AKTION #eftervåldet

UTSKICK TILL LEDAMÖTERNA I SOCIALUTSKOTTET INFÖR VÅRDNADSUTREDNINGARNA SOU 2020:47 Hållbar socialtjänst och Ds 2020:16 Stärkt barnrättsskydd för barn i skyddade boenden

Efter att jag i samband med #meetoo i sociala medier kom i kontakt med ett flertal kvinnor / mammor som drabbats av en närmast ofattbart stor rättslöshet pga att de utsatts för det som i den vetenskapliga diskursen benämns som ”postseparationell ofrid”  och i folkmun för ”eftervåld”, har jag alltmer försökt scanna av hur de mekanismer i systemen ser ut som möjliggör att detta kan pågå, utan att det vare sig uppmärksammas i de statliga vårdnadsutredningarna eller medierna

I tre års tid har jag därför nu på på heltid ägnat mig åt att försöka spåra och kartlägga dessa och att väcka såväl IVO:s, JO:s, Riksdag och Regering, BO:s och domarkårens uppmärksamhet på, att det trots att det går emot såväl kraven på vetenskaplig underbyggnad och ett vedertaget utredningsförfarande, det till stora delar fortfarande är den kvasivetenskapliga fejk-teorin om PA (Parental Alienation) som bildar ideologisk grund för ett misstänkliggörande av mödrar som ”alienerande” dvs på ett notoriskt och mer eller mindre medvetet / omedvetet plan inriktade på att försöka avskilja sina barn från deras fäder. 

Det är tankefigurer som bottnar i gamla freudianska föreställningar om modern som invasivt symbiotiskt förkvävande och bortklemande, och fadern som den som behövs som gränssättande och frigörande som inte rensats ut ur det ideologiska bagaget och återtagit ställningarna efter att forskning i kvinno- genusvetenskaplig ansats dömts ut som ”ovetenskaplig” och ”ideologisk”. Och i det har den mer modernt uppdaterade och bättre vetenskapligt underbyggda forskningen om anknytningsteori helt fallit bort.

Framför allt kommer denna omedvetandegjorda agenda till synes i juristernas utbildning och förhållningssätt till genusvetenskapliga frågeställningar och deras benägenhet att okritiskt godta PA(S) som en garant för vetenskaplighet och sk ”objektivitet”.

Och oavsett personal inom socialtjänsten känner till begreppet PA (eller PAS som det tidigare hette) lyser det ofta igenom i deras utredningar att det är dess idévärld som bildar grund för deras resonemang. Professor i socialt arbete Maria Eriksson har dessutom i sin kartläggning "I skuggan av pappa" av de värderingar och attityder som odlas inom socialtjänsten kunnat avslöja ett mönster vari mödrar förväntas ta ansvar för fäders föräldraåtaganden och att deras brister skylls på yttre omständigheter, som mödrar förväntas ha förståelse för och överseende med, på ett helt annat sätt än vad som gäller dem själva enligt gängse klassiskt skuldöverskrivande härskarmetod. Det är sedan en hållning som det inte heller generar experten på vårdnadsmål lagman Mats Sjösten vid Varbergs tingsrätt att fritt exponera i sitt kursmaterial Vårdnad, boende och umgänge.

F d. chef i en socialnämnd och juristen Carolin Robson gjorde redan 2013 ett större utskick till berörda myndigheter, Riksdag och Regering m fl, vari hon hemställde krav på att ansvariga myndighetsutövare vid socialtjänst och tingsrätt upphör att godtyckligt ta sig rätten att fortsatt låta PA(S) ligga till grund för riskbedömningarna i vårdnadsmål:

Citat Carolin Robson:

"PAS Parental Alienation Syndrome/Föräldraalienation (Bilaga 2)

Trots att Riksdagen, Regeringen, Socialstyrelsen och Barnombudsmannen tagit avstånd till PAS/Föräldraalienation präglar irrläran vissa domstolars handläggning av vårdnadstvister, framförallt i Nacka, Södertörn, Solna, Stockholm, Göteborg och Varberg. Barn- och ungdomspsykiatri överläkaren Anders Brynge anser begreppet PAS/Föräldraalienation saknar empirisk förankring och därför är oanvändbart juridiskt och ”Att förlora sig i spekulationer om störd narcissistisk självbild hos den ena parten i en skilsmässotvist är inte en möjlig argumentations linje i en rättssal” (Psykologtidningen 8/08). 

