FRU JUSTITIAS FAKTARESISTENS = "OBJEKTIVITET" ?

INTERVJU MED ANNA SINGER

Det var professor i civilrätt Anna Singer som rekommenderade mig Lytsy / Bergensteins: Barn som tvingas välja bort en förälder (2019) när jag kontaktade henne för att få tag på ett målnummer till en viktig dom, som omnämns i det seminarium som hon deltog i 2013 i Stiftelsen. Rättsstatens vänner (se längre ner!). Och när jag väl fått hem Lytsy / Bergensteins alster visade det sig att även Anna Singer själv tilldelats ett kapitel i det, men vars innehåll är desto mer diskrepant i förhållande till lagman Mats Sjöstens, om än till viss del förenligt med bokens huvudsakliga budskap, att det vagt definierade fenomenet ”föräldraalienation” utgör ett allvarligt hot mot barns rätt till båda sina föräldrar, i jämförelse med att bli utsatta för det, som ännu mer vagt än begreppet ”föräldraalienation", i den PA(S)-relaterade diskursen definieras som ”vanligt våld”, om inte tom det mest allvarliga.

Och det borde man kanske vara henne tacksam för, eftersom det i svart på vitt tydliggör hur normaliserat PA(S)-konceptet är i de prominenta kretsar inom juridiken som hon företräder. Det kom heller inte direkt som någon överraskning, då jag redan dessförinnan noterat hur Anna Singer, som en i panelen i det seminarium, som 2013 anordnades av Stiftelsen Rättsstatens Vänner, för Lena Hellblom Sjögren att presentera sin nyss färdigställda forskningsrapport: Barnets rätt till ett familjeliv (2013), utan att ställa en enda kritisk motfråga till hennes milt talat logiskt motsägelsefulla och bristfälligt underbyggda slutsatser. Närvarande vid seminariet var även dess dåvarande ordförande i PappaBarn och f.d chefsideolog och Lena Hellblom Sjögrens trogne adjutant, den högkyrkliga vetenskapsförvillaren Nils Göran Areskoug, som jag lärde känna som ung student i Växjö när han verkade som kyrkomusiker där. Och det rådde knappast något tvivel om hur den ideologiska agendan såg ut under denna sejoun och vad som var tillåtet att uttala och ställa frågor kring och inte. Det såg ordförande Peter Nobel noggrant till.

Kapitlet med med Anna Singer har rubriken:"Dagens lagstiftning och praxis banar vägen för att använda barn som vapen", och inleds med en presentation av Anna Singer som upphovsman till de senaste upplagorna av: Barnets bästa. Om barns rättsliga ställning i familj och samhället, och ingår i kurslitteraturen i juridik. Annan Singer anlitades även som en av de experterna till utvärderingen av 2006 års vårdnadsreform, som påbörjades 2014 och resulterade i SOU 2017, Se barnet!, vars uppgift var att undersöka om den grundläggande målsättningen med 2006 års vårdnadsreform hade uppnåtts.

Lytsy för en diskussion med Anna Singer utifrån utredarnas uppgift att kartlägga och analysera orsakerna till att antalet vårdnadstvister i Sverige ökat med nästan 50 % under de senaste åren (utan att ange om det är beräknat från 2019 eller 2014!) och ta ställning till hur föräldrars möjligheter till samförståndslösningar i tvist om vårdnad, boende och umgänge kan utvecklas och förbättras, hur barnets rätt att komma till tals kunnat stärkas, samt att se till vad som återstår att göra för att riskbedömningar av god kvalitét kan komma till stånd.

