KOLLEKTIV JO-ANMÄLAN – #eftervåldet

LÄNKAR TILL ALLA SIDOR PÅ DENNA HEMSIDA

8) Den 7-årige Victors fall

DEN 7-årige VICTORS FALL - ÄNNU ETT FALL MED LENA HELLBLOM SJÖGRENS INBLANDNING

17 LÖGNER I SVT / BO GÖRAN BODIN / BRÅNSTADS "ATT RÄDDA ETT BARN", INKLUSIVE UNDANHÅLLANDE OCH SELEKTIVT URVAL AV FAKTA

SJÄLVBIOGRAFIER AV UTGIVNA AV FÖRÄLDRAR UTSATTA FÖR DV / AC & EFTERVÅLD

VERONICA AXELSSON - DET HÄNDER INTE MIG

___________________________________

ÖVRIGA HEMSIDOR:

JUSTITIEMORDET PÅ CARINA SÄLLBERG

ANALYS AV SVT / BODINS "ATT RÄDDA ETT BARN"

TONÅRSFLICKORNA SARA OCH LINDAS BERÄTTELSE OM SIN RÄTTSLÖSHET

MAMMA-MANUALEN

KOLLEKTIV JO-ANMÄLAN TILL CHEFS-JO ELISABETH RYNNING / REFERENSER OCH KOMPLETTERINGAR

Vi avser att med denna kollektiva skrivelse yrka på att chefs-JO Elisabeth Rynning granskar och beivrar de alarmerande missförhållanden som vidlåder rådande rättslig handläggning av brott- och tvistemål med grund i det som felaktigt rubriceras som "högintensiva konflikter", "relations" - eller "familjevåld" och utgör ett genomgående systemfel och mönster.

Således låter det sig inte avfärdas med de specifika omständigheter som råder i "det enskilda fallet". Och eftersom det handlar om kvinnor/ mammor och barn, som är utsatta för brott och inte längre har någon relation till sina förövare, ska de inte heller med lagens långa arm tvingas till det.

De har alla försökt vända sig till både IVO och JO för att få hjälp, en del av dem också till Hovrätten och Högsta domstolen, men utan resultat. Deras yrkanden avslås rutinmässigt med vändande post, hur brottsliga förehavanden som därmed än sanktioneras. Inte ens det faktum att Hovrätten begick ett lagbrott när den i den redan orättfärdigt drabbade kommunpolitikern, läraren och trebarnsmamman Carina Sällbergs fall, skickade ut en dom som ännu inte vunnit laga kraft till landets olika myndigheter var anledning nog för JO Thomas Norling att reagera.

Budskapet som därmed förmedlas till landets rättsvårdande instanser är att de åtnjuter immunitet om de så än begår uppenbara brott och till de våldsbrottsutsatta kvinnorna / mammorna och barnen att Europakonventionens artikel 6 om rätten till en rättvis rättegång inte gäller dem.

De omfattande systemfel vi påtalar kan naturligtvis inte åtgärdas på en och samma gång av en och samma chefs - JO, varför vi begränsar vårt yrkande att i första hand gälla de mest akuta fall i våra bifogade handlingar, vari barn som utan godtagbar anledning blivit avskiljda från sina primära vårdnadshavare eller står under ett ständigt hot om att bli det, och försatta i en skyddslös tillvaro hos sina förövare, omgående sätts i säkerhet. Inberäknat de 5 mammor som öppet med sina namn och personuppgifter ställer sig bakom denna anmälan och de övriga som representeras av ett tiotal anonymiserade enkätsvar, samt de c:a 100 mammor som av de 900 som skrivit under vårt upprop uppgett att de känner igen sig i våra fallbeskrivningar utgör det sammanlagt 115 mammor och kanske det dubbla antalet barn, som vår anmälan representerar och som lever under sådana oacceptabelt otrygga och rättslösa förhållanden som redogörs för här nedan och i deras bifogade dokument. (Se bilaga 1-5) De torde annars enligt gängse beräkningar utgöra tusentals.

Vi hemställer att JO iakttar sitt tillsynsansvar att påtala de allvarliga tjänstefel som socialtjänst och tingsrätt begår när de agerar i ohelig allians med de förövare som konstant under år av ofrid utsätter sina brottsoffer för hot, trakasserier, gaslighting, förtal, förföljelse, intrång, materiell och ekonomisk skadeörelse och rättslig terror i så kallat "eftervåld", så att de äntligen ges en chans att återgå till en normalt fredad tillvaro.

Barn som redan när de är så små som 4-5-6 år frågar sina mammor varför de ska behöva leva när de ännu en gång ska tvingas iväg att uthärda psykisk och fysisk tortyr och sexuella övergrepp, kan inte ha det så. Därför krävs att alla som likt JO har ett tillsynsansvar äntligen agerar i samverkan med varandra för att få till stånd ett stopp för det smutsiga och samvetslösa geschäft som får sådana olidliga konsekvenser för samhällets mest skyddslösa.

Barn är nämligen innehavare av mänskliga rättigheter som det åligger rättssamhället att säkerställa.

Anledningen till att vi gärna också vill ta upp Carina Sällbergs fall ihop med barns rättslöshet är att det ligger nära till hans att se kopplingar mellan hennes tidigare engagemang som barn - och kvinnorättsraktivist och hennes roll i den sk "adoptionsskandalen" i Helsingborg och den häxjakt som utlöstes efter att hon som enda man i socialnämnden röstade emot beslutet att låta en pedofil adoptera en pojke och anmälde nämnden därför till IVO.

Förkortningar:

DV / AC= Domestic Violence / Child Abuse = våld och / eller sexuella övergrepp i nära relation

VBF = vårt bifogade faktamaterial innehållandes en dokumentmapp för varje enskild förälders domar / utredningar / bevismaterial, mailväxling med advokater och socialtjänsten, vittnesmål / medlingsrapporter etc etc från bilaga V 1 - 8

LHS = Lena Hellblom Sjögren

1) EFTER SEPARATIONEN SLÅR EFTERVÅLDET TILL

2) DET RÄTTSLIGA KRISLÄGET

består och tom eskalerar trots att det påtalats av ett otal forskare sedan 90-talet och fungerande praktiker utarbetats, men inte tas tillvara.

3) DET KUNSKAPSTEORETISKA KRISLÄGET

Avsaknad av nödvändiga kunskapsrelaterade & vetenskapsteoretiska verktyg hos jurister för att säkerställa de forensiska metodernas giltighet

4) DEN OANTASTLIGA MANNEN / FADERN

Kvinnor / mammor som fråndöms bestämmanderätt utkrävs ansvar för den sk "konflikten", medan den tilldelas män / fäder som ansvarsbefrias.

5) BARNPERSPEKTIVET SOM KOM BORT

Rutinmässigt tillämpade rättsproceuella fel som fyller funktionen att skydda förövare istället för deras brottssoffer

6) FORENSISKA GRUNDPRINCIPER SOM ÅSIDOSÄTTS I BROTT -OCH TVISTEMÅL VÅRDNADSMÅL MED EN GRUND I DV / AC.

Det är uppenbart att det föreligger ett behov av en hypotesprövning i förhållande till den standardmanual som kommer till användning i nuvarande rättspraxis

7) MONSTRET VÄXER-TEORIN

Var Mats Sjöstens monster finns och hur det ska fås att sluta växa - DET är frågan!

8) MATS SJÖSTENS RÄTTSVIDRIGA HANDLÄGGNING AV VÅRDNADSMÅL PRISAS AV LENA HELLBLOM SJÖGREN SOM ETT FÖREDÖME

9) SK "KÖNSNEUTRALITET" ELLER IDEOLOGIBLINDHET?

10) PAPPOR SOM UTSÄTTER MAMMOR OCH BARN FÖR DV / AC OCH INTE KAN BE SINA BARN OM FÖRLÅTELSE OCH UPPRIKTIGT VISAR ATT DE VILL OCH KAN GÖRA BOT OCH BÄTTRING, HAR FÖRVERKAT SIN FADERSRÄTT

11) EN INADEKVAT OCH GODTYCKLIG BEGREPPSHANTERING SÄTTER RÄTTSSÄKERHETEN UR SPEL

Att ersätta ett bemötande byggt på respekt för lag och rätt och individers mänskliga rättigheter oavsett kön och ålder med härskartekniker, är inte värdigt en rättsstat och ett modernt demokratiskt samhälle.

SAMMANFATTNING

26903725_2064386130458698_8484871375309935975_n

1) EFTER SEPARATIONEN SLÅR EFTERVÅLDET TILL

I kölvattnet av #meetoo har det öppnats upp som en dammlucka för en strid ström av röster i sociala medier som tidigare tystats ner, men som blir alltmer artikulerad, vari hundratals om inte tusentals föräldrar vittnar om att de och deras barn pga att de efter separationen från män som är förövare drabbats av en totalt ohållbar situation, då det våld de utsatt för under samlevnaden inte upphör efter separationen utan tvärtom tom kan trappas upp och innehålla allt från hot, förföljelser, trakasserier, elektronisk kontroll av telefon - och internettrafik, kameraövervakning, gaslighting, ekonomiskt och materiellt våld, förtalskampanjer bland personalen på barnens dagis och skola, personliga nätverk, vänner och hos släktingar etc etc.

Mammorna har själva funnit ett talande begrepp för denna typ av ofrid, vars existens dessutom finns kartlagd i flera olika forskningsrapporter, nämligen "eftervåldet"

I SR P1:s reportage Kritik mot långa utredningstider vid relationsvåld som sändes i juni 2019, ges en bild av hur en våldsutsatt kvinna, kallad Linnea, drabbats av ett sådant eftervåld.

