KRIMINALISERA PA(S)!

V ) JUR KAND JOHANNA PARIKKA ALTENSTEDTS FÖRELÄSNING OM JURIDISKT VÅLD - (24 augusti 2020)»

Johanna Parikka Altenstedt (JPA) som utöver att hon är journalist, även på senare tid skaffat sig en fil mag i juridik, föreläser i sina poddar om hur illa ställt det ser ut med svensk rättstillämpning av lagen i vårdnadsärenden, och refererar bl a inledningsvis till Ekots nyhetsrapportering i augusti 2020 i vilken det framgick att domstolarna inte fullföljer uppgiften enligt ex officio att göra utredningar och  riskbedömningar, när de dömer barn till umgänge eller tom till vårdnad och boende hos föräldrar som varit hotfulla och under lång tid kontinuerligt misshandlat barn och tom kommit med dödshot. Sådana beteenden till trots, bedöms föräldrar som lämpliga, vilket är  skandal. Ändå är det känt sen länge att så är fallet.

V a ) JURIDISKT VÅLD - EN VARIANT AV EFTERVÅLD»

JPA har arbetat med att utveckla konceptet ”juridiskt våld”, som är det som används när föräldrar medvetet, i syfte att skada, utnyttjar de kryphål som finns i lagen  och i den praxis vari domstolar blint utgår ifrån uppgifterna från socialtjänsten, även om de ibland utgörs av två helt motstridiga versioner, beroende på om de kommer från socialjouren som har underlag på att det förekommit hot och våld, eller från familjerätten som har målsättningen att stötta och bortser från det.

Det juridiska våldet möjliggörs genom att domstolar inte fullföljer sin uppgift att utreda och göra adekvata riskbedömningar, varigenom ena parten kan berövas sin rätt till en rättvis rättegångar och rättvis administration enligt 6 artikel EKMR. Europarådets konvention om mänskliga rättigheter, är inkorporerad svensk lag och går före nationell lag och finns i vår lagbok jämte grundlagen.

Det finns många tillfällen där domstolar hade kunnat granska de fel som begåtts i socialtjänstens handläggning. Men trots att de i vårdnadsmål enligt lag har en utredningsplikt ex officio, fullföljer de inte den, vilket ger upphov till många av de kryphål, som enkelt kan användas av den som har för avsikt att skada sin f d partner eller en förälder till gemensamma barn.

Motiv kan vara hat, hämnd, eller få kontroll över barnet för att i fred utan insyn, kunna misshandla och tom utnyttja det sexuellt. Oavsett vilket, är det oacceptabelt att domstolarna inte gör sitt jobb och därmed utsätter barn och föräldrar för allvarliga överträdelser gentemot EKMR.

JPA har dessutom som f.d. ordförande i socialnämnden i en mindre kommun, erfarenhet av hur systemet kan fungera, bl a i form av att familjerättssocionomerna lämnar grovt undermåliga utredningar till politikerna i nämnden, varav en del enbart utgjorde kopior av gamla beslut, så slarvigt utförda att inte ens datum hade bytts ut.

JPA som har verkat i ett flertal svåra fall där det tycks vara samma mer eller mindre PA(S)-relaterade tolkningsmodell som rutinmässigt tillämpats, konstaterar att de ofta resulterat i att barn avskiljs från den skyddande föräldern och att hon har kännedom om flera fall där barn, som på detta sätt berövats en förälder, därefter inte tillåts ha någon kontakt med den - i ett fall hon handhar under åtta år och i ett annat under över 5 år, trots att det dessa föräldrar har gjort sig skyldiga till, enbart är att skydda sina barn.  Pga att det en gång gjorts den felaktiga bedömningen att det är den skyddande föräldern som är skyldig och farlig, har JPA sett exempel på hur den misstänkta förövaren beviljats kontaktförbud och skyddad identitet gentemot mammans försök att komma i kontakt med sitt barn, vilket måste anses anmärkningsvärt, när tom livstidsdömda mördare har rätt att upprätthålla en viss sådan kontakt. Men har man tex som mamma försökt skydda sitt barn genom att fly med det till okänd ort efter att domstolen tagit fel beslut, bestraffas det med den livslånga tortyren att aldrig mer kunna få träffa sitt / sina barn eller ens ringa eller skicka ett kort, vilket också utgör brott mot EKMR. Det är inte tillåtet att belägga med straffpåföljd för ett brott mer än en gång. Att aldrig mer få träffa sitt barn - det är helt makalöst, konstaterar JPA. Men det är så det fungerar i praktiken, och det trots att Europadomstolen har dömt i flera sådana fall. Eftersom Sverige är med i Europarådet har även detta land skyldighet att iaktta EKMR:s tredje artikel, att det utgör tortyr att låta ett barn bo med en vårdnadshavare som återkommande misshandlar eller utnyttjar barnet sexuellt.

