare och initiativtagare till Eskilstunamodellen, forskaren och numera ordförande i Roks Jenny Westerstrand, kommunalledamoten och barnrättsaktivisten Caroline Robson m fl sedan årtionden inlagt sitt veto mot detta missbruk av en fejk-teori istället för belagd vetenskap, fortgår det ohejdat än i dag också efter Barnkonventionens införande, vilket var vad vi som arbetar aktivt med dessa frågeställningar, visste skulle bli fallet och att därför ingenting heller fortsättningsvis skulle komma att ändras i grunden.

IV a ) Den 7-årige Victors fall - ännu ett i den långa raden av fall med PA(S)-lobbyisten Lena Hellblom Sjögrens inblandning

Återigen har en liten pojke, i samma ålder och svåra belägenhet som ”Elias” i STV / Bo-Göran Bodins ”Att rädda ett barn”, tvingats till vårdnad / boende hos den pappa han tydligt signalerat om att fara illa hos, och som blivit anmäld för att ha utsatt pojken för våld och sexuella övergrepp, och pojken själv vittnat om både inför både förskole - och skolpersonal och psykologer som bedömt hans vittnesmål som autentiska och trovärdiga.

I domen med det rättsvidriga beslut, som när det nådde "Victor" resulterade i att han drabbades av panikattack och fick tas in på BUP-akuten, känns de stereotypt PA(S)-relaterade resonemangen genast igen från majoritetens av de många andra fall som kommit på mitt bord. Inte minst även det som legat till grund från utgången av fallet Anna & Elias och som SVT / Bo-Göran Bodins sk ”dokumentär” valde att lägga upp som en föga sakligt objektiv partsinlaga för pappan, trots att målen då fortfarande var pågående i rätten och ingenting ännu därför avgjorts.

Domaren Johan Borgström, ökänd för sin allmänt misogyna hållning, som dömde i vårdnadsmålet vid STHLMS tingsrätt 2018. har, utöver Mats Sjösten, lagman vid Varbergs tingsrätt som i Lytsy /Bergensteins PA(S)anstuckna alster, kommit ut som en oförtruten PA(S)-anhängare, också blivit anlitad till den statliga vårdnadsutredningen Betänkandet av Barnrättighetsutredningen SOU 2016 ”Barnkonventionen blir svensk lag”, trots att även Borgström i sin egen yrkesutövning hänsynslöst rättsvidrigt kör över barns mänskliga rättigheter.

I "Victors" fall har farföräldrarna, sedan deras engagemang i en anhörigförening nära lierad med Pappabarn och den sk "vittnespsykologen" Lena Hellblom Sjögren kommit att spela en avgörande roll för dess utgång.

Så ja, vilka utomrättsliga nätverk som kommer till undsättning i vårdnadsärenden tycks ofta ha stor betydelse. Somliga har dock rättsväsendets och mediernas acceptans på helt andra villkor än dem som gäller tex för mer barnrättstillvända och på adekvat sakkunskap grundade organisationer som tex Roks och BRY m fl.

I detta fall kommer det med all önskvärd tydlighet fram i domen vem det är som stått för regin i fråga om urval av fakta och utefter vilken ingående premiss de ska tolkas och vägas mot varandra såväl som om det är experter eller amatörer som ska ges tolkningsföreträde. Lena Hellblom Sjögren har dock inte heller i detta fall träffat det barn hon utfärdar stt PA(S)-relaterade vittnesutlåtanden om och inte heller den mamma hon förser med gängse PA-relaterad psykiatrisk diagnos som enbart existerar i juridisk diskurs - inte psykiatrisk och därför heller aldrig godkänts som sådan av det internationella vetenskapsetablissemanget.

Lena Hellblom Sjögren tilläts dock inte vittna i huvudförhandlingen, pga att hon, genom att ta kontakt med mammans advokat, försökt fiska efter uppgifter om mamman, och inlett samtalet med denna genom att presentera sig som en nära vän till pappan och hans föräldrar och mammans avokat då hade anmält henne för jäv.

Ändå är det uppenbart att det är hennes standardiserade tolkningsmanual av mamman som den som utsätter pojken för att ”inte vara tillåten att tycka om sin pappa” och att förmedla en bild av honom som ett ”monster”, som han måste avprogrammera ifrån, genom att med våld tvingas att knyta an till den pappa som han många gånger vittnat om har skakat honom, dunkat hans huvud i bordet och att ”ha pillat honom på snoppen och i rumpan”. Och nu blev det alltså bestämts att att han efter att ha haft sitt stadigvarande hem hos sin mamma från 6 månaders ålder, istället med tvång skulle flyttas över till boende med sin pappa i STHLM.

Mamman tog sig då ur förhållandet med pappan, anmälde honom för grov kvinnofridskränkning och skaffade sig sekretessmarkerade personuppgifter. Men anmälan las som vanligt ner. Sen dess har hon tvingats gå med på pappans krav på umgänge i rädsla för att annars bli av med vårdnaden, trots att sonen protesterat med osedvanligt stort eftertryck och viljestyrka mot att tvingas infinna sig till dem, och bl a reagerat med apati, såväl som övriga typiska symtom på utsatthet därefter. och de kantats av överlämningar vid tågstationen så uppslitande att övriga trafikanter reagerat och ytterligare en anmälan lämnats in till socialtjänsten.

Även denna mamma anklagas för att skada sonen med såväl sin "symbiotiska" relation till honom (dvs det som med största trolighet kan antas en helt och hållet normal anknytning!) och att ha tagit alltför många vårdkontakter, trots att sonen uppvisat samma tecken på psykosomatiska störningar som ”Elias” och övriga barn som utsätts, som tex magont, förstoppning, kräkningar, mardrömmar, sängvätning, matvägran, viktminskning och beteendeförändringar.

Vid beskedet att det planerats att "Victor skulle skiljas från sin mamma, mormor och morfar för att ensam placeras på ett HVB-hem under en vecka innan pappan skulle komma dit, vägrade han äta och dricka och gick inte heller på toaletten under tre dygn och fortsatte sedan med det under hela den vecka som hans vistelse på HVB-hemmet pågick, varefter man tvingades lägga in honom på sjukhus och tillkalla mamman igen.

Därefter fick han tills vidare stanna kvar i sitt hem hos mamman, medan socialtjänsten skulle bedriva en ny utredning om hur de skulle ställa sig till den uppkomna situationen. Men den hann aldrig färdigställlas innan pappans ansökan om verkställighet beviljades och pojken därefter hämtades med full polisstyrka morgone efter att han gjort ytterligare ett självmordsförsök genom att kasta sig framför en bil och ännu en gång blivit inlagd på BUP.

Därefter har mamman, mormor och morfar som Victor också haft en nära anknytning till, inte varit tillåtna att ens tala i telefon med honom på hans födelsedag och presenterna de skickade till hans skola kom tillbaka. Under minst fem veckor efter polishämtningen har han heller inte gått i skolan

Mammans överklagande till hovrätten av tinsrättens dom avslogs, varför det inte heller är troligt att HD kommer att ta upp den till överprövning.

