ADVOKAT BARRY GOLDSTEINS ALTERNATIVA MODELL

Den amerikanska advokaten Barry Goldstein och författaren och couchen Lundy Bancroft arbetar för en familjerättslig praxis som bygger på demokratins grundprinciper och skyddar våldsutsatta föräldrar och barn och motverkar därmed den den big business och paternalistisk repression som följt i spåren av dilemmat med högintensiva vårdnadstvister som överbelastar systemen.

Ett dilemma som övriga forskare och sakkunniga ständigt återkommer till, utgörs av att en litet grupp besvärliga föräldrar tar upp mesta delen av den tid som rättsvårdande personal tvingas ägna vårdnadstvister. Och även i det avseendet tycks det vara mammorna som rutinmässigt utpekas som syndabockar genom att "obstruera" mot rättens beslut. De förväntas snällt och stillatigande finna sig i att deras barn tvingas till umgänge eller vårdnad och boende hos sina förövare och inte "bråka" och vara så "egoistiska", utan fritt dela med sig av tillgången till deras barn, som om deras funktion enbart låg i att utgöra surrogatmammor. Har också i flera olika fall sett exempel på att de tom i uppfordrande ordalag uppmanas att "visa tillit och förtroende" till ett rättsväsen som alltså struntar i att göra de utredningar och riskbedömningar som ex officio ingår i deras skyldighet att vidta.

Citat D.J. Jennifer Hoult sid 3:

"PAS allegations usually arise in the subset of divorce cases involving contested custody or intra-familial violence; cases that are characterized by substantial bilateral spousal wrath and heated crossallegations of wrongdoing,. While they may represent as little as ten perent of a courts caeeload such cases may dewmand as much as nenety perent of the courts time. 45 They routinely force American family and kriminal courts tom medieate episoder of emotionell ”warfare”, requiring the judges make timeconsuming and difficult determinations about custody and visitation. To resolve these cases, judges must evaluate complex evidentiary situations that include parents who cannot get alongand place their children in the midst of their record, parents with psychiatric illness,48 and case of domestic, physical, and sexual abuse

When child abuse is alleged, the court’s responsibility is awesome. If the abuse is real, the court must protect the child from future harm. The court must determine whether any continued contact between child and parent is advisable, because granting custody or visitation to an abuser may expose the child to unfettered and ongoing harm. If the allegations are false, the court must protect the parental rights of the accused and the parent-child relationship. The consequences of a faulty evidentiary determination in either direction are daunting."

Googleöversättning:

"PAS-anklagelser förekommer i den undergrupp av skilsmässoärenden som handlar om tvister om vårdnaden eller familjevåld; ärenden som kännetecknas av ett stort mått av ömsesidig vrede och upphettade motanklagelser om förseelser 44 Samtidigt som de ofta inte utgör mer än tio procent av fallen, kan sådana fall kräva så mycket som nittio procent av domstolarnas tid.45 De tvingar rutinmässigt de amerikanska familjerätts-och brottmålsdomstolarna att medla i en känslomässig ”krigföring”, 46 som kräver att domare tar tidskrävande och svåra beslut om vårdnad och umgänge. För att lösa dessa mål måste domare utvärdera komplexa bevisrelaterade situationer som inbegriper föräldrar som inte kan komma överens och placerar sina barn mitt i deras missämja, 47 föräldrar med psykiatrisk sjukdom, 48 och fall av våld och sexuella övergrepp i nära relation.49

När barnmisshandel påstås är domstolens ansvar överhängande stort. Om missbruket är verkligt måste domstolen skydda barnet från framtida skador. Domstolen måste avgöra om det är lämpligt att fortsätta kontakt mellan barn och förälder, eftersom beviljande eller vård av en förövare kan utsätta barnet för obegränsad och pågående skada. Om anklagelserna är falska måste domstolen skydda den anklagades föräldrarätt och förhållandet mellan förälder och barn. Konsekvenserna av en felaktig bevisbestämning i båda riktningarna är skrämmande. "