Den förälder som blivit av med vårdnaden har inte ens rätt att få information om barnet / barnen drabbas av allvarligt sjukdom eller avlidit. Visserligen åligger det vårdnadshavaren att avlägga rapport några gånger om året, men det kan den struntas i, utan att det bemöts med sanktioner. Det är ingenting som den skyddande föräldern kan göra något åt. Hen har inga som helst rättsmedel till hands längre, varmed hon kan skydda sitt barn.

V b ) OLAGLIG DIAGNOSSÄTTNING I SOCIALTJÄNSTENS REGI

JPA uppger att hon har verkat som ombud i ett flertal svåra fall där samma PA(S)-relaterade tolkningsmodell som i detta, resulterat i att barn som avskiljs från sina mödrar, därefter inte tillåts ha någon kontakt med dem.

Anledningen till det tycks vara att det redan på ett tidigt stadiun smugit sig in oberättigade antaganden om de skyddande föräldrarnas psykiska hälsa, som sen aldrig granskas eller ifrågasätts och blir utslagsgivande för processens fortsatta gång, även i åratal efter att beslut fattats att föra över vårdnaden till den andra föräldern, som då i sin tur kan hänvisa till den skyddande förälderns förment ”skadliga inverkan” på sina barn. JPA  redogör för hur det ofta på sätt en tillfälligt hopkommen ”klumpdiagos” på den skyddande föräldern, av borderline, att ”vara i obalans och ha ”psykiska problem” och tom att det ibland kan gå så långt att man drar till med modediagnosen som fanns för 10-15 år sedan; Münchhausen by proxy. Så snart de skyddande föräldrarna tar kontakt med sjukvården patologiseras och kriminaliseras de för att skada sina barn genom att vara ”överbeskyddande” och att dra in barnen i en sjuklig ”symbios”.

Detta är dock olagligt då inga andra har befogenhet att utställa diagnos, än därför utbildad expertis.

(Och särskilt inte heller ”vittnessakkunniga” PA(S)-lobbyister som tex Lena Hellblom Sjögren eller Jenny Klefbom som båda tar sig friheten att utställa diagnoser på mammor de aldrig ens träffat, mitt tillägg)

V c ) KRAV PÅ SAMARBETSVILJA DÄR INGA FÖRUTSÄTTNINGAR FÖR SAMARBETE FINNS

JPA redogör för hur det har vuxit fram en praxis att det är på samarbetsviljan som allting hänger. Den förälder som vill samarbeta vinner poäng inför myndighetsutövarna då det ju kräver mindre av dem själva att ta ansvar för det som är deras uppgift. Men eftersom det väldigt sällan gör efterkontroller för att se om löfte om samarbete infrias i praktiken, utgör papporna stora beredvillighet till samarbetsviljan utgör oftast ett spel för gallerierna. För de skyddande föräldrarnas del är upplägget ungefär detsamma som för medeltidens "häxor" som vid vattenprovet ansågs skyldiga antingen de flöt eller sjönk. Om dessa nutida misstänkta ”bråkar” och klagar över att den andra parten inte samarbetar, blir de stämplade som häxor och förlorar. Men om de inte bråkar vinner den andra parten ändå, eftersom den enkelt kan utge sig för att vara den mest ”samarbetsvilliga” av de två.

V d ) MYNDIGHETSUTÖVNING I STRID MED ARTIKEL 3, 6, 8 OCH 13 I EKMR

När myndighetsutövning tar starkt ingripande beslut som begränsar den enskildes privatliv, möjlighet till ett familjeliv och att ha kontakt och en fri kommunikation med sina barn, genom att telefonera, skicka ett kort eller SMS:a, utgör det allvarligt brott mot medborgarnas fri- och rättigheter eller mänskliga rättigheter enligt artikel 8 och 13 i EKMR. Med tanke på att tom mordmisstänkta fångar är garanterade en viss kontakt med sina barn, är det synnerligen anmärkningsvärt att vanliga mammor och pappor som aldrig varit dömda för nånting alls, kan undandras den rätten tom för resten av barnets hela uppväxt.