Sen hon blivit gravt misshandlad och utkastad ur sitt hem och tvingad att skriva under ett kontrakt där hon avstår från sina rättigheter till parets gemensamma fastighet, har hon i över ett år tvingats bo på annan hemlig ort, med skyddad identitet. Hennes sambo bor samtidigt kvar i den bostad som hon betalade hela handpenningen för.

Linnea är fortfarande tvungen att betala för sin del av räntor och amorteringar på lånen och driftkostnaderna för huset. Hon driver idag en process för att få till en bodelning för att kunna sälja huset. Någon ekonomisk hjälp till detta får hon inte, eftersom försäkringsbolaget inte täcker processer för personer som bor i samma hushåll. Linnea måste alltså betala före dubbla bostäder och samtidigt med det rättegångskostnader

Det är så mycket som inte fungerar som det ska i polisens verksamhet och av det som framkommer i reportaget tycks det snarare utgöra en kultur- än en resursfråga. Det är också vad den f.d polisen Agneta Dejemyr understryker i en intervju, som tidigare arbetat med just anmälningar och utredningar av brott i när relation

Linneas advokat Rebecca Lagh konstaterar:

- Det är ett mönster man ser hos de här männen. De sitter kvar i bostaden, det är dom som har tillgång till pengarna och kvinnorna tvingas fly, byta stad och ge upp allting, sina vänner, sina ägodelar och kanske också djur som de har kvar, och därefter ska de ha de här processerna kring andra saker, kring barn, kring bostad. Och så kanske man inte har råd att driva processer kring det utan tvingas ge upp. Så det blir också ett ekonomiskt våld kring det här som är väldigt vanligt.

- Jag tycker att mannen ska tvingas ur boendet och att kvinnan kan få vara kvar med det skydd hon behöver. Varför inte sätta en fotboja på honom och skydda honom.

Man kan lätt föreställa sig hur mycket svårare situationen hade varit om Linnéa även hade haft barn och pappan dessutom hade utnyttjat det underläge han själv försatt henne i, för att använda dem i "konflikten" och ta rättsapparaten i bruk för att hålla henne på konstant halster att ta barnen i från henne.

Det är emellertid exakt det läge som ett otal mammor tycks befinna sig i och som rapporteras om i de 16 enkätsvaren i vårt faktamaterial, som anomymiserats för att inte pappornas och barnens identitet ska röjas i offentligheten.

Dessa mammor tvingas nämligen konstant vara på sin vakt, så att inte deras expartners som har full kontroll över dem, även i slutna grupper på Facebook, anmäler dem för förtal, eller att de ska få det emot sig i nästa förhandling att de har "fel inställning" till pappan och därmed också att "påverka" barnen i icke önskvärd riktning.

Det är en fullt ut befogad farhåga då det vid ett flertal tillfällen straffat sig med rättsliga sanktioner att kvinnor / mammor vittnat om sin svåra belägenhet i sociala medier eller vänt sig till vänner, släktingar och bekantar för att få hjälp, när den lagstadgade de har rätt att erhålla från samhällets uteblir.

Man kan därför räkna med att det finns långt många fler än det 90-tal röster som vittnar öppet om sina erfarenheter i vårt upprop, nu undertecknat 900 namnunderskrifter, som även de känner igen sig i detta utsatta läge. Inte minst av den anledningen att deras verklighet är så osynliggjort att de flesta som inte själva är drabbade, lever i villfarelsen att det är enbart mammor som i ett eller annat avseende misskött sitt föräldraskap som mister vårdnaden om sina barn.

Fenomenet "eftervåld" är inte okänt, utan identifierat och kartlagt i Linnea Brunos avhandling:

OFRIDSTID Fäders våld, staten och den separerande familjen. Linnéa Bruno Doktorand i sociologi

"Genom att manipulera myndigheter och använda sin ekonomiska makt kan en våldsam pappa fortsätta ofreda mamman och barnet även om de har lämnat honom. För en man med hög social status och ett svenskklingande namn är övertaget ännu större. Det visar Linnéa Bruno i en ny avhandling."

Mannens förtryck fortsätter – även om kvinnan gör slut 2016

Ofriden tar inte slut när kvinnor lämnar männen som slår

2) DET RÄTTSLIGA KRISLÄGET

består och tom eskalerar trots att det påtalats av ett otal forskare sedan 90-talet och fungerande praktiker utarbetats, men inte tas tillvara.

I egenskap av stödperson och utredare åt rättslösa mammor och barn har undertecknad på eget initiativ och idéell basis och erfarenhet och utbildning som barnsakkunnnig på området, samt en forskningsförberedande utbildning ägnat tre års tid åt att skanna av läget för att få grepp om vad det är som ligger till grund för de alarmerande missförhållanden som kommit till min kännedom. För sent upptäckte jag att det jobb jag lagt ner, i stort sett redan har gjorts 2013 av Carolin Robson och sammanställts i en rapport som skickats ut till ett stort antal berörda myndigheter och organisationer.

Vad som därutöver återstår att konstatera är att de bedrövliga missförhållanden som Robson påtalade för 7 år sedan består. Inte minst med avseende på att det fortfarande är den tolkningsmanual som kallas för PA(S) Parental Alienation (Syndrome) som ligger till grund för de domar som väckt stor uppmärksamhet i medierna under det senaste året och tom sanktionerats i både Hovrätt och Högsta domstolen. Så inte tycks det heller gå i rätt riktning utan tvärtom bli allt sämre.

Det är anmärkningsvärt då PA(S)-idén i åratal utsatts för massiv kritik av forskare och sakkunniga på såväl hemmaplan som i USA av Westerstrand, 1998, Diesen, Feuk, Dahlström-Lannes, Anders Brynge, och Stefan Widell, leg psykolog och psykoterapeut, Tidigare tf socialchef, institutionschef samt öppenvårdschef, i en artikel i GP 2011; Irrlära riskerar att fria skydliga Pedofiler.

(Parentesen kring (S) fyller funktionen att ställa frågan öppen varför dess nutida företrädare frångått grundaren R. A. Gardners differentiering mellan PA och PAS, vilket skapar ytterligare oklarhet och förvirring kring vad begrepp-et -en egentligen står för. Se artikel av den amerikanska juristen Jennifer Hoult!)

Det finns nämligen inget stöd från forskning, godkänd vetenskap och väl beprövad erfarenhet för idén att det skulle gagna barns tillgång till båda sina föräldrar, att under lång tid avskiljas från den enda trygga anknytningsföräldern i avsikten att avprogrammeras från dess "påverkan", för att istället med tvångsmedel förmås att knyta an till förövare som de en gång för alla tappat förtroendet för. Snarare tycks utfallet av sådana riskbedömningar utgöras av det motsatta -att barn görs föräldralösa. Det är åtminstone vad VBF kan visa.

Alla de fem frågor som PA(S)-anhängaren Lena Hellblom Sjögren ( fortsättningsvis LHS ) som förstört så många barns liv, ställer till de 60 fall som hon tagit sig an i det forskningsprojekt hon presenterar på ett seminarium i Stiftelsen Rättsstatens Vänner kan vi utifrån de fall VBF representerar besvara med ett otvetydigt NEJ! Inte heller de har fått sina mänskliga rättigheter respekterade, utan tvärtom kränkta å det grövsta.

1) Har risken för att barnet utsätts för övergrepp, olovligen förs bort eller hålls kvar eller annars far illa (6 kap. 2 § andra stycket FB) utretts med beaktande av grundlagens krav på saklighet och opartiskhet så som stadgas i Regeringsformen?

3) Har barnets rätt till familjeliv, till personlig kontakt med båda föräldrarna, respekterats enligt Europakonventionen, artikel 8, och Barnkonventionen artikel 9?

4) Har barnets rätt till bibehållen identitet respekterats enligt Barnkonventionen artikel 8?

5) Har barnet fritt fått uttala en egen mening utifrån för barnet begriplig information så som stadgas i FB 2 § tredje stycket, i Barnkonventionen artikel 12, och i LVU, Lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga 1 § sista stycket?

Frågan är bara om hon och hennes uppenbart månghövdade allians inom rättsväsendet skulle hålla med oss om det, istället för motsatsen?

Vi hemställer till JO att granska om det är vi eller LHS / MATS SJÖSTEN som har rätt i tolkningen/tillämpningen av lagen i de konkreta fall som vi hänvisar till här nedan och i VBF.

Jag återkommer till den frågan här längre ner under rubriken 8) MATS SJÖSTENS HANDLÄGGNING AV VÅRDNADSMÅL PRISAS AV LENA HELLBLOM SJÖGREN SOM FÖREDÖLIGT

Lika sorgligt är det att se att just de tingsrätter som Robson i sin skrivelse fäster uppmärksamhet på att ha PA(S)-manualen till grund för sina riskbedömningar och domskäl, utmärker sig för desamma fortfarande idag. Det torde därför inte vara en tillfällighet att flertalet av de mammor / barn i VBF som fått sina liv förstörda, har haft sina mål handlagda vid just dessa tingsrätter. Frågan är om inte PA(S) än mer slagit rot och spritt sig även till Attunda, eftersom V1 haft sin snart 6-åriga process handlagd där, såväl som till Uppsalas (V4), Gotlands, Kalmars, Kristianstads och Ystads tingsrätt och och Hovrätten för övre Norrland (V6) och Svea hovrätt.

Citat Carolin Robson

Trots att Riksdagen, Regeringen, Socialstyrelsen och Barnombudsmannen tagit avstånd till PAS/Föräldraalienation präglar irrläran vissa domstolars handläggning av vårdnadstvister, framförallt i Nacka, Södertörn, Solna, Stockholm, Göteborg och Varberg. Barn- och ungdomspsykiatri överläkaren Anders Brynge anser begreppet PAS/Föräldraalienation saknar empirisk förankring och därför är oanvändbart juridiskt och ”Att förlora sig i spekulationer om störd narcissistisk självbild hos den ena parten i en skilsmässotvist är inte en möjlig argumentations linje i en rättssal” (Psykologtidningen 8/08).