När rättssamhället med PAS-resonemang ifrågasätter barns berättelser om hot, våld och/eller övergrepp omvandlas brottmål till vårdnadstvister och brottsdrabbade barn blir dubbelt utsatta. Filmen Konflikt och försoning visar hur praktisk tillämpning av irrläran PAS/föräldraalienation går till i domstol och hos familjerätt. Det är inte socialtjänst utan polis och åklagare som ska arbeta med brottsutredningar."

Trots alltså att PA(S) vare sig erhållit vetenskapssamhällets, Riksdagens, Regeringens, Socialtjänstens eller BO:s godkännande är det dock uppenbart att så sker vid dessa tingsrätter fortfarande i dag och att den som är mest vägledande och trendsättande för resten av tingsrätterna, nämligen Mats Sjösten, går ut helt öppet med att han är en okritisk anhängare av denna ideologi. Det framgår, om inte annat otvetydigt i det kapitel som ägnats honom i det PA(S)-relaterade alster som professor Anna Singer rekommenderade mig att ta del av och i vilken hon även själv tilldelas ett kapitel, nämligen Anna Lytsys & Christna Bergensteins ”Barn som tvingas välja bort en förälder” Norstedts juridik 2019. (Se bifogade bilaga 1!) 

I de fall som har hamnat på mitt bord är överrepresentationen stor just från dessa tingsrätter och även i fråga om Mats Sjöstens egna domar, finns flera exempel på barn som för längre eller kortare tid avskilts från fullt ut fungerande mammor, för att "avprogrammeras" från sin anknytning til dem för att i stället tvingas till umgänge med pappor som de tydligt signalerat att de vare sig vill ha umgänge med eller sitt boende hos och som alla i sin tur uppvisar tydliga drag av bristande föräldraförmåga i kombination med en eller annan form av psykisk störning, men som pga sina långt drivna manipulativa förmågor och strategiskt välplanerade eftervåld, enkelt lyckas få med sig de myndighetsutövare som har sin förförståelse präglad av den klassiska diskvalificeringen av mödrar som ”påverkande” och "umgängessaboterande”.

Och i dessa sammanhang krävs inga bevis för att klassa mammor som ”psykiskt sjuka”, utan så sker tämligen obekymrat som på löpande band och för pappor att istället få vårdnaden, även om de själva inte kan ansvara för den utan får socialtjänstens stöd för anlita familjehem som får ombesörja den saken åt dem.

Vi har just fått se exempel på detta i SVT:s prisbelönade sk ”dokumentär” Att rädda ett barn”, vari en annars fullt ut psykiskt frisk mamma tom hängs ut i TV-rutan som så galen att hon på ett eller annat märkligt sätt skulle ha konstruerat de skador, som hon i riklig mängd kunnat dokumentera med foton att hennes son drabbats av, inklusive ett stort antal inspelningar med hans egna vittnesmål, såväl som övriga vittnens iakttagelser, utan att vare sig myndigheterna eller SVT / Bo-Göran Bodin ens ställer frågan varifrån de kommer om det nu ska anses ”bevisat” att det inte är pappan och hans syskon som är orsaken till dem. Vilket det dock inte är, eftersom det därför inte ännu, på trots mot vad  SVT Bo-Göran Bodin hävdar, vidtagits erforderliga utredningar därför. Sonens dilemma är därför fortfarande olöst och risken för att ännu ett barn tystnar för gott och flyr till missbruk av dataspel på nätet är akut.