Och att anmäla till JO eller IVO vet vi alla är totat lönlöst och kommer enbart att resultera i ett avslag med vändande post. Att överklaga till EU-domstolen tar flera år i anspråk, varför inte heller det hjälper i akuta barnärenden som dessa.

Summa summarum återstår ingenting annat för mammor i detta läge än att fly landet - eller att ge upp sina barn för gott.

Min kommentar:

Ingen större tvekan om varifrån idén om mammans "påverkan" ursprungligen stammar. En typ av "brottslighet" som hon, liksom övriga mammor som söker samhällets hjälp för sina barns utsatthet, rutinmässigt blir anklagade för, utan att det krävs minsta bevis därför, oftast genom att bli patologiserade medelst diagnoser som de misstänkta förövarna själva knåpat ihop, inspirerade av papparättsrörelsens och "vittnespsykologen" Lena Hellblom Sjögrens idoga kampanjer för fejk-teorin om PA(S)

Denna pappa har dock inte nöjt sig enbart med den utan har dessutom ställt ut ett ytterligare ett helt batteri diagnoser på sitt barns mor »

Här i pappans kök står tydligen "Manelatsvlan" som socionomkonsulten Grossman kallade den. Under det olagliga förhör som hon höll med "Elias" den 15 februari 2017 på hans förskola bad han henne säga till pappan att ta bort den eftersom han var rädd för den. Men pappan flyttade istället bara in den i sovrummet istället, varför "Elias" fick be Grossman att säga till pappan en gång till att ta bort den. Det finns en längre text om detta på här på Facebook! Så här ser tavlan ut på ett foto som är taget i pappans hem, när den hängde i vardagsrummet Den svärtade figuren längst ner i högra hörnet har jag maskat eftersom det är "Elias" själv som står där. Det kan inte uteslutas att "Elias" är så rädd för denna tavla pga att att fotot har en hel del likheter med pappan själv.

Apropå denna tänkvärda reflektion över rådande rättsläge av den hemlighetsfulle "agenten/infiltratören och uppviglaren mot lag och ordning", Jan Björklund, har jag gjort ett förtydligande av hur de faktiska omständigheterna sett ut i det Anna & Elias-fall som getts en djupt missvisande bild i SVT:s sk ”dokumentär”, med följder för mammor och barn som redan börjat visa sig kunna bli allvarliga nog för deras rättssäkerhet.

Citat Jan Björklund:

"Och det är ju tvärtom så, att detta fall visar ett riktigt allvarligt fel, som Bodin tydligen inte har kompetens för att få grepp om. Han verkar inte ens fatta vad det innebär när Förundersökningsförordningen inte följs, utan socialtjänsten i praktiken utför förundersökningsuppgifter.

Så just detta fall är så allvarligt, så farligt för rättssäkerheten, att det skulle behövas en katastrofkommission som går igenom turerna. Om dessa metoder sprider sig, kan vi inte längre tala om Sverige som en rättsstat, när det gäller ärenden där barn är inblandade. Men, som sagt, Bodin verkar inte ens ha haft förstånd att höra med dem som förstår bättre, utan klampat vidare på den egna vägen."

Den som sett fotona på den rosenkindade gosiga bebisen, sedermera spädbarnet / treåringen som i mammans trygga famn riktar sina glittrande ögon mot hennes och deras glada och förtroligt spelevinkiiga samspel glömmer aldrig fotona på den förvandling som han genomgick efter att medelst en fullkomligt vettlös vårdnadsdom ha flyttats till heltidsboende med en pappa som på inga sätt visat garantier på att ha upprättat en nära och god kontakt med - utan tvärtom på starka grunder stått misstänkt för sexuella övergrepp på det arma barnet.

Från det rosiga gosiga forna jaget med de glittrande ögonen tar nu en helt annan förskrämd liten varelse vid som utgör en skugga av sitt forna jag. En tunnlemmad trött och håglös liten övergiven, med tom och ihålig blick, det lockiga hårburret ovårdat tilltufsat i stripor, trist smutsgrå och formlösa secondhandkläder, och en hängig hållning som utschasad av en alarmerande stor trötthet lutar sig över ett barnbord på dagis. Ett annat foto av mörka ringar under stora ögon, som riktar en vädjande blick liksom skyggt underifrån, utan tillit. Ytterligare några på barnets ansikte med oförklarliga röda märken som av skavsår runt eller tvärsöver munnen.

Ett foto på en efterlysning som pappan skickat land och rike runt efter en sjuårig pojke som på smala tunna ben med långbyxor, som flaggar på halv stång stretar framåt under tyngden av två stora kassar fullastade med vad? Det tilltrasslade och ovårdade hårburret som sticker upp ovanför det maskerade ansiktet och lämnar kvar ett intryck av övergivenhet och brist på omsorg som ristar in en minnesbild som biter sig fast.

Inför socialtanten Carina, som gentemot hans egen klart uttalade och bestämda ståndpunkt, påstås att han skulle haft ”förtroende”, vädjar han om hjälp att be pappan att ta bort Mandela-tavlan, för den skrämmer honom. Han har redan då till fullo insett att det står utom mammans makt att hjälpa honom med det, men tydligen uppfattat att Carina skulle kunna göra det, som han tror är en polis när hon kommer till dagis för att hålla förhör med honom och tycks stå på god fot med pappan.

Det markerade hon närmast övertydligt när hon vid sitt första möte med sonen efter förhöret med honom vid Barnahus, tog farväl genom att demonstrativt tala om för honom att ”Nu ska jag gå till din p a p p a!”

Och den som har mentaliseringaförmåga nog att leva sig in i hur ett barn som mycket väl kan ha hotats till tystnad av sin förövare, kan tänkas känna, tänka och reagera strax efter att han nästan varit på vippen att våga berätta allt, torde också enkelt kunna inse hur ”förtroendeingivande” ett sådant tydliggörande i det läget, kan tänkas ha varit.

Men inte heller socialtanten / polisen Carina lyckas få pappan att ta bort Mandelatavlan utan enbart att göra saker värre genom att flytta in den i det gemensamma sovrum som pappan delar säng med pojken i. Och det gör honom ännu mera rädd. Mandelatavlan utstrålar nämligen med sina svarta sönderstyckade ansiktsdelar mot en blodröd bakgrund hot mot en uppskrämd barnasjäl på samma sätt som ett rorschach-test kan sätta igång upprörande minnen och associationer hos en traumatiserad patient. Så vid nästa möte med Carina ber han henne om igen att säga till pappan att ta bort den tavla som Carina upprepade gånger kallar ”Manelatavlan”, vilket påvisar en häpnadsväckande brist på allmänbildning trots magisterexamen i sociologi och allt.

