KRIMINALISERA PA(S)!

Hur kan det under så bristfälliga omständigheter vara berättigat att ställa krav på föräldrar att känna förtroende och lita mer på domare och nämndemän än sina egna barn?

Det är nämligen precis vad som görs om och om igen. Det har jag sett otaliga exempel på, inte minst i det kända fallet "Anna och Elias" som det gjordes en dokusåpa om på SVT Dokumentär inifrån

Tillämpningen av lagen i tex vårdnadsreformen från 1998 överensstämde, enligt BO, inte med ett barnperspektivet och inte heller med lagstiftarens intentioner vid lagstiftningens tillkomst. Och det gäller i högsta grad tex Mats Sjöstens egen rättspraxis, trots att han (om jag förstått saken rätt) var en av dem som stod bakom vårdnadsreformen från 1998, såväl som de flesta övriga under 90-talet och även  Betänkandet av Barnrättighetsutredningen SOU 2016 ”Barnkonventionen blir svensk lag”.

Inte heller någon av de följande vårdnadsreformerna har han, eller någon av hans dito PAS-influerade kollegor brytt sig om att efterfölja, utan det har de högaktingsfullt struntat i, för att istället döma utefter sitt eget privata godtycke.

2002 års vårdnadskommittés uppdrag

Barnombudsmannen har erbjudits möjlighet att lämna synpunkter till 2002 års Vårdnadskommitté angående utvärdering av 1996 års reform om barns rätt att komma till tals, 1998 års vårdnadsreform samt reglerna om verkställighet i 21 kap. föräldrabalken.

Ställd till: 2002 års vårdnadskommitté, Regeringskansliets utredningsavdelning

Diarienummer: 4.2: 0816/03

Vårdnad, boende och umgänge

Barnets bästa

Barnombudsmannen anser att den utveckling som har skett av reglerna om vårdnad, boende och umgänge under senare år genom 1996 och 1998 års reformer i huvudsak är bra. Det kvarstår dock, enligt Barnombudsmannens mening, vissa brister både i lagstiftningen och i tillämpningen av densamma.

Ett övergripande problem ligger i att reglerna fortfarande är utformade på ett sådant sätt att hänsynen till barnen överskuggas av föräldrarnas intressen vilket inte överensstämmer med grundtanken i FN:s konvention om barnets rättigheter (barnkonventionen).

I artikel 3 i konventionen betonas att barnets bästa alltid skall sättas i första rummet. Det är också en princip som numera finns inskriven i många svenska lagar och så även i föräldrabalken där reglerna om vårdnad, boende och umgänge finns. En annan mycket viktig princip är barnets rätt att delta i beslut som rör barnet (artikel 12). Barnets bästa kan inte uppnås i en process om inte barnet självt ges möjlighet att ge sin syn på den aktuella frågan och får vara delaktigt i de beslut som ska fattas.

Vi har under de år som Barnombudsmannen funnits arbetat för att öka barnperspektivet i processer om vårdnad, boende och umgänge.

Som ett led i detta arbete har vi vid flera tillfällen uppmärksammat vikten av att domare som arbetar med processer som rör vårdnad, boende och umgänge får utbildning om barn och barns behov. Det bör också införas bestämmelser om att domstolen i alla mål om vårdnad, boende och umgänge ska höra lämplig sakkunnig.

Utgångspunkten måste vara att skapa förutsättningar för domstolen att fatta beslut som är i enlighet med barnets bästa och att det enskilda barnet får hjälp och stöd under handläggningen av processer om vårdnad, boende och umgänge.

Föräldrars överenskommelser om vårdnad, boende och umgänge

Barnombudsmannen delar i stort den allmänna uppfattning som finns, om att det i många fall är det bästa för barnet, att föräldrarna själva når fram till en samförståndslösning om vårdnad, boende och umgänge. Lagstiftaren förutsätter att föräldrarna utgår från vad som är det bästa för barnet och handlar därefter, men så är inte alltid fallet. Man bör inte ha ett sådant okritiskt förhållningssätt till frågan, om hur föräldrar tillvaratar barnets bästa i sina överenskommelser, som i dagsläget är fallet. Det finns en risk att överenskommelser kan vara sprungna ur kompromisslösningar och i syfte att uppnå lösningar som är bra för föräldrarna eller som skapar rättvisa mellan föräldrarna. Det är viktigt att i sammanhanget uppmärksamma att barnets egna rättigheter, såsom att få komma till tals, rätt till information och till inflytande, tillgodoses även i de situationer där föräldrarna själva når enighet i frågor om vårdnad, boende eller umgänge.