Anna Singer verkar i det mesta ansluta sig till samma tolkningsmodell som Lytsys PA(S)-relaterade, att det är de "obstruerande" och "bråkiga" föräldrar som inte vill "samarbeta" med den andra föräldern om att dela med sig av vårdnad / boende/ umgänge (VBU), som ska antas vara de som drar nytta av 2006 års vårdnadsreform och dess betoning på bristande samarbetsförmåga, som grund för att inte döma till gemensam vårdnad (GV), samt att den skulle verka befordrande på möjligheten för dem att använda barnen som vapen och utöva föräldraalienation. Det är dock ibland svårt att avgöra, eftersom hon liksom Annika Rejmer, samtidigt betonar att det i domstolarna inte finns redskap att bedöma vad som är den egentliga orsaken till att de tvistande föräldrarna agerar som de gör, varför de också rimligen borde avstå från att dra de slutsatser om PA(S) som det största och allvarligaste hindret för barns rättssäkerhet, istället för det som i PA(S)-diskursen omnämns som "vanligt våld". Och det är det man inte blir klok på varför de ändå gör, eftersom det uppenbarligen är i total avsaknad av en logiskt saklig och objektiv grund. Jag återkommer till denna frågeställning senare.

I förvåningen över upptäckten att inte heller Anna Lytsy finner det problematiskt att bli publicerad i ett så oförställt propagandistiskt och direkt ovetenskapligt alster som detta. skickade jag ett mail till henne med följande innehåll:

Hej!

Efter att vi talades vid i telefon för några veckor sedan, när jag hörde av mig om du kände till målnumret på den dom från 2007 som Lena Hellblom Sjögren berömmer Mats Sjösten för, vid det seminarium i Stiftelsen Rättsstatens Vänner 2013, och hävdar har blivit presumerande för resten av landets tingsrätter sen dess, har jag läst boken du rekommenderade av journalisten Anna Lytsy och advokat Christina Bergenstein, ”Barn som tvingas välja bort en förälder”. Den följer samma PA(S)-relaterade koncept som Lena Hellblom Sjögren & Nils Göran Areskoug och ordföranden för PappaBarn lobbade för vid nämnda seminarium..

I den finns inte bara en intervju med dig, utan även med lagman Mats Sjösten, där just den dom från 2007 ingående tas upp av honom själv på c:a fem sidor och som väntat inte alls motsvarar det som Lea Hellblom Sjögren anför om den, nämligen att mamman i fallet skulle ha skrämt upp den snart 13-årige pojken för sin pappa, så att han aldrig getts en chans att bekanta sig med hans verkliga person. Det finns ingenting i domen som kan läggas till grund för Mats Sjöstens uppfattning att mamman skulle har förhindrat umgänge eller skrämt upp pojken inför pappan. Tvärtom framgår ostridigt av pojkens eget vittnesmål att pappan gjort av alldeles egen förskyllan.

Detsamma gäller för den delen även nästa dom som diskuteras i detta kapitel. Men eftersom målnumret på den inte anges, kan jag inte svara säkert för det, men högst troligtvis utgör det samma fall som jag påfann i en JO-anmälan och långtifrån slutade så lyckligt som Mats Sjösten låter påskina. Efter att ha tagit kontakt med mamman i fallet har jag fått kännedom om att dottern rymde tillbaka till henne efter år av vanvård hos en dysfunktionell pappa. Både hon och mamman har stora sår som tar tid att läka och får regelbunden psykoterapeutisk behandling därför. Dotterns panikattacker fortsatte även långt efter att hon tvingats till ett ”familjecenter” för att avprogrammeras från sin anknytning till mamman och förmås att knyta an till pappan i hennes iställe. (Se sid 299 - 300!)

Jag ser att även du har blivit intervjuad i denna bok och tillägnad ett eget kapitel, liksom även rättssociologen Annika Rejmer, lagman Mats Sjösten, barnläkaren Lars H Gustavsson, m fl professionellt verksamma inom området, som är ämnet för boken, vilka alla framställs som om deras åsikter, erfarenheter och professionella ståndpunkter vore helt i linje med och bekräftade dess budskap, nämligen att det skulle råda vetenskaplig konsensus kring såväl R. H. Gardners kvasivetenskapliga fuskbygge om PAS, Parental Alienation Syndrome, som om existensen och utbredningen av det fenomen som de nutida efterföljarna till Gardner benämner som PA, Parental Alienation ”föräldraalienation” och att en större acceptans för införandet av dess analysredskap vid riskbedömningarna i vårdnadstvister är att rekommendera; nämligen det sk PARQ-testet.