Att hon därtill saknar själ och hjärta och är fullkomligt samvetslöst skrupellös framgår sedan med önskvärd tydlighet i hennes journalanteckningar över det telefonsamtal vari hon i hjärtlig förtrolighet delar synpunkter med pappan på mammans påhittade fel och brister och sonens påstådda rädsla för henne och utan att närmre reflektera över eller gå in på saken förbigår att pappan obekymrat skrattar bort det hela när hon påminner honom om att sonen återigen bett att han ska ta bort ”Manelatavlan”. Inte heller generar det henne att öppet i dessa journalanteckningar redovisa hur hon tillsammans med pappan, alltså den ännu ej förhörda och utredda misstänkta förälder som skrattar bort sonens rädsla, smider planer på att hålla mamman så mycket som möjligt utanför ”utredningens” gång så att hon inte ska ges en chans att som den galenpanna hon ska tänkas vara löpa amok och försvinna med barnet innan hon ställs inför fait accompli och vårdnaden enligt hennes / deras uppgjorda plan förts över på honom. En mamma som redan för länge sen uteslutits ur den nära förtrolighet som upprättats mellan dem båda och aldrig getts en chans att ge sin syn på saken, trots att hon är mer psykiskt frisk än de flesta. Hon har helt sonika förflyttats ut i marginalen som en schackpjäs som inte länge fyller någon funktion i spelet om barnet.

Ingen kan med bästa vilja i världen påstå att ett sådant utredningsförfarande skulle vara förenligt med kravet på objektivitet och opartiskhet, möjlighet till replikering och korrigering av ogrundat subjektivt tyckande, faktaförvrängning och förtal.

Men det ställer vårt skattefinansierade public service / SVT Dokument inifrån gladeligen upp att satsa ett miljonprojekt i form av en sk ”dokumentär” i tre delar på att vidhålla som klanderfritt, för att istället hänga ut dess kritiker som samhällsfarliga element i form av vilseledande uppviglare mot lag och ordning. (Se bara herr Björklund i farten här nedan!)

Gång på gång upprepas lögnen till den blir sann att det gjorts si och så många ”utredningar”, som kunnat slå fast att det inte funnits fog för mammans stora oro, trots att de alla oförtrutet bygger vidare på denna förstnämnda som torde slå rekord i bottennapp.

Tvärtom resulterar den i att det är hon själv som kriminaliseras och patologiseras som den verkliga förövaren och tom polisanmäls för att ha visat foton på sonens skador inför den senare socialsekreterare på socialtjänsten som djupt missförstått både sin sin roll som tjänsteman och vad lagen utsäger om barns rätt till beskydd.

Man slutar aldrig att förundras över hur det kan komma sig att så många av de människor som lagt sina långa näsor i blöt för att rumstera om i fallet aldrig ens tycks kunna tänka tanken att pappan skulle kunna vara den som utsatt alla för sin ”påverkan”. Och att tom den 14 man starka besättningen på självaste TV-huset tycks ha låtit sig vilseledas att föra hans talan istället för barnets.

För de kan väl omöjligen ha kunnat missa samma bristfälliga sk ”utredningar” som alla andra kunnat ta del av, inklusive ovan beskrivna foton som närmast talar för sig själva - eller vad?.

DEN 7-ÅRIGE POJKEN VICTORS FALL

Så återigen tvingades en liten pojke, i samma ålder och svåra belägenhet som ”Elias” i STV / Bo-Göran Bodins ”Att rädda ett barn”, till vårdnad / boende hos den pappa han tydligt signalerat om att fara illa hos, och som blivit anmäld för att ha utsatt pojken för våld och sexuella övergrepp, och pojken själv vittnat om både inför både förskole - och skolpersonal och psykolog, som bedömt hans vittnesmål som autentiska och trovärdiga. Och detta skedde nu hösten 2020 - efter att Barnkomventionen inkorporerats i svensk lag, vilket alltså återigen visar att den inte har gjort någon skillnad öht. Tvärtom intygar de flesta som är aktiva på barnens sida att det är värre än nånsin

När "Victor" nåddes av det rättsvidriga beslutet i domen att det bestämts att han skulle skiljas från sin mamma, mormor och morfar för att ensam placeras på ett HVB-hem under en vecka innan pappan skulle komma dit, vägrade han äta och dricka och gick inte heller på toaletten under tre dygn och fortsatte sedan med det under hela den vecka som hans vistelse på HVB-hemmet pågick, varefter man tvingades lägga in honom på sjukhus och tillkalla mamman igen.

Därefter fick han tills vidare stanna kvar i sitt hem hos mamma, medan socialtjänsten skulle bedriva en ny utredning om hur de skulle ställa sig till den uppkomna situationen. Men den hann aldrig färdigställlas innan pappans ansökan om verkställighet beviljades och pojken därefter hämtades med full polisstyrka morgonen efter att han gjort ytterligare ett självmordsförsök genom att kasta sig framför en bil och ännu en gång blivit inlagd på BUP.

Därefter har mamman, mormor och morfar som "Victor" också haft en nära anknytning till, inte varit tillåtna att ens tala i telefon med honom på hans födelsedag och presenterna de skickade till hans skola kom tillbaka. Under minst fem veckor efter polishämtningen har han heller inte gått i skolan. Om han gjort det därefter är det ingen som vet ännu.

känns de stereotypt PA(S)-relaterade resonemangen genast igen från majoritetens av de många andra fall som kommit på mitt bord. Inte minst även det som legat till grund från utgången av fallet Anna & Elias och som SVT / Bo-Göran Bodins sk ”dokumentär” valde att lägga upp som en föga sakligt objektiv partsinlaga för pappan, trots att målen då fortfarande var pågående i rätten och ingenting ännu därför avgjorts.

Att med våld och tvång skilja ett barn från dess närmsta anknytningspersoner, i detta fall mamma, mormor och morfar och trygga uppväxtmiljö, för att ensamt spärras in på ett HVB-hem, är den metod som PA(S)-lobbyisterna verkar för, som ett sätt att ”avprogrammera” påstått ”alienerade” barn från deras ”alienerande” föräldrar (oftast mammor), men som dock går emot både lag och rätt, barnpsykologisk och psykiatrisk expertis sunt förnuft och normal logik. Härvidlag finns anledning att betänka det som BO anförde redan 2004:

Citat BO:

”Det är också av stor vikt att lyssna till vad barnet självt har att säga om en förälder som vårdnadshavare, boende- eller umgängesförälder och om barnet under processens gång visat rädsla för en förälder. Domstolen har som en del av sin utredningsskyldighet att tillse att barnets åsikter blir klarlagda och bör i ett led av denna begära en komplettering av en utredning från socialnämnden som innehåller ofullständiga uppgifter om barnet. Att tvinga ett barn till umgänge med en förälder som barnet känner rädsla för kan enligt Barnombudsmannens uppfattning sällan vara förenligt med principen om barnets bästa. Ett annat problem i tvister om vårdnad, boende och umgänge där påståenden om våld förekommer är att barnets egen berättelse om hot, våld och övergrepp inte i tillräcklig utsträckning tas på allvar. De uttalanden som barnet gör angående förekomsten av våld måste, enligt Barnombudsmannen, tas på största allvar.”