Gemensam vårdnad

Grundtanken vid 1998 års vårdnadsreform var att det bästa för barnet är att föräldrarna så långt möjligt är ska ha gemensam vårdnad om barnet. Vi delar den utgångspunkten men vill också understryka att denna vårdnadsform bör ses som en utgångspunkt och inte som en huvudregel som i praktiken är omöjlig att bryta. Det är inte alla föräldrar som är lämpliga som vårdnadshavare och det är viktigt att uppmärksamma att det i vissa situationer inte kan ses om den bästa lösningen för barnet att föräldrarna har gemensam vårdnad.

Enskild vårdnad är till exempel att föredra när den ena föräldern gjort sig skyldig till våld eller övergrepp mot barnet eller mot den andra föräldern. Lagstiftaren anförde uttryckligen att det inte var tänkt att föräldrarna ska ha gemensam vårdnad när en förälder motsätter sig det och motståndet är grundat i sådana förhållanden som misshandel, trakasserier eller andra former av övergrepp från den andra förälderns sida. [1]

Praxis har dock, enligt Barnombudsmannens mening, visat sig vara mindre tillfredsställande i denna aspekt. Ett exempel på detta ges i ett färskt avgörande från Svea Hovrätt där domstolen dömde till gemensam vårdnad mot en förälders vilja trots att den andre föräldern flera gånger fällts för misshandel och hot mot den förste föräldern. [2] Även om resultaten från undersökningen ännu är preliminära tyder dessa på att tingsrätterna i stor utsträckning dömer till gemensam vårdnad trots att en part motsätter sig en sådan vårdnadsform med hänvisning till att det förekommit våld i föräldrarnas relation. Det är en tillämpning av lagreglerna som inte överensstämmer med ett barnperspektiv och inte heller med lagstiftarens intentioner vid lagstiftningens tillkomst.

Det är i sammanhanget viktigt att komma ihåg att ett barn som tvingas leva med våld inom familjen bör ses som ett brottsoffer. Detta har bland annat framhållits av Kommittén mot barnmisshandel. Kommittén har i sin definition av barnmisshandel betonat att sådan även innefattar psykiskt våld exempelvis att barnet tvingas bevittna våld i sin närmiljö eller leva i en miljö där våld eller hot om våld är ett ofta förekommande inslag. [3] I en pågående studie som vi bedriver har vi samlat in ett stort antal tingsrättsdomar för att se hur man behandlat påståenden om våld i tvister om vårdnad, boende och umgänge.

Att det finns barn som dessutom själva utsätts för våld, hot och/eller övergrepp från den ena eller båda sina föräldrar är ett faktum.

Det är också ett faktum att utredningar om brott mot barn i många fall läggs ner redan på förundersökningsstadiet. När det gäller sexuella övergrepp leder bara uppskattningsvis 16 % av de polisanmälningar som görs också fram till ett åtal. [4]

Det finns ett stort mörkertal vad gäller brott mot barn inom familjen. Kommittén mot barnmisshandel uppskattar att 10 % av alla barn har upplevt våld inom familjen och att 5 % av barnen upplever det ofta. [5]

Barnombudsmannen anser att det är av yttersta vikt att brott mot barn utreds och klaras upp i mycket högre grad än som sker idag.

Det bör även finnas tydliga skyddssystem så att barnet, i de fall där den misstänkte förövaren inte blir åtalad och dömd, inte riskerar att utsättas för ytterligare övergrepp.

Det bör vara självklart att när det finns starka misstankar om att ett barn har utsatts för brott av en förälder så ska barnet inte tvingas att bo tillsammans med föräldern även om denne/a inte har kunnat fällas för brott.

I föräldrabalken 6:2 a framgår klart att när domstolen ska avgöra vad som är barnets bästa i en fråga om vårdnad, boende och umgänge ska hänsyn tas till risken för att barnet utsätts för bland annat övergrepp eller annars far illa.