Det är något förvånande att se så många ansvariga inom forskning / myndighetsutövning och rättsväsende låta sig utnyttjas för att marknadsföra en av riksdag och regering Socialstyrelsen och Barnombudsmannen icke godkänd kvasivetenskap som förstört så många barns liv och fortsätter att göra så än i dag, om inte tom än värre än någonsin förut.

Detta alster skiljer sig inte från de övriga i samma skola av R. H. Gardner / Lena Hellblom Sjögren et al, som av vetenskapsetablissemanget både på hemmaplan och i USA blivit starkt kritiserade av såväl de mest namnkunniga inom området juridik, sociologi, psykiatri, psykologi, som inom barnsakkunnig expertis utifrån forskning och vetenskap inom anknytningsteori/ utvecklingspsykologi. (Alla dessa som Hellblom Sjögren och Lytsy / Bergenstein buntar i hop till en "liten grupp feminister"!)

I detta examensarbete 30 p i juridik vid JURIDISKA INSTITUTIONEN Stockholms universitet ”Hur påverkas domstolens bedömning av barnets bästa i mål om vårdnad, boende och umgänge av en förälders otillbörliga förfarande, särskilt om umgängessabotage och otillbörlig påverkan av barn?” understryks tex entydigt att PA(S)-"teorin" , pga dess flagranta vetenskapliga brister aldrig utgjort godkänd vetenskap vare sig i det svenska eller internationella vetenskapsetablissemanget, Inte minst den, att förutom att kraftigt överdriva fenomenets omfattning, lobba för ett analysredskap (PARQ), som påstås kunna detektera det, men som saknar både validitet och reliabilitet då det bygger på självbekräftande cirkelresonemang.

(Läs mer om det här av den välrenommerade forskaren Carol S. Bruch!)

Man blir bestört av Lytsys och dina misstänkliggöranden av föräldrar att använda sig av skyddade personuppgifter i avsikten att anmäla falskt om våld och sexuella övergrepp för att vinna vårdnaden, eftersom det är just den berättelsen som ligger till grund för att så många mammor mister vårdnaden om sina barn till deras förövare.

Och av allt att döma är det en berättelse som ni jurister, domare, advokater ihop med familjerätts- och socialsekreterar själva håller liv i med hjälp av fru Justitias ögonbindel - den som antas borga för ”objektivitet” genom att hålla verkligheten borta från blickfältet i rättssalen. Men vad är det då som återstår av faktaunderlag för era vittgående slutsatser, mer än era egna fördomar och förutfattade meningar?

I ett stycke på sid 257 hänvisas till att utredarna i SOU 2017, Se barnet! skriver att ”det saknas tillräckligt vetenskapligt underlag som kan vara till stöd för den riskbedömning som socialnämnden ska göra. Utmanövrerade föräldrar som blivit oskyldigt anklagade för våld och övergrepp…. ”( Se bilaga!)

Det är ju just det som SOU 2017 kritiserats för av alla de olika organisationer som står nära den levda erfarenhet, som utsatta mammor och barn representerar, nämligen att den förbigår sådan forskning som kan visa hur utbrett mäns våld mot kvinnor och barn fortfarande är och tom kan tänkas ha varit tilltagande under senare decennier, såväl som det postseparationella ofridsbrott som rutinmässigt kommer till bruk av så många av förövarna i form av både samarbetssabotage och otillbörlig påverkan på barn och / eller att använda dem som vapen och gisslan, i syfte att straffa och utöva fortsatt kontroll över fd partners och gemensamma barn med hjälp av det juridiska eftervåld, som just möjliggörs genom att fru Justitia föredrar att ha sin ögonbindel på..