Det är bara att gå till sig själv för att inse hur ens reaktion skulle bli, av att med hjälp av en brutal polishämtning bli tvingad att lämna sin enda tillvaro hos sina nära anhöriga och sociala nätverk, när man upplever sig vara jagad av en person, för att istället bli bli tvångsplacerad hos just den - fast man är vuxen. Så hur ska det då inte upplevas av ett skyddsbehövande litet barn, strax efter att man begått två självmordsförsök för att slippa?

Även om det skulle ﬁnnas fog för misstanken att barnets stora rädsla för sin pappa skulle vara överförd från mamman, vilket dock ingenting talar för, då hennes föräldraförmåga av psykologisk expertis bedömts vara mycket god och hon har intyg på att inget bortsett från den PTSD som hennes ohållbara livssituation orsakat, felas hennes psykiska hälsa, botar man inte den rädslan hos ett barn genom att ytterligare skrämma upp det med hotfulla och våldsamt tvingande åtgärder som snarare resulterar i att öka på den rädsla och det stora avståndstagande det redan intagit. Inga normalt fungerande föräldrar hyser planer eller omedvetna krafter i det fördolda, som har potentialen att orsaka så starka reaktioner av lidande och upplevelse av utsatthet hos sitt barn. Sådana beteenden torde vara sällsynta och i stark minoritet i förhållande till den våldsutövning av typ Intimate Terrorist Violence by Coercive Control hos fäder och har kartlagts i samstämmig forskning världen över, som det "juridiska eftervåld" (dvs en del av all den våldsutövning som definierats i LInnea Brunos avhandling om Postseparationell ofrid och ger upphov till ett starkt överutnyttjande av systemen

Likväl tycks det i myndighetsutövningen tas för givet att det existerar ett överallt överhängande hot av illasinnade krafter och planer, hos nära nog alla de mammor som ser sig tvingade att skydda sina barn.

PA(S)-lobbyisterna hävdar, på trots mot barnpsykologisk sakkunskap, att barn som utsatts våld och / eller sexuella övergrepp av en närstående person, skulle uppvisa radikalt annorlunda beteenden, gentemot de som utsatts för föräldraalienation, bl a med alltför entydigt avståndstagande utan ”ambivalens” osv enligt R. A. Gardners 8 kriterier. Det är dock helt och hållet ovetenskapligt och taget ur luften, då barn, precis som vuxna, är olika och uppvisar helt olikartade reaktioner på samma typ av upplevelser.

Undertecknad har sett prov på hela skalan av beteenden hos barn, vari det ostridigt framgår att deras fäder gör dem mycket illa, från att tystna, tiga och dra sig tillbaka och helst inte vilja berätta nånting alls och dito snällt och undergivet finna sig i umgänge, som de sedan visar tydliga symtom på att ha farit illa av, till mer oförskräckt ilskna och rakt ut avståndstagande och utagerande reaktioner och totalvägran till umgänge, i en och samma syskonskara.

Barn som redan tidigt under barndomen uppvisar drag av självständighet och stark vilja, tycks i det avseendet reagera mer definitivt och öppet avståndstagande mot alla former av försök till styrning genom ett auktoritärt kontrollerande och tvingande beteende och en kränkande behandling.

De båda tonåriga systrarna Sara och Linda (fingerade namn) utgör ett bra exempel på det.

Av det Victors närstående personer beskrivit av hans personlighet framgår det tydligt att han tillhör samma kategori som Linda som varit okuvlig i fråga om att vägra umgänge med en pappa, som bedrivit ett tvingande kontrollbeteende mot henne systern och mamman sen deras tidigaste barndom, även fö uppvisar många tydliga tecken på våldstendenser, som tex i form av att splittra dem ifrån varandra.

Så att knäcka "Victors" vilja torde utgöra en stor utmaning för den som vill ge sig i kast med det. Kunde han självsvälta sig i 11 dagar i protest gentemot att tvingas slitas upp från sin trygga familj, kan han säkerligen även fortsättningsvis obstruera på ett sätt som förhindrar att hans skolgång, som alltså inte upptagits under de 6 veckor han bott hos sin pappa, kommer i gång.

Att ta till hårdhandskar i form av våld och auktoritär styrning för att tvinga barn till boende och vårdnad hos en förälder de själva uppvisat stor rädsla inför och vittnat om att ha utsatt dem för våld och / eller sexuella övergrepp, försätter det i fara för livet och / eller att utveckla livslångt trauma och strider mot artikel nr 3 i EKMR om tortyr.

Jur kand Johanna Parikka Altenstedts föreläsning om juridiskt våld - (24 augusti 2020)»

MARTIN

IV b) Femårigt barn som inför förskole- och socialtjänspersonal vittnat om att pappan utsatt honom för sexuella övergrepp, skiljs från sin mamma och placeras hos förövaren

Som ytterligare ett av flera exempel på hur bans som vittnat om att bli utsatta för sexuella övergrepp av sina pappor, då avskiljs från sina mödrar, nåddes jag i mars 2021 av beskedet att en mamma fått veta att socialtjänsten i nästa vecka tänker LVU:a hennes minderåriga barn för att placera det hos den pappa som barnet i förra veckan vittnade inför skol- och socialtjänstpersonal om att ha blivit utsatt för för sexuella övergrepp av. Enhetschefen ringde då upp mamman och lät meddela att de tagit kontakt med pappan, att komma till socialtjänsten för att hämta med sig pojken hem. De menar att pojken är trygg hos honom eftersom hans faster bot hos pappan under hans ungängen. Men pojken har vittnat om att hon inte ingriper trots att hon varit vittne till övergreppen.

Mamman har länge haft misstankar om detsamma men inte vågat ta upp det hos socialtjänsten eller i tingsrätten av rädsla för att det i så fall skulle leda till att hon mister vårdnaden.

Hon har dessutom tvingats se till att barnet redan vid mycket tidig ålder har fått genomgå psykoterapeutisk behandling för traumarelaterade symtom orsakade av umgängena med pappan, och ändå tar socialtjänsten nu ett sådant lika lagvidrigt som förnuftsvidrigt beslut. Och det utan att ha något annat än pappans idoga kampanjande mot mamman att gå på, vari det är de sedvanliga DARVO-teknikerma och beskyllnigarna om hennes bristande "psykiska stabilitet" och yviga diagnossättningen utan substans och relevans som kommer till uttrtck. Mamman är bara en helt vanlig skötsam icke-rökande-drickande -knarkande person med hög utbildning och aldrig tidigare psykosociala problem.

Frågan man ställer sig blir då oundvikligen hur mycket sådana bakvända rutiner är att föra tillbaka på Gardners förvillelser.