När rättssamhället med PAS-resonemang ifrågasätter barns berättelser om hot, våld och/eller övergrepp omvandlas brottmål till vårdnadstvister och brottsdrabbade barn blir dubbelt utsatta. Filmen Konflikt och försoning visar hur praktisk tillämpning av irrläran PAS/föräldraalienation går till i domstol och hos familjerätt. Det är inte socialtjänst utan polis och åklagare som ska arbeta med brottsutredningar.

Jag hemställer att Justitiedepartementet, Socialdepartementet granskar filmen Konflikt och försoning och tar ställning till om det nya arbetssättet är förenligt med regelverket som framgår av Bilaga 2.
Jag hemställer att en oberoende kommission tillsätts att granska tingsrätterna i Göteborg, Nacka, Solna, Stockholm, Södertörn, Södertälje och Varberg handläggning av vårdnadstvister för att kontrollera att rätten följt regelverket för handläggning av vårdnadstvister vid misstanke om familjevåld.

≈

I denna alltmer PA(S)-relaterade anda, företrädd även av landets mest tongivande och främsta "expert" på vårdnadsmål, nämligen lagman Mats Sjösten vid Varbergs tingsrätt, uppmanas mammor i hans kursmaterial (Vårdnad, boende och umgänge, fjärde uppl. på sidan 276) att tillgripa sådana illegala tvångsmetoder som ej är tillåtna inom skola och psykiatri, genom att med fysiskt våld slita barn in och ur bilen och att bära dem in till umgängen med de pappor som de är livrädda för, samt att med lock och pock övertyga dem om att det bara är bra för dem att tvingas till umgänge med sina förövare.

”Det ställs mycket höga krav på den förälder i detta avseende och det har till och med sagts att en vårdnadshavare/boendeförälder kan behöva ’bära ut barnet i det fall barnet vägrar att följa med umgängesföräldern för umgänge.”

Det anmärkningsvärda är att denna typ av otidsenligt auktoritär lydnadsmoral tycks ha blivit precumerande för de åtskilliga vårdnadsmål som på senare tid uppmärksammats stort i medierna och getts sanktion i högre instans. Om det inte åtlyds till punkt och pricka definieras det som ett aktivt sabotage mot lydnadskulturen och straffar tredje part, nämligen barnet.

Vi hemställer att JO granskar om dessa starkt värdeladdade och föråldrade bedömningsgrunder och dess implikationer på barns rättssäkerhet är kompatibla med Grundlagens krav på mäns och kvinnors likhet inför lagen och att människans värdighet respekteras, FB:s portalparagraf 6 kap. 2 §, EUK art 8 och BK artikel 8, 9 och 12.. Inte minst med avseende på att det utgör en olöslig konflikt för dem som står för den typ "konfliktlösningsmodell" som tillämpas i vårdnadsmål, att förena kravet på föräldrar att skydda sina barn, med kravet på att lämna ut dem för vidare övergrepp till sina förövare. Det borde nämligen vara en konflikt som de själva tar ansvar för, istället för att skriva över på de föräldrars skuldkonto och barn som de därmed försätter i nödläge.

Våra synpunkter och erfarenheter av hur dessa implikationer drabbar de utsatta kvinnorna / mammorna och barnen utvecklas vidare här nedan mer specifikt i detalj. Liksom även de utsatta mödrarnas erfarenheter och synpunkter på hur lagman Mats Sjösten, med flera som verkar i hans anda, följer lagen i sina domar.

Det som i grunden är förhållandevis enkelt, har i de juridiska irrgångarna gjorts väldigt krångligt, tilltrasslat och svårt, varför det tyvärr inte låter sig avhandlas kort, vilket undertecknad är den första att beklaga som tvingats använda åtskilligt med tid för att korta ner så långt det är möjligt.

26756444_10156941885568709_9186073364562168242_o

3) DET KUNSKAPSTEORETISKA KRISLÄGET

Avsaknad av kunskapsrelaterade verktyg hos jurister för att säkerställa de forensiska metodernas giltighet

Det är till stor skada att det till de statliga vårdnadsutredningarna inte anlitas eller refereras till sådan expertis som företräder de emotionella / relationerna / psykologiska och psykiatriska aspekterna av DV / AC och kunskap om reaktioner utifrån PTSD kontra psykiatriskt betingade problem, som är avgörande för den problematik som VBF representerar. Det är högst prekärt eftersom det ger individer med personlighetstörningar av kluster b-typ fritt spelrum att slå blå dunster i de socialtjänstemän och jurister som saknar utbildning i / kunskap om hur de fungerar: How Narcissists Play the Victim and Twist the Story

Idén att frågan om vad som ska inbegripas i begreppet "Barnets Bästa" för juristers vidkommande ska vara sk "kunskapsteoretiskt öppen" (Se examensarbete om PA(S) av Magee Mateluna, Niklas, 2018) håller en dörr vidöppen för allsköns trojanska hästar av kvasivetenskapligt märke och / eller rena trosföreställningar att ta sig in i systemet. Detta illustreras bäst med Magee Matelunas eget exempel, därigenom att det i hans examensarbete så tydligt läggs i dagen att både han och hans handledare Ryrstedt saknar just de intellektuella och kunskapsteoretiska redskap som erfordras för att diskriminera mellan sant vetenskapligt underbyggda teorier och kvasivetenskapligt idégods som PA(S) och därmed blottlägger att det utöver en grundkurs i psykologi inte heller ingår någon grundkurs i vetenskapsteori och metodologi i juristutbildningen. Två ting som är oundgänliga för att kunna ta ställning i frågan om PA(S) giltighet som forensiskt verktyg.

Likaledes blir denna avsaknad pinsamt övertydlig i oproblematiserat tvärsäkra uttalanden typ:

- PA(S) är könsneutralt.

PUNKT. Utan vidare förklaring, motivering eller utredning än så.

"Jag har sagt det alltså är det så". Det påminner om Mats Sjöstens "det har sagts så, alltså är det så" och ännu en gång om juristers osedvanligt stora tilltro till sin egen oantastliga "objektivitet".

Eftersom Magee Mateluna har landets mest tongivande PA(S)-förespråkare, Lena Hellblom Sjögren som sin referent, antar jag att det är från henne han har tagit över denna uppfattning, och därmed använder sig av ipse dixit-argumentet: auktoriteten den och den har sagt det - alltså är det så.

Det ska däremot prövas hur väl detta påstående stämmer med verkligheten i det följande.

4) DEN OANTASTLIGA MANNEN / FADERN

Kvinnor mammor som fråndöms bestämmanderätt utkrävs ansvar för den sk "konflikten", medan män / fäder som tilldelas densamma ansvarsbefrias.

I Maria Ericssons avhandling: I skuggan av Pappa Familjerätten och hanteringen av fäders våld Maria Eriksson 2007 framgår ett återkommande mönster av att pappors beteende skylls på orsaker som ligger utanför deras eget ansvar och / eller hos deras expartners beteende. Sålunda förväntas av mammor även efter separationen att ta ansvar för hur pappor etablerar kontakt med gemensamma barn och att fungera som en servicefunktion även runt de praktiska bestyren kring omsorgen om dem. Också i de fall vari pappor tilldelats vårdnaden, förväntas mammor fortsatt ta ansvar å deras vägnar, vilket utgör en mystifikation som går emot normalt sunt förnuft. För hur kan det vara logiskt & juridiskt försvarbart att att tilldela just den förälder bestämmanderätt över barn som omyndigförklaras som icke ansvarig för sina egna handlingar?

Det är liksom bäddat för krisläge i form av en verklig konflikt istället för den påhittade som tillskrivs de utsatta mammorna. Och det är de ansvariga tjänstemän som på socialen och i tingsrätten som skapat den, som själva måste ta ansvar för den, istället för att förpassa den dit där den inte hör hemma.

Särskilt ödesdigert blir det i sådana fall, vari de föräldrar som tilldelats bestämmanderätten, utgörs av individer som lider av grava personlighetsstörningar av kluster b-typ och sadistiska och eller pedofila böjelser, vilket är fallet med papporna till de barn som finns representerade i VBF.

Att påtala pappors psykiska problem, alkohol- eller drogvanor, pedofila böjelser eller våldsutövning bedöms rutinmässigt som "smutskastning" för att vinna vårdnadstvisten och "allvarliga beskyllningar" såvitt mammorna inte själva kan underbygga dem med bevis. När förövarna sedan kommer med sina obligatoriska motbeskyllningar (alla lika pliktskyldigt skuldöverskrivande av deras egna göranden och låtanden) om mammornas "bristande psykiska hälsa", "föräldraförmåga", "alkohol - o drogproblem", "barnmisshandel" etc etc, leder det däremot till ett otal ändlösa utredningar av de sistnämnda och / eller att de skickas till rättspsykiatrisk § 7- undersökning utan att det föreligger någon diagnos. Det har hänt ett tiotal fullt ut psykiskt friska, kompetenta och välanpassade lärare, en rektor och en översköterska som kontaktat undertecknad, varav två finns med i VBF.

5) BARNPERSPEKTIVET SOM KOM BORT

Rutinmässigt tillämpade rättsproceuella fel som fyller funktionen att skydda förövare istället för deras brottssoffer

Utefter vad VBF kan visa, har de lagar, regler och förordningar som är avsedda att vara till skydd för kvinnor / mammor och barn som lever utsatta DV / AC och eftervåld, istället kommit att användas till skydd för deras våldsverkande partners eller fäder.

Ett efter ett kan de fall som vi redovisar i bilaga V 1 - 8 gås igenom och analyseras utefter en rättstillämpning vari våldsverkande män / fäder ges immunitet som oantastliga, medan deras våldsbrottssoffer förväntas axla det ansvar, som förövarna ges rättens sanktion att hålla sig själva ansvarsbefriade ifrån.

Vi vill med våra exempel visa att detta inte utgör enskilda fall i form av undantag från regeln utan tvärtom ett mönster i den rådande kårande inom polis och rättsväsende, som mer eller mindre satts i system på övergripande nivå så att det inte ens längre noteras som rättsvidrigt, genom att:

1) Anmälningar av våldsbrott och sexuella övergrepp har låg prioritet hos polisen, och tas ofta inte ens upp, medan däremot de falska motanmälningar varmed de kontras ofta tas på allvar. Det kan alla de mammors fall som ställer sig bakom vår anmälan ge tydliga exempel på ( Se bilaga V 1, 2, 3, 4, 5, 6 , 7 och 8 )

2) Att få förövare fällda för våldtäktsbrott är allmänt bekant. Fortfarande läggs skuld på offret. Att det är en attityd som även odlas inom poliskåren själv, utgör Jenny Örns fall det tydligaste exemplet på. Hon blev nämligen utpekad som brottsling pga henne våldtäktsman som var polis fick hjälp av åklagaren att åtala henne för den drogpåverkan som han hade utsatt henne för utan hennes vetskap.

3) Än mer omöjligt tycks det vara att få fäder dömda för DV / AC när det handlar om barn, då det kräver bevis bortom rimligt tvivel i form av fysiskt kännbara men, medan det inte krävs några bevis alls för att ta vårdnaden från mammor med hänvisning till "påverkan" och "umgängessabotage" och att "dra in barn i konflikten". (Se bilaga V 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7 och 8!)

4) Sker anmälningar av brottsbalksbrott under pågående tvistemål, läggs de dessutom rutinmässigt ner. Det är vad ett flertal sakkunniga på området, som tex inte minst den mångårigt erfarna fd polisen, föreläsaren och författaren Kerstin Dejemyr, m fl återkommande rapporterat om. (Se även detta föredrag) Och statistiken talar sitt eget tydliga språk: över 95 % av alla anmälningar läggs ner och endast ett fåtal av dem som tas upp till åtal leder till fällande domar. (Se i bilaga V 1, 2, 3, 4, 5, 6 , 7 och 8!)

5) När det gäller barns utsatthet för våld och sexuella övergrepp och särskilt då det sistnämnda, tycks dessutom riskbedömningarna göras utefter idén att det är mammornas oro och försök att få hjälp hos sociala myndigheter, läkare, psykologer psykiater etc som anses utgöra det enda verkligt allvarliga formen av övergrepp. För även om det föreligger blytung bevisning på att sådana brott begåtts, står hypotesen fast att det inte är de i sig som skadar barnen mest, utan tvärtom mammors ”hysteriska” reaktioner inför dem och den sk "konflikten".

Det mest flagranta exemplet på en sådan bristfällig tillämpning av lagen finns i V4. Men de övriga utgörs av liknande fall.

6) Det faktum att det ställs lägre krav på bevis i vårdnadsmål än i brottmål används för att frånta mammor vårdnaden med hänvisning till deras icke önskvärda reaktioner på pappors våldsbeteende, istället för att göra relevanta riskbedömningar för barns utsatthet för det. (Se Ericsson, 2007)(Se bilaga V 1-7)

7) När det inkommer orosanmälning till socialen om att barn far illa leder det till att mammors föräldraförmåga ifrågasätts och utreds om och om igen utan att det resulterar i nya upptäckter eller åtgärder. Men inte pappors. De bedöms de vara fullgoda föräldrar oavsett och även om de tex vägrar att delta i samarbetssamtal och gör sig oanträffbara för myndigheterna. (Särskilt tydligt i V1, V2, V3, V6, V5, V8)

Socialtjänstemännens stående anklagelse gentemot mammor tycks vara just den att inte ha tagit emot erbjudande om samarbetssamtal eller annan form av stödverksamhet när så inte alls är fallet, utan de antingen inte nåtts av erbjudandet (Varbergsmålet) och/ eller inte kunnat ta ledigt från arbetet just den tid som anvisats (V1) eller blivit störda med ett oplanerat telefonsamtal under arbetstid och / eller tvingats tala om pappans våldsproblemaik i sonens närvaro (V3).

8) Mammors fullt ut relevanta försök att varna för de risker som rätten tar genom att tilldela förövare vårdnaden, kriminaliseras som falska anklagelser för att vinna vårdnaden och avkrävs själva att lägga fram bevis, medan pappors förtal av mammor närmast är legio, utan att det noteras som ett problem, som skulle kunna vara till skada för barnen.

9) Sekretess-o personuppgiftslagar används för att kriminalisera kvinnor / mammor för ”förtal” när de söker den hjälp hos vänner, släktingar o bekantar eller i slutna grupper i sociala medier. Medan förövarna fritt kan begagna sig av sociala medier för att framställs sig som offer för såväl ogina mammor som socialsekreterare och orättvisa vårdnadsdomar och hänga ut namn och personuppgifter på sina barn och deras mammor, vilket inte minst papparättsaktivisten Joakim Ramstedt gjorde sig skyldig till utan att för den sakens skull förlora sin vårdnadstvist. (Se fallet V4 och V5)

10) Kontaktförbud är oerhört svårt att få utverkade för dem som verkligen behöver dem för att kunna freda sina och sina barns liv, medan det istället kommit att användas gentemot våldsbrottoffren, som tex i Carina Sällbergs fall, i syfte att misskreditera henne genom att hon därmed får en prick på sig i belastningsregistret för tio år framåt och bilden av förövaren som offer garanteras. Pappor kan enkelt upphäva dem genom att kontakta åklagaren och hänvisa till det faktum att det föreligger en vårdnadstvist eller överpröva beslutet i högre instans. Carina däremot blev inte av med sitt trots att det utverkats på falska villkor och hon dessutom tvingades betala advokat - o rättegångskostnader för att ta det till förhandling i rätten. (Se V2 och V6)

11) Mammors skyldighet att skydda sina barn från DV / AC patologiseras, kriminaliseras och / eller demoniseras som uttryck för ”egoism”, samtidigt som socialtjänsten håller dem ansvariga för att stå för detta beskydd

12) Ironi och satir som Mr Cools "Knulla barn" som mycket väl kan tänkas få utsatta barn att ta illa upp, fick rättens sanktion som "satir", samma dag och i samma rättssal och av samma åklagare som Carina Sällbergs satir inte gick igenom nålsögat utan bedömdes utgöra "grovt förtal" .

Det är helt i linje med den övriga logiken i alla dessa rättsfall:

Det mest graverande brottet av dem alla tycks, med avseende på straffpåföljden, vara att skoja om att en vuxen man som gjort dumma saker mot andra kan göra bot och bättring och be om förlåtelse för det.

Hur ska allt detta stämma med anspråken på att företräda "könsneutralitet"?

22520202_1549574371747315_1940749729332265136_o

6) FORENSISKA GRUNDPRINCIPER SOM ÅSIDOSÄTTS I VÅRDNADSMÅL MED EN GRUND I DV / AC

Det är uppenbart att det föreligger ett behov av en hypotesprövning i förhållande till den standardmanual som kommer till användning i nuvarande rättspraxis och som redovisas i iexemplen ovan.

Vad händer om man byter perspektiv och väljer att tro på barnen, att det är precis som de säger, det är de själva som inte längre vill träffa sina pappor av den enkla anledningen att de tappat förtroende och / eller tom är rädda för dem. Och om man istället följer den enda modell som visat sig fungera, utarbetad redan på 80-talet av kriminalkommissarien och vålds-och sexualbrottsutredaren Monica Dahlström-Lannes och hennes kollegor, genom att ta itu med problemet från grunden. Har brott begåtts ska det handläggas enligt lagen. Så snart en anmälan om brott mot barn inkommit, ska barnet och förövaren åtskiljas och tas in på förhör. Se vidare beskrivning av Eskilstunamodellen här »

Utan en sådan grund blir lätt följden det som inte ska hända; brottmål, förvandlas till tvistemål, med förödande konsekvenser för såväl våldsbrottssoffren som samhället i stort. Tvistemål som drivs av förövare av den typ av kluster-B-personlighet som VBF representerar, tenderar nämligen att förvandlas till ett evighetslångt processande som tar gigantiska resurser i bruk, vilket rapporteras om som ett stort problem i USA i denna artikel:The Evidentiary Admissibility of Parental Alienation Syndrome: Science, Law, and Policy, by Jennifer Hoult, J.D.

"PAS allegations usually arise in the subset of divorce cases involving contested custody or intra- familial violence; cases that are characterized by substantial bilateral spousal wrath and heated cross-allegations of wrongdoing.44 While they may represent as little as ten percent of a court’s caseload, such cases may demand as much as ninety percent of the court’s time.45 They routinely force American family and criminal courts to mediate episodes of emotional “warfare,”46 requiring that judges make time con-suming and difficult determinations about custody and visitation."

Och läget tycks inte se se annorlunda ut här i landet.