Inte på ETT enda ställe tar ni upp problemet med hur många mammor som i socialtjänst och tingsrätt blir anklagade för att alienera sina barn, just pga att de gjort de anmälningar och sökt samhällets hjälp, som är deras skyldighet, när deras barn utsatts för brott i form av våld och / eller sexuella övergrepp.

Istället för forskning om detta, hänvisas i SOU 2017 Se barnet! till domares, advokaters och familjerättssekreterares föreställningar om hur verkligheten ser ut i dessa avseenden och att ”Det är inte ovanligt att Tingsrätten konstaterar att ord står mot ord när det gäller uppgifter om övergrepp.” vilket är ett märkligt konstaterande.

För hur ofta händer det att förövare erkänner brott?

Det är ju just precis det som är polis / åklagares och tingsrättens uppgift att utreda och lagföra, men som de struntar i med hänvisning till att det pågår en vårdnadstvist. Eftersom mammor förväntas ljuga om såna brott just då.

Och så är cirkeln sluten.

Jag blir så häpen inför det faktum att en jurist av hög rang, kan inlåta sig i kvasivetenskapliga cirkelresonemang av detta iögonfallande slag, att jag för säkerhets skull måste ställa frågan; Har du läst boken och instämmer i dess PA(S)-relaterade tolkningsmodell och slutsatser och blivit rätt citerad?

Mvh!

Gunilla Madegård

Jag fick aldrig något svar på frågan.

FAMILJERÄTTSLIG JURIDIK= IDEOLOGIBLIND VERKLIGHETSBORTTRÄNGNING - ELLER VAD?

Men det finns ett stycke i kapitlet med Anna Singer, som torde kunna besvara den frågan rätt väl, nämligen det på sidorna 246 - 247, vari hon bidrar med följande uttalanden:

Citat:

"Systemet fungerar inte optimalt eftersom vi inte kan identifiera vad det egentligen är för slags problem vi har att göra med när familjer hamnar i rättssystemet. Egentligen borde de inte vara där över huvud taget. Vi skulle behöva andra sätt att fånga upp vad det är som inte fungerar när föräldrar bråkar, och fundera på hur det skulle kunna göra det. Mänskliga problem har sällan i rättssystemet att göra. Det blir bara ytterligare ett problem, i sig, att befinna sig där.

Så långt kan man kanske hålla med, åtminstone delvis. Det verkar ju förhållandevis vettigt tänkt, bortsett från att man undrar över vad rättssystemet ska handla om, om inte mänskliga problem. Åtminstone borde famijerättsliga mål göra det, liksom även brottmål som handlar om grov kvinnofridskränkning och övriga former av våld och ofredande gentemot kvinnor och barn.

Sen fortsätter A Singer:

"Fru Justitia har en bindel för ögonen, vilket ju betyder att domstolen är objektiv, men man inte är intresserad av ”allt runtomkring”, utan bara vill höra och bara kommer att lyssna på, de argument som kommer att påverka en tvist. `Så stör oss inte med fakta som vi inte har frågat efter`. Och Justitia kan inte ta av sig bindeln. Allt det där `andra runt omkring´ hör hemma någon annan stans än hos henne.

Det är ju också så att vårt rättssystem agerar utifrånföreställningen om bonus pater familia, det vill säga utifrån en föreställning om att man även när det gäller vårdnadstvister, har att göra med två rationella, goda och sanningsenliga föräldrar." (sic!)

Om nu Anna Singer vore konsekvent i förhållande till det hon själv noga understryker, att jurister och socialtjänstpersonal är i avsaknad av erforderlig utbildning och kompetens att bedöma vad som är orsaken till att föräldrar "bråkar" i domstol, borde hon också avstå från att göra sådana bedömningar som precis som författarna lägger fokus på dem som "försöker förhindra att barnet kommer i kontakt med den andra", utan att reflektera över om det kan ha berättigade orsaker, samt att bidra till PA(S)-lobbyismens överdimensionering av ett PA-spöke, i form av en särskild kategori psykisk våldsutövning för sig, skild från övrig fysisk och psykisk sådan och / eller sexuella övergrepp - dvs den kategori som i PA(S)-diskursen endast i förbigående omnämns som "vanligt våld" och lämnas åt sidan som en mindre allvarlig form av våldsutövning än PA(S) och dessutom ett hitintills ouppmärksamt sådant.