MARTIN

IV c) Övriga exempel på mammor och barn som drabbats av en total rättslöshet

De tre fall som jag redogjort för här ovan är långt ifrån några undantag utan jag har under de snart fyra år som jag verkat som stödperson och granskare åt rättslösa mammor och barn, stött på otaliga liknande, varav sexton är noggrant granskade i detalj och rapporterade om i anonymiserade enkäter och i min kollektiva JO-anmälan, 2019.

I mitt utskick till justitie-o socialministern maj 2019, ingår även ett utrop vari ett hundratal mammor vittnar om att ha blivit utsatta för detsamma

Därutöver nås jag stadigvarande av desperata mammor som tar kontakt för att be om hjälp, men tvingas ge beskedet att jag inte har någon att ge, eftersom inga av de ansträngningar jag hitintills lagt ner på att göra anmälningar och / eller ta kontakt med ansvariga i myndighetsutövningen gett resultat.

Kanske kommer det inte kunna hända något förrän de drabbade barnen fyllt 18 och själva kan föra sin talan.Jag känner åtminstone till fem, som nu är i tonåren och ser fram mot den dagen, varav Sara, 16 och Linda, 15 är två, som fått hela sin uppväxt förstörd av pappans rättsliga trakasserier, "för att få deras mamma att lyda", som han själv uppgett i rätten är hans mål.

Gången är densamma i alla dessa tre fall inklusive de två som Mats Sjösten bröstar sig med

Barnets föräldrar skiljs redan under graviditeten eller strax därpå efter att barnet är fött.

Vad som var orsaken till att mamman i mål T 3606 som Mats Sjösten dömde i 2007 framgår aldrig, men med tanke på det som framkommer i handlingarna om hans beteende, torde det inte ligga alltför långt till hands att dra slutsatsen att även han kan ha betett sig som de övriga två, genom att med barnet som gisslan utsätta dem för de olika typer av eftervåld eller Postseparationell ofrid, som står dem fritt till hands, som tex utöver det psykiska, fysiska ekonomiska, även utgörs av det juridiska.

Precis som den kloke amerikanska advokaten Barry Goldstein uttrycker i artikeln

VICTOR HANTHE

Hej Gunilla,

Har inte namnen på läkarna var ju olika varje gång. Men har kollat mina sms från sjukhuset här nu.

Först var vi på vårdcentralen hos en at läkare. Hon satt med ortopedhandboken i handen och sprang hela tiden och frågade någon annan. Så kontentan av det besöket var att vi skulle söka igen om det inte gick över. Detta var samma vecka som Hjalmar kom hem från solsidan.

Så i slutet av november sökte jag akut igen till vårdcentralen. Hade då talat med soc om detta flera gånger, men ingen tog det på allvar. Hjalmars pappa hörde inte av sig alls.
Blev då direkt skickade på röntgen. Den visade inget, men ortopeden vi träffade trodde att en sens var skadad, och ordinerade vila och mitella.

3/12 fick Hjalmar göra en magnetröntgen.

7/12 fick Hjalmar komma till traumateam på ortopeden. Där fick vi reda på att att muskel och sena var skadade. Den skadan kunde bara på barn uppkomma vid massivt våld.
En trauma skada som de aldrig sett hos barn i Skövde på SKAS. De ville se om den kunde självläka hos vuxna opererar de alltid sådana här skador.

11/1 var vi på återbesök. Hjalmar var fortfarande inte bra. De menade att de kunde ta tid att läka sådana här skador. Hjalmar fick nu även träffa sjukgymnast som gav honom övningar.

26/1 skulle Hjalmar tillbaka på återbesök, men det gjorde han aldrig. Ingen har sedan hört av sig till mig.

Pratade med min sjukgymnast om Hjalmars skada. Hon sa att det är inte ovanligt att trauma skador tar ett år att läka. Är man dessutom stressad och har mycket kortisol i kroppen är det inte säkert att de läker alls.
( min hand är också en traumaskada och den läker inte alls)

Mvh
Emelie
Skickat från min iPhone

Han dök upp efter hämtningen och spelade helt ovetande. Flera reagerade på att hans beteende

AHA!!!! Det är HANTHES fel att det gick som det gick. Han spelade lika falskt dubbelspel i flickorna Carrwiks fall. Låtsades först enig med advokaten och mormor att Stina om askulle räddas från pappan, men när det väl kom til kritanm bytte han fot i sista stund i rätten och agerade helt EMOT den överenskommelse som han hade gjort med dem för att istället agera flr pappans intressen

Medlare kan man dock inte anmäla till JO och polisen lade ner mina anmälningar om Emtestam och Dellenäng som också medlade i flickorna Carrwiks fall genom att hjälpa pappan att kidnappa dem.

Vill också ha uppgifter om hur det var med ghans arm och när han skulle på återbesök hos vilken specialist.

Obegripligt hur rätten kan ta ett beslut opm verkställighet under tiden som det pågår en utredning på soc. Skulle den handla om ett LVU - eller vad? Vet du det?

Det borde man kunna ta reda på. Och likaså vad utredningen hade för syfte öht.

Socialtjänsten har SKYLDIGHET att vidta skyddsåtgärder när ett barn far illa. Hur kan då tingsrätten har rätt att sätta den skyldigheten ur spel? Det låter verkligen märkligt.

Dom ska sättas dit för att dom inte tillsätter barnsakkunnig experis att utreda ett så väldigt allvarligt fall som Hjalmars

Tingsrätten borde inte ha rätt att ta beslut som går emot socialtjänstlagen. Det där måste vi ta reda på!

Jop jag känner till ett annat fall där samma sak hände, en 10-årig flicka som hotat med självmord, där tingsrätten beställde en utredning som inte hann avslutas innan det vips var dags för polishämtning.

Det fallet är anmält till JO för andra gången av mammsan och morföräldrarna(Det ingår även i min kollektiva JO-anmälan som avslogs) De har väntat i över ett år på besked därifrån.

Jag har också anmält det för jäv till socialnämnden i Ö-sund. Men det resulterade inte i nåt mer än att de lämnade över det till just den enhetschef som var en av dem som gjort sig skyldiga till jäv

Lördagen den 23/1-21

Jag får ett samtal ifrån BUP någon gång efter lunch (vi är hos mormor och morfar med kusiner, morbror och hans sambo för att göra något slags avsked). Någon har ringt dem för att hen är orolig för Hjalmar och den frivilliga överlämning som ska göras 10.00 den 25/1. Det är Jessika och Linda på BUP som ringer. De vill veta hur Hjalmar mår. Jag berättar att han är deprimerad och pratar om att ta livet av sig, då han inte kan tänka sig att träffa sin pappa.

Jessika har träffat Hjalmar en gång innan. Då han var hysterisk in för flytten till HVB hemmet.

De berättar att de kommer att göra en socialanmälan på Hjalmars mående utifrån en flytt.

