MAMMORS BESKYDDARINSTINKT - ETT HOT MOT BARN?

En mammas berättelser om en alltmer absurd verklighet

Gemensam grund är att ett gott föräldraskap ska lära barnen att kväva sin rädsla för våld och övergrepp.

Min son, då 11 år, hade varit med sin pappa + väninna någonstans och skulle komma hem på kvällen. Jag och hans 1 år äldre syster hade beställt pizza till hemkomsten. När vi går ut på trottoaren och vänder stegen mot pizzerian, ser vi mycket riktigt ett par billjus köra ned mot vårt hus.

Dock verkar de närma sig alltför fort och bara ett par sekunder senare ser vi dem snedda i ominskad fart tvärs över körfältet. Rakt emot oss i hög fart. Genom framrutan ser jag min sons ansikte skifta från glädje till chock och min reflex när bilen är ett par meter framför oss blir att slå ut med armen framför min dotter – som i sin tur reagerar likadant – för att skydda och putta undan.

Bilen tvärbromsas ett par decimeter framför oss, vi är halvvägs inne i ett buskage, mina barns pappa kliver ur och min son sitter kvar med samma chockuttryck i ansiktet. Jag håller mig just då för magen, min dotter likaså, och efter ett par sekunder vinkar jag till min son att kliva ur. Han sitter kvar som förstenad. Hans pappa säger högt:

-Hur beter du dig? Det är ju du som skrämmer dem med din överdrivna reaktion. Jag körde bara helt som vanligt. Sluta spela dum”.

Inte hej. Bara det.

Detta är en av de sista våldshandlingarna i mina barns uppväxt innan barnen själva polisanmäler. Några få till följer, en fysisk mot min son, en med hot och tvång, två-tre stölder och det ständigt närvarande dödshotet mot mig.

På Barnahus kommer förhörsledaren ut i väntrummet till mig under de avslutande minuterna av förhöret, ställer sig bredvid mig, står tyst ett par minuter, vänder huvudet mot mig, skakar på det och säger:

-Söte gud!

Jag säger:

-Va?

Men han svarar inte.

En ny stämning om ensam vårdnad inkommer från fadern, ny VBU ska göras. Ett konsultbolag från grannlänet anlitas av kommunen till denna. Barnen berättar igen.

Som vanligt (det är inte första VBU'n för dem) är de missmodiga och fulla av negativa förväntningar efter barnsamtalen. VBU'n tar upp händelsen med bilen ur både barnens, min och faderns sida. Resterande våldshandlingar barnen och jag berättat om väljs bort förutom ett par två-tre stycken från deras tidigare barndom.

Det bedöms i vanlig ordning som ”anmärkningsvärt" att barnen detaljerat kan beskriva händelser så långt tillbaka i tiden” och den utvalda händelsen med bilen som ”modern överför sin obefogade rädsla på barnen”.

Förslag till beslut blir omedelbar vårdnadsöverflytt till fadern för att ”bryta barnens osunda symbios med sin moder”. Ett restriktivt umgänge med modern, om något alls, föreslås - efter en period av avvänjning från ”moderns olämpliga föräldraskap”.

Samtidigt hanteras vårdnadstvist gällande min yngste son, då 2-3 år, och även tvisten gällande de stora barnen kommer att dras ut över många år framåt.

De två fäderna samarbetar i mycket.

Den här VBU'n – av konsultbolaget från grannlänet - kommer att ligga till grund för samtliga snabbupplysningar OCH kommande VBU'n + SoL-utredningar 5-6 år framåt.

Således inleds varje insats för mina barn med bedömningarna ”anmärkningsvärd detaljrikedom i barnens berättelser - osund symbios med modern – behov av omedelbar vårdnadsöverflytt p.g.a moderns olämpliga föräldraskap”.

Detta ledde mer direkt än indirekt till att syskonen även förlorade varandra, då den ”osunda symbiosen och överförandet av rädsla” har stått obemött genom tiotalet kommande VBU'n och de två äldre barnen har varit rädda för att vara rädda.

Det enda som förändrats över tid är terminologin. Idag heter osund symbios traumabindning och samtliga begrepp är vända från förövaren mot den beskyddande föräldern. Gemensam grund är att ett gott föräldraskap ska lära barnen att kväva sin rädsla för våld och övergrepp.