Efter tidigare beräkningar som står angivna på NKC:s hemsida borde själva den rättsliga hanteringen av dessa mål uppgå till 3-4 miljarder årligen och kringkostnaderna i form av kvinnojoursplaceringar, sjukskrivningar, traumabehandling, behandling på BUP, etc etc till det tiodubbla, dvs c:a 40 miljarder

Vad händer om man väljer att testa hypotesen att även pappor kan ljuga? För även de kan väl ha intresse av att vinna sina vårdnadsmål, inte minst av rent ekonomiska skäl. Det finns exempel på pappor i VBF som saknar jobb och inkomst och / eller bostad som bara av den anledningen kan misstänkas ha det som skäl att att driva en process i rätten. Pappan i B6 ,som nästan aldrig i sitt liv haft ett jobb, har genom att tilltvinga sig vårdnaden om tre barn varav det yngsta 2,5 år och fortfarande ammades inte kände honom öht och den äldsta dottern nu 11 år, som han utsatt för sexuella övergrepp, därmed genom socialtjänstens försorg kunnat byta upp sig från en tvåa till ett radhus. Medan mamman dras med skyhöga skulder från det gemensamma boende som hon tvingades betala för, när han vägrade att lämna det, efter att hon lyckades ta sig loss från hans kontrolllbehov och våldstendenser. Och nu dessutom ska betala underhållsbidrag för de barn som hon inte längre tillåts träffa, trots att det är hon som ensam skött dem under alla år och det utan anmärkning från socialtjänsten.

Vad finns för anledning att tro att just mammor skulle använda barn som "Spelbrickor" i vårdnadstvister och inte pappor? I all synnerhet om de sistnämnda omyndigförklarats som oförmögna att ta ansvar för sina egna handlingar, då det ju ger dem fritt utrymme att även skylla sina förfalskade manipulationer av verkligheten på annat / andra och inför sig själva med att det är vad som krävs för att rädda barnen från mammors sk ”påverkan" och oförmåga att ”inte dra in barnen i konflikten”?

Varför används inte en sådan normal forensisk metodik och logik och dito källkritisk granskning av vem det är som far med osanning när ord står emot ord? VBF kan förevisa otaliga exempel på pappor som satt i system att vända verkligheten upp och ner och till sin egen motsats, på det sätt som är brukligt hos förövare ab kluster b-typ. Alla närmast identiskt lika i upplägget, nästan så att man skulle kunna tro att de gått på samma kurs i någon papparättsgrupp.

Vid en första enkel faktakoll i VBF framgår för det första att mammorna på falska grunder beskylls för att med vett och vilje hindra barnen från att träffa sina pappor och därmed att göra sig skyldiga till "umgängessabotage". Det stämmer nämligen inte alls. Tvärtom har de alla inledningsvis ställt sig villiga till gemensam vårdnad och ett delat ansvar med papporna och uppmuntrat sina mer eller mindre motvilliga barn till umgänge eller växelvis boende, ända fram till den punkt då de insett att barnet inte får den omsorg som krävs och / eller utsätts för våld och övergrepp hos pappan och därför mår dåligt efter umgänge. Tecken på detta återges av mammorna på likartat sätt, som tex att barnen börjar uppvisa symptom i form av utagerande i skolan, sängvätning, mardrömmar, klängighet på mamma, stor trötthet efter umgänget, blåmärken på konstiga ställen och en för barn främmande sexualisering, onani eller användning av könsord osv. Alla de barn som ingår i bilaga 1-7 utom möjligtvis ett, har uppvisat tydliga tecken på att de utsatts för sexuella övergrepp, som dock ingen vare sig på socialen eller i tingsrätten tar ad notam. Eftersom polisanmälningarna lagts ner, anses de inte ha någon relevans och förbigås därefter med tystnad. Men detta går också emot de anvisningar som ges i FB och SoL

Se vidare Robsons utredning från 2013 »

7) MONSTRET VÄXER-TEORIN

Av ovan nämnda omständigheter framgår därför inte om familjerättens & tingsrättens riskbedömningar grundas i samma uppfattning som PA(S) upphovsman; R. A. Gardners, att barn inte tar skada av sexuella övergrepp som sker på "ömsesidig basis" mellan fäder och barn, och / eller att det tom är av godo för deras sexuella utveckling, eller om de förbigås därför att mammorna antas ha inplanterat fria fantasier om detta i deras hjärnor och / eller att det är deras sjukligt överdrivna och hysteriska oro över övergreppen, som är det som i själva verket skadar barnen mest.

Det är lätt att förstå att det ställer de PA(S)-anstuckna inför en inneboende svårlöst konflikt att bestämma sig för vilket av dessa inbördes motstridiga alternativ de ska välja. Särskilt också som det väcker anstöt att liksom R.A. Gardner bagatellisera och / eller tom idealisera pedofili. Därför tycks det efter hans bortgång ha tillkommit en hjälpteori som Stefan Widell kritiserar i sin anmälan av Jenny Klefbom till IVO och JO och som getts namnet "monstret växer”. Den fyller dock samma funktion som Gardners, att ge juridisk legitimitet åt förövare att avskilja barn från deras primära anknytningsföräldrar.

I Domstolarnas riskbedömning - en diskursanalys över vårdnads-, boende- och umgängestvister, av Gustavsson / Rowinski 2005, görs ens genomgång av olika teoribildningar kring synen på vikten av pappors fortsatta umgänge efter separation. I den finns också en kort redovisning av samma "monstret-växer" -idé hos Mats Sjösten:

"Mats Sjösten menar att det är viktigt att umgänge kommer till stånd i de allra flesta fall, eftersom även om verkligheten är obehaglig så är den bättre än fantasierna. Som stöd för sin åsikt hänvisar han till barnpsykologisk expertis som hävdar att kontakt är bättre än orealistiska drömmar. Samtidigt påpekar han att umgänget måste ske under betryggande former."

Det är dock, vad vi snart ska se, inte alls vad Mats Sjösten själv gör. Att påta sig ansvar för vad barn ska tvingas uthärda i verkligheten för att slippa fantisera om den, är dessutom en uppgift det finns anledning att ställa sig tvivlande till att barnpsykologisk expertis skulle finna rekommendabelt att anförtro jurister, om ens till sina egna företrädare.

Därefter omnämns den Göran Ewerlöf som haft ett nära samröre med PA(S)-lobbyisterna Lena Hellblom Sjögren och Gösta Emtestam, som knappast meriterat sig för några förtroendeingivande insatser på området, vilket kommer att redovisas exempel på här nedan och i VBF. Ewerlöfs synpunkter är således icke förvånande helt i linje med Sjöstens.

Göran Ewerlöf är numera 75 år gammal och har en omfattande karriär bakom sig och kan med största sannolikhet också tänkas ha satt agendan för hur svensk rättsutövning på området ska se ut:

Efter studier blev han juris kandidat 1968 varpå han gjorde tingstjänstgöring 1969–1971. Därefter var han fiskal vid Svea hovrätt 1972, tingsfiskal vid Gävle tingsrätt 1972–1973, sakkunnig vid Justitiedepartementet 1973–1976, assessor vid Svea hovrätt 1977, sakkunnig vid Kommunikationsdepartementet 1978 och sekreterare i Barnens rätt 1978–1981. Han var Justitieombudsman (JO) 1981–1983, rådman vid Södertälje tingsrätt 1983–1994, lagman vid Eskilstuna tingsrätt 1994–1998 och hovrättslagman vid Svea hovrätt från 1998 och han har även varit ordförande i Socialstyrelsens rättsliga råd.

SUMMA SUMMARUM kan konstateras att den rättsutövning som vilar på PA(S) ställer dess utövare inför ett olösligt dilemma. För hur ska de samtidigt som de per rutin ansvarsbefriar förövare och skuldbelägger mödrar kunna fullfölja sitt lagstadgade åtagande att sörja för för barns rätt till skydd mot våld och sexuella övergrepp?

Det är DÄR vi har den "konflikt" som under juridiskt mystifierade former förs över på de mödrar som befinner sig längst ner i hierarkin.

Var Mats Sjöstens monster finns och hur det ska sluta växa - DET är frågan!

8) MATS SJÖSTENS HANDLÄGGNING AV VÅRDNADSMÅL PRISAS AV LENA HELLBLOM SJÖGREN SOM ETT FÖREDÖME

Några av de mest rättsvidriga vårdnadstvister som kommit i vår väg, vari barnens rätt till en nära och god kontakt med sina mammor hänsynslöst körts över, har handlagts av experten på vårdnadsmål lagman Mats Sjösten vid Varbergs tingsrätt. Samma man som för 8500 kr för en heldags kurstillfälle undervisar landets jurister i hur handläggning av vårdnadsmål bör bedrivas och säljer sitt kursmaterial: Vårdnad, boende och umgänge: samt verkställigheten av sådana avgöranden och överenskommelser, för c:a 800 kr styck, samt redan from 90-talet varit flitigt anlitad till de statliga utredningarna. Först med förarbetena till vårdnadsreformen från 1998 , den sk "pappalagen" och sedermera även i egenskap av sakkunnig "expert" till Betänkandet av Barnrättighetsutredningen Stockholm 2016:Barnkonventionen blir svensk lag SOU 2016:19, och att som representant för rättsväsendet blir intervjuad i radio när det ska aktualiseras att FN:s Barnkonvention snart ska bli svensk lag.

F ö har han knappast gjort sig känd som en barnens vän eller att imponera på den mer kritiskt sinnade sakkunskapen på området.

Några av de mål som Mats Sjösten handlagt har blivit JO-anmälda, men lämnats utan åtgärd. Två av de berörda barnen, flickor som nu är runt 16 år, har på eget initiativ tagit sig hem till de mammor igen, varifrån de runt 2013 med Mats Sjöstens hjälp blivit bryskt avskiljda. Deras vittnesmål om hur de under mardrömslika förhållanden tvångsförflyttats till HVB-hem för att "avprogrammeras" från sina mammors tilltänkta "påverkan" och förmås knyta an till de pappor som förgripit sig på dem, är inte smickrande för hur den rättsutövning ser ut som landets främsta expert på vårdnadsmål utövar. I ytterligare två fall har minderåriga barn som dessförinnan enbart vårdats av sina mammor, plötsligt från en dag till en annan ryckts upp från sin trygga tillvaro för att tvingas till vårdnad och boende med sina förövare och till sämre emotionella, sociala, ekonomiska och utvecklingsmässig förutsättningar, än vad mammorna har att erbjuda.