Senare under eftermiddagen ringer de tillbaka och berättar att de pratat med socialjouren och att de kommer att ringa mig. Jessika och Linda vill att jag återkopplar till dem under kvällen.

Ingen ringer från socialjouren vilket jag meddelar Liselott på BUP.

Söndagen den 24/1-21

Vi äter frukost med mormor och morfar för att sedan köras hem till Skövde. Hjalmar är mycket nedstämd och svarar knappt på tilltal. Påtalar detta för Jessika på BUP.

Vi kommer hem och jag tar fram Hjalmars resväska. Han står bredvid mig och jag försöker få en uppfattning om vad han skulle vilja ha med sig. Han vill inte ha med sig något, för han tänker inte åka.

Jag börjar packa ändå. Då hoppar Hjalmar i sina stövlar och skriker att han tänker ta livet av sig för pappa kommer ändå att döda honom. Hjalmar springer ut och tar fart mot parkeringen. Jag springer efter honom och ropar på mina föräldrar. Det står några grannar vid soptunnorna och jag skriker på hjälp till dem. Hjalmar kastar sig på mage ute på parkeringen och skriker hysteriskt. Han upprepar hela tiden att han vill dö och att pappa kommer att slå ihjäl honom. Jag lyckas få upp honom och han sliter sig och kastar sig ned igen längre bort. Jag ropar på hjälp och flera grannar kommer. En granne hjälper mig att hålla Hjalmar då jag inte orkar. Någon ringer ambulans, och någon socialjouren.

Flera försöker tala lugnande med Hjalmar men han fortsätter att upprepa samma sak och försöker hela tiden ta sig loss.

Ambulansen kommer, en av killarna pratar med de på plats och den andra med oss. Under tiden ringer BUP upp mig och vill att vi kommer in.

Vi körs till BUP. Ambulanskillarna vill att socialtjänst och polis ska komma ut och se hur illa det är.

BUP ringer från innan lunch till kl ca 21.00 flera samtal till socialtjänsten och till sin läkare. Socialtjänsten vill inte komma ut. BUP försöker också avstyra överlämningen dagen efter, men socialtjänsten vill inte avstyra.

Ca 21.00 bestäms det att vi ska köras till BUP i Borås, där de på morgonen kan göra en bedömning.

Vi plockas av sladdar och allt annat som man kan skada sig med. Varje kvart kontrolleras vi hela natten.

När vi väcks på morgonen har jag fått uppfattningen att Hjalmar ska få träffa en läkare.

Men vi är då redan utskrivna av socialtjänsten och ska sättas i en taxi till socialkontoret.

Jag har samtal med mitt ombud som tycker att jag ska sätta Hjalmars mående i första hand.

Ringer vid niotiden till Peter Hante som jag skickat ett sms föregående kväll. Jag berättar hur läget är och att vi fortfarande är kvar i Borås på BUP. Han frågar om jag tror att Hjalmar är i skick för överlämning. Jag svarar att jag inte tror det men att jag är villig att försöka. Vi kommer tillsammans fram till att det inte kommer att gå, och att jag och Hjalmar kommer att åka hem.

Personalen på BUP i Borås meddelar detta till socialtjänsten och att det inte kan ske någon överlämning.

10.15 sätter vi oss i en taxi destination socialtjänsten Skövde i tron att vi kan bli hämtade utanför och åka hem för att vila.

Hjalmar pratar knappt och är svårt medtagen. Han skulle aldrig skrivits ut!

Överprövning ärende 0150-K557-21 senare AM-14121-21

Jag anser att polisen använde grovt övervåld när de gjorde en polishämtning av mitt barnbarn Hjalmar Lilleberg måndagen 25/1-21 ca 11.30 på förmiddagen.

Mitt barnbarn hade på morgonen blivit utskriven från BUP, då han söndagen den 24/1-21 på förmiddagen försökt att ta sitt liv genom att upprepade gånger slängt sig på parkeringen framför bilarna på Kilbacken, för att han inte kunde tänka sig något värre än att behöva förenas med sin pappa. BUP försöker hela kvällen avstyra överlämningen av Hjalmar då hans psykiska mående är så dåligt.

Polisen ska ha varit informerade om hans dåliga psykiska mående.

Han hade sedan innan en skadad vänster axel i muskel och sena sedan ett tidigare överflyttningsförsök. Detta ska polisen varit medveten om, ändå var det två stora poliser som drog och slet i var sin arm.

Alltså har barnet i det här fallet Hjalmar Lilleberg upprepade gånger motsatt sig verkställighet, då han vid förra överflyttningsförsöket svalt sig i nio dygn och hamnade på sjukhus. Kan också tilläggas att hans mognad och ålder jämförs med en tio, elvaåring av barnpsykologer och lärare.

På domstol.se så står det att en polishämtning ska ske så skonsamt som möjligt för barnet. Här var det tre vuxna karlar som slet och drog i honom. Det finns inget som är skonsamt i det. De visste dessutom att han hade en skadad axel, och att han var suicid i samband med hämtning.

Jag anser också att man inte har tagit hänsyn till artikel 19 i barnkonventionen, och artikel 12.

Jag anser också att föräldrabalken kap. 21 paragraf 9 inte har tillämpats samt paragraf 11.

FV 16 paragraf, har inte tagits hänsyn till. En polishämtning ska varken väcka uppmärksamhet eller ske med våld, mot barnets vilja. Ingen av poliserna försökte varken prata med Hjalmar eller med min dotter. Utan tog till våld direkt. Han har en PTSD sedan innan och klarar inte höga röster och hastiga rörelser.

Här var det dessutom tre bilar med blåljus och minst 6 poliser på öppen gata i lunchrusningen. Drar inte det uppmärksamhet till sig?

Enligt barnkonventionen ska inte ett barn uppleva våld, här både upplevdes våldet och utsattes barnet för våldet.

Polislagen paragraf 10 har heller inte tagits hänsyn till då detta var ett barn.

Måndag den 25/1 kör en taxi in på en parkeringsficka precis efter butiken STIL på Kungsgatan i Skövde. Hjalmar stiger ur taxin med sin mamma, i god tro att de ska bli hämtade av mormor och morfar och åka hem för att vila. En hämtning i dagsläget kan inte ske då Hjalmar är så svårt suicid och deprimerad, det var Emelie hans mamma och medlaren överens om. Även socialtjänsten var insatt i Hjalmars mående.

Ändå möts de av två civila bilar och en vanlig polisbil, 6 poliser. De hinner knappt ur taxin innan två civilklädda poliser, en man och kvinna ställer sig emellan trottoar och taxin. Hjalmar är rädd och börjar gråta, klamrar sig fast i Emelie.

- Var har ni varit? Skriker de i ansiktet på Emelie. Hon är så rädd att hon inte får fram ett ljud.

- Vi ska omhänderta Hjalmar och föra honom till sin pappa!