Det finns ytterligare ett sådant fall som handlagts av samma personal vid Östermalms socialtjänst, med en pojke som numera är 17 år och under de tre senaste åren inte kunnat fullfölja sin skolgång för att istället förskansa sig bakom datorn  på sitt rum, där han ägnar all sin tid åt att fly in i dataspelsvärlden. (Vilket visar sig vara detsamma som pojken i fallet "Anna & Elias" numera gör). Även hans mamma har blivit misstänkliggjord och stämplad som som ”psykiskt sjuk” på samma obefintliga grunder som i det ovannämnda i SVT / Bodins falskt förljugna gestaltning, med följden att han istället tvingats rätta sig efter sin pappas vägran att ge honom den hjälp han behöver för den bokstavsdiagnos som särbegåvad han är i behov av. Pojken har inför de få vuxna han fått förtroende för som tex psykiater Jan Martell, familjehemsföreståndaren Joakim Westerlund  och Carolin Robson vittnat om hur han blir misshandlad av pappan, men socialtjänst och tingsrätt har hela tiden valt att okritiskt gå på pappans linje och gett honom mandat att utöva total makt över sonens liv, oavsett.

Mamman, som själv är sakkunnig som yrkesverksam psykoterapeut, har på goda grunder fått allt större orsak att frukta för att pojken kommer att ta sitt liv om han inte äntligen får den psykiatriska och övriga pedagogiska hjälp han är i skriande behov av. Men man ställer sig helt avvisande till hennes försök att få till stånd en ändring i de oacceptabla förhållanden sonen lever under, med hänvisning till att det är pappans allmakt som råder, eftersom det är han som tilldömts enskild vårdnad. (Se bifogade bilaga 2!)

I båda dessa fall är det dessutom uppenbart att barnens skola Hedvig Eleonora samverkar med papporna / socialtjänsten om att marginalisera mammorna ur barnens liv.

Dessa fall är inte unika i sitt slag. Jag har sett prov på så många liknande, att det finns all anledning att äntligen ta problemet med den ideologiska grund på allvar, som möjliggör ett maktmissbruk så destruktivt i sitt slag att det mest av allt påminner om ett sådant sektbeteende som i kväll, den 30 okt 2020  kom till synes i Uppdrag gransknings rapportering om Knutby-sekten. 

Beteendet påminner inte så litet om precis just samma auktoritära härskarmentalitet som utövas inom en myndighetsutövning som är indränkt i föreställningen om mödrar som så farliga för sina barn att de måste särskiljas från deras ”påverkan”, och att utefter PA(S)-manualen lägga dövörat till allt det som barnen försöker förmedla, så att de till slut tystnar och många av dem tom tar sitt liv.

Så länge de jurister, socionomer (Joakim Blom och föreningen FSR) och psykologer som anlitas till de statliga vårdnadsutredningarna fortfar att utgöra en del av denna ideologi, kommer problemet att bestå, oavsett hur många nya vårdnadsutredningar som än tillkommer och att Barnkonventionen numera inkorporeras i svensk lag.

Att rättsvårdande personal i detta land i så hög utsträckning som tydligtvis är fallet, låtit sig influeras av charlataner i form av "utredare" och "medlare", som tex Gösta Emtestam, Mats Rudolphis Dellenäng, Grigori Antoponopolous och "vittnespsykologen" som Lena Hellblom Sjögren, och papparättsvänliga domare som Mats Sjösten, Petter Anefur och Linn Pantzar m fl är en skandal utan like som det nu är hög tid för att sätta stopp för.

Men att så är fallet kommer inte minst väl till synes i detta symposium i Stiftelsen Rättsstatens vänner vari Lena Hellblom Sjögren och hennes trogne vapendragare NIls Göran Areskoug låtits hålla presidium och att därvidlag också propagera för Mats Sjöstens PA(S)-grundade domar som föredömliga och presumerande för övriga tingsrätter i landet.

Att advokatsamfundet inte heller klart tar avstånd från ett sådant uppenbart missbruk av PA(S) som kommer till uttryck i papparättsvänliga advokaters oetiska  yrkesutövning som tex Anna Edelhjelms gör knappast heller saken bättre.

Det torde vara uppenbart att många har alltför mycket att vinna på att det fortsätter att ösas ut miljoner - om inte miljarder - på en handläggning av vårdnadsärenden som grundar sig i tolkningsmodeller liknande den som erbjuds genom fejkteorin om PA(S).

Forskare & Frilansskribent

Gunilla Madegård