≈

Här har jag infört målnumren på 6 domar som Mats Sjösten handlagt och en JO-anmälan av en av dem som fått avslag trots att den har stora brister i flera olika avseenden.

De som önskar dessa målnummer kan kontakta undertecknad.

≈

Våra granskningar av Mats Sjöstens domar och beslut har resulterat i att vi påfunnit stora brister i form av direkta tjänstefel och brott mot grundlag och Föräldrabalken. Inte minst i det kända Varbergsfall varom det rapporterats i ett flertal olika medier under de gångna året.

Ett interimistiskt beslut att tilldöma en pappa enskild vårdnad av en treårig pojke som han stod misstänkt för att ha misshandlat, har granskat av vår medarbetare Maria A Strandberg.

I ett av de fall som representeras i de 16 enkätsvaren (V 8) har Mats Sjösten dessutom hemligstämplat ett dokument som avslöjar det vidlyftiga sexuella beteendet hos en pappa, som blivit tilldömd enskild vårdnad om den dotter som han förgripit sig på sexuellt och mamman inte tillåtits träffa på åtta år även hon anklagad för att ha "påverkat" sitt barn.

Ett stort antal av de vårdnadstvister vi kunnat ta del av, vari pappor som belönats med enskild vårdnad och boende, resulterar i att barnen avskiljs från sina mammor för gott. Att pappor efter att de med socialens och tingsrättens hjälp (och ibland även med polishandräckning) tilltvingat sig vårdnaden och boendet, därefter bedriver umgängessabotage gentemot barnens behov av kontakt med sina primära vårdnadshavare, bedöms i rätten med en annan måttstock, än i mammors fall och ursäktas vanligen med att det kan vara "förståeligt", med avseende på mammornas agerande dessförinnan, när de försökt skydda sina barn.

Med anledning av denna brist på respekt för barns mänskliga rättigheter och pappors och mammors likhet inför lagen, ställdes ett antal frågor i ett utskick till landets tingsrätter. I svaren framgår med önskvärd tydlighet att den ena handen inte vet vad den andra gör, när ingen vill kännas vid att det är just den tolkningsmanual som Mats Sjösten förordar som har presumtion, identisk med den av Lena Hellblom Sjögren flitigt förespråkade PA(S)-manual som infiltrerat systemen, uppbackad av den militanta papparättsrörelsen ute på den högerextremistiska flanken, i gott sällskap med ”möjliggöraren” Ingrid Carlqvist, som publicerar de självviktimiserade förövarnas lögner om sina expartners i sina bloggar och böcker och på falska grunder sprider rykten om barn - och kvinnorättsaktivister som "manshatiska pedofiljägare".

En faktum som dessutom noterats och påtalats av många andra, som tex här samband med rapporteringen av ytterligare ett fall i Aftonbladet vari det framhålls att det på senare tid har uppmärksammats ett flertal fall runtom i landet där domstolar beslutat att barn ska tvingas till boende med sina pappor - trots att det går emot deras uttryckliga vilja - som om det vore helt i sin ordning:

"Stefan Wahlberg, chefredaktör för nättidningen Dagens juridik, tycker sig ha sett en förändring i domstolarnas resonemang.

– Man värderar oftare barns rätt till en relation med båda sina föräldrar högre än den så kallade kontinuitetsprincipen, som betonar barnens behov av stabilitet, säger han, och fortsätter:

– Domstolarna anser alltså att det på lång sikt är bättre för barnen om båda föräldrarna finns i deras liv, även om det inledningsvis kan bli turbulent.

Malin Bergström, barnpsykolog och forskare vid Karolinska institutet, har också noterat denna utveckling.

– Det kan bli en krock mellan de här två principerna. I forskningen går det att hitta belägg för både vikten av att inte ryckas upp ur invanda miljöer och behovet av kontakt med båda föräldrarna.

Hon fortsätter:

– Det gäller för domstolarna att hålla två tankar i huvudet samtidigt. Sedan måste man göra specifika avvägningar i varje enskilt fall.

Båda dessa kommentarer är representativa för hur långt den indoktrinering burit iväg med vett och sans och kritisk distans hos dem som pretenderar på att företräda objektivitet och sakkunnighet i dessa sammanhang.

För vad är det som ligger till grund för uppfattningen att det inte existerar något annat val, än det mellan pest eller kolera, att rycka loss barn från deras trygga tillvaro hos sina mammor för att de inte ska gå miste om möjligheten att lära känna sina pappor -om inte trosuppfattningen att mammor i gemen skulle vara drivna av ett notoriskt inre motstånd gentemot att deras barns får umgås med och lära känna sina pappor?

Det är bara fullkomligt obegripligt varifrån den trosuppfattningen kommer. Finns det ens någon rimlig logisk eller saklig grund för att detta fantasifoster skulle ha en motsvarighet i verkligheten? Vill inte de flesta mammor sina barn väl och få hjälp med avlastning från det tunga föräldraåtagandet genom ett delat föräldraskap? I all synnerhet i dessa jämställda tider när kvinnor är yrkesverksamma i samma utsträckning som män.

9) SK "KÖNSNEUTRALITET" ELLER IDEOLOGIBLINDHET?

Det torde inte vara en alltför orimlig slutsats att en av anledningarna till hur det ser ut med kvinnors / mammors och barns bristande rättssäkerhet, är uttalanden och ställningstaganden som dessa i PA(S)-relaterad anda och som "experten" på vårdnadsmål lagman Mats Sjösten anför i sitt eget kursmaterial: "Vårdnad, Boende och Umgänge", 1998:

Som ett eko från det förgångna i ett äktenskapligt drama av Ibsen eller i en roman av Hjalmar Söderberg ljuder följande rader

Även en make som betett sig förolämpande kan vara en god förälder. En hustru som blir övergiven är inte självklart den lämpligaste mamman och den förälder ”som skulle gå under” om han eller hon inte fick barnet är definitivt inte den bästa – där blir barnet mer till för föräldern än tvärtom.”

Uttalandet ger vid handen att Mats Sjösten lever på ljusårs avstånd från sin samtid och inte är på det klara med hur den ser ut, till skillnad från den tid då "hustrurna" blev "övergivna". I de flesta vårdnadsmål med en grund i DV / AC är det tvärtom våldsbenägna och kontrollerande män som blivit övergivna och som till varje pris även efter separationen försöker behålla kontrollen.

Med tanke på vilket enormt påfrestande och riskabelt företag det är för våldsutsatta kvinnor / mammor att bryta upp från sådana förhållanden och hur svårt att få en ansökan om besöksförbud godkänd, befästs misstanken än mer av följande uttalande i samma kursmaterial:

”Det förekommer även att den part – praktiskt taget alltid kvinnan – till vars förmån besöksförbud har meddelats använder detta som ett vapen för att hindra den andra föräldern – mannen – från att umgås med de gemensamma barnen.”

Även om Mats Sjösten förmodligen inte öppet skulle erkänna det, råder knappast tvivel om att det är gängse PA(S)-manual han följer i den dom vid Göteborgs tingsrätt 2007-07-13 T 3406-06, som LHS höjer till skyarna när hon tillsammans med professor i civilrätt Anna Singer och juristerna Peter Nobel och Simone Ek 2011 håller präsidium på ett seminarium om Barn i rättssamhället anordnat av Stiftelsen Rättsstatens vänner.

Domen utgör ännu ett exempel på hur pappan till en 13-årig pojke tilldöms enskild vårdnad, för att mot pojken uttryckliga vilja tvinga i väg honom från tillvaron hos en mamma, där han hade sitt sociala liv med skola och kompisar och stora möjligheter att odla sina fritidsintressen och schack. Detta som straff för att han alltmer vägrat infinna sig till fler umgängen långt utanför stan där han inte ville vara, med en pappa som inte visar honom respekt, dricker för mycket alkohol och är alltför upptagen av sitt, för att bry sig om pojkenen, underlåter att hjälpa honom att komma iväg till en viktig schackturnering, talar illa om mamman i hans närvaro och dessutom med fysiskt våld försöker släpa ut honom från skolan för att tvinga honom med sig till umgänge.

LHS håller fram denna dom som föredömlig i det avseendet att domaren Mats Sjösten har tagit "vuxet ansvar" genom att bortse från barnets vilja, eftersom den skulle ha varit påverkad av mamman. Hon skulle nämligen, påstår LHS falskeligen, inte ha tillåtit pojken umgänge med pappan och skrämt upp honom med att han skulle vara farlig. Så nu skulle pojken äntligen få tillfälle att lära känna den riktiga bilden av sin pappa.

- En mycket viktig dom, slår hon fast, som kommit att få stor betydelse för kommande domar i tingsrätterna.

Även detta mål hyllas av LHS som föredömligt, vari mamman på sedvanligt vis patologiseras genom att tilldelas en diagnos, trots att LHS minst av allt har befogenheter till det, eftersom hon inte ens är den psykolog hon utger sig för att vara och därutöver aldrig ens träffat mamman. Inte heller framgår det någonstans i domen att det skulle vara mamman som lider av personlighetsstörningar utan snarare då pappan, eftersom han tvingats gå i terapi för att sluta använda våld mot kvinnor och barn. Detta, liksom LHS uttalande om mamman i domen ovan, utgör förtalsbrott som borde polisanmälas.