Hjalmar börjar skrika i panik – Jag vill inte, jag vill inte! Nej nej nej! Emelie försöker lugnt förklara var de har varit och vilket skick Hjalmar är i.

- Det vet vi redan!!! Skriker polisen i hennes ansikte. De kopplar ett polisgrepp på henne (155 cm lång), minst två poliser står bakom henne. Två poliser sliter och drar i Hjalmar, en i varje arm. Bänder i hans fingrar och rycker honom hård hänt under armarna.

- Ska du samarbeta eller! Släpp, släpp! Skriker poliserna som håller i Hjalmar.

- Jag håller inte i honom, säger Emelie. Akta hans skadade axel!

- Hjälp, hjälp mig! Jag vill inte! Mamma, mamma! Paniken och förtvivlan, rädsla lyser i hans ansikte.

Samtidigt rusar två uniformerade poliser ut på trottoaren. Flera människor på trottoaren har stannat och tittar förskräckt på det som händer, bla vittnet Pia som chockas svårt.

Hjalmars morbror och morfar kommer springande på trottoaren, de vill gärna säga Hej då! Men de stoppas med batong och pepparspray. Morfar blir slagen på låret av den ene uniformerade polisen. Jag, mormor kommer strax bakom. Varför detta våld mot alla? Ingen försökte göra något för att förhindra, ingen gav sig på poliserna på något sätt.

Hjalmar skriker förtvivlat när hans fingrar bänds loss från hans mammas hand som de bänder nedåt och bakåt. En polis bär honom i varje arm och en tredje tar tag i benen. De släpar iväg honom till civilbilen som står mitt i gatan, han försöker slingra sig loss, de slänger in honom. Han trycker sina händer mot rutan och ropar på sin mamma och på hjälp. Sparkar mot dörren med all kraft och sliter förtvivlat i handtaget. Tårar rinner från hans panikslagna, förtvivlade, rädda ansikte.

Samtidigt ropar hans mamma förtvivlat på honom, medans hon hålls fast. Polisen skriker åt henne att hålla käften, hon drar för mycket uppmärksamhet till sig skriker de. De försöker knuffa henne in i den andra civilbilen. Då hon ber att få gå till sina föräldrar. Efter att igen blivit tillsagd att hålla käften, släpper de henne. Hon faller gråtande ihop mot en granne (Maria) som finns på plats. Hennes hand är skadad och bultar.

Civilbilen med Hjalmar i gör en u-sväng och kör förbi. Vilket gör att Hjalmar såg sin mamma två gånger från bilen, hållas fast och hotas av polisen.

Han ser också sin morfar slås med batongen, och sin morbror hotas av polisen. (den här pojken är mycket uppmärksam på allt, och tar in alla intryck)

Han utsätts också för både psykiskt och fysiskt våld när han skiljs från sin mamma.

Han upplever våld i allra högsta grad. Han är inte kriminell han är en åtta årig pojke som enda brott är att han inte vill vara med en pappa som, slår, hotar och förgriper sig på honom. Det har han visat och talat om i flera år. Han har i två polisförhör berättat det för polisen. Men nu är hans förtroende för polisen förstört, hans värsta mardröm är nu sann, och en av förövarna är ni polisen.

Vi anser att ni behöver göra en överprövning i detta ärende bla för de fysiska och psykiska skador detta gett. Ni har heller inte inhämtat några journaler från Tidans Vårdcentral och arbetsterapeut Badhusgatan.

Jag antar att polisen bar kroppskamera så ni bör också titta igenom de filmerna.

Detta har lett till en skadad vänster hand och svåra flashbacks. På en kvinna som redan har en PTSD.

Hur Hjalmars axel som enligt ortopeden i Skövde absolut inte fick dras eller slitas i under lek, blev nu dragen och sliten i av två stora poliser. Han är också svårt traumatiserad efter denna händelse som inte var för hans bästa. Han har också en svår PTSD sedan innan.

Ingemar fick ett slag med batong på låret som blev mycket svullet och en stor lårkaka. Har haft mycket svårt att gå efter. Han är 71 år och tunt byggd. Har efter händelsen mått mycket psykiskt dåligt och bryter ofta ihop i gråt, och har stora svårigheter att sova.

Vittnen:

Taxi chauffören (västtrafik handikappbuss) beställning från Boråssjukhus 25/1 kl ca 10.15 (sjuktransport)

Morfar Ingemar Helgesson 073-0351235

Morbror Richard Hughes 073-3181828

Vittne på gatan Pia Leijala 073-9811649 ( mått väldigt dåligt efter händelsen )

Vittne på gatan Eva Milefjord 073-2412334

Vittne på gatan Maria Zaoula Shkuliq 073-6363309

Vittne på gatan Elisabeth Dahlqvist 070-2976320

Vittne på gatan Börje Neuman ( tyskt u) 070-2976320

Vittne på gatan Jennie Kroon 073-0282881

Maria Augustsson

Ekeskog Ekebo 24

54993 Moholm

mariaaugustsson58@gmail.com

0701872592

NUTIDA PAS-LOBBYISTER VERKSAMMA INOM SYSTEMET

Medlingsbolaget

Utredarna Antonija Andersson och Therese Kumlin som via olika korsvis konstruktioner äger och styr bolaget har mörk historia. De har av olika skäl fått lämna Lunds Socialförvaltning 2010, Helsingborg 2014. De har haft halvtidstjänster vid Malmö kommun utan att Malmö Kommun kunnat redovisa deras bisysslor.

https://www.lexnoxa.com/p/medlingsbolaget.html?m=1...

Ja det är fullkomligt obegripligt. Jag fattar det verkligen inte heller och hur det kan komma sig att det framför allt är PA(S)-anstrukna "experter" som väljs i till de statliga utredningarna som tex familjerättssocionomen Joakim Blom som samtidigt är ordförande i en förening som regelbundet anordnar kurser i PA(S): http://mmstudies.com/eftervaldet/fsr

För snart ett år sedan gjorde jag denna kollektiva JO-anmälan till Chefs JO Elisabeth Rynning av 8 vårdnadsärenden som just bedömts på sådana olagliga grunder som påvisats i dagens inslag om vårdnadstvister i SR P1:s EKOT och STUDIO ETT och inte bara i fråga om bristande riskbedömningar i största allmänhet utan dessutom i form av att de åtta rep. pappor som stått misstänkta för både psykiskt o fysiskt våld och sexuella övergrepp mot de sammanlagda 13 barnen och påvisar tydliga tecken på grava personlighetsstörningar med sadistiska inslag alla tilldömts enskild vårdnad eller står i ständigt hot om att tilltvinga sig en sådan eller umgänge som barnen vägrar infinna sig till.

http://mmstudies.com/atb/jo

Men istället är det mammorna som på rutinmässig basis patologiseras och kriminaliseras pga av barnens starka anknytning till dem och tydligt markerade ovilja till umgänge med sina plågoandar.

Även det kända faller Anna & Elias ingår i denna anmälan.