Det behöver alltså inte, vilket framgår klart av förarbetena vara ställt utom allt rimligt tvivel att förhållanden kommer att inträffa som kan leda till att barnet far illa för att detta ska inverka på beslutet.

Vid bedömande av risken att barnet utsätts för någon form av övergrepp ska hänsyn tas till konkreta omständigheter såsom en förälders allmänna attityd till våld, tidigare övergrepp, hotelser, våld och övergrepp av psykisk natur måste beaktas.

Barnombudsmannen anser att det i enlighet med det ovan sagda alltid ska ses som psykisk misshandel om barnet bevittnar våld inom familjen.

Trots att lagen synes vara tydlig får Barnombudsmannen varje år kännedom om ett antal mål där domstolarna och socialnämnderna inte tycks ha gjort någon bedömning av risken för att barnet utsätts för våld.

Det är också något som stöds av vår pågående studie där resultaten pekar på att det endast är i rena undantagsfall som en sådan riskbedömning görs. Det är ett förhållningssätt som enligt vår mening medför att barn utsatta position inte tas på allvar och som därmed är djupt otillfredsställande. Vi vill än en gång understryka vikten av att det alltid måste göras en utförlig bedömning av risken av att barnet kan komma att utsättas för våld av en förälder när ett avgörande fattas om vårdnad, boende och/eller umgänge.

Det är också av stor vikt att lyssna till vad barnet självt har att säga om en förälder som vårdnadshavare, boende- eller umgängesförälder och om barnet under processens gång visat rädsla för en förälder. Domstolen har som en del av sin utredningsskyldighet att tillse att barnets åsikter blir klarlagda och bör i ett led av denna begära en komplettering av en utredning från socialnämnden som innehåller ofullständiga uppgifter om barnet.

Att tvinga ett barn till umgänge med en förälder som barnet känner rädsla för kan enligt Barnombudsmannens uppfattning sällan vara förenligt med principen om barnets bästa.

Ett annat problem i tvister om vårdnad, boende och umgänge där påståenden om våld förekommer är att barnets egen berättelse om hot, våld och övergrepp inte i tillräcklig utsträckning tas på allvar.

De uttalanden som barnet gör angående förekomsten av våld måste, enligt Barnombudsmannen, tas på största allvar.

Det är dock viktigt att påpeka att ett barns ovilja att träffa en förälder visserligen kan vara en följd av den andra förälderns oriktiga uppgifter om förekomsten av våld, men det barn som har blivit manipulerat kan ändå känna en rädsla som för barnet är verklig och som måste tas på största allvar. En sådan rädsla hos barnet kan inte alltid överbyggas genom att barnet träffar den förälder som blivit anklagad. Bedömningen av om umgänge ska komma till stånd måste utgå från en utredning av det individuella barnets behov och känslor.

Gemensam bestämmanderätt

Det är vanligt att föräldrar som inte lever tillsammans kan uppleva svårigheter när det gäller att fatta gemensamma beslut angående sitt eller sina barn.

Barnombudsmannen ifrågasätter varför utgångspunkten är att samma regler ska gälla vid gemensam vårdnad efter en separation eller skilsmässa som vid gemensam vårdnad när föräldrarna bor tillsammans.

När det gäller föräldrarnas bestämmanderätt över barnet, bör utgångspunkten istället vara att skapa ett system som innebär att barnets behov blir tillgodosedda. Som ett exempel på där Barnombudsmannen anser att beslut bör kunna fattas utan båda vårdnadshavarnas godkännande är vid medicinska och barnpsykiatriska undersökningar.

I dag kan en förälder som av någon anledning så önskar (till exempel vid misstanke om övergrepp inom familjen) motsätta sig att barnet träffar läkare eller barnpsykiatriker.

Det är ett tydligt exempel på att barnets bästa får stå tillbaka till förmån för förälderns behov. Det är Barnombudsmannens uppfattning att det generellt sett är bra för barnet att föräldrarna beslutar om ingripande saker kring barnets situation tillsammans.

Det bör dock övervägas om gemensamt beslutsfattande alltid ska vara en huvudregel inom den gemensamma vårdnaden eller om det finns situationer där en förälder på ensam hand ska kunna fatta beslut.

Fortsätt att läsa resten av BO:s synpunkter här - MYCKET intressant! »