Citat ur LHS:s publikation: "När barnet säger:-Jag vill inte träffa mamma eller pappa.Vad är i barnets intresse, några saker som är bra att veta" 5 mars 2019

"I ett växande antal domar, globalt sett, men också i en del svenska domar, kan noteras att det ibland händer att vårdnaden förs över till den förälder som förstår att barnet behöver ha kontakt med båda sina föräldrar för sin egen skull. Ett exempel är Svea hovrätts dom från den 1 februari 2019 i mål nr T 2019-11-16 vT 11396-17 (se kommentar på www.avskildabarn.se den 13 februari 2019 med rubriken ”Svea hovrätts dom – en vinst för barnen”). Svaret på frågan i rubriken ovan är ja. Det bästa och enklaste är när domstolarna hjälper barnet genom att besluta om temporärt eller permanent boende för barnet hos den förälder som visat att han/hon förstår att barnet behöver få ha kontakt med båda sina föräldrar. Också den förälder som alienerat barnet behöver stöd och rådgivning om hur barnet skadas av en uerslutning av den andra föräldern från barnets liv. I vissa fall är den förälder som uteslutit barnets andra förälder från barnets liv så allvarligt personlighetsstörd att denna förälder inte kan låta bli att fortsätta påverka barnet att ta avstånd från den andra föräldern. I de fallen behöver barnen skyddas från denna psykologiska misshandel, och av den grunden få sitt boende och sin dagliga omvårdnad av den förälder som barnet uteslutits från och påverkats att ta avstånd från."

Vi som liksom Thomas Bodström är väl förtrogna med detta fall genom en nära kontakt med barnens mamma och morfar, har dock en annan bild av läget.

Det är pappans omfattande både psykiska och fysiska misshandel av barnen, som är upphov till deras ovilja att träffa honom. Att mamman gjort allt som står i hennes makt att få till stånd de umgängen som socialen arrangerat, utom att med våld tvinga dem ut ur bilen, vilket inte heller personal från socialen klarat av, utan istället avblåst försöken, tyder inte på att hon skulle lida av någon PA(S)-diagnos. Inte heller det faktum att hon betonat att hon aldrig satt sig emot att barnen träffar sin pappa när de så själva önskar.

10) PAPPOR SOM UTSÄTTER MAMMOR OCH BARN FÖR DV / AC OCH INTE KAN BE SINA BARN OM FÖRLÅTELSE OCH UPPRIKTIGT VISAR ATT DE VILL OCH KAN GÖRA BOT OCH BÄTTRING, HAR FÖRVERKAT SIN FADERSRÄTT

Vad är det då som ligger tillgrund för uppfattningen att tvångsmetoderna som rekommenderas fungerar öht? Dvs hot om verkställighet med polishandräckning, bestraffning av mammor med höga bötesviten (i många fall som tex i V1 och V2, med hundratusentals kronor) och att lura in barn i fällor från vilka de blir intvingade i bilar och tvångsförflyttade till HVB-eller fosterhem hem för att avprogrammerads från sina mammors "påverkan", och med list, lock och pock tubbas att knyta an till förövare, som de en gång för alla tappat förtroendet för. Är det inte större risk att det får rakt motsatt effekt, att motståndet stegras, när "sjukdomen" botas med samma medicin som gett upphov till den? Och att de dessutom förlorar än mer tillit, inte bara till dessa pappor utan till vuxenvärlden och samhället i stort, såväl som till sig själva, när de inte tycks förtjäna mer respekt än så?

Lagen i FB är inte utformad så att pappor som ställer sig ovilliga, kan tvingas till umgänge med sina barn, eftersom man i det avseendet tycks förstå att det inte skulle fungera. Varför man tror att det motsatta skulle göra det, är ytterligare en mystifikation - att tvinga barn till umgänge med pappor som inte respekterar deras uttryckliga vilja och med alla till buds stående medel ligger på år efter år för att jaga bort dem från deras mammor syskon och övriga närstående släktingar, trygga nätverk och inrutade tillvaro, intressen och fritidsaktiviteter och kompisar för att istället hålla dem isolerade för längre eller kortare tid på HVB-hem eller tom som i V1 placera två flickor som är 13 resp. 14 år hos gamla pensionärer uppe i obygden ett femtiotal mil bort från deras hem.

De har krävt av sina pappa att han ska be om förlåtelse för de kränkningar de stadigvarande utsatt dem för i åratal. Och innan så sker låter det sig knappast göras att med dessa tvångsmetoder få monstret att minska.

Äldsta dottern i V2 har uttryckligen bett sin pappa att han ska be om förlåtelse för det hon utsatts för, innan hon tänker gå med på något umgänge. Men han avfärdar det och menar att han inte gjort något fel, när han utövat psykiskt och fysiskt våld och olaga förföljelse av henne, trots att han åtminstone när det gäller det sistnämnda blivit dömd för det i rätten. Det har han tom klart uttalat i socialtjänstens närvaro. Detsamma gäller pappan till 13-o 14-åriga flickorna i V1. Inte heller han innehar ngn sjukdomsinsikt och måste av allt att döma lida av riktigt allvarliga psykiska störningar. Och båda har de överöst mammorna med falska anmälningar och stämningar i rätten och bötesviten i fem sex års tid, så att deras ekonomi är ruinerad i grunden. Och det tyck aldrig få ett slut.

Papporna i V1, V2, V4, V5, V6 har precis som i det ovan nämnda målet vid Göteborgs tingsrätt 2007, dessutom trängt sig på barnen under skoltid, på ett sätt som de upplevt så hotfullt och besvärande, att mammorna fått problem med att fortsättningsvis få iväg dem till skolan. Pappan i V1, liksom i V5 har dessutom använt fysiskt våld för att släpa ut sina barn från skolan, så att de blivit så uppskrämda att de stannat hemma under en längre period i rädsla för att det ska hända igen. Dottern i V8 som lever med en pappa som utsätter henne för svåra sexuella övergrepp har dessutom slutat gå i skolan öht.

För dessa barn finns slutligen bara två val, att fortsatt leva med den sk "konflikt" som de pådyvlats av socialtjänsten och tingsrätten genom att göra uppror mot de tvångsmässiga förhållanden de ogillar - eller att ge upp och acceptera den underordnade rollen som omyndigförklarad i en auktoritärt lydnadskultur. Oftast genom att identifiera sig med förövaren, eftersom det är enklast och minst spänningsfyllt så.

Sådana fullt ut adekvata mänskliga reaktioner på övergrepp och brist på respekt för ens personliga integritet och värdighet finns väl dokumenterade i forskning utifrån vetenskaplig grund som vilar på experimentell basis och utvecklats inom den framgångsrika forskningsfältet anknytningsteori / utvecklingspsykologi och vars främsta auktoriteter i landet utgörs av Kjerstin Almqvist, legitimerad psykolog och adjungerad professor i medicinsk psykologi vid Karlstad universitet, som har lång och djup kunskap om trauma och om barn som bevittnat och utsatts för våld, deras hälsa och utveckling och behov av stöd och insatser och docent Elia Psouni som forskar om hur föräldraomsorg och anknytning till föräldrar påverkar barns utveckling och psykiska hälsa.

Men rådmän som saknar all form av kompetens inom psykologi såväl som om vetenskapsteori och utredningsmetodik, anser sig alltså kunna sätta sig över sådan kompetens genom att veta bättre och förorda dess raka motsats; nämligen auktoritärt lydnadsinriktade tvångsmetoder som innehåller både fysiskt och psykiskt våld.

Eftersom det är att rubricera som "uppfostringsvåld" och förbjudet enligt lag, hemställer jag att JO granskar om inte Mats Sjöstens och övriga rådmäns uppmaningar till mammor att slita barn in och ur bilen för att få till stånd ungängen som oantastliga pappor inte förmår ta ansvar för, är att beteckna som uppvigling till brott.

11) EN INADEKVAT OCH GODTYCKLIG BEGREPPSHANTERING SÄTTER RÄTTSSÄKERHETEN UR SPEL

Att ersätta ett bemötande byggt på respekt för lag och rätt och individens mänskliga rättigheter, oavsett kön och ålder, med härskartekniker, är inte värdigt en rättsstat och ett modernt demokratiskt samhälle.

Med hänsyn till det faktum att det är avgörande för all form forensisk och rättsprocessuell metodik att begreppsbildning, brottsrubricering och brottsrekvisit ges stringenta och entydiga definitioner och avgränsningar, hemställer vi även att JO granskar den oacceptabelt irrelevant missledande och inadekvata språkliga /begreppsliga hantering som utmärker handläggningen av de brott-och tvistemål som redovisas i VBF.

Det säger sig självt, att när det gäller brottsutövning på det privat personliga planet och inom hemmets fyra väggar och det ofta inte låter sig bevisas i stort sett nånting alls, det blir desto mer avgörande att det kommer till stånd ett adekvat professionellt förhållningssätt utifrån kvalitativt tolkningsbaserad metod. Och för det är en grannlaga begreppshantering i sin tur en grundförutsättning.

Det förefaller märkligt inkonsekvent att å ena sidan ägna ett helt års rättegångsprocesser åt att fingranska hur rekvisiten för ett terroristbrott, som öppet erkänts som ett sådant, ska utformas, när man å den andra inte lägger minsta vikt vid att definiera och avgränsa den brottsrubricering som högst godtyckligt betecknas som "umgängessabotage" och bestraffar tredje part, nämligen barnet, med att bli avskilt från sin enda trygga anknytningsförälder, och som är så öppen att i stort sett precis vad som helst kan stoppas in i den.