Men den avslogs naturligtvis precis på samma sätt som alla de andra som gäller mammor och barn eller tex alla de anmälningar som skickades in till JO när Carina Sällberg utsattes för tidernas justitiemord i form av åratal av rättsliga trakasserier för brott hon aldrig begått. Beviset för hennes oskuld är bla att de efter en månad tvingades frige henne från rättspsyk, då hon bevisligen är fult ut psykiskt frisk.

Och i inte mindre än tre av dessa åtta ärenden har den samvetslösa advokaten Anna Edelhjelm varit iblandad för att enbart bidra till att göra sk "svåra" vårdnadstvister ännu svårare för mammors och barns vidkommande.

http://mmstudies.com/atb/erinran

Ändå tyckte JO det var helt i sin ordning att spärra in henne på rättspsyk för några raders satir på Facebook och ett tjugotal SMS och mail som svar på sin förövares begäran att transportera bort hennes barns studsmatta från hans tomt. http://mmstudies.com/sallberg/historia

I alla dessa fall är det uppenbart att man såväl på socialtjänstens, såväl som polis och åklagare och tingsrätt, redan i inledningen av processen har bestämt sig för tolkningen att föräldern bara utgör en i mängden av alla dessa mammor som anmäler sina barns pappor falskt för att vinna vårdnadstvisten, varför dessa anmälningar läggs ner och det som egentligen skulle utgöra ett brottmål, görs om till en vårdnadstvist. Att det är så det fungerar är det många advokater, forskare och andra sakkunniga som kunnat vittna om. Att runt 95 % anmälningar om brott mot barn i form av misshandel och sexuella övergrepp av närstående och endast 1-3 % leder till fällande dom, talar sitt eget tydliga språk i fråga om hur fakta om den saken ser ut.Likaså att det i forskning kunnat visas att det är en myt att mammor skulle ljuga i vårdnadstvister och att det snarare är tvärtom att de tiger om det våld och / eller de sexuella övergrepp de misstänker eller har bevis för att papporna har utsatt barnen för eftersom de alla är väl införstådda med hur den rättspraxis ser ut som rutinmässigt ifrågasätter dem men inte de misstänkta förövarna, inte ens när de blivit fällda för brott.

Faktum är snarare att det bör utgå en varning till mammor till utsatta barn att inte anmäla brott, särskilt inte sexuella övergrepp eftersom de då löper särskilt stor risk att domstolen gör en vårdnadsöverflytt till den misstänkta förövaren. Beviskraven är ju nämligen så högt ställda att det är hart när omöjligt att fälla någon för det brottet. Och eftersom beviskraven är lägre ställda i tvist - än i brottmål, kan detta enkelt utnyttjas för att bli av med problemet genom att på klassiskt DARVO-förövarmaner skylla allt på mamman, antingen hon nu ska antas vittna falskt om övergreppen eller hysa alltför stor oro över dess skadliga inverkan, vilket utgör en fråga som noga undviks att besvaras.

Å ena sidan förväntas av mammorna själva att stå för bevisningen av de brott de anmält papporna för, men å den andra duger vare sig videoinspelningar av barnens vittnesmål eller foton på deras skador i form av tex blåmärken där blåmärken normalt inte uppträder på barn eller irritationer på könsorganen. Tvärtom kan de användas för att istället misstänkliggöra mamman själv för integritetskränkande brott mot barnet / barnen. Inte heller duger barnens vittnesmål inför förskolepersonal eller Barnahus om inte papporna erkänner brott.

Och då förhörstekniker inte utvecklats som sig bör som tex varit fallet i den av kriminalinspektör Monica Dahlström-Lannes initierade Eskilstunamodellen vari det utvecklats förhörsmetoder som resulterade i att 80 % av förövarna erkände, återstår ingenting annat för socialtjänst och tingsrättspersonal att handskas med en sk ”ord mot ord”-situation, som de saknar redskap att utreda. Att det i den situationen kan vara frestande att ta till enklaste enkla förklaringsmodell och slippa tänka så mycket längre än så kan vara förståeligt när ärendena hopar sig på rad.

Men dert utgör i så fall ett självbedrägeri som slå tillbaka med full kraft i form av ett merarbete som kommer att hålla i sig i åratal framöver.

Då det visserligen inte är socialtjänsten eller familjerättens uppdrag att göra polisens och åklagarens jobb att utreda brott, är det ändå precis som Barry Goldstein påtalar in denna artikel, märkligt att de som är satta att handha dessa ord mot ord-situationer (”he said - she said”)

aldrig tycks komma på tanken att ifrågasätta de pappors motiv som uppenbarligen är att skada mammorna genom barnen. För de finns och de är fler än man först kunde tro har både barnrättskämpar här i landet och Berry Goldstein, Michael P Johnson och Lundy Bancroft i USA kunnat konstatera. Och precis som jag ofta själv gör, återkopplar Barry Goldsrein till de tider på 60-talet när vi tittade på Perry Mason på TV och lärde oss grunderna i forensik och hur viktigt det är att försöka ringa in vad som kan vara motivet till en misstänkts gärningar och beteenden.

Men lika grundmurad som idén om mammors bristande trovärdighet och ädla motiv att skydda sina barn, tycks den stora tilltro till pappornas goda vilja att se till sina barns bästa. Det kan om inte annat de många domar visa vari pappor som blivit fällda för DV mot barnens mammor i deras närvaro eller tom mördat dem och även misshandel och övergrepp på dem själva, ändå tilldömer dem umgänge eller vårdnad. Mammor som däremot inte gjort ngt annat än att skydda sina barn, kan utan bevis beskyllas för ”umgängessabotage” grundat på den vida tolkningen att umgängen som inhiberas på socialtjänstens uppmaning utgör brott som mammorna kan misstänkliggöras för att vilja skada sina barn. Grundat på PA(S)-realterade tolkningsmanualen ska ju dessutom det underliggande motivet till deras agerande vara just att alienera barnen från deras pappor, varför de också utan grund anklagas för att ”dra in barnen i konflikten” när de tvärtom ber myndigheterna om hjälp att dra dem ur pappornas våld som papporna håller dem kvar dem i med hjälp av sitt eftervåld eller sl ”Postseparationella ofrid”, varmed de straffar mammorna för att de försökt undkomma deras kontroll.

;en precis som Anna Singer understyker på sid ??? i Lytsy utgör det domstolarna främsta uppgift att hålla de tvistande föräldrarna borta från domstolen varför ansvaret för att låsa den uppkomna situationen läggs tillbaka på mammornas själva. Och på det sättet gör man det enkelt för sig själv, men knappast för de föräldrar och barn, vars rättsskydd man på så sätt underlåter att ta ansvar för.

Domarna som döms i dessa fall är så standardiserat likartade att det står utom allt tvivel tt någon prövning av det enskilda fallet aldrig kommit till stånd. Allt bygger istället på en och samma tolkningsmanual, och det enklaste mest