KRIMINALISERA PA(S)!

NÄTVERKANDE LOBBYISTER ELLER IDÉELLA BARNRÄTTSFÖRETRÄDARE?

I den starkt vilseledande dokusåpan "Att rädda ett barn" som SVT Dokument inifrån publicerade i maj 2020 om det känsliga barnärendet  "Elias", framställdes oförvitliga och rättsskaffens barnrättsförkämpar som  Monica Dahlström-Lannes och Agneta Bravélius och ombudet Jan Björklund som "lobbyister" i ett mer eller mindre illegalt "nätverk" som påstods ha utövat oskäliga påtryckningar på politikerna och dessutom att ha påverkat lagstiftningen, vilket redaktionen dock aldrig kunnat ge besked om vilken lagstiftning det i så fall skulle handla om.

Det finns dock vissa, som i högsta grad nätverkat med makten och medierna / SVT Dokumentär inifrån, om att se till att FN:s Barnkonvention inte åtföljts i svensk familjerättslig rättspraxis, vare sig nu 2020 efter att den "inkorporerats i Svensk lag" eller dessförinnan, trots att den legat till grund för svensk lagstiftning i minst tre decennier. Man har inte ens kommit så långt att man åtföljer lagen i Föräldrabalken utan i stort tillämpar samma typ av familjerättslig praxis som under 1920-talet, i alla fall om man ska tro rättssociologen Annika Rejmer:

Citat från en studie av Annika Rejmer, fil dr i rättssociologi från 2003: Vårdnadstvister: en rättssociologisk studie av tingsrätts funktion vid handläggning av vårdnadskonflikter med utgångspunkt från barnets bästa.

"Avseende tingsrätts handläggningsordning påvisas att handläggningsordningen för vårdnadskonflikter är i stort sett densamma som på 1920-talet, däremot har samhällets syn på föräldrarollen, barnet, samlevnad och konflikter förändrats.”

Utan tvekan är det dessutom nätverkande lobbyister, som tex vice ordförande i PappaBarn (numera VBU) Anders Forss, som utövat inflytande på den familjerättsliga praxis som gällt under det senaste årtiondet och som enda röst från idéellt barnrättshåll även tillåts komma till tals i tex dokumentären på SR P1 från i somras om barn i vårdnadstvister: De tysta skriken.

Varför ingen av de mer sakkunniga inom kvinnojoursverksamheten också blir intervjuade, är desto mer talande för vilken ideologisk vinkel som medierna utgår ifrån i denna frågeställning.

Den som är bekant med Lena Hellblom Sjögrens falskt försåtliga retorik, torde knappast missa hur hennes påverkan genljuder i Anders Forss ekokammare. Den djupt auktoritära hållningen likaså, att barns åsikt och vilja inte är ngt som vuxna behöver ta alltför mycket på allvar. I alla fall inte så länge den går deras egen emot.

Se annars här »

Intervju med Anders Forss, vice ordförande i den idéella föreningen VBU i Sverige, i dokumentären "De tysta skriken" på SR P1:

(Efter c:a 26 minuter in i dokumentären:) 

"Vi har sagt så här att har inte barnet en bra kontakt med bägge sina föräldrar när man har en intervju eller diskussion med ett barn, då ska man fästa oerhört lite vikt vid vad barnet säger. För många av dom här casen som är High Conflict, så är man påverkad av en förälder. Man kan inte få en åsikt från ett barn som är dess innersta fria vilja och säga att barnet måste bli mer lyssnat till barnets inställning måste stå större genomslagskraft, tror vi är fel och kommer och innebära att barnet blir ännu mer ett verktyg till den illasinnade föräldern, för man vet att får jag barnet att säga det jag vill så har jag trumf på hand. 

Däremot ska ju barnet bli lyssnat till, vad det tycker och tänker, men det ska va väldigt öppna och vida frågor. Det ska absolut inte vara var vill du bo... äh... äh hur mycket vill du träffa mamma eller pappa. Nej. Låter jättebra, men, men lyssna till ditt barn som med STOR sannolikhet, skusäga är påverkad, hur ska´ru då kunna säkerställa att du får en sas en åsikt från barnet som är dess innersta fria vilja?"

(Svårt när de självbekräftande cirkelresonemangen snor in sig i sig själva, att reda ut vad som är vad! Särskilt om man inte är ett större ljushuvud än Anders Forss!)

Och med tanke på att det framför allt (eller uteslutande?) är PA(S)-anstucken juridisk, familjerättslig och psykologisk expertis som tillsätts till de statliga vårdnadsutredningarna är det inte alls förvånande att läget ser så illa ut som det gör och att familjerättsbranschen utvecklats till ett synnerligen lönsamt geschäft - för dem själva!

Men knappast för oss skattebetalare eller de mammor och barn som ska betala för det med deras liv och hälsa.

Vårdnadsprocesser kan pågå under ett barns hela uppväxt i 18 år. Det finns ingen gräns för hur många gånger en förälder som redan förklarats olämplig i hovrätten, kan fortsätta att stämma in den andra på vårdnaden. Elsa, som det berättas om i den här dokumentären nu är 9 år har tvingats leva med en vårdnadstvist i hela sitt liv.