Mammor som inte orkat förmå sig eller sina barn att övervinna det trauma det innebär att infinna sig till det lagstadgade umgänget, och det kanske tom bara några enstaka gånger (som i det kända Varbergsmålet) straffas obönhörligen därför med höga bötesviten och slutligen, när kassan sinat för gott, med att vårdnaden överskrivs på pappan.

Mats Sjösten ondgör sig i domen från juni 2019 i Varbergsmålet över att mamman lämnat in klagomål över att socialtjänsteman hade rubricerat det som "kvarhållande bortförande", som enbart hade utgjorts av fullt ut godtagbara och förklarliga yttre omständigheter som tom finns redovisade i socialens egna manualer och att hon vid några enstaka tillfälle hade kommit för sent till umgänge och / eller uteblivit vid sjukdom. Han menar i uppfordrande ordalag att hon inte har godtagbara skäl att beklaga sig över att ha blivit påförd en totalt felaktig brottsrubricering, då det i alla fall framgår av "kontexten" vad som menas med den. Han gör sig därmed skyldig till ett cirkelresonemang som inte håller måttet för en godtagbar standard ur forensisk synvinkel. I all synnerhet som det inte förelegat något annat domskäl än just det till att skilja barnet från mamman. Det faktum att det utgör en (av Mats Sjösten själv?) allmänt godkänd presumtion att begreppet "umgängessabotage" ska utgöra en så vid kategori, att det ska vara möjligt att stoppa in vad som helst i den, är liksom "beviset" på att det också är rätt. Mats Sjösten har alltid rätt hur fel han än har.

1) Att bli utsatt för våldsbrott, är inte liktydigt med att vara delaktig i eller ansvarig för en ”konflikt"!

2) Om det ska antas existera ett brott som rubriceras som "umgängessabotage" ska det finnas en tydligt anvisad rekvisit för brottet och som också ska vara styrkt att den är uppfylld. Att inte kunna förmå sig att ta till sådana tvångsmetoder, som är förbjudna inom skola och psykiatri, för att få till stånd umgängen med pappor som inte själva kan ta ansvar för att de fungerar friktionsfritt, kan omöjligt rubriceras som brott i form av ett uppsåtligt sabotage gentemot dessa umgängen. Särskilt inte som vårdnads / boende- föräldern därmed dessutom kommer i konflikt med sin lagstadgade skyldighet att skydda sitt / sina barn.

Det torde vara uppenbart att ett sådant förhållningssätt inte grundas i lag och rätt, utan istället är att hänföra till kategorin härskarteknik. I detta specifika fall den som betecknas med "att belägga med dubbla budskap: "Damn if you do damn if you don´t.”

3) Att per rutin misstänkliggöra mammor för att ha "påverkat" barn att fantisera ihop långa, ingående och detaljerade historier om sexuella övergrepp, är lika oförenligt med lag och rätt och en modernt vetenskapligt grundad forensisk standard som de medeltida häxprocesser, vari de just har sina rötter. I all synnerhet som det är ett allmänt bekant och erkänt faktum, att anmälningar om våld och / eller sexuella övergrepp mot barn närmast rutinmässigt läggs ner i "brist på bevis”.

Dessa urgamla och väl beprövade härskartekniker betecknas som "påförande av skuld och skam", "att skjuta på budbäraren" och ”demonisering".

4) Trots att det får livsavgörande konsekvenser för både kvinnorna / mammorna själva och i all synnerhet för deras familjer / barn som splittras och rycks upp med hela rotsystemet på en gång och för all framtid, tas det beslut just grundat på det myckna och storvulna talet om detta rotsystem som PA(S)-anhängare som LHS och Nils Göran Areskoug et al menar sig måna om, medan de låter påskina att mammor just utövar såna häxkonster, som omnämnts ovan och barn endast kan räddas, genom att drastiskt avskiljas och omprogrammeras från deras osunda "påverkan" - nämligen det som högst sannolikt utgörs av en normal anknytning.

Detta utgör den kända härskarteknik som betecknas som "projicering" och / eller ”skuldöverföring".

SAMMANFATTNING

Det är dags att de som sitter med det vapen i hand som krossar människors liv och det redan från tidiga barndomen, tar ansvar för den konflikt de själva skapar genom att utkräva två oförenliga föräldraåtaganden på en och samma gång, nämligen att

1) skydda barn från våld och / eller sexuella övergrepp

samtidigt med att

2) med våld lämna över barn till förövare som utsätter dem för våld och / eller sexuella övergrepp

Det torde stå klart för var och en med det sunda förnuftet i behåll, att det är ansvariga för denna form av handläggning inom socialtjänst och tingsrätt som därmed skapar den konflikt, som DE - inte mammorna - drar in barnen i , men istället fegt förpassar ansvaret för nedåt i hierarkin till dem som hamnat på botten, nämligen de våldsutsatta kvinnorna / mammorna.

De som redan ligger där har knappt ork att ta sig genom dagen, och tvingas vada upp till knäna i en pappersbråte av stämningar, anmälningar, utredningar, domar, verkställighetsärenden, interimistiska beslut, nya stämningar, bötesviten, krav från kronofogden, polisanmälningar, orosamälningar till socialen, motanmälningar från förövaren till polisen och socialen, till IVO, till JO, avslag på IVO, JO-ansökan, ansökan om överprövning i hovrätt och högsta domstol, nya avslag, nya nedläggningar av polisanmälningar, nya förhandlingar i rätten att oroa sig och planera inför, nya mail till advokaten som i bästa fall besvaras, nya frågor som ingen kan besvara med annat än att "vi kan inte uttala oss i enskilda fallet" och "har du några frågor får du vända dig till IVO, JO eller överklaga och begära prövning i hovrätt och högsta domstolen". Alltså återstår inget annat än att chansa på ännu ett lotteri och därmed riskera att öka på skulden till KRFM med ännu fler advokat - och rättegångskostnader om oturen är framme och det är PA(S)-influerade domare o nämndemän som fattar beslut.

Vi alla, som ställer oss bakom denna anmälan, är övertygade om att de absolut flesta mammor som går igenom den dramatiska omställning det innebär att föda ett barn till världen, är beredda att sträcka sig så långt det bara går, för att skapa ett gott liv och allrahelst ett bättre sådant, än det de själva tvingats genomlida tex i form av våld och sexuella övergrepp i nära relation. Hur olidligt det måste kännas att istället med samhällets och rättsstatens hjälp tvingas utsätta nya oskyddade och hoppfulla liv för just detsamma, tycks endast vara de som själva tvingats erfara detsamma som förstår, och vilken sannskyldig tortyr det utgör. De flesta kan inte ens ta in deras verklighet som sann öht.

Hur många går därför under?

Ingen som vet.

Har man ingen mormor eller morfar som ställer upp, kan det sluta illa, då dessa mammor tvingas punga ut med allt de äger och har för att skydda sitt barn, som ändå i slutänden tas ifrån dem. Det är summor som varierar mellan en kvarts och en hel miljon. (För mamman i V1 en hel miljon, trots att socialen uttryckligen understrukit att inget finns att anmärka på hennes föräldraförmåga! Jag har själv hört det i en ljudinspelning, från den dag i augusti i år 2019 då två av socialsekreterare och två poliser kom för att tvångsförflytta den äldsta då 14-åriga dottern till ett familjehem)

Juridikens och rättsstatens roll kan omöjligt vara att försätta skyddslösa kvinnor / mammor och barn i vanmaktställning, utan måste naturligtvis tvärtom bestå i att vara stödjande i deras strävan att bryta det negativa emotionella arv, som traderas ner genom generationerna med hjälp av den paternalistiska lydnadskultur som upprätthålls med våld.

Det borde också ligga i vars och en av medborgarnas intresse att samhällets gemensamma resurser används för att komma tillrätta med det gangstervälde som tillåtits ta över, medan ordningsmakten och rättsväsendets ägnat sin tid åt att jaga oskyldiga kvinnor / mammor och barn.

Sex poliser togs i bruk för att hämta mamman och den 7-åriga pojken i V4, när de tvingats fly, för att rätten inte respekterade pojkens behov av beskydd från pappans grova övergrepp. För att inte tala om det oändligt stora antal poliser, förhörsledare, åklagare, rådmän och advokater som passerat revy under årens gång i Carina Sällbergs fall, för att ställa henne till svars för en kvast som inte finns och för kostnader på c:a 20 miljoner sammanlagt. Och det medan Skåne - och Sydvästra Sveriges poliskår inte har medel att bekosta den utbildning de är i behov av för att bemästra gangsterväldets framväxt och dödsskjutningarna.

Det råder samma självförstärkande utvecklingsspiraler inom denna form av självgenererande och självalstrande system som inom de klimat-relaterade. Ju fler människovrak som spottas ut i ena änden, ju fler presumtiva offer levereras till den andra. De kriminella gangstersyndikaten erhåller lägligt därmed alltfler olyckliga och vilse individer att parasitera på i sin knark - och sexhandel och att värva som kanonmat till sina knarkkrig och rekrytera nya empatibefriade ledare ifrån. Detta tjänar även rättsväsendet mindre samvetsömma hejdukar storkovan på.

Och så vips en dag har balanspunkten tippat över och bildats ett gangstervälde av alltihop.

Ska vi lyckas hejda den annalkande katastrofen får rättsväsendets tillsynsansvariga medverka till att det sker omprioriteringar NU och att de domare som bryter mot lagen upphör därmed, eller det tillses att de blir entledigade från sina poster.

Det är nu vad vi sätter vår förhoppning till chefs-JO Elisabeth Rynning att också ta sin del av ansvaret, för att tillse och förväntar oss återkoppling snarast. Dessa barn kan inte vänta längre på att äntligen få komma hem och befrias från sin skyddslösa utsatthet.