Eftersom Sverige är med i Europarådet har landets myndighetsutövare även skyldighet att iaktta EKMR:s tredje artikel, som bedömer det utgöra tortyr att låta ett barn bo med en vårdnadshavare som återkommande misshandlar eller utnyttjar det sexuellt.

Om det även är rubricerat som "tortyr" gentemot den skyddande föräldern att aldrig mer få träffa sitt / sina barn efter att de en gång på felaktiga och obevisade grunder skilts från dem, för att placeras hos fäder som förstör deras uppväxt och skolgång ( vilket undertecknad ofta sett blir följden av denna typ av rättslig praxis!) låter undertecknad vara osagt, men hur som helst torde det vara precis just det det är.

V e ) MODERNA HÄXPROCESSER I STATLIG / RÄTTSLIG REGI

De föräldrar som år efter år ändå står på benen och fortsätter att mot alla odds kämpa för sina barns mänskliga rättigheter, är beundransvärda och värda all den hjälp och det stöd de kan få, inte mist eftersom det är de som garanterar barnens beskydd.

Men istället bemöts de av en hållning i myndighetsutövningen, som utan grund patologiserar, kriminaliserar och stämplar dem som ”obstruerande rättshaverister” av den enda anledningen att de sökt samhällets hjälp att skydda sina barn mot den andra förälderns våld och / eller sexuella övergrepp. Detta kan ske genom att det som egentligen borde handläggas som brottmål görs om till vårdnadsmål, vari det ställs lägre krav på bevis än i brottmål, som underlättar att genomdriva den rockard vari offer och förövare, orsak och verkan får byta plats. Här kommer således återigen de rättsskydd som genomdrivits med reformerna från 1998 och 2006 istället de våldsutövande fäder till godo som varit avsedda för våldsutsatta  kvinnors / mödrars behov.

JPA nämner även att socialtjänsten ibland intar en uppfostrande roll, vari föräldrar, trots att det inte finns underlag för slutsatsen att en av dem eller båda skulle brista i föräldraförmåga, beordrar dem till behandlingar och utredningar på diverse olika instutitioner, som kan komma att kosta skattebetalarna åtskilligt. Hon rapporterar därvidlag om en pappa, som visat sig vara olämplig och blivit dömd för misshandel av ett av barnen och stått misstänkt för ytterligare våld mot ett annat, registrerat i både polis- och läkarrapporter, ändå skulle ges en chans att bli en bra pappa. Och för detta ändamål anser socialtjänsten i en fattig kommun ha råd att avsätta uppåt en halv miljon för att pappan tillsammans med barnen ska genomgå behandling på ett behandlingshem, i syftet att  förmås att knyta an till varandra. Trots att det står angivet i domen att barnen hyser rädsla för sin pappa, tvingar de dem till vistelse med honom och dömer ut mamman som olämplig pga att hon velat skydda dem mot hans våld.

Undertecknad har kännedom om ett flertal liknande exempel på hur kommunerna satsat jättelika belopp på att ge misstänkta och / eller tom dömda förövare rätt att agera föräldrar det beskydd, som i den senaste vårdnadsreformen från 2006 och i Kvinnofridsreformen från 1998 varit avsedda för våldsutsatta kvinnor och barn.

V f ) PA(S)-KONCEPTETS  FUNKTION - ATT LEGITIMERA HÄXPROCESSER

Till detta anförande av JPA kan tilläggas att det säger en hel del om hur de personers värderingar och omdöme ser ut, som till grund för sina föräldraåtaganden och rekommendationer och beslut i myndighetsutövningen väljer att hänvisa till vidskepliga irrläror som tillsammans med skallmätningarna och idén om den "Hysteriska Quinnan" borde ha kastats på den vetenskapshistoriska sophögen för länge sen och mest av allt påminner om de sorts ondskefulla vidskepligheter som spreds från kyrkans män, som även livligt understöddes av dåtidens vetenskapsmän, och resulterade i medeltidens häxjakt.

Att PA(S)-vidskepligheterna fyller samma funktion - att demonisera, kriminalisera och patologisera just mödrar och därför inte på något sätt skulle vara sk "könsneutral"  har dessutom på senare tid kunnat visas i juristen prof. Joan S Meiers forskning »

Då det är uppenbart att mål som döms på dessa grunder tenderar att dra ut på tiden i neverending processer som kan hålla på i åratal och på så sätt förse ett stort antal mindre seriösa psykologer, granskare, medlare, externa konsulter och advokater med jobb och inkomst, blir det också förståeligt varför ingen på allvar vill göra något åt det.