Men då det närmast säger sig självt, att en förälder som med vett och vilja preparerar sitt / sina barn att ta avstånd från den andra föräldern, så till den grad att den / de bibringas en helt verklighetsförvrängd uppfattning om densamma, och föreskriver dem att berätta om våld och övergrepp som aldrig existerat och / eller under mystiska former tom antas kunna överföra såna på ett omedvetet plan, måste lida av grava personlighetsstörningar, som i så fall även ger sig till känna på andra sätt och i kombination med andra former av våldsutövning och kränkningar.

Istället borde därför fokus ligga på hur en våldsutövning i form av PA(S) enbart torde kunna utgöra en av alla de uttryck för det våld som normalt ingår i förövares arsenal av härskartekniker, som tex inte minst dem att i vårdnadstvister utöva samarbetssabotage och sk postseparationellt ”eftervåld” eller kvinnofridskränkning, vari ingår som en nödvändig ingrediens att förtala och omintetgöra den andra partens föräldraauktoritet inför de-t gemensamma barnen / barnet och deras / dess sociala nätverk av stödpersoner bland släktingar vänner och bekantar och personal på skola, förskola, socialförvaltning och dito tingsrätt osv.

Men istället fortsätter det alltså så här på sid 247:

Lytsy: SOU 2017Se barnet! förhåller sig inte till föräldralienation.

-Nej, det ingick inte i uppdraget att göra det, säger Anna Singer.

Vår uppgift var inte att ta reda på varför så många föräldrar tvistar i domstol utan, bland annat, att komma med förslag på hur vi kan få bort dem därifrån.

-Men det går att se förekomsten av föräldrar som försöker förhindra att barnet kommer i kontakt med den andra, som ett tecken på det som inte fungerar med systemet. Fram till 2006 var gemensam vårdnad en sorts huvudregel. Det var en väldigt stark praxis. Men då ändrades lagen så att det blev lättare att få ensam vårdnad, men man måste ta i från fötterna för att få det, vilket många alltså gör i dag genom att åberopa till exempel samarbetssvårigheter, bristande föräldraförmåga eller förekomst av våld eller hot. Jag tror att möjligheten att få ensam vårdnad på det sättet, genom att verkligen misskreditera sitt barns andra förälder, har bidragit till att skapa sådana föräldrar som försöker manövrera ut den andra ute barns liv.

-Jag menar att för många föräldrar fråntas sitt föräldraskap i dag, på grund av den här oförmågan som jag började prata om och som handlar om att systemet inte klarar att skilja ut vad det är för slags problem man eventuellt har framför sig, det vill säga vilket sorts missförhållande det handlar om. Är det sexuella övergrepp ? Eller våld? Eller föräldraalienation? Eller har föräldrarna bara slutat älska varandra och blivit väldigt osams. Eftersom rättssystemet var och är oförmöget att identifiera de föräldrar som verkligen inte ska ha något umgänge med sina barn så åker för många ut i dag, efter 2006 års reform. Det vill säga även sådana som barnen verkligen skulle behöva ha kvar för att inte fara illa."

Sen fortsätter det så här:

BRIST PÅ LOGIK, VERKLIGHETSFÖRANKRING OCH REDA I BEGREPPSAPPARATEN »

Ja här i dessa ovanstående textstycken finns en del som förbryllar, som tex inte minst idén att "objektivitet" är detsamma som att avskärma sig inför verkligheten. Och att vårt rättssystem utifrån en moralkodex av "bonus pater familia" skulle agera utifrån föreställningen att man även när det gäller vårdnadstvister, har att göra med två rationella, goda och sanningsenligs föräldrar, verkar närmast skrattretande verklighetsfrånvänt, sett i ljuset av hur det faktiskt ser ut med den saken.

För om det är något som det definitivt INTE gör, så är det precis just det, i alla de otaliga fall vari mammor som sökt rättens hjälp att skydda sina barn, rutinmässigt istället bedöms som lika misstänkliga som medeltidens häxor, utrustade med utomjordiska förmågor att vrida om huvudet på folk och fä, att trolla med knäna att göra det omöjliga genom att på rättens beställning förmå ovilliga och avståndstagande barn att knyta an till pappor som utsatt dem för våld och / eller sexuella övergrepp, kränkningar och hot, samt att förflytta två eller tre av dem till umgängen eller boende som de vägrar att finna sig i, trots att det ena av dem hinner fly medan de försöker bära in det eller två- tre andra vilt sprattlande, och / eller dem som hunnit växa sig större än dem själva.

Att det snarare utgör rutin att misstänkliggöra mödrar som hamnar i en vårdnadstvist som falskanmälande, är ju annars allmänt bekant inom juristkåren och väl belagt inom forskningen dessutom, varför det framstår som osannolikt att Anna Singer inte skulle känna till det.

Allraminst som den lilla besvärande omständigheten togs upp av en advokat i det seminarium vari Lena Hellblom Sjögren höll presidium om hur hemskt dessa falskanmälande föräldrar beter sig, varför ingen var intresserad av att höra på det örat och frågan istället blev hängandes i luften.

Efter c:a 38 minuter in i videon, påtalas just det faktum som ställer hela den grund på ända som PA(S)-konceptet vilar på, nämligen den totala bristen på bevis för PA-spökets existens.

Citat:

När man sitter som ombud i en sån här tvist, så är det ju brottsbalksbrott, misshandel mot både barn och kvinnan. Om man då går till polisen för att anmäla detta så kommer frågan om det är en vårdnadstvist och är det då det, så tar man inte ens upp anmälan. Där har vid fel nummer ett.

Men det värsta tycker jag är att brottsbalksbrott om misshandel, även om den är ganska svår, inte tas upp av polisen. Det är ett problem.

Sen efter c:a 40 min in i videon kommer frågan om hur "umgängessabotage" och / eller "egenmäktighet med barn" ska bedömas i förhållande till kravet på föräldrar att skydda sina barn när de utsätts för brott:

En äldre gråhårig manlig medverkande i auditoriet ställer frågan om man är oantastbar om man skyddar sitt barn innan det har skett en utredning och man tex anmält barnets pappa för brott mot barnet och om det begärts ut verkställighet ändå osv. Han är litet osäker på hur han ska formulera frågan och trasslar med det ett slag.

Då svarar Peter Nobel kort och gott:

- Egenmäktighet med barn är ett brott.

-Ja men om brottet mot barnet inte är utrett - skyddar man sitt barn eller begår man en egenmäktig handling? insisterar mannen då.

Peter Nobel svarar:

- Ja men det måste väl bedömas från fall till fall

- Är det så?

Peter Nobel svarar:

- Ja det måste det väl vara, kan inte tänka mig ngt annat.

Anna Singer griper då in:

- Det här är ju en straffrättslig fråga. Om motparten begärt verkställighet...måste det finnas en anledning… Och då är ju tanken … då har du ju lagt fram dina argument och då har man tagit ställning till det och funnit att umgänge i alla fall ska ske. Då tror jag att det blir svårt att åberopa att när det ska verkställas för det ska ju redan ha prövats.

-Men det förutsätter ju då att man har tillit till rättsväsendet att det har bedömts på rätt sätt. (sic!)

Den gråhårige mannen fortsätter insistera:

- Eftersom rättsväsende bedömer utifrån dem som sitter på socialtjänsten - vad vet dom bättre än den förälder, som ju har en plikt att skydda sina barn. Ändå sitter föräldern där med hot.

Men frågan lämnas snabbt därhän, för att avledas på något annat i dess ställe.

Föreslagen förklaringsmodell till dessa uråldrigt otidsenliga tankemodeller:

Detta utgör i grunden samma typ av bevisföring som användes under medeltidens häxprocesser, och ansågs kunna bevisa att de misstänkta offren var skyldiga till brottet häxeri antingen de flöt eller sjönk till botten när de kastats i sjön.

Det är svårt att hitta någon bättre förklaring till att denna mystifikation av kvinnors övermänskliga förmågor att uträtta två oförenliga saker på en och samma gång, samt att vilseleda folk och fä med sina trolldomskonster, (inplantera minnen och påverka allt och alla som kommer i deras väg att tappa allt sans och vett) fortfarande kan ligga till grund för moderna människors rättsuppfattning, är att vi ännu inte lyckats göra oss av med dessa otidsenliga föreställningar i det kollektiva undermedvetna.

Det är åtskilligt av förvandlings-numren i Anna Singers verklighetsåtergivningar man tvingas lägga hjärnvindlingarna i kors inför och fundera fler än en gång över för att rätt kunna begripa. Men svaret på frågorna som hennes logiska kullerbyttor ställer, tror jag står att finna just i hennes oproblematiserade föreställningar om detta med en bonus pater familia som ett objektivt faktum.

JURIDISKA = EN ORWELLSK BEGREPPSAPPARAT SOM FÖRVANDLAR FENOMENEN TILL SIN EGEN MOTSATS »

I mitt sökande efter de underliggande tankegångarna till den nuvarande familjerättsliga lagstiftning och rättspraxis som alltmer avslöjas utsätta en strid ström av mammor och barn för en närmast total rättslöshet, hittade jag denna artikel av professor i civil - o straffrätt; Anna Singer, som är en bearbetad version av ett anförande som hölls vid ett seminarium den 30 maj 2013 vid Kungl. Vetenskapsakademien i Stockholm i samband med att professor Maarit Jänterä-Jareborg, Uppsala universitet, tilldelades det Söderbergska priset inom rättsvetenskap.

I textanalysen av hennes artikel finner man exempel på en begreppsanvändning som oreflekterat förestår en urmodigt patriarkal förförståelse av familjerättsliga problemställningar, som definitivt inte hör hemma i ett modernt demokratisk samhälle, som det vi berömmer oss av att eftersträva och / eller att tom att ha uppnått. Och man slås som en blixt av insikten att någon ”genuscertifiering” aldrig ens kan ha varit i närheten av dessa slutna rum, men att det är hög tid att en sån kommer till stånd.

I följande stycke under rubriken: ”4. Gemensam vårdnad och samförstånd”, finner man de mest häpnadsväckande oreflekterade resonemang ligga till grund för slutsatsen att lösningen på problemen med ökade vårdnadstvister orsakade av sk ”prestigekonflikter” skulle vara att låta pappor stå kvar som vårdnadshavare jämte mammorna, som en förutsättning för att de då själva skulle kunna tillåtas handha den praktiska utan störande inblandning i form av det ena eller andra från pappornas håll och att denna lösning alltså skulle motsvara ”rättspolitiska ambitioner att skapa ett jämställt samhälle.”

Vems / vilkas sk "prestigekonflikter" som detta handlar om talar därmed för sig självt.

”Syftet med att införa en möjlighet till gemensamt vårdnadsansvar för särboende föräldrar var primärt att minska antalet tvister. Färre vårdnadstvister ansågs, med rätta, vara till fördel för barnet. Gemensam vårdnad antogs kunna utgöra lösningen på de prestigekonflikter som vårdnadsfrågan ibland medförde. I många fall, förklarade departementschefen, "torde förhållandena vara sådana att den ena maken förhållandevis lätt kan acceptera att den andre får ta hand om den faktiska vårdnaden, om han bara själv får stå kvar som rättslig vårdnadshavare jämte den andre".16 Ett gemensamt vårdnadsansvar ansågs också skapa jämlikhet mellan barnets föräldrar.17 Detta var en målsättning som passade väl in rättspolitiska ambitioner att skapa ett jämställt samhälle.”