Lena Hellblom Sjögrens frammanade spöke har en långlivad tradition sen urminnes tider som tog sin början redan i sumerernas myter om hjälten Gilgamesh och sen traderats vidare genom Homeros-eposet och efter att det av Aristoteles vetenskapliggjorts ren tankemodell av kvinnan / moderns lägre civilisations- o kreativt kulturskapande roll som redskap för mannens naturgivna fadersrätt, tagits över av de  gammaltestamentliga skriftlärde bevarats förvånansvärt intakt ända in i våra dagar 2-3000 år senare.

Den kan därför utgöra en god förklaringsgrund till att det föreligger en så stor benägenhet för arkaiskt bakåtsträvande ideér att återigen sugas upp i det kollektiva undermedvetna genom att förlänas en ngt mer modernt uppdaterad finish som tex i  den amerikanska barnpsykiatern och allmänt pedofil-lierala R.A. Gardners  kvasivetenskapliga fejk-teori om sk PAS dvs Parental Alienation Syndrome, numera reviderat till PA=Parental Alienation= föräldraalienation. Då den saknar all form av vetenskaplig legitimitet har den inte heller av Riksdag, Regering Socialstyrelsen eller BO godkänts att ligga till grund för riskbedömningarna i vårdnadsärenden, eller handläggningen av vårdnadsmål. Myten om den ”goda modern” har aldrig varit ngt annat än en myt om sig själv. Någon ”god moder ” står inte att finna vare sig i de bibliska texternas eller den juridiska diskursen. Snarare precis tvärtom lurar en Medusa eller Medea bakom varje hörn i dess skumraksvrår

Så myten och ryktesspridningen om PA-spöket / den månghövdade hydran lever och frodas än idag  på 2000-talet trots att ett flertal betrodda experter inom psykologi / psykiatri och forskning inom området rättssociologi,  våld mot kvinnor och barn, anknytningsteori och utvecklingspsykologi / neurologi och aktiva. kvinnoursrepresentanter och  barnrättkämpar m flera kraftigt betonat att det strider mot all vett och sans och förnuft och orsakar ett omåttligt lidande för de barn som därmed drabbas av total rättslöshet.

Ända sedan 90-talet då Hellblom Sjögren först infann sig i rättssalen för att å misstänkta pappors vägnar, i egenskap av sk ”vittnespsykolog” bidra med sakkunnigutlåtanden om barn hon aldrig träffat, varav av en del nu i vuxen ålder träder fram för att vittna om hur det har förstört deras liv, har det både i forskning och medierna återkommande flitigt rapporterats  om hur hennes framfart sett ut, utan att det resulterat i mer än att hon för en period tvingades gå i landsflykt till Norge, för att där istället fortsätta sitt ödeläggande förvärv.

Ända sedan minst 2013, då Hellblom Sjögren presiderade på ett seminarium i Stiftelsen Rättsstatens vänner, har hon dock obehindrat kunnat fortsätta sin undergrävande lobbyism i Gardners / Aristoteles förment ”vetenskapliga” anda här i Sverige utan att det stött på motstånd, utan tvärtom getts fri lejd att okommenterat publiceras även i Dagens Juridik, AB och annan media.

Och nu bara de senaste månaderna har hon återigen å misstänkta pappas vägnar bidragit med sakkunnigutlåtanden om barn hon heller aldrig träffat i två av de fall som representeras av de 50 som undertecknarna och redan tillräckligt utmärks av ett synnerligen långt gånget och hänsynslöst eftervåld inklusive det juridiska, Då hennes big business i allians med de pappor hon företräder är av den art som inte tillåter någon transparens och redovisning och än mindre kritik och ifrågasättanden, utan att besvaras med repression, vågar ingen gå i clinch och att framträda mer än anonymt, eller genom att representeras av andra, i rädsla för att det annars kan riskera att inverka menligt på deras barns rättssäkerhet.

Det gäller även ett stort antal andra mammor som tvingas leva gömda under skyddad identitet eller upplever att socialtjänstemän advokater och / eller annan rättsvårdande personal svarar med repression på öppet uttalad kritik och ifrågasättanden, som i slutänden straffar deras barn.

Då detta vinstinbringande geschäft i sin tur omöjliggör insyn för tillsynsmyndighet eller granskande journalistik, utgör den ett eldorado för samvetslösa charlataner att riskfritt kunna exploatera barns försvarslöshet.

Jag kan, lika litet som de barnrättsföreträdarnarna i BRY som utkrävs svar på det i SVT/ Dokumentär inifrån ”Att rädda ett barn”, men aldrig ger något sådant, svara på vad som är orsaken till de alarmerande brister vi påtalar, om det är korruption, brist på kompetens, hot, mutor och / eller pedofilnätverk etc, utan det är upp till oberoende samhälls- och systemvetare att reda ut.

En sak tycks dock vara tämligen säker och det är att PA(S)-lobbyisternas frammanade spöke till stor del ligger till grund för hur rättspraxis i familjerättsliga ärenden utformats. Eller också helt enkelt samma gamla traditionellt könskonservativa agenda som härskat sen minst Aristoteles dagar