Var finns logiken, ställer sig den f.d kriminalinspektören och idoga barnrättskämpem Monica Dahlström-Lannes frågan i en artikel i AB debatt och Eskilstunakuriren från år 2013 med rubriken: Logiken haltar - Våldsverkares egna barn bör också skyddas, angående den märkliga tvärtom-logik som gäller i svensk rättsutövning i fråga om vårdnadsmål. Men svaret lyser med sin frånvaro och ekar likar ödsligt mot en tom rymd, då som nu sju år senare.

"En person som är dömd för mord, vålds- eller sexualbrott får inte arbeta med andras barn till exempel inom sjukvård, skola och barnomsorg. Men samme person kan få hela vårdnaden om sina egna barn."

Borde inte utökad registerkontroll också gälla föräldrar?

Monica Dahlström-Lannes

På motsvarande sätt kan man också fråga sig, var logiken finns i att underkänna de utsatta mödrars föräldraförmåga, som är utbildade och verksamma just inom skola och omsorg, som lärare, rektorer, sjuksköterskor, kuratorer, psykologer och psykiatriker mm, och som sådana således utrustade med betydligt mycket mer sakkunskap om och erfarenhet av barn och barns behov, än de socialsekreterare, domare  och nämndemän, som är satta att ta beslut över dem och deras barns liv. De anses alltså betrodda att handha andras barn, men inte sina egna, och inte lika betrodda som deras och / eller deras barns misstänkta förövare.

De myndighetsutövare, i vars händer våldsutsatta föräldrars och barns liv hänger och dinglar, svävar högt över deras huvuden i en onåbar rymd av obegripliga mystifikationer, där både fakta och logik bytts ut mot sin egen motsats. Lögn = sanning,  svart = vitt och vitt = svart. Orsak har fått byta plats med verkan och offer med förövare.

Nästan allt vad de självupphöjda väsen gör, tänker och säger, som vistas i den Orwellska tvärsom-världens högre boningar betyder motsatsen till det de gör, tänker och säger.

När dom tex anklagar föräldrar för att ”påverka” sina barn, vilket nästan uteslutande tycks vara mammor som antas göra, menas tvärtom att det är precis det dom ska. Dom ska sluta mentalisera, dvs lyssna och tona in barnens inre tanke- och känslovärldar för att kunna ingå i ett dialogiskt samspel med dem, för att istället övertala dem att tycka, tänka, känna  och tro att det domstolen har bestämt är bra för dem. Vilket just är detsamma som att, till skillnad från att samspela, påverka.

Man skulle också kunna tro att de föräldrar som ensamma blir tilldömda vårdnaden, och därmed förses med all makt, också förväntades kunna ta ansvar, åtminstone för sig själva.

Men si så är det inte alls tänkt, utan tvärsom är det fortfarande de föräldrar, som pga att de inte förmått påverka som de ska och därför fråntagits vårdnaden, som har skyldighet att se till att den juridiska vårdnadshavarens föräldraförmåga fungerar enligt myndigheternas förväntningar. Den förälder som fått underkänt för att inte att kunna påverka, förväntas alltså ändå vara den som tillser att barnen landar dit det är bestämt, utan fördröjning eller hinder i form av traumarelaterade reaktioner, och / eller skrik, gråt och vägran att röra sig ur fläcken. Att i det läget trösta det utsatta barnent kriminaliseras som aktivt sabotage gentemot den juridiska vårdnadshavarens "mänskliga rättighet till ett familjeliv".

Så långt börjar man alltmer inse faktum, att det som i tvärtom-logiken benämns som ”barnets bästa” inte alls betyder det, utan tvärtom den förälderns bästa som tar minst ansvar för det som är bäst för barnet och beter sig som ett ansvarslöst barn själv. Ofta i skriande behov av den andra förälderns vuxna omsorger, inte minst i form av de intonande och inkännande och milt överseende och hjälpande modersomsorger, som däremot inte godkänns i förhållande till barn, som ju, som sagt, istället ska påverkas. Och det antagligen för att rätt kunna ge den hjälpbehövande vuxne de omsorger, som försvann med den andra föräldern.

När man väl uppnått så mycket insikt i hur tvärtom-logikens grundläggande principer ser ut, blir det genast mycket enklare att med dess hjälp orientera sig och göra de korrekta översättningarna av budskapen som förmedlas. Det är helt enkelt bara att vända dem 180° om till sin egen motsats.

Om en förälder tex utövat grovt psykiskt, fysiskt våld och sexuella övergrepp gentemot  barnen och dito den andra föräldern, borde det, enligt normalvärldens sätt att se på saken, bedömas utgöra tillräckligt starka riskfaktorer, för att underlåta att tilldöma densamma vårdnaden, utan kanske istället i bästa fall enbart övervakat umgänge, om ens det.

Men si, så fungerar det inte heller alls i tvärtom-världens omvända logik, utan tvärtom är det naturligtvis - och nu börjar ni kanske redan ana vartåt det lutar - just de föräldrar som tyckt sig haft anledning att skydda barnen mot våldsutövningen, som kriminaliseras som de verkliga brottslingarna och därmed blir av med vårdnaden - till sina skyddslingars förövare.

Det förutsätts nämligen, att just den förälder som påverkar barn, dvs utsätter det för hot, psykiskt och fysiskt våld, utpressning och maktmedel mot den andra föräldern, är den som bäst kan antas sörja för deras behov av en nära och god kontakt med båda sina föräldrar.

Och av detta följer, enligt den manual vi nu lärt oss tillämpa, precis det rakt motsatta till den ingående premissen om en nära och god kontakt med båda föräldrarna, att barnen egentligen inte anses ha behov av några föräldrar alls.

I synnerhet som det tillhör numera väl dokumenterad kunskap i normalvärlden, att föräldrar som utövar våld och / eller sexuella övergrepp gentemot barn, också alltsomoftast lider av ett sjukligt kontrollbehov, vari de små, särskilt under tiden efter separationen, brukar komma väl till pass som spelbrickor för att hålla den andra föräldern kvar i rätt ruta på schackbrädet. Alltså ser denna typ av föräldrar nogsamt till att umgänget minskas ner till ett minimum eller inhiberas till noll och intet. Särskilt om de "obstruerar" gentemot tvärtom-tänkets inneboende logik genom att "bråka" med anmälningar om att barnen alieneras från dem. För det anses utsätta barnen för nya faror att "dras in i konflikten" osv.

Det är i varje fall vad dom som befinner sig i den undre normalvärlden bara alltför ofta tvingas erfara, men som inga av de frånvarande myndighetsväsen som bor i höjden tycks intressera sig för. De har inte ens  en aning om hur det katastrofala elände som deras tvärtom-principer ställt till det för de barn, vars rättsskydd de är satta att försvara.

Dom tycks ha trasslat in sig i såna gudomligt ouppnåeliga tvärtom-principer att dom tappat   både karta, kompassa ochmarkkontakt.

Men det är inte så konstigt eftersom deras luftslottsbygge, inte heller, precis som professorn i civilrätt, Anna Singer, konstaterat har någonting med verkligheten att göra och att det är just därför som fru Justitia har en bindel för ögonen.

Så vad finns för svar på Monica Dahlströms fråga i dag?

Hur länge ska den behöva eka lika tomt  mot frånvaron hos dom som bär ansvaret, som den gjort under de senaste 20 åren?