Det är inte svårt att förstå att det inte är någon lätt uppgift för domarna att reda ut vad som är vad i komplicerade fall som högintensiva vårdnadsmål. Frågan man ställer sig blir då bara varför domstolarna inte istället anlitar högkvalificerad psykologisk / psykiatrisk expertis för det ändamålet då de enligt Annika Rejmer faktiskt har en formell möjlighet till det, och det skulle kunna bespara dem en onödigt stor arbetsbelastning och dessutom samhället och skattebetalarna åtskilliga miljarder. Inte minst då chansartade beslut att tilldela förövare fortsatt umgänge eller tom vårdnad / boende, genererar avsevärda kringkostnader i form av av kostsamma psykologbehandlingar, sjukvård och sjukskrivningar eller andra vårdande eller ingripande insatser från samhällets sida, ibland tom under resten av de utsatta brottsoffrens liv. (Enligt beräkningar på EU-nivå kostar mäns våld mot kvinnor och barn i detta land c:a 40 miljarder årligen.)

Mindre begripligt är dock varför avgörandet oftast sker till de misstänkta förövarnas fördel, då det torde vara tämligen väl belagt inom nutida forskning att det är betydligt vanligare att pappor utövar Domestic Violence av typ Intimate Terrorist Violence by Coercive Control & Child Abuse, inkluderande även PA, än att mammor skulle rikta falska anklagelser för att vinna vårdnadstvisten. Tvärtom avfärdas den uppfattningen som en myt som omhuldas och hålls vid liv inom systemet medelst självbekräftande cirkelresonemang.

Att inte heller statsmakten agerar, utan istället duckar med hänvisning till domstolarnas ”självständighet” och förhinder att utöva ”ministerstyre” genom att ingripa i ”det enskilda fallet”, får en osökt att fundera över vad som är den egentliga orsaken till att juridiska frälset tillåts ställa sig över lagen i en så viktig angelägenhet som mödrars och barns rättssäkerhet och hur samma urmodigt paternalistiska agenda tillåts råda år efter år och vilka som har något att vinna på det och hur.

Att det torde finnas en uppsjö av advokater, jurister, medlare, vittnespsykologer, socionomkonsulter och granskare som anlitas på både privat basis och av domstolarna och mjölkar mammorna på deras sista krona, som har ekonomiska intressen av att processerna drar ut på tiden, råder knappast någon tvekan om.

Kanske kan det ge en aning om vad som försiggår även här i landet, att ta del av den rättsskandal som nyss uppmärksammats i medierna i USA vari två mammor har stämt domstolen för jäv, i form av ett illegitimt samarbete med det team av sk Guardian Ad Litem (GAL) som av domstolen anlitats för att bidra med utredningar till grund för domstolarnas bedömningar i familjerättsliga mål. Det är helt osannolika fantasisummor som satts i omlopp i dessa sammanhang, enbart för att hålla rättsprocesser i gång som grymt parasiterar på mödrars desperata försök att rädda sina barn undan deras tilldömda tillvaro hos deras förövare.

I USA finns dock numera advokaten Barry Goldstein och konsulten Lundy Bancroft som har specialiserat sig på att istället försöka rädda mammor och barn från att dras in i dessa evighetslånga processer och se till att de får möjlighet att läka från det Domestic Violence by Coercive Control and Child Abuse som de lyckats ta sig ur, och som därmed kunnat påvisa att de sparat åtskilliga miljarder åt samhället.

Ett koncept som kanske inte är lika inkomstbringande som tex sådana PA(S)-anstuckna advokaters som Anna Edelhjelm och Alexander Barkman, men kanske kan ge desto mer tillfredsställelse i form av yrkesstolthet och mening, att göra nytta istället för skada? På längre sikt i takt med att alltfler av de utsatta föräldrarna får kännedom orm deras existens, torde det dock kunna ha potentialen att bli mer lönsamt än de flestas.

Då regeringsmakten efter att ha struntat fullständigt i saken i över 20 års tid, inte heller fortsättningsvis kan förmodas göra något åt den - är det väl den vägen de olycksdrabbade mammorna får försöka gå - att organisera sig i större internationella nätverk som är uppknutna till den typen av privata initiativ.

Article by Barry Goldstein as seen in Huffington Post 12/11/2016 »

Putting Shared Parenting in Context

Domestic violence became a public issue at a time when virtually no scientific research was available. This led to the implementation of many practices that are harmful and biased against direct victims and their children. Today we have a specialized body of scientific research which includes what should be the obvious fact that domestic violence advocates are the best experts society can look to for accurate information.

The ACE (Adverse Childhood Experiences) Research from the Centers for Disease Control demonstrates the harm from tolerating domestic violence is far greater than previously understood. Children exposed to domestic violence face shorter life expectancy and a lifetime with greater health and social problems. Although most professionals focus only on physical abuse it is living with the fear engendered by coercive and controlling tactics that leads to the worst kind of stress. Living with this stress leads to a lifetime of harmful consequences.

The present level of cancer, heart disease, diabetes, mental illness, substance abuse, crime, suicide and school drop-out and many other health and social problems is based on the present level of domestic violence and child abuse. The United States loses over one trillion dollars every year on health costs, crime and the failure of those impacted by domestic violence to reach their economic potential. This comes to about $3,000 per person. The financial costs to other industrialized nations is probably somewhat less based on the high costs of health care in the United States, but still very substantial. This depressing news has an exciting counterpart. When nations decide to implement best practices to prevent domestic violence they will improve the health, happiness and success of their children.

Putting Shared Parenting in Context

Custody courts have been particularly slow to reform old responses to domestic violence, integrate current scientific research and use a multi-disciplinary approach that includes advocates when trying to recognize and respond to reports of domestic violence. Most custody cases are settled more or less amicably. This is even true in many cases that include domestic violence where the abusers are unwilling to deliberately harm their children by attempting to remove the mother from their lives. The problem involves less than 5% of cases that require a trial and often much more. Many court professionals have been taught to view contested custody as “high conflict” cases by which they mean the parents are angry at each other and act out in ways that hurt children.

Fortsätt läsa slutet på Barry Goldsteins artikel här »

Googleöversättning av ovanstående textavsnitt:

Våld i hemmet blev en allmän fråga vid en tidpunkt när praktiskt taget ingen vetenskaplig forskning fanns tillgänglig. Detta ledde till införandet av många metoder som är skadliga och partiska mot direkta offer och deras barn. Idag har vi specialinriktad vetenskapliga forskning som inkluderar det som borde vara ett uppenbart faktum att förespråkare för våld i hemmet är de bästa experter samhället kan se efter för korrekt information.

Min kommentar:

Den här meningen blir motsägelsefull översatt till svenska och därför har jag kontaktat författaren för förvissa mig om att det egentligen är motsatsen han menar, nämligen att våldsutövarna själva (liksom även deras våldsbrottsoffer) är de "bästa" experterna på hur deras våld ser ut, vilket också kommit till uttryck i vetenskaplig forskning om Domestic Violence som tex den av sociologen och professorn Michael P. Johnsson, som tycks ha varit grundläggande för denna gren inom sociologin.

ACE-forskningen (Adverse Childhood Experiences) från Centers for Disease Control visar att skadan från att tolerera våld i hemmet är mycket större än vad man tidigare förstått. Barn som utsätts för våld i hemmet har kortare livslängd och en livstid med större hälso- och sociala problem. Även om de flesta yrkesverksamma endast fokuserar på fysiska övergrepp, lever de med rädslan som orsakas av tvång och kontrollerande taktik som leder till den värsta typen av stress. Att leva med denna stress leder till en livstid av skadliga konsekvenser.

Den nuvarande nivån av cancer, hjärtsjukdomar, diabetes, psykisk sjukdom, missbruk, brott, självmord och skolavbrott och många andra hälso- och sociala problem baseras på den nuvarande nivån på våld i hemmet och barnmisshandel. USA förlorar över en biljon dollar varje år på hälsokostnader, brott och misslyckandet för dem som drabbats av våld i hemmet att nå sin ekonomiska potential. Detta uppgår till cirka 3000 dollar per person. De ekonomiska kostnaderna för andra industriländer är förmodligen något mindre baserade på de höga kostnaderna för vård i USA, men fortfarande mycket betydande. Denna deprimerande nyhet har en spännande motsvarighet. När länder beslutar sig för att genomföra bästa möjliga metoder för att förhindra våld i hemmet kommer de att förbättra barns hälsa, lycka och framgång.

Att sätta gemensam vårdnad i sitt sammanhang

Familjedomstolar har varit särskilt långsamma med att reformera gamla tolkningsmodeller av Domestic Violence & Child Abuse (DV & CA) integrera aktuell vetenskaplig forskning och använda ett tvärvetenskapligt tillvägagångssätt som inkluderar förespråkare när man försöker erkänna och svara på rapporter om våld i hemmet. De flesta vårdnadsärenden avgörs mer eller mindre i godo. Detta är till och med sant i många fall som inkluderar våld i hemmet, där förövarna inte ens medvetet är ute efter att skada sina barn genom att försöka avskilja dem från deras mödrar. (Problemet involverar mindre än 5% av fallen som kräver rättegång och ofta mycket mer - obegriplig mening. ) Många yrkespersoner har fått lära sig att tolka högintensiva vårdnadstvister som fall med ”hög konflikt” där de menar att föräldrarna är arga på varandra och agerar på sätt som skadar barn.

Fortsätt. på B Goldsteins artikel:

Most courts have developed practices to help and often pressure the parents to work more cooperatively. These practices could work well in other cases, but a very large majority of contested cases involve domestic violence. This means the courts are pressuring the victim and children to cooperate with their abusers instead of pressuring the abuser to stop the coercive and controlling tactics. Many laws seeking to promote shared parenting provide an exception for dangerous cases like domestic violence, but the use of outdated practices frequently causes courts to disbelieve true reports of abuse. And too often abuse concerns are viewed as an obstacle to the desired outcome.

A large contributor to the problem are well organized and aggressive organizations that promote the interests of domestic abusers. They have developed a variety of practices including shared parenting to help them regain control when the victim tries to leave. A cottage industry of lawyers and psychologists has developed because in domestic violence cases the abusers usually control the money so it is more lucrative to promote approaches that help abusers. Courts often treat these biased and ignorant professionals as if they were neutral. The misinformation they provide also poisons other cases when judges believe the bogus claims.

Abuser groups—who would call themselves men’s rights or father’s rights groups— have promoted shared parenting as a way to get their foot in the door. In our still sexist societies, the mother is usually the primary attachment figure and more involved parent so if one parent had to be chosen it would be the mother. Fathers make arguments about treating both parents equally and keeping both parents in children’s lives.

The Saunders’ Study from the US Department of Justice was designed to consider the knowledge and training of judges, lawyers and evaluators concerning domestic violence. Among the findings were that abusers use the decision-making in shared parenting to regain control because they will not agree to anything the victim wants. They use the visitation exchanges to harass and assault the victims.

The purpose of abusers seeking custody is to force the victim to return or punish her for leaving. Shared parenting is a first step toward giving the abuser full custody. Shared parenting puts them on equal footing despite the past history. Courts think shared parenting saves resources, but most cases return to court so the benefits are illusory.

Conclusion

There is good research that found shared parenting is always harmful to children because it is so disruptive. There is legitimate research that shared parenting can work if it is voluntary, the parents are able to cooperate and live nearby. Of course, those cases are not likely to lead to problems. Shared parenting is never appropriate in domestic violence cases or even when there are abuse reports. The present outdated responses to domestic violence often prevent courts from believing true reports. The consequences to the children and for society are catastrophic. Shared parenting provides an incentive for court professionals to disbelieve victims. Given the risks to children, legislatures must reform the old practices that often fail to protect children from adverse childhood experiences. Shared parenting should be taken off the table until effective practices can be implemented to make sure all children are protected. We must stop erring on the side of risking children.

De flesta domstolar har utvecklat metoder för att hjälpa och ofta pressa föräldrarna att arbeta mer samarbetsvilligt. Dessa metoder kan fungera bra i en del fall, men en mycket stor majoritet av de omtvistade fallen handlar om våld i hemmet. Detta innebär att domstolarna pressar offret och barnen att samarbeta med sina förövare istället för att pressa förövaren att upphöra med sitt tvingande kontrollbeteende (Intimate Terrorist Violence by Coercive Controll enligt M P Johnsons typologi). Många lagar som syftar till att främja gemensam vårdnad gör undantag för farliga fall som våld i hemmet, men användningen av föråldrade tolkningsmodeller får ofta domstolar att inte tro på sanningsenligs rapporter om övergrepp. Och alltför ofta betraktas övergrepp som ett hinder för det önskade resultatet.

En stor bidragsgivare till problemet är välorganiserade och aggressiva organisationer som främjar våldsutövarnas intressen. De har utvecklat en mängd olika metoder inklusive gemensam vårdnad för att återfå kontrollen när offret försöker lämna. En hel stug-industri av advokater och psykologer har utvecklats, pga att det i fråga om DV & CA det brukar vara förövarna som sitter på pengarna, varför det är mer lönsamt att främja metoder som hjälper dem än deras våldsbrottsoffer. Domstolar bemöter ofta dessa partiska och okunniga yrkesverksamma som om de var neutrala. Den felaktiga information som de tillhandahåller, får också en förödande inverkan på andra fall när domare okritiskt tagit till sig deras falska påståenden.

Grupper som organiserar förövare - som benämner sig själva som företrädare för mäns eller fäders mänskliga rättigheter - har främjat gemensam vårdnad som ett sätt att få in en fot i dörren. I våra fortfarande sexistiska samhällen är modern vanligtvis den primära anknytningspersonen och den mest engagerade föräldern, så om en förälder måste väljas bör det rimligtvis vara modern. Fäder argumenterar för att behandla båda föräldrarna lika och hålla båda föräldrarna i barnens liv.

Saunders' studie från det amerikanska justitiedepartementet utformades för att beakta kunskaper och utbildning av domare, advokater och utredare av våld i hemmet. Bland resultaten var att förövare använder beslutsfattandet i fråga om gemensam vårdnas för att återfå kontrollen eftersom de inte går med på något offret vill. De använder besöksutbytena för att trakassera och angripa offren.

Syftet med förövare som söker vårdnad är att tvinga offret att återvända eller straffa henne för att ha lämnat. Att uppnå gemesam vårdnad är ett första steg mot att ge förövaren enskild vårdnad. Gemensam vårdnad sätter dem på lika villkor trots historiens gång. Domstolar tycker att gemensam vårdnad sparar resurser, men de flesta fall återvänder till domstolen så fördelarna är illusoriska.

Slutsats

Det finns högkvalitativ forskning som kunnat visa att gemensam vårdnad alltid är skadligt för barn eftersom det är så störande. Det finns legitim forskning om att gemensam vårdnad kan fungera om den är frivillig, föräldrarna kan samarbeta och bor i närheten av varandra. Naturligtvis leder dessa fall inte till problem. Men gemensam vårdnad är aldrig lämplig i fall som inkluderar DV & CA i våld i hemmet eller ens när det finns rapporter om, det. Nuvarande föråldrade bemötande av DV & CA förhindrar ofta domstolar från att tro riktiga rapporter. Konsekvenserna för barnen och för samhället är katastrofala. Delat föräldraskap är ett incitament för domstolspersonal att inte tro på offer. Med tanke på riskerna för barn måste lagstiftarna reformera den gamla praxis som ofta inte skyddar barn från negativa barndomsupplevelser. Delat föräldraskap bör tas bort från bordet tills effektiva metoder kan genomföras för att säkerställa att alla barn skyddas. Vi måste sluta göra fel på risken för barn.

Om författaren (2014)

Barry Goldstein has practiced law in New York since 1978. He served on the Board of Directors of My Sisters' Place, one of the leading domestic violence agencies in the country for 14 years, including four years as Chairperson. As a result, many domestic violence agencies have referred clients to Mr. Goldstein because he is one of the few lawyers with expertise in domestic violence and because of his willingness to take cases on a pro bono or reduced fee basis. Mr. Goldstein has also worked with the Community Change Project of the Volunteer Counseling Service in Rockland County, New York since January of 1999 teaching domestic violence classes for men who have been convicted of domestic violence crimes.

Läs